Per automatik

Ibland kan det vara skönt att bara få en bekräftelse på att man kan springa. Inte springa för träningens skull utan för huvudets skull. Morgonens pass var ett sådant pass. Jag drog ut efter frukosten, utan några större förväntningar på fart eller distans. Jag ville bara visa att jag kunde springa. Skoskavet kändes av, visst, men det var hantertbart. En vecka utan långpass känns lite trist, men det kan vara bra att ha uppehåll från långpassandet också.

Eftersom morgonens runda ändå gick ganska bra, kändes det som en bra idé att ta en sväng i höstskymningen också som uppvärmning för ett ganska enkelt styrkepass hemma i vardagsrummet. Jag hade visioner om att uppvärmningen skulle ske i mysig skymning, och med lätta fötter, men precis när jag skulle gå ut, började regnet ösa ner. Ok, jag smälter inte, men idag kändes det inte som om jag hade någon större lust att springa i regn, så det fick bli bara en sväng på ca. 2 km, lagom för att bli genom blöt, och för att bli uppvärmd och mjuk för lite styrka.

Efter min serie om transportlöpning (del 1, del 2, del 3, del 4) har jag ju på söndagskvällar gett påminnelser om att packa väskan inför måndagens transportlöpning. Idag önskar jag faktiskt att jag skulle få packa min nya, vita löparrygga och springa iväg till jobbet i morgon, men igen blir det att åka på jobbresa, vilket också blir bra bara man kommer iväg. För att piffa upp packningsprocessen var jag ikväll lite "wild and crazy" och lämnade den svarta cabin-väskan hemma till förmån för en sportigare variant. Rebellisk minsann. Doijjorna finns dessutom nerpackade.

Glöm inte att packa väskan!

För att kort sammanfatta träningsveckan så kan jag väl säga - sådär. Jag är nöjd med att ha genomfört två tempo-pass, och två styrke-pass, men mängden som jag gillar mest har uteblivit. Men, man kan inte alltid vinna. Mitt skavsår är i alla fall på bättringsväg.