Njutbart trampande

Varför sova när man kan cykla, det är ju ändå lördag tänkte jag i morse och gav mig ut för lite festligheter på morgonkvisten. Tomt på vägarna, bara lätt vind och lagom varmt. Senaste dagarna har det inte känts speciellt lustfyllt när jag cyklat mina pass; bestämde i söndags att jag skulle cykla 3 mil per dag, men igår fredag bangade jag lite. Kanske var det det som gjorde att det var roligare idag. Vid 7-tiden svishade jag förbi Ingmarieshemknutar, funderade om jag skulle ringa henne och fråga om hon kunde fixa fika, halvtimmen senare tror jag att jag befann mig i Lottas hoods, och strax efter 8 var jag hemma och hade tuggat 3 mil till frukost. Dessutom hade jag njutit av så gott som varje tramptag.

På eftermiddagen gjorde jag en ny ansats och satte mig på cykeln, som jag dessutom börjar tycka mer och mer om som träningsredskap. Denna gång utanärmad väst och korta tights, och dagssaldot summeras till 7 mil; det är faktiskt rekord för mig. Trots att det skulle vara roligt att köra ett längre pass i ett, och ett långt träningspass skulle se bra ut i min träningsdagbok har jag ändå valt att ta det lite lugnt med cyklingen då jag är så pass ovan, och då känner jag att det är bättre med två kortare pass. Det som jag gillar med cyklingen, och som Tobias påpekade, är att man ju med cykling kan träna så mycket mer utan att kroppen sätter sig emot. Efter dagens nästan 3.5 timmars trampande känner jag mig inte det minsta sliten eller mör, utan mer behagligt trött, och baksida lår ska stretchas ordentligt. Och jag känner mig nöjd, framförallt för att jag har kunnat njuta av mina pass; det räcker långt.