När jag förra vintern var skadad, bestämde jag mig för att skaffa mig en mer avancerad cykel så att jag skulle börja variera min träning mer. Jag hade planer på cykelintervaller, på att förlägga en del av långpass på sadeln osv. Det gick inte särledes bra. Cykeln har åkt fram bara då jag behövt vila från löpningen och istället valt att cykla till jobbet, när jag känt av krämpor men ändå velat njuta av vädret osv. Inte riktigt som planerat. Jag har hellre avstått träningen än tagit fram cykeln.
Vattenlöpning är en väldigt populär alternativ träning, både som skadeförebyggare, och ifall skador hindrar vanlig löpning. Jag har fått många förslag om att komma med på vattenlöpningspass, men har hittills alltid slingrat mig undan. Något i mitt huvud säger att det är tråkigt, och inget för mig, till och med till den grad att jag inte ens vill testa, och till och med till den grad att jag är beredd att låta det som jag byggt upp under årets och föregående års träning gå förlorat. Att underhålla konditionen och hålla sig i form med annan träning, njä. Klart att det är dumt att göra så, men jag håller fast vid min träningsfilosofi att det ska vara roligt att träna, och är det inte det får det vara. I min värld anses löpningen rolig även fast det innebär smärta så att tårarna inte går att hålla tillbaka, kanske inte njutbar, men ändå.
Ur ett motionsperspektiv är mitt synsätt inte heller det bästa, eftersom jag inte har lust att lyfta ett finger om jag inte kan göra det med doijjorna på. Den dagen jag tröttnar på löpningen (den dagen har jag iofs. svårt att föreställa mig) kommer jag med stor sannolikhet att vara tvungen att göra en stor ansträngning för att få in mellanmjölksmotion i min vardag. Ve och fasa. Tills vidare: Kan jag inte springa, får det helt enkelt vara. Löpning eller inget.
