Med anledning av att många av mina klubbkompisar, många bloggvänner och övriga i min närhet imorgon ska springa Kungsholmen runt, eller någon annan halvmara, tänkte jag dela med mig vad jag tycker om halvan. Halvmaraton måste ju vara något av det värsta som existerar i löparsammanhang, typ djävulens påfund till löparvärlden (ursäkta). Det är en distans som är så pass lång att det är långt, men ändå så pass kort att man hela tiden måste ösa på. Jag hatar alltså halvmaraton.
För 1.5 år sedan sprang jag min första halva, och den var väl inte så förfasligt avskyvärd. Det var första långloppet för mig, och ett lopp som jag var riktigt nöjd med. Förra året denna tid hade jag stora planer på att persa på distansen. Det var det värsta lopp jag sprungit. Jag var inte i närheten att komma under 1.45 som jag hade som mål, och jag blev inte tillräckligt trött trots att jag tyckte att jag sprang på allt jag kunde. Väl i mål var jag förbenad, slet av mig nummerlappen, och fortsatte i ren ilska att springa de sju kilometrarna jag hade hem, och tänkte "aldrig mer en halva". Det var då jag bestämde mig för att börja springa ultra. Halvmaraton var för snabbfotingar, inte för sega tjurskallar.
Egentligen var planen att jag i morgon skulle springa Lidingö Ultra, men det har jag strukit från agendan sedan en tid, och även Kungsholmen halvmaraton har funnits som alternativ i mitt huvud, men det är inget som helst alternativ med skadeträsket jag fortfarande sitter fast i.
Jag kommer i morgon att befinna mig på Kungsholmen och hejja på alla som springer denna äckliga distans. Om det är någon som misstänker en viss bitterhet, har denna någon ganska rätt; jag skulle gärna också springa läskig-halvan. Lycka till ni hjältar som springer - halvmaraton är en respektabel distans!
Foto: Privat. Norr Mälarstrand i bakgrunden kommer i morgon inte att lysas upp av sol, men av en massa löpare.
