fredag 17 juli 2009

Freerider

Det är ganska praktiskt att vara en free-rider. Idag är jag en sån. Jag fick veta en sak idag som gjorde mig väldigt stolt; stolt över en annans prestation. Började då fundera över andra som jag är stolt över, eller som jag är stolt att jag känner.

Tänkte på träningskompisen Karin som blivit utnämnd till Vardagshjälte i tidningen Amelia, för sin satsning mot sin andra Ironman - Grattis! Tänkte också på Mia och Staffan, som varit modiga och anmält sig till GAX 100. Det kommer de att klara, och jag är stolt att jag känner dem.

Tänkte på mamma och pappa som om två veckor skall delta i ett cykellopp på över 100 km. Det blir tredje året som de cyklar loppet, och i år tror jag att de är bättre förberedda än någonsin. Mamma har fixat energy-bars enligt mitt recept, cykelskorna är intrampade, cyklarna pimpade med diverse atiraljer. Jag är stolt att de ger sig på denna utmaning.

Och så tänkte jag igen på mitt eget Troll. Förra veckoslutet körde han sitt första fulla utomhus triathlon. Gissa vem som var stolt när han dök upp bland de främsta från sim-momentet, och när han sprang i mål, trött men nöjd över att ha genomfört loppet. Jo, frun.

Att glädjas över andras prestationer är minst lika bra som att njuta över de egna. Och ganska behagligt att få vara en free-rider.

10 kommentarer:

  1. Och jag är stolt över att du springer längre och längre och faktiskt genomförde 12h i Trollhättan.

    SvaraRadera
  2. Ja visst är det kul?! Det är nog en bra egenskap tror jag. Att kunna glädjas med och åt andra alltså. Även om jag är värsta tävlingsmänniskan och såklart alltid vill vara bsät själv, kan jag ändå glädjas för de andras skull. Även om de skulle slå mig :)

    SvaraRadera
  3. Ja det är underbart även med andras prestationer! Att ta sig för en utmaning och genomföra - sånt är grymt oavsett på vilken nivå det ligger! Härligt!

    SvaraRadera
  4. För att inte tala om hur stolt jag var över dig, över er alla i Trollhättan! Att man har så fina, så begåvade vänner. Fyfan vad stolt jag blir. För egen del kan man inte glädjas riktigt lika stort, än vad man kan för andras prestationer, tycker jag. Men jag brukar bli glad när min man är stolt över mig :-)

    Stort grattis till Trollet också!

    SvaraRadera
  5. Håller med dig där Anna! Det är underbart att glädjas åt andra och precis...det kvittar vilken nivå.
    Är bara tvungen att länka till en bild som gör mig varm inombords när det gäller detta...undrar vad hon har i påsen??

    http://www.heleneholmsif.se/pages/gallery/9100.php

    SvaraRadera
  6. Känner mig allmänt peppad av utmaningarna som andra antar. Man får djävlar anamma av sånt, känner att man själv också kan. Grymt vad människor kan åstadkomma med sin egen kropp!

    SvaraRadera
  7. Anna - Tack, vad du är söt. Och lycka till idag!

    Andréa - Ja tävlar man mot varann är det kanske svårare att glädjas med den andra.

    Anna (orka mera) - Absolutely!

    Fredrika - Tack, vad glad jag blir. Man blir ju stolt bara av att se Linnéa jackan som hänger i garderoben :) . Och visst är det speciellt när ens partner är stolt över en!

    Daniel - ja, vilken härlig bild! Och det är ju så viktigt att man kan se prestationen i förhållande till egen kapacitet.

    Mikaela - Så är det verkligen!

    SvaraRadera
  8. Oj. Det verkar som om alla i din omgivning är träningsfantaster! :) Förstår att du blir inspirerad och taggad. Själv känner jag mest att jag skrämmer iväg andra människor när jag pratar om min träning.. :(

    SvaraRadera
  9. Malin - fast det är nog likadant för mig också; i alla fall efter 12h i trollhättan tycker alla att jag är galen (förutom Trollet då, och alla löparvänner). Min syster börjar tvivla på att vi är släkt t.o.m. Men allvarligt talat; man har ju en fördel av att ens nära också gillar sport. Skulle inte Trollet också träna mycket, tror jag nog inte att det skulle bli av för mig heller.

    SvaraRadera