Känner mig sådär "välmående-deluxe" efter att ha varit på en härlig och maffig hotellfrukost, något som vi brukar lyxa till det med ibland. Det är ganska sällan som Trollet och jag bor på hotell tillsammans, bara på semesterresor då, medan vi båda bor på hotell på diverse jobb-resor. Men inte lika mysigt med hotellfrukosten då man är ensam.
Då jag nu sitter och väntar på att frukosten/ brunchen skall lägga sig, och jag ska ge mig ut på dagens träning, började jag fundera på dethär med vägval och löprundor. Anna skrev ett inlägg om detta härom dan, och hur hon piffat till sin standard-runda genom att springa på andra sidan vägen än den sida hon brukar, korsa vägen på andra ställen osv.
Jag är också lagd så att jag gillar mina standard-rundor. Jag springer ju oftast till och från jobbet, och har vid dethär laget hittat en väg som jag verkligen tycker om, och som jag nästan alltid tar. Ska jag springa lite längre eller intervaller på hemvägen, krävs i allmänhet en lite större ansträngning.
När jag har både start och mål hemma, har jag en annan favoritrunda på 10 km, som jag tycker väldigt mycket om. Den är relativt otrafikerad, går både på asfalt och skogsstig, och sträckan med skogsstig är ganska kuperad, så lite backträning kommer som bonus. Denna 10 km:s runda kan lätt utökas till att bli 17 km, den rundan som jag sprang igår, och den gillar jag också. När jag var ute på långpass på lördagen, tog jag denna 17 km:s runda, + ett extra varv på 10 km:s rundan. Hur tråkigt låter inte det att man snurrar runt på samma runda, samma riktning? Men, jag gillar "min" runda. Jag känner mig hemma på den, och tiden och kilometrarna swishar förbi när jag springer där.
Igår när vi skulle ta en promenad var egentligen målet att gå en annan väg. Jag lade mig dock på tvären, för denhär andra rutten verkade inte alls trevlig. Det slutade med att vi promenerade 10 km:s rundan, hur mysigt som helst.
Kanske borde jag göra som Anna, och piffa till rundorna, kanske börja springa dem andra vägen, så att jag inte skruvar in mig? Det måste ju vara det att man känner en viss trygghet i den runda man är van vid. Men varför bryta ett vinnande koncept?
Jag är precis likadan! Har en runda på strax över milen. Brukar variera mig och springa den åt båda hållen, eller utöka den till en 12- eller 14 km runda. (Givetvis har jag andra att varva med också!) Men konstigt nog kommer jag ofta tillbaka till den svängen. Inte av lathet, för den är absolut inte lätt! Och inte finns det så där jätte mycket att se heller... Konstig jag är. :D Vanemänniska? Känns kanske tryggt att veta ungefär vad man har framför sig? Jag vet inte!
SvaraRaderaJa det är så lätt att hamna på standardrundan. Man slipper tänka och kan bara koncentrera sig på att springa.... Fast jag brukar tvinga mig att tänka om så man får lite nya utmaningar. Men oftast blir det tyvärr inte vildare än att jag byter håll :)
SvaraRaderaSkönt att bara låta fötterna följa invanda spår tycker jag. Finns väl egentligen bara ett problem med att springa rundorna likadant - om man också gör det samma tid, samma dag. Lätt att smyga på en då liksom... Fast då ska man väl ha riktigt maximal otur! Jag är inte rädd för busar, och då springer jag gärna i mörka viadukter i skymningen. I änden av rundan (faktiskt precis bakom vårt hus) sitter gärna folk och förtär både sprit och starkare grejer, och vandaliserar bilar när de får tråkigt. Har fått snöbollar kastade på mig bl a, men jag springer förbi där ändå. Dumt kanske, men det är ju MIN runda!
SvaraRaderaMalin o Anna - ni är ju hur vilda som hellst! :)
SvaraRaderaMialena - du det där låter inge kul. Se till att vara försiktig så att inga skummisar gör nåt!