Positive spinn

Jag känner det som om jag för tillfället befinner mig i en positiv cirkel vad det gäller träningen. Kroppen verkar svara bra på den träningsmängd jag kör, och den klagar inte fast den inte får många vilodagar, utan är med på vad mitt huvud hittar på. Jag är väldigt tacksam för att det känns så bra just nu, men får inte glömma att det inte är en självklarhet. Långt ifrån.

Måste avbryta detta allvar med en bild från avslutet på dagens andra löppass, verkar som om jag fortsätter med glass-temat från igår.

I början av november förra året fick jag under ett intervallpass plötsligt känningar i mitt baklår. Jag trodde att det skulle gå över med lite stretch, och försökte mig på att jogga till jobbet dagen på. Halvvägs fick jag halta mig ner i tunnelbanan, och åka med den till jobbet. Då visste jag inte att skadan skulle förfölja mig minst tre månader framåt. Skulle jag ha varit medveten om det faktum, skulle det ha känts ganska tungt.

Efter några veckors haltande besökte jag en ortoped, som inte kunde hitta något annat fel än att det var någon inflammation i någon muskel. Efter två veckor med anti-inflammatorisk kur, hade det inte alls blivit bättre, och jag försökte springa, med det resultatet att det faktiskt inte gick att hålla tårarna tillbaka. Inte för att jag var ledsen, det var jag i och för sig också, men för att det gjorde så jäkla ont. Nytt ortopedbesök, ny anti-inflamations kur, och remiss till naprapat.

Hela november och december var träningen ganska motig. Det som fick mig att hålla motivationen lite uppe var att jag började blogga, och att jag köpte en ordentlig cykel som jag kunde träna på. I januari började det hela kännas bättre, jag jobbade på med rehab-övningar, besökte naprapaten nästan varannan vecka, och det började fungera att jogga och till och med sträcka på stegen också. Glädjen i löpningen var tillbaka, och jag har lärt mig en läxa - att lyssna extra noga på kroppen.

Jag skriver det här bara för att poängtera att allt inte bara går lätt för mig. Jag kommer speciellt ihåg en kväll i december då Trollet var på simträning och jag låg hemma med en kudde över huvudet och grinade. När han kom hem fick han höra en skräckhistoria om hur jag möglade bort under vintern då jag inte skulle kunna springa och träna, om hur mitt psyke skulle brytas ner, och hur värdelöst mitt liv faktiskt var.

Nu känner jag mig fullständigt back in business, men ser ändå till att vara försiktig och faktiskt känna efter att kroppen känns bra. Man vet ju inte när något slår till, då jag vet hur plötsligt mitt problem i baklåret kom fram.

Träningen idag har bestått av 1 h 45 min fullständig kvalitetstid. 44 min och 7,5 km på morgonen, och en mil på en timme på kvällen. Med bästaste sällskap och fokus på glass :) . Det är väl det som kallas fokuserad träning?