tisdag 30 juni 2009

Trollhättan 12 h - berättelse

Nu blir det långt - ultralångt inlägg.

Målet med 12h Trollhättan var för mig att komma upp i ultradistansen; alltså längre än marathonsträckan. Det visade sig att jag gjorde nästan det dubbla. Det var också dubbelt så jobbigt som jag kunnat föreställa mig, och seg vet jag att jag är, men jag var nog segare än jag trodde.

Team Linnéa innan start. Johan, Mia, Snorkkis, Staffan. Snodde bilderna av Mia - Tack!; mina bilder kommer lite senare.

Uppladdningen inför loppet kunde inte ha varit bättre; mycket vila, mycket energi och mycket pepp från de övriga Linnéa löparna. Att jag på startlinjen dessutom hade med mig dessa störtsköna Linnéa kompisar Mia, Staffan och Johan, och blog-kompisarna Sara (som verkligen är träningsglädje), Kenth (som verkligen har snabba fötter) och River (som springer :) ) gjorde att det hela kändes tryggt. Starten gick kl 22 på lördag kväll, och då kände man verkligen suget att få börja springa, och beta av de 12 timmarna. När vi 12 timmars löpare startade hade ju 24 timmars löparna redan avverkat 12 timmar i stekande värme. Min strategi var att försöka hålla farten nere så mycket jag kunde i början, kanske passera milen på 70 min, och först se till att klara marathon distansen + lite till, och sedan ta resten som bonus. Farten de två första milen blev dock omkring 6 min/ km, en fart som jag kände mig väldigt bekväm med. Jag startade utan knästöd på knät som jag haft lite känningar i, men efter 2 mil drog jag på det, och hade det på resten av loppet.

Redan efter dessa två mil började utmaningen; det började bli riktigt mörkt, balansen var svårare att hålla, och man trampade en del luft och fick vara på sin vakt för att inte stiga snett. Jag försökte hålla koll på antalet varv jag sprungit på den 1096 meter långa banan, och satte upp lite tankemål att jag vid 30 varv skulle få checka varvantalet med sekretariatet. Det kändes bra att ha denna "belöning" att se fram emot. Jag hade dessutom bestämt att jag skulle gå några varv efter de 30 första varven.

Vid dethär laget hade jag kommit igång med att få i mig energi från buffébordet, och såg till att ta något drickbart minst var fjärde varv, som blev var tredje, som blev vart annat, som blev nästan varje varv. Något ätbart tog jag också nästan lika ofta. Det blev mycket smörgåsbitar med ordentligt lager smör och ost eller prickig korv, eftersom jag kände mig trygg med att äta dessa då magen verkade gilla dessa "snittar". Utöver det blev det lite rulltårta, äppelbitar, banan, oliver, energy-bars, salt-snacks, spagetti och köttfärssås osv. Jag drack främst vatten, men det blev också coca-cola, lite sportdryck och mot morgonen juice - vilket jag inte dricker annars och absolut inte då jag tränar eller nära träningen eftersom det börjar klucka i magen. Nyponsoppa drack jag även på morgonen, och fick klibbig soppa över hela ansiktet. Jag var förvånad över hur smidigt det var med buffetbordet, det var lätt att få i sig energi, och det var väldigt ofta som jag plockade upp något; säkert vartannat varv ibland. Detta gjorde att jag höll en stabil energi- och vätskenivå, och kände mig aldrig tom i magen eller var energilös. Ärligt talat tror jag att jag fick i mig lika mycket energi under loppet som jag gjorde av med, och jag behövde aldrig uppleva att börja frysa, som jag hört att man skulle göra då energin tog slut.

Åter till löpningen: Efter de första 30 varven då jag haft första belöningen med varvchecken + att jag drog på mig en underställströja under t-shirten, lade jag nu nästa mål vid 50 varv; alltså ca. 55 km. Då skulle jag få byta skor och strumpor, och hämta telefon och eventuellt ringa Trollet. Efter ca. 35 varv började det vara riktigt jobbigt att springa; låren började vara som klumpar, knät klagade lite; löpningen i mörkret hade verkligen slitit. Jag började gå i ett väldigt raskt tempo och fick in en slags rullande gångstil, som jag varvade med korta sträckor löpning. Ibland hade jag sällskap, men för det mesta rullade jag på ensam i mitt tempo, eftersom jag hade en högre fart än de som promenerade, men inte kunde hänga med i spring-tempo; det kändes helt enkelt mest ekonomiskt att mala på i det egna tempot.

Vid ca. 50 varv lyxade jag då till det hela och bytte skor och strumpor, och tog telefon, uppdaterade lite facebook status i farten (tack Fredrika för de härliga kommentarerna mitt i natten!), ringde till Trollet och babblade en massa som det knappast var någon substans i, men det gav ändå sådan kick att få prata med honom. Solen började nu gå upp, det blev ljust och fåglarna började kvittra. Den vackra soluppgången drog lite av uppmärksamheten till sig, och gjorde så att man nästan kunde ignorera att hela kroppen gjorde ont. Lårmusklerna började nu kännas som klumpar, och jag gjorde ett kort besök hos massören som stretchade ut framsidan av låren; inget skönt besök, men det hjälpte verkligen, och jag kunde igen springa lite. Något varv senare träffade jag på en sömnig Mia (ja - hon kan faktiskt också bli trött!). Vi tog kaffe och gick tillsammans ett varv innan hon tog en tupplur. Jag fortsatte tugga varv, och snart var Mia på banan igen, med ny, sprudlande energi. Hon och Grabben swischade förbi, medan jag envist knatade på varv efter varv i den fart benen klarade av.

Vid dethär laget hade Staffans peppande finska kommentarer gått över till finska under-bältet svordomar, men de lättade också upp stämningen. Johan såg fortfarande oförskämt fräsh och glad ut, vilket gjorde allt så mycket lättare. Sara var också i farten nu som då, glad och med ett löpsteg som inte verkade orsaka lidande.

Plötsligt fick jag också syn på Lena; snygg och fräsh, och hon doftade så gott! Hon gick med ett varv och fick säkert höra en massa knasigt snackande utan någon som helst substans. Tack Lena för den energikick du gav! Lenas man, lika fräsha Tröskelkungen och deras barn dök också upp och hejade - en ytterligare energi-kick! Nu var det bara fråga om en halv timme tills 12 timmars slit skulle vara slut. Jag hade hopp om att komma upp i 74 varv + lite till, vilket skulle räcka till 80 km. Jag trodde att jag låg på 72 varv, vilket betydde att minst två varv borde avklaras den sista halvtimmen. Jag kämpade allt jag kunde den sista halvtimmen, sprang t.o.m några steg. Hela kroppen gjorde ont, det hade blivit ordentligt varmt, och jag kylde ner mig genom att hälla några muggar kallt vatten över ryggen, drack någon mugg cola och tuggade energy bars, och det ända som besatt snurrade i mitt huvud var "jag vill klara 80, jag vill klara 50 miles". Jag fixade tre varv sista halvtimmen. Jag hade verkligen gett allt - tuggat varv efter varv hela natten, inte vilat annat än då jag stannat och stretchat, kollat antalet avverkade varv, varit på toa, eller bytt skor.

Min prestation visade sig räcka till plats 3 efter Åsa och Mia. Jag jublade överraskat över både min placering och distans vid prisutdelningen. Det trodde jag aldrig!

Det är ofattbart hurudan energi ens medtävlare och vänner kan ge under en sådan grej. När allt kändes tungt, och man fick syn på någon av Linnéa gänget eller bloggarna, och man blev oerhört lycklig. Tack Super-Mia, Staffan, Johan, Sara, Grabben och River - ni är underbara!

Vilket gäng - efter 12 timmars löpning!

För de som orkat läsa ända hit, eller som bara läser sista raden - lite väsentlig information: 12 h, medelpuls 132, 82,... km. Livskvalité.

20 kommentarer:

  1. Jag säger bara: WOW! Grymt, tokcoolt och häftigt. Jag är imponerad!

    SvaraRadera
  2. jag är otroligt imponerad... och inte så lite avis. det verkar så otroligt kräk-jobbigt härligt!!! men kan du inte jämföra marathon med snabbare fart och ultra som är så långt om vad du gillar bättre och sämre...

    SvaraRadera
  3. Oj, oj, oj, vilken berättelse! Jag levde mig in i varje varv. Vad skönt att det är över va? ;-) Vila, reflektera och NJUUUUUT!

    SvaraRadera
  4. Ännu en trevlig berättelse om vår resa som gick runt runt runt :=) nästan 100 varv eller hur :=)

    Nästa gång ska jag se till att lära mig lite mera passande finska ord lovar. Kanske kan lära sig ord som gaxigt eller 100 miles.....

    /Staffan

    SvaraRadera
  5. Tack för en fin berättelse och stort grattis igen!

    SvaraRadera
  6. Härlig läsning om vårt äventyr i natten! Och jäkligt bra kämpat. Jag är imponerad av ditt raska marschtempo som verkligen tog dig framåt på ett bra sätt de sträckor du inte sprang.

    SvaraRadera
  7. Det låter som du gjorde ett helt optimalt lopp enligt konstens alla regler, som värsta ultraräven! You're born to do this baby, säger jag i brist på finskakunskaper ;-)

    SvaraRadera
  8. Grattis, vilken prestation!! Och vilken härliug berättelse, jag blir riktigt sugen att prova nåt sånt här en dag.

    SvaraRadera
  9. Tack själv! Du var så glad hela tiden! Jag säger det igen - Jag är så grymt imponerad av dig.

    SvaraRadera
  10. vilken story!! wow! vilken prestation!! är nästan mållös av imponering! wow!

    en fråga, hur känns det att varvet är så pass kort? tänker att det borde kännas lite tråkigt att köra runt samma varv om och om och om igen?

    SvaraRadera
  11. du var grym, du var liksom som en duracellkanin som bara fortsatte och fortsatte och fortsatte... :-)

    /Sara
    www.traningsgladje.se

    SvaraRadera
  12. Anna (orka mera): Tack - och att testa rekommenderas :)

    cecilia: Välkommen hit! Jämförelse marathon- ultra... tja, får nog fundera lite på det.

    Marre: Ja visst är det skönt att det är över - men roligt var det!

    Staffan - jag tyckte dina kommentarer och svordomar satt som hand i hanske! :)

    Anna - Tack!

    Snabba fötter - jag kan ännu inte fatta hur du kunde köra sånt tempo där mot morgonen!

    Fredrika - Aha... det känns ju tryggt att veta. Men skulle benen bara hållit bättre, skulle tempot säkert ha varit bättre, men då kanske jag inte orkat lika länge.

    askan - ja det var en häftig upplevelse faktiskt, som är roligt att ha testat.

    Andréa - kul att du tyckte det (och orkade läsa).

    Mia - Tack! Vad stolt man känner sig då man får sådana kommentarer av Super-Ultra-Dig!

    Piratfarsan - Tack! Och jag är imponerad över alla som orkat läsa!

    Emliscious - på något konstigt sätt gillade jag banan även efter 70 varv. Man visste liksom vad som väntade, och det att man alltid var nära till base campet kändes bra, och att banan var kort gjorde ju också att man såg de andra ofta.

    Puma - Tack! Hehe... men vad skulle man annars göra de 12 timmarna? :)

    SvaraRadera
  13. Superspännande att få läsa om loppet ur synvinkeln från någon som springer för första gången, hur intressant som helst! Jag hade t ex aldrig insett hur svårt det kan vara att springa när det är mörkt och man "trampar luft". Tack för alla de upplysningarna :)

    Och ett superstort grattis till prestationen, den är ju helt enorm!!!

    SvaraRadera
  14. Katarina Johansson2 juli 2009 08:42:00

    Vilken prestation! Du är grym! :)
    /nina

    SvaraRadera
  15. Återigen, en fantastisk prestation! Grymt... Blir riktigt sugen på en 12H nu jag också bara för att se hur det känns...

    SvaraRadera
  16. Sjukt bra sprungit! 12h är ju en evighet! Gott!

    SvaraRadera
  17. Erittäin hyvin juossut! Olen sanaton!

    SvaraRadera
  18. Sus - nej, jag hade inte heller trott att det skulle slita så i mörkret. Trodde mer att det skulle vara tufft för huvudet.

    nina - Tack!

    marathonjohan - hehe... så du känner redan suget för 12h! Vissa får inte nog :)

    Träningsfreak - tja... 12 h är väl en stund!

    jumper - Kiitti :)

    SvaraRadera