Lip gloss

När jag i söndags skulle bege mig iväg hemifrån för att cykla till Ingmarie för fika tillsammans med förutom värdinnan också Milla och Anneli, fick jag frågan "Men ni ska inte träna? Ska ni bara fika, och snacka lip gloss och så? Är det inte sånt man pratar om när man träffar sina väninnor?" Tror att den som ställde frågan var rätt medveten om att vi inte skulle snacka lip gloss, och det närmaste vi kom ämnet var nog värdinnans beskrivning av hur mycket småsten hon haft i munnen efter sitt cykelpass. Inte så mycket till lip gloss kanske.

En trevlig söndagsfika kompletterades med morgonkaffe tillsammans med Coach-Sirpasom var i stan för sin PT utbildning; hon är ju inte min coach, utan bl.a. denna tjejscoach, men hon får heta det för mig med, och jag tror att hon är en super bra och så energisk coach. (Det var Sirpas man David som hjälpte mig när jag hade nerv i kläm under våren.)

På grund av flygstrejken igår snöade min tänkta morgonrunda i Köpenhamn in (vilket iofs var ganska bra eftersom jag ändå inte var springbar). För att kompensera det (och mycket därtill) fick jag istället nöjet att idag träffa Jonna som sprang Köpenhamns marathon för några veckor sedan; får man inte uppleva stan själv genom att springa där, får man åka snålskjuts på andras fina framgångar.

Foto: Privat. Fartfylld-Jonna som är precis så söt som hon verkar på sin blog. Och några gånger om.

Lite träning, eller försök till träning har jag också att rapportera. Får ta och snickra på det. Och lip gloss är säkert trevligt, men det värmer rätt dåligt i jämförelse till hur varm man känner sig när man får träffa så fina människor.

Kylskåpslöpning

Jag varit ganska borta från träningen senaste dagarna - andra saker har tagit upp min tid, vilket egentligen varit rätt bra timing eftersom huvudet då haft annat att tänka på... ja, för jag erkänner att jag varit lite, eller ganska mycket ledsen när jag inte kunnat springa de senaste veckorna (igen), men som jag tidigare skrivit är det helt och hållet mitt eget val i och med att jag ställde mig på mara-startlinjen.

Igår testjoggade jag häl och knä, som naprapat-Stefan sa att jag skulle. Första biten kändes väl okej, men efter bara en kilometer började det sticka ordentligt i hälen, så jag fick fortsätta hem promenerandes (har lagt ordentligt med is i hatten, så inga risker här inte). Idag gjorde jag ett nytt test som var betydligt mer lyckat. Ett par kilometers löpning, där jag kände mig ungefär lika smidig som ett kylskåp; ja, man tappar ju touchen när man inte springer på nästan två veckor.

Fast kylskåpskänslan kunde avhjälpas ganska bra genom att jag fick springa i kjol. Lite lip glossigt alltså.

Idag - en dag för löpning

På fb är jag "fan" av Juoksu, alltså löpning. Härom dagen uppdaterdes statusen för den gruppen/ profilen med "Tänään on loistonmoinen päivä lenkille. Kuten eilenkin. Ja huomenna." Direkt översatt: Idag är en fantastisk dag för en joggingtur. Liksom även igår. Och imorgon.

Varken igår, idag eller i morgon blir det inte någon löpning för mig, men jag tycker ändå att uttrycket är klockrent. Varje dag är en bra dag för löpning. Jag började måndagen med en tortyr-session hos naprapat-Stefan. Mitt knä som verkar ha fått utstå lite felbelastning fick sig en genomgång; så också hälen där plantar senan igen verkar inflammerad. Till skillnad från förra gången jag var på shock wave behandling trodde jag idag på allvar att jag skulle dö. 5000 smällar på knä och mot slutet av tortyren på hälen och under foten flög tankarna om att "nu dör jag" förbi. Just nu känns hälen ungefär som att den blivit bultad på 5000+ gånger med en hammare. Sweet. Men jag står fortfarande fast vid det att jag kan genomlida shock wave terapi på hela mig själv, bara jag blir hel och kan springa smärtfritt igen. För Tänään on loistomoinen päivä lenkille. Kuten eilenkin. Ja huomenna.

I helgen har jag läst om bl.a. Orka mera-Anna och Mialena som sprungit PBn med vinden i ryggen. Man får tydligen medvind från Danmark. Jag vill också ha vind i ryggen, så jag packade en väska och åkte iväg till Köpenhamn. Jag misstänker starkt att det hjälper.

Försenad bubbla

Det brukar talas om en marathonbubbla. Man går in i den, fokuserar, laddar, lever. Jag hoppade in i bubblan lite på senare sidan, men väl i tid för starten i lördags. Att jag hoppade in i den sent betyder också att jag stannat kvar i den längre än vad man vanligtvis gör; ungefär som efter det att jag förra sommaren sprang 12h natt-ultra. Just nu kan jag bara fortsätta rulla i bubblan, tänker tillbaka på lördagen som om banan var en lång, härlig nedförsbacke, och jag vill springa Stockholm marathon varje dag.

I övrigt ligger jag fortfarande lågt. Eller ja, jag har joggat några km idag, cyklat ett par timmar, och gymmat tre gånger denna vecka. Från bubblan kan konstateras att jag i lördags låg på samma plats vid 5 km som i mål. Vissa undrar kanske varför det då är nödvändigt att springa ytterligare 37 km. Jag undrar varför någon över huvudtaget vill stanna vid 5 om man kan springa 42. Denhär dagen för två år sedan var jag också inne i en bubbla; en lite annan typ av nervositetsbubbla som jag också tänker tillbaka på med ett ilande lycko-rysande. Alltså, fortfarande lågt. I bubblan.

Kapacitet och återhämtning

Jag tror faktiskt inte att jag löpvilat så mycket som två hela dagar efter mina tidigare maraton, och inte heller efter mina ultra-lopp. Varken i söndags eller igår hade jag ens en tanke på att jag skulle springa. I morse drog jag på mig springkläderna, hade väskan färdigpackad, men ångrade mig och cyklade i stället till jobbet. Det var inte bara det att jag har ont i det ena knäet och i foten, utan det var också det att jag kände mig sliten i benen i övrigt.

Jag började först fundera om denna långsammare återhämtning var ett resultat av att jag blivit gammal (hemska tanke), men kom efter ett tag på bättre tankebanor. Att jag känner mig segare i kroppen är nog ett resultat av att jag i lördags utnyttjade större del av min kapacitet än jag gjort på de maratonlopp jag tidigare sprungit. Konditionsmässigt verkar det inte vara några större problem, men benen är inte lika tränade för långa distanser som tidigare, och de tog därmed mera stryk än vanligt. Jag använde helt enkelt större del av min kapacitet än jag gjort tidigare maraton jag kutat (även om jag kommer ihåg att Stockholm maran var den mest slitiga också förra året).

Kom precis tillbaka efter en liten, lätt skogstur med Primal-inslag. Jag iklädd kjol och terrängskor, och mitt sällskap jeans och FiveFingers. Inga konstigheter. Förutom då att benen vill vila mer.

Ligger lågt

Jag ligger rätt så lågt för tillfället. Jag var fullt medveten om att det var en stor risk att ställa mig på startlinjen i lördags, och nu får jag sota för det. Än så länge tycker jag att det var värt det, men jag börjar vara otroligt springsugen. Fem dagars löpvila (men ett litet undantag för ett försök till jogg i tisdags), och det verkar bli fler.

Jag har några sår att slicka. Ett överbelastat knä, symptomen stämmer överens med Patellofemoralt smärtsyndrom (har haft känningar också tidigare; det var orsaken till att jag sprang med knästöd i lördags; gör egentligen inte ont när jag går eller springer, men när jag sitter och har böjda ben är det inte speciellt kul att sträcka på dem). Hälen har också tagit stryk igen.

När jag förra veckan var till naprapat-Stefan lovade han att om han var i stan på lördagen, och jag fick förskräckligt ont någonstans då jag sprang, skulle jag få springa in direkt till hans mottagning nära Odenplan för behandling. Som tur var behövdes det inte då, men jag hade ändå tänkt mig ett besök till honom idag, men besöket blev inställt, så jag hoppas få en ny tid på stubinen.

Om mina egna Dr. Snorkkis teorier stämmer är krämporna resultat av mina nersjunkna fotvalv. Nästa vecka ska jag göra en genomgång av mina fossingar, och då eventuellt beställa fotbäddar.

Så. Vad har jag då lärt mig av detta? 1) Man kan duscha även utan att ha sprungit/ tränat innan. 2) Jag måste skaffa mig fler handväskor. När man rör sig springandes med löparrygga tänker man inte på det, men när man t.ex. cyklar till jobbet behöver man en handväska, och det är roligt att variera. Jag har för få.

Sådär lågt ligger jag alltså.

Krigsskador och löparsug

En av mina Linnéa-vänner, Helena, som sprang maran i lördags uttrycker nu på FB ett sug om att springa marathon igen. Idag liksom. Jag började fundera på min egen sugenhet, och kom fram till att jag nog inte är riktigt fullt så sugen. Inte idag. Däremot är jag galet sugen att springa Stockholm Marathon igen, och jag tror inte jag orkar vänta så länge som till nästa år.

Hjärnan skulle gärna springa ett marathon idag, men kroppen har en del krigsskador som inte riktigt är i mara-form. En del sviter som är småsköna: träningsvärk i både fram- och baklår, och sådana som är mindre välkomna: en viss överansträngning i ett knä, och lite ont i ena foten.

Dagens medicin har bestått av cyklande i turist-tempo, och ett snabbt pass på gymmet, där jag körde några övningar för överkroppen, och sen stretchade en lång stund. Antagligen blir det vila från löpningen i morgon också, men sen, sen måste jag börja springa igen - om inte annat så för att jag har en ultra-anpassad löparkjol som kommer att börja springa utan mig om jag inte hakar på.

Stockholm Marathon 2010

Senaste veckan har jag velat fram och tillbaka hur jag skulle göra med marathonstarten. I februari sprang jag senast ett långpass, och sedan dess har jag sprungit en handfull pass över 10 km, annars har det varit mina 7-8 km pass till och från jobbet, och för det mesta i rehab-syfte. När jag bestämde mig för att starta hade jag inga som helst målsättningar gällande tiden, den största utmaningen var att hålla mig något så när hel, och ha huvud att kliva av om det behövdes och om jag skulle komma i mål skulle det nästan vara en bonus.

Laddade som jag brukar med några lugna dagar då jag bara cyklade korta bitar och lite extra mat på torsdag och fredag. På fredagen hämtade vi upp våra nummerlappar, och på vägen till Östermalms IP hade jag väldigt svårt att behärska mig. Jag hoppade runt som en liten boll vid tanken på att jag trots allt i alla fall skulle kunna starta.

Innan starten på lördagen hann jag träffa några bloggare, träffa brorsan, Linnéa-gänget, och samla energi inför det som komma skulle. Ytterligare lust att springa fick jag när Finlands utrikesminister Stubb öppnade loppet. Stämningen när tusentals löpare står och trampar, och slutligen släpps iväg, och man hör smattrandet av stegen är speciell. Jag fick dela startögonblicket med maken och för andra året i rad Mia.

Första kilometrarna flöt på mycket bättre med den nya bansträckningen tyckte jag, det var inte alls så trångt som jag tyckte att det var förra året. Jag kände mig också riktigt springsugen, och öppningstempot i omkring 5.15 tempo kändes riktigt behagligt. 5 km passerades på dryga 26 minuter. Ofta brukar jag ha svårt att komma mig igång, och få flyt i löpningen, men igår hade jag rullet i benen redan från början, och kunde bara hoppas att benen skulle hålla. Första turen över Västerbron kom väldigt snabbt på; rätt skönt att få den över snabbt. På vägen nerför bron var det någon som trampade mig på hälen vilket gjorde att skon (den med chippet dessutom) flög av. Fick snabbt på den igen, och kunde fortsätta.

Från 10 km till 20 har jag inte så mycket att kommentera. Svängen ut mot Gärdet och Djurgården var lite sugande eftersom det var rätt tomt med publik, lite dammigt, och ganska stor del av loppet kvar. Här fick jag en klunk vatten langad av Daniel, och den supporten gjorde faktiskt den slingan 100 gånger lättare. Tack!

Halvmara-distansen passerade jag på 1.54, och tyckte kanske att det hade gått lite väl fort, men konditionsmässigt kände jag mig inte särskilt berörd (relativt sett alltså), och här fiskade jag upp en energi-bar från bakfickan. Någon km senare började dock benen kännas slitna, inte så konstigt med tanke på att jag inte sprungit några långpass på många månader.

Sträckan till från Djurgårdsbron till Söder Mälarstrand kändes sedan ganska bra, käkade några bitar av energi-bars på Strandvägen och såg fram emot Linnéa-hejjarklacken vid Munchenbryggeriet (Maria, Fredrika & co. - ni är bäst!), och här hade jag också träffat på Karin från klubben, och vi pushade varandra. På Västerbron såg jag ryggen på Kalle, och kom jämsides med honom, och fick uppmuntrande kommentarer om att jag hade sub-4 i sikte, även om jag var skeptisk själv. På Norr Mälarstrand drogs jag fram av att Kalle och Karin var i närheten, och det kändes väldigt motiverande att ha dessa omkring, trots att vi inte pratade desto mer med varann, men det kändes ändå bra. RWs station passerades också, och innan vi lämnade Kungsholmen drog jag i mig en mugg cola (drack i övrigt bara vatten under loppet, för sportdrycken som serveras gillar jag inte riktigt; däremot tycker jag att det är bra att få i sig någon slags energi-bar så att magen inte blir tom).

Odengatan var som vanligt förfasligt lång; eller så lång som den alltid är på marathon, och här började många redan göra seger-gesten. Med ca. 1 km kvar träffade jag igen på Karin som sa "nu fixar vi fyra timmar" - "och med god marginal". Det var nog först då jag förstod att jag skulle klara det, och att jag faktiskt skulle ta mig i mål.

Varvet in på Stadion, och ögonblicket då man korsar mållinjen kan inte vara annat än fantastiskt. Konditionsmässigt kan jag inte säga att jag var precis slutkörd, men benen fixar inte mycket mer. Men det behöver de inte heller. Jag kom i mål, och jag kunde springa - det absolut bästa, tiden fick jag som bonus.

Jag sprang med ett konstant leende, åtminstone inom mig, men oftast tror jag att leendet också klistrade sig på läpparna. Tänkte flera gånger på publiken, och om de faktiskt förstår hur mycket de faktiskt är värda för de som springer. Ovärderligt.

Det är något speciellt med Stockholm marathon. Festen, publiken, stämningen, spänningen, och hela stan som stannar till förmån för löparna. Löparglädje!

Sub 4!!!

Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag persade precis på maraton med 9 minuter, och kom i mål på 3.55: första gången sub-4, och maken persade också friskt. Nu är jag bara så galet nöjd och glad, och tänker dra iväg på fest. Och jag behöver smälta dagens lopp.

Kapar sekunder för Er

Inför förra årets Stockholm marathon gjorde jag sista-minuten försök att kapa sekunder. Jag funderade bl.a. på att klippa håret, skaffade Linnéa-linne, psykade medtävlare osv. I år är jag lite mera generös. Jag tänkte nämligen hjälpa er som ska springa på lördag att kapa några sekunder.

Västerbron är väl det mest omtalade partiet på banan. I morse stannade jag på bron för att ta några foton att lägga upp här, som ni som springer på lördag kan kika på i förväg. På lördag kan ni således koncentrera er blick framåt, och springa på utan att vända på huvudet. Sightseeingen har ni redan fått genom dessa bilder, och ni behöver inte bemöda er med det då. Här snackar vi generositet.

Foto: Privat. Utsikt från The Bro igen (man ska ju över den två gånger; andra gången med ev. suddig blick vilket jag försökte simulera här)

Naprapat-Stefan vad också generös med sin tortyr-apparat idag. Han tyckte att det skulle vara bra att bulta på hälen lite för att få upp cirkulationen, trots att den känns återställd, typ mer som massage. Sure. Men jag tror stenhårt på shock-wave behandlingen så jag tog snällt emot, och fick också en genomgång och lite knaxande av rygg och nacke. Sådärsåatt.