Löparjacka

Jag testar i samarbete med SupplyStation löparkläder. Tidigare har jag recenseratlöpartights, löpartröja I och löpartröja II (klicka för att komma till de recensionerna). Senaste veckorna har jag testat en Bagheera Springhill Jacket; också den frånSupplyStation.

Beskrivning: Springhill är en lätt löparjacka för vår/sommar/höst. Två fickor på framsidan och en ficka bak för gel, handskar eller andra förnödenheter. Avtagbara ärmar, hel dragkedja fram. Full ventilation i armhålorna. Finns i färgerna blå, svart och grön för herrar och ljusblå, svart och röd för damer.

Foto: Privat. Såhär ser jackan ut på

Beskrivningen säger att det är en vår/sommar/höst jacka, men jag har använt den nu under de senaste veckorna, och tycker att jackan fungerar hur bra som helst även vintertid. Jag skulle jämföra Bagheera jackan med en Dobsom dräkt jag hade för ett antal år sedan, och som var i flitig användning.

Foto: Privat. Och såhär ser den ut när man tar av ärmarna

Funktion: Jackans material är väldigt mjukt, men fungerar ändå vatten- och vind-avstötande. Det är den första jacka som jag haft som varit så pass mjuk, vilket gör den väldigt smidig; den är lätt att röra sig i, inget som stramar åt, och den är också smidig längs kroppen när man springer trots att den är lite luftigare än de flesta av mina övriga löparjackor. Jackan har alltså avtaga ärmar, vilket gör att man kan använda den även som väst när det blir varmare. Under armarna är det öppet, iom. att det är dragkedjor som gör ärmarna avtagbara. Jag var först rädd att det skulle komma in mycket kall luft genom hålen, men det verkar vara en smart konstruktion, som andas bra, men inte gör att man blir kall trots att det är flera minusgrader. Jackan har bra fickor; något som alltid uppskattas av mig som transportlöper, och ofta behöver ha med ett och annat i fickorna. Dock - eftersom jackan är lite lösare, är fickorna inte helt tighta längs kroppen, så det man har i fickorna kan hoppa lite. Jackan är tillräckligt lång så att den täcker halva rumpan, och man inte behöver vara orolig att få mellanskarv. Fram på jackan finns Bagheera-loggan som reflex - Varför lägger inte alla tillverkare in sådana detaljer?

Design: Jackans design känns fräsh och ny. Det jag gillar mest är dragkedjan som känns väldigt tuff då den är sned; alltså den är på vänster sida uppe vid halsen och det gör att den känns lite annorlunda än en vanlig löparjacka; inte bara "another" löparjacka. Dessutom är jackan fin färg - det är väldigt länge sedan jag haft en röd jacka.

Jag tycker att man får väldigt mycket jacka för pengarna här. Ett mycket funktionellt plagg, som jag tror att jag kommer att använda året runt.

Varför Ultra? Del 1 (3)

När jag berättar att jag springer ultra; eller jag brukar säga att jag springer marathon och helst längre; är det många som blir förvånade och frågande. Varför plåga sig så? Ochvarför vill man frivilligt springa så långt? Mer om varför jag gillar ultra i kommande inlägg; i detta inlägg tänkte jag berätta hur jag kom i kontakt med dessa distanser. Jag är ju väldigt ny då det gäller långdistans, och är på en motionärsnivå. En elitsatsande har antagligen en helt annan uppfattning och ett annat svar på Varför-frågan, och det finns säkert också lika många svar som det finns "ultra-motionärer" på samma fråga. Det jag tror att alla ändå har gemensamt är en fascination till distanserna, till upplevelserna och till vad kroppen klarar av, och vad huvudet klarar av.

Den uppmärksamma läsaren ser att detta är del 1 av 3 om "Varför Ultra?". En ultrafrälst vet att frågan inte kan besvaras i ett inlägg. Den som anser att ultradistanser tillhör kategorin vansinnigheter förstår jag också.

Foto: Privat. Ultra/löparhumor

I april förra året, då jag några veckor innan sprungit mitt första marathon, var jag på ett gemensamt träningspass som kallades "Långpassdöden"; eller egentligen Långpassdöden 2, eftersom första upplagan redan var avklarad. Det var ett gäng löparnördar som skulle springa andra varvet på Stockholm marathon banan tillsammans. Efteråt var det bastu, så klart uppskattat av mig (som finne). Till bastubadandet anslöt så småningom Lisse,som under passet sprungit i en annan grupp än jag själv. Vi började snacka lite om långlopp, stretching osv, och i förbifarten nämnde Lisse att hon några veckor tidigare sprungit TEC. Mina ögon måste ha blivit till tefat, jag hade lite svårt att greppa det hela.Hon pratade om 100 miles. 100 miles! Är det samma enhet vi använder? 100 miles; alltså 160 km?! Ja, 160 km. Och de sviter hon hade var några blåsor på fötterna.

Visst hade jag tidigare hört om ultra, kollat in reportage från Hallsberg, men nu träffade jag plötsligt en söt, ljuvlig, och till synes normal kvinna - som sprungit 100 miles. Min hjärna gick på högvarv. Jag beundrade, begrundade, fascinerades.

Väl hemma från passet spenderade jag resten av dagen på att fördjupa mig i ämnet Ultra.Fenomenet långt bortom kilometertider och förnuftiga distanser som Fredrikauttrycker det. Berättelser om hur man jobbar med pannbenet för att stå ut, hur man tar sig framåt när hela kroppen gör ont, hur ens medtävlare inte är medtävlare, utanmedlöpare och hur viktiga dessa är, hur magisk känsla och stämning det kan vara, hur stark man kan känna sig - och hur totalt utmattad man kan bli. Hur ljuvligt klingar inte det?

Foto: Privat. Nyvaken, precis innan start i mitt andra ultralopp

Så - Varför Ultra? Ja, varför inte tänkte jag. Drömmar om distanserna bortom vad som är förnuftigt hade fått sitt fäste. Ordet Ultralöpning hade fått sin förklaring till pappers. Nu var det bara att fortsätta fördjupandet, funderingarna och drömmarna. Kanske skulle jag testa det som många, av förståeliga skäl, ställer frågan "Varför?" till.

Innovativ träning

För några veckor sedan skrev jag på min gamla blogg ett inlägg som handlade om intressanta specialsaker man tränar inom olika sporter, och som känns verkligt nödvändiga för en själv, men för andra kan te sig något märkliga. Jag fick några intressanta kommentarer, som jag tar upp under texten nedan. Jag klipper in det ursprungliga inlägget även här, eftersom jag tror att jag fått några nya läsare, som förmodligen har en del intressanta tränings-specialare att dela med sig:

"Jag började fundera över småsaker som är speciella för olika typer av idrotter, eller saker som man kanske inte kommer att tänka på att är bra att träna. Svårt att förklara; jag ger några exempel:

När jag tränade orientering, fick vi som tips att ta med en tidning, typ Kalle Anka när vi drog ut på en vanlig löprunda. När man orienterar är det viktigt att man kan läsa kartan och springa på samma gång, och just att öva sig på att läsa, samtidigt som man sprang var ju bra både för att inte snubbla då man läste kartan, men också för att öva hjärnan att koncentrera sig på kartläsningen samtidigt. Jag tror jag testade detta vid ett par tillfällen. Problemet var bara att jag inte tyckte att Kalle Anka var speciellt intressant, och på den tiden var jag också lite mera brydd om vad de som såg mig tyckte och tänkte. Men, mycket smart idé.

Ett annat exempel: Som ultralöpare bör man kunna äta samtidigt som man springer (eller går). Dessutom behöver man veta hur kroppen och magen reagerar på olika typer av energitillförsel, och åtminstone jag vet att jag behöver fylla på med energi på annat sätt än i flytande form när jag springer ultra, annars får jag ont i magen av att den är tom och inte har något att jobba med. Förra våren testade jag min kropp för detta på träning (skrev om det i ett inlägg då). Jag testade alltså hur kroppen reagerade på födointaget, samtidigt som jag övade mig att äta i farten; sprang in på pressbyrån, joggade med en macka till kassan, betalade, och stack vidare. Vid ett annat tillfälle; tror det var innan någon mara, testade jag cola som sportdryck. Jag stannade vid korvgubben vid Tanto, och frågade om jag fick köpa den burk som stod framme som var ljummen (tror inte att jag hade så stor konkurrens om den burken). En sak lärde jag mig av det - colan ska vara avslagen, annars är det nästan störtomöjligt att dricka.

En annan sak (inte då träningsgrej direkt, men) som vi som typ 17 åringar tyckte var jätte kul, var när en kompis kille som var cyklist rakade benen. Det känns inte sådär väldigt anmärkningsvärt idag, men då tyckte vi att det var ganska excentriskt.

Orienteringsgrejen känns på något sätt mer intelligent än ultragrejen, men ni kan inte ana hur roligt jag hade när jag testade att äta springandes på långpasset. Kanske nästa steg blir att läsa typ senaste numret av Runners, samtidigt som jag tar en burgare under långpasset (tur i alla fall att det inte är vattenlöpning jag tänkt mig).

Kommer ni på andra, lite roliga saker som man tränar på i olika sporter? Helt självklara saker att öva på när man håller på med den grenen själv, men kanske skrattretande för övriga."

När jag publicerade detta inlägg fick jag bl.a. följande information och idéer från läsare:

Andrej menade att man inom boxing och spjutkastning använde sig av samma muskler, och kunde ta hjälp av varann. Detta höll jumper inte med om; däremot kunde han tänka sig att testa den idén som Keron tipsade om: Att springa med ett flarn chips i varje hand när man löptränade för att hållas avslappnad i överkroppen.

Anneli var in på spåret att ha lite små-fula knep för att träna mindre roliga saker, medanPetra ville sova samtidigt som hon tränade, något som jag vet att Rune Larsson har någon bra metod för, och som Zebban testat på ett ultralopp. Rosenblom nämnde Karate-kid´s disciplinerande träning med flugfångande och staketmålning, och det måste faktiskt vara i det märkligaste segmentet av saker att träna.

Har ni andra ytterligheter att bidra med?

3 februari

Prästkragar i sikte?

Seglat över snön

Igår var det faktiskt så att jag undrade lite vad jag sysslar med när jag envisas att transportlöpa trots snöoväder. I morse hade jag inga höga förväntningar på väglaget, utan trodde att det igen skulle bli ett slirpass. En positiv överraskning väntade; de flesta vägarna/ gångbanorna var skottade, och man fick ett bra grepp nu som då. Det kändes faktiskt lite som om man kunde segla över snön, och vintern var plötsligt riktigt ok igen.

Foto: Privat. RW blogg-kollegor.

En annan positiv sak är att min (långpass-)kompis Karin också flyttat in här på Runners World. Idag hade jag dessutom nöjet att träffa Karin över en lunch.

Det är några som kommenterat det faktum att man måste vara inloggad för att kunna kommentera bloggarna. Jojje beskriver här resonemanget bakom detta. Det är alltså helt gratis att registrera sig, även för icke-prenumeranter. Gå gärna in och kommentera Jojjes inlägg - han har nämligen lovat att springa Lidingö Ultra iklädd björndräkt ifall det faller in 100 kommentarer, och dessutom kan ni vinna ett pris! Jag tror ändå att snubben kommer att vinna mig med ett par timmar trots hans klädsel (ifall jag beslutar mig för att delta i Lidingö Ultra). I alla fall hoppas jag på en medlöpare i päls.

2 februari

Möjligt på papper...

I väntan på prästkragar

Trots boosten från testet i måndags, har de senaste dagarnas löpning känts riktigt tung; främst för att den väg jag transportlöper är riktigt slirig (vilket väl är fallet nästan överallt). Det kräver verkligen riktigt mycket slit att ta sig fram på detta underlag, och det verkar ju inte vara någon måtta med snöfallet.

Ofta när jag startar på morgonen, är jag lite seg i kroppen, men det brukar gå över efter ett par hundra meter. Igår ville jag dock börja gå innan vi kommit 1 km, och vid ca. 4 km i en nedförsbacke var första gången under passet som jag inte tänkte tanken "jag ska aldrig springa igen - varför springer folk".

Som tur är, är denna typ av skitpass inte speciellt frekventa, och när man övervunnit den sega känslan känner man sig lite extra stark och kan tänka på sliret i termer av "detta gör mina benmuskler ur-starka; detta väcker upp alla mitokondrier". Det känns liksom lite trevligare med sliret om man tänker så.

För att för en sekund drömma sig bort till sommarlöpning, bjuder jag på en midsommarbild, och glömmer för en stund snön som piskade i ansiktet på vägen hem och modden som minsann ska få sig en match i morgon igen.

Foto: Privat. I väntan på årets prästkragar får det bli en bild på förra sommarens midsommarsko.

Hur är det med er? Är det inomhuslöpning som gäller, både med tanke på att säkra kvalitén på träningen och för att det inte är uteväder, paus från löpningen eller trotsar ni halkan och sliret och drar nytta av den bonus-styrka man får?

Möjligt på papper - SSC-test

Igår var jag alltså på test på Sport Support Center. Mitt syfte med testen var att få fram pulsintervall för nivån jag ska ha vid tröskelträning; alltså den nivå som är precis innan mjölksyra bildas. Jag som har lite svårt för det att ta ut mig, och våga dra på, tyckte att jag behövde ett slags bevis på att jag måste våga pressa upp pulsen till den nivå jag har kapacitet för. Jag gissar att detta är tvärtom för de flesta - att man drar på lite för hårt i början, för att sen dra på sig mjölksyra.

Testet gick till på följande sätt: Jag började med uppvärmning, omkring 10 minuter i 6 minuters tempo (10 km/ h). Detta är en fart som jag ofta ligger på när jag tränar, och som jag känner att jag kan nöta på under väldigt lång tid. Efter uppvärmningen startade vi med ytterligare 4 minuter i 6-minuters tempo. Efter det var det dags för första blodprovet. Farten höjdes till 5.30 fart (11km/ h), och det sprang jag i 4 minuter, för att igen ta nytt blodprov. Ytterligare 4 minuter i 5 minuters tempo (12 km/ h), nytt blodprov, och 4 nya minuter i 4.30 tempo (13 km/h). Här visste jag att kurvan för mjölksyra nog gått upp, och jag antagligen hade ordentligt med syra i blodet, och således ett bra mått för trösklarna, men jag sprang ändå en sista bit i 4 minuters tempo (14 km/h).

Efter testet gick vi igenom resultaten, och jag fick en hel del tips på vad jag borde fokusera på i min träning. 5.30-6 minuters tempo kan jag ligga och mala på ganska smärtfritt under lång tid, med väldigt lite syra i blodet. När farten gick till 5 minuters tempo, steg pulsen till över 170, och lactatnivån gick mot 2 mm/mol. På denna nivå borde jag enligt Skogen kunna ligga på t.ex. ett marathon. Går lactatnivån över 2 bildas det mer mjölksyra än man klarar av att transportera bort; som jämförelse hade jag efter 4 minuter i 4.30 tempo en nivå på 4.4 mm/mol, trots att medelpulsen under den intervallen vara bara 4 slag högre än när jag sprang i 5-min tempo.

Mycket intressant test; och det är ju alltid speciellt roligt att analysera resultaten då man fått en positiv överraskning och dessutom fått feedbacken att löpsteget är perfekt för marathon.

Nu ska jag försöka ta till mig träningsråden jag fick:

- Mera långa pass för att bli ännu mera uthållig för kommande ultra-lopp. Detta råd gillar jag skarpt.

- Pass med inslag av trösklar, och pulsen över 163; börja med tusingar, och stegvis öka distansen; dessa fartökningar passar bra under mina transportsträckor eftersom det ju är ganska korta pass. Att göra detta vet jag att skulle göra susen för mig, så jag ska verkligen försöka. Det som kan vara lite svårt är dock att jag på morgonen inte riktigt känner för att köra något annat än lugn löpning, och efter jobbet är man också lite trött, och det känns inte som prio 1 att springa trösklar. Men det räcker ju att köra tröskel-pass kanske två gånger i veckan, så med god vilja sak det också gå.

Nu är det alltså mest upp till min egen skalle hur jag gör. I alla fall känner jag mig riktigt taggad att utmana pulsen lite mer, men jag fotsätter att hålla fast vid att det fortfarande ska vara ett nöje. Löparglädjen ska finnas där!

1 februari

Test på SSC

Jag bloggar alltså numera på Runner's World. Orsaken till att jag länkar från denna blogg är att jag gärna vill att mina gamla bloggläsare ska hitta till nya bloggen.

Testad och klar

Nu har jag varit på besök till den berömda Skogen på Sport Support Center som jag hört så mycket om. Testad och klar. Vi gick genom resultaten direkt efter testet, men jag väntar ännu på att få resultaten mailade till mig innan jag skriver en rapport här.

Efter det kommer vi till nästa complexitet - hur får man en bångstyring som mig att följa de råd jag fått, det har ju inte varit det lättaste tidigare. Men vem vet - är det något som ska bita på mig är det framlagda vetenskapliga bevis. Det har jag ju nu. Skogen menade att jag har kapacitet att springa maran i 5-minuters tempo (kapacitetsmässigt gällande kondition; dock tillkommer ju andra faktorer som t.ex. i mitt fall vad benen klarar av). Glurp.

Foto: Privat. Chokladdryck ska ju vara bra som återhämtningsdryck. Någon annan än jag som känner mig som jag skulle bo i ett hushåll av kalvar när jag packar in i kylskåpet. Mjölk måste väl ändå vara perfekt efter ett laktat-test?!