Ingen röd tråd

Vissa lämnade eventet i taxi. Det fanns undantag...

Jag vet inte vad massören gjorde med mina ben, men vaderna känns som om jag skulle ha sprungit 3 timmar i mina Fivefingers. Jag gissar att det är bra.

Det är tråkigt att vila. Rent ut sagt skittråkigt.

Kausalitet

Inom statistik talar man om kausalitet. What causes what; vad orsakar vad. Jag började fundera över dethär med kausaliteten då det gäller träning/ tävling, och andra saker omkring. Jag konstaterade när jag började jobba igen efter semestern, att hösten skulle innehålla en del resor i jobbets tecken, och möjligheten att lägga träningen på första plats i prioriteringslistan som följer efter punkten "familj" inte riktigt fanns i min värld.

Jag insåg redan första dagarna att min start i Lidingöloppet var i fara, eller egentligen inte själva starten, men uppladdningen. Jag kommer att tillbringa hela veckan innan LL på andra sidan Atlanten och tillsammans med min jet-laggade sömnbrist landa hemma på fredag eftermiddag då LL starten går på lördag förmiddag. Aptiten på att satsa på loppet har inte varit speciellt hög tidigare, och nu känns väl det hela sådär. Ska jag starta över huvudtaget, eller ta det som ett träningspass där jag underpresterar? Vad har då kausaliteten med detta att göra? Jo, jobbet medför att jag inte kan satsa på loppet (jobbet causes dåligt LL resultat) medan jag låter det göra det (Snorkkis causes dåligt LL resultat).

Ett lopp som jag hade vissa funderingar att springa var SUM (Sörmland Ultra Marathon) i oktober. Jag tyckte att ett höstlopp skulle vara inspirerande, och närheten till SUM är stor fördel + att jag gillar de här mindre, mera personliga loppen, som ju ultralopp ofta är. Hux flux har jag bokat in en jobbresa; denna gång dock på rätt sida av Atlanten, men som ändå innebär att jag är borta hemifrån veckan innan, och kommer hem natten mot lördagen. Igen inte bästa uppladdningen. Denna gång försökte jag verkligen planera annorlunda, men att inte genomföra jobbresan enligt utfallet det blev nu skulle ha medfört en ytterligare resa till britterna. Kausaliteten här då: Jobbet causes inget deltagande i SUM (för jag tycker inte att man kan förväntas springa ett ultralopp efter en natt på max 4 timmar). Snorkkis causes att inte springa (det är faktiskt mitt eget val).

Kausaliteten går bara en väg; från jobbet eller från Snorkkis till att inte springa.

Nu har säkert en del av läsarna tröttnat och funderar - Vad har nu Snorkkis fått för filosofiskt flimmer framför ögonfransarna. Måhända kunde man resonera sig fram till samma svar som jag konstaterade ovan på ett filosofiskt sätt, men jag resonerade enbart statistiskt. Resonerar man filosofiskt kan det bli en invecklad ekvation. Det borde det inte bli statistiskt. Jag noterade vilken kausalitet jag har i sammanhanget, och vet att jag har fortfarande ett val. Huruvida jag löser valen statistiskt eller med annat mått återstår att se.

Genom väggen

För någon vecka sedan beklagade jag mig lite på mail chatten för Staffan (och på bloggen) att senaste numret av Runners World inte riktigt gav det tuggmotstånd jag önskade. 5 minuter senare fick jag ett mail av Staffan med ett 10-tal löpar- och ultraböcker han rekommenderade.


Jag klämde på "order" knappen, och fick i fredags mitt exemplar av Running Through The Wall. Boken innehåller ett antal berättelser om löpare på olika nivåer som sprungit ultralopp. Jag har ännu bara läst några av berättelserna, men är redan fast. Litterärt är boken kanske inte den mest avancerade, men det är känslan; känslan av ultra. Man myser iväg med berättelserna och är man inte övertygad lär man bli. Tack för boktipset Staffan!

Lördagsoutfit

Nu har jag ju varit lite ute från dejtingkarusellen ett bra tag, men dethär måste väl ändå anses som ganska hett på marknaden? Det är alltså skorna jag menar. Någon dejt hade jag inte tänkt mig, utan det blev en liten lördagspromenad i all enkelhet.


Förra veckan när jag hade trollsällskap på en promenad, stannade vi till vid butiken, och jag sprang snabbt in och hämtade lite grejer medan Trollet i sina Fivenfingers väntade utanför. En mamma med ett barn hade kommit förbi, och barnet hade frågat "mamma - varför har han som står där gorilla fötter?". Det verkade som om både mamman och mitt Troll hade fått sig ett skratt som väl medförde att dagens core-pass kunde anses avklarat.

Livskvalitetspass

Sedan när långpass blivit kvalitetspass vet jag inte, men dagens långpass går verkligen in i kategorin livskvalitetspass.

Vaknade och kände mig lite långsam i svängarna, och kände att det verkligen var befogat med helg och ledigt, och med tankar som får sväva iväg på träning istället för jobb-relaterade saker. Långpass på schemat. Träffade Karin vid början/slutet av Västerbron redan vid halv nio, och Karins förslag om samma runda som vi sprang senaste lördag hakade jag på direkt. Det verkar som om vi båda har fått den som en riktig långpass-favoritrunda. Det är verkligen skönt att vara ute så länge det är glest med folk, solen blir varmare och varmare. Idag kändes passet på något sätt extra lätt. Vi sprang på i behagligt tempo, snackade en massa, och kilometrarna och timmarna försvann hux flux. Vår runda blev totalt 20 km, och jag ville få ihop ett pass på 30, så jag sprang till och från Kungsholmen, och fick ihop 31 km. Karin spar lite av det goda och tar ett andra löppass under kvällen.

Idag blev det ett antal varv över Västerbron

Sedan jag skaffade min Garmin har jag ganska sällan sprungit med pulsbandet, och det har också varit lite krångligt, men idag hade jag det på och på de 3 timmarna och 28 minutrarna jag var ute hade jag en medelpuls på 138.

208 minuters livskvalitet genererad av trevligt sällskap, härlig runda, vackert väder, och medgörliga ben. Precis vad jag behövde!

Spikmatta

Jag har ett tag funderat på att skaffa en spikmatta, säga vad man vill om de undersökningar som gjorts gällande effekterna av mattan. Jag vill i alla fall ha en. Hos Träningsglädje-Sara kan man nu vinna denna spikmatta från Stadium. Jag hoppas jag vinner :) .

Vad är era erfarenheter av spikmattor?

Gästinlägg: Från nybörjare till Lidingö

Jag frågade min brors fru om hon ville skriva ett inlägg till min blogg, och blev jätteglad då jag fick hennes text. Jag imponeras ofta av dem som har familj, heltidsjobb, hus, husdjur, ja, allt möjligt, och fortfarande har energi att lägga på träning. Att som nybörjare få ihop denna ekvation är en ännu större prestation!
________________________________________________

Hej! Jag blev ombedd att skriva ett gästinlägg och tänkte skriva lite om hur det är att vara nybörjare när det gäller löpning. Och då menar jag verklig nybörjare! Som barn deltog jag i de knattecupper som ordnades i hemknutarna - de var inte många! Sedan dess har idrott inte intresserat mig – varken egen eller andras. Däremot promenerade jag mycket: i skogen, med barnvagn, med hund, långa och korta sträckor. Då andra barnet föddes så slutade jag med promenaderna: två barnvagnar och en hund och nöjet var borta. Efter ett par år märktes resultatet, jag orkade inte hänga med i barnens lekar eller på agilitybanan med hunden.

Då fick jag en underbar present av min man – personliga tränare i ett år! De testade min kondition, gjorde upp träningsprogram och en gång i veckan var det gemensam träning med andra nybörjare. Mitt mål var att springa 10 km på en timme och gå ner fem kilo i vikt. Jag började mycket försiktigt, två till tre pass i veckan. Ett av mina första pass var 10 min promenad + 2*(30 s - 45 s – 60 s löpning och lika lång promenad emellan) + 10 min promenad. Jag kände hela tiden att jag klarade av träningarna och det var aldrig för jobbigt. Kärleken till promenaderna återuppväcktes snabbt. Det tog längre att lära sig att tycka om löpningen, många, många pass sneglade jag på klockan och räknade hur många sekunder det var kvar tills jag skulle få promenera! Det var alltid lika roligt att få ett nytt spännande träningsprogram och de gemensamma träningarna var varierande och jag sporrades att öka farten/orka lite till när jag hade jämnstarka att jämföra med.

Efter sex månader gjorde jag en kontrollträning där jag sprang 5 km på 28:36, några månader senare sprang jag 12 km på 1:17. Någon viktnedgång att tala om blev det aldrig, men mina tränare sa att jag borde ha använt måttband istället för våg – kilona hade nog omfördelats lite. Idag försöker jag träna på egen hand med varierande framgång. Oftast blir det bara ett pass i veckan och sällan helt på mina egna villkor, antingen har jag ett barn cyklandes bredvid eller två hundar med sina viljor och behov. Men jag har lärt mig att tycka om att springa och nu är hela familjen på väg till Lidingöloppet. Maken springer 30 km, jag 10 km och barnen 1,5 km.

-Annika-
_________________________________________________

Jag önskar hela familjen lycka till!

Olga och jag

Efter att ha tränat lite planlöst, och mest enligt egen lust i början av veckan, tyckte jag att det idag var dags för något riktigt. Något som skulle ta på lite sådär mer än lagom. På morgonens färd till jobbet, kändes benen pigga och jag vågade klura på lite intervall upplägg inför eftermiddagen. Andréa var snabb med att dra slutsatsen att de pigga benen berodde på gårdagens afterwork, innehållande rosé; kanske ligger det något i det. Efter att ha besökt Runners Store tillsammans med stört-sköna Mikkan, utan att själv shoppa något (vilket torde vara första (och antagligen sista) gången i mannaminne), kände jag mig redo.

Redo för Olga. Olgorna är (enligt min definition) stegintervaller. Mitt upplägg för idag var (i minuter) 4-3-2-1-2-3-4, med tillräckligt lugn jogg/ promenerande emellan.

Lite taggade jag allt till när jag körde Olgorna; fotot är dock från en löprunda i Arizona under förra vintern.

Värmde först upp, skakade benen och körde igång. Från tidigare kommer jag ihåg att den första brukar vara mentalt tuff. Jag höll dock bra tempo, ca. 4.40, tekniken rullade väl på som förväntat. Joggade sakta en stund innan jag körde nästa osv. När jag kom till 1-minutaren hade jag antagligen förväntat att den skulle kännas kort, och tyckte att den sträckte sig över en evighet. Fortsatte sedan uppåt, med de längre intervallerna, och den sista 4-minutaren var ganska tuff, och tempot hade sjunkit lite, nu till ca. 5 min/km. Joggade en bra bit på det som nervarvning (eller mer korrekt: för att ta mig hem), och spurtade i en uppförsbacke. Trots att jag kanske disponerade motivationen och krafterna lite dåligt, och körde första delen av intervallerna betydligt snabbare, kände jag mig nöjd med Olgorna. Jag har ju en tendens att vara lite försiktig av mig då det kommer till att ge järnet, så om jag förivrar mig ibland, ser jag det nästan som positivt.

Jag var ändå förvånad över hur mycket lättare dessa Olgor var. Jag tror att jag ställt in mig på att det skulle kännas lite som att köra tusingar, men det var betydligt lättare. Olga och jag kommer säkert att träffas igen snart.

Socker, fleece och blogglunch

I morse när jag när jag kom från omklädningsrummet och mötte en av mina kolleger i korridoren frågade han lite försynt "du har väl inte sprungit hit i dethär regnet?". "Jo, jag är ju inte gjord av socker heller" svarade jag. Jag kommer ihåg att samma kollega hade en liknande kommentar i vintras när det snöade riktigt blöt snö och gigantiska flingor. Då var mitt svar "Jo, jag sprang hit; vilken tur att jag inte var klädd i fleece-dress!". Stackars omtänksamma kollega som får stå ut med mina argument för att inte tycka att vädret är fel för att springa.

Som tur var kikade solen fram en aning, och vid lunch var det riktigt behagligt väder; perfekt för en lunch ute, i dunder trevligt sällskap med Mikkan. Så trevligt att vi redan planerat in en uppföljare! (Antar att vi är för nya på dethär med blogg-luncher, eftersom vi inte kom på att fotografera vår goda lunch, men Mikkan fångade i alla fall oss på bild.)

Orkar inte

I morse hade jag en känsla "nä, jag orkar inte" när jag vaknat för 5 minuter sedan, fått på mig träningskläderna och satt mig ner i soffan framför nyheterna. Jag vad fullt medveten om att detta "jag orkar inte" var högst temporärt, och bara jag lite vaknade till skulle det inte vara några problem. Det handlar nämligen inte om "om man orkar" eller inte; inte för mig i alla fall.

Hur ofta har du vaknat upp och tänkt "nä, jag orkar inte gå till jobbet idag". Hur ofta har det hänt att du hoppat över att gå till jobbet? Inte särledes ofta antar jag. Och om det har hänt, har det antagligen varit första och sista gången.

Hur ofta har du planerat in att träna på morgonen och vaknat upp och tänkt "nä, jag orkar inte träna nu på morgonen". Hur ofta har det hänt att du hoppat över morgonträningen? Aningen mera frekvent vågar jag påstå.

Orkar inte - jo, jag orkade trots att jag hade god lust att mysa i soffan en stund till

Som transportlöpare lägger jag ett stort likamedtecken mellan dessa. Ska jag jobba, ska jag träna också. För om jag inte "orkar" springa till jobbet, hur ska jag då "orka" ta mig dit på något annat sätt?

Ibland har man ju också sådana dagar på jobbet, som suger musten ur en, och energin som man gärna skulle ha lagt på något annat, går åt till jobbet. Orkar man träna efter en sån dag? Har jag lust att stanna kvar på jobbet hela natten, eller "orkar" jag köra bil/ åka buss/ promenera hem? Oftast jo. Och oftast orkar jag faktiskt ända hem om jag springer.

Mornar/ dagar som drar lite extra energi från annat än träningen, känns transportlöpningen extra bra. Det är då man behöver den mentala breaken, den friska luften, kanske tillsammans med det bästa sällskapet. Det är då, precis då, när man "inte orkar" som det är så bra att springa!