Gosigt värre

I morse när jag kom springandes visade termometern vid Slussen +26, när jag kom hem en arbetsdag senare bara +25. De nio kilometrarna med ryggsäck på i ottan gjorde mig ganska svettig. Efter passet packade jag allt i plastpåse och in i väskan där det fick stanna hela dagen.När jag drog upp kläderna igen på eftermiddagen var de rätt så gosiga. I alla fall svalkade de lite första biten. Att de kanske inte var extremt fräscha är väl en smäll man får ta som transportlöpare. Eller snarare en smell man får ta. Jag tar vad som helst bara jag får känna den skuttande känslan jag hade idag. Dessutom trivs jag som fisken i värmen. Gotta love it.

Foto: Privat. Tämligen sval. Halsduken är inte för att jag tycker att det är kyligt. Den är för att jag får skavsår på nacken annars. Med tanke på att jag springer med rygga 90% av tiden, finns det risk för att halsen faktiskt skulle vara avsågad nu om jag inte haft halsduk.

Columbia Ravenous

Jag fick ett par terränglöparskor, för test från Columbia, modellen heter Ravenous, och jag har nu sprungit med dem en del, främst på stigar.

Jag har från tidigare inte några terrängskor i garderoben, dock ett par orienteringsskor från tiden när jag var aktiv orienterare. Automatiskt ville jag därför jämföra dessa skor med orienteringsskorna.

Första intrycket är att skorna är väldigt stabila, tom. lite klumpiga. Orienteringsskorna känns nästan som FiveFingers i förhållande till dessa. När man börjar springa får man dock känslan av att det faktiskt är en löparsko man har på sig. Skon är (enligt min mening) gjord för stigar, och inte för obanad terräng.

Jag har sprungit på olika underlag. På stigar är skon riktigt bra, och skon lämpar sig absolut bäst för denna typ av underlag; lite mjukt, men man ser var man sätter fötterna. Man får ett väldigt bra grepp då skon har en ordentlig sula, och en bra känsla, och en stabilitet som man inte får med en vanlig löparsko. Kommer man ut på en grusväg eller asfalt, är skon inte speciellt smickrande - då klampar den rejält. I obanad terräng känns skon inte heller optimal, då vill i alla fall jag ha en mera "nära" känsla till skogen med en tunnare sula, och kanske korta dubbar.

Skor överlag tycker jag är väldigt individuellt. Man måste hitta skor som passar en själv, och det är svårt att ge rekommendationer. Under kommande pass på stigar kommer Ravenous absolut att pryda mina fötter, och ifall backpass står på menyn kan de också passa, och även vintertid när det är slirigt. Värst vad jag blev sugen på skogslöpning nu...

Sommarmål

Det pratas rätt mycket om satsningar mot mål, målformuleringar osv. bland löpare. Detta målfokus har gett mig en viss grad av ångest. Jag har känt mig "dålig" för att jag inte satsar mot något specifikt mål; att jag inte utnyttjar min potential och att jag inte är seriös. Visst hade jag inför denna sommar vissa tankar kring mål, att jag ville komma under 4 timmar på maran som exempel, men det såg jag egentligen inte som ett mål, utan mer att "jag gärna skulle komma under 4", och skulle det inte lyckas, skulle det inte vara hela världen.

Många behöver säkert mål för att vara driven nog att träna, och kanske skulle ett visst mål för mig också innebära att jag tränade mer fokuserat, körde intervaller om det var det som fanns planerat, vila när det var vila planerat, och jag skulle säkert prestera bättre då. Ändå blir jag lite avtrubbad av sådana tankar. Att ett års träning skulle utvärderas på basen av en prestation, ett lopp, att efteråt ställa sig frågan "Var det värt det?".

"Klart att alla har ett mål, det måste man ha" har jag fått höra ibland. Skitsnack har jag tänkt, men kanske svarat något flummigt mål-liknande för att inte verka oseriös. Veckan efter Stockholm marathon frågade Anneli vad mitt nästa mål var. Hastigt scannade jag hjärnan och kom fram till att Anneli nog skulle förstå mitt icke-tävlingsinriktade svar, som ju inte är ett typiskt svar gällande mål. "Jag vill bli helt hel, och kunna träna utan att ha ont. Sen får vi se vad som händer till hösten; det kanske blir något lopp då". "Det tycker jag låter som ett bra mål" fick jag som svar, och jag kände på något sätt en lättnad. Det ÄR okej att träna utan mer högflygande mål, utan att man behöver känna sig dålig eller oproffsig.

I och med denna formulering skapade jag också ett mål, bortom traditionella funderingar. Resten av sommaren kommer jag att fokusera på att hålla mig hel, så att jag kan springa mina transport-pass, springa intervaller när jag vill, springa långpass när jag vill och få njuta av löpningen. Kommer det något lopp jag har lust med, kan det bli något sådant sådär med vänster hand, men det känns inte speciellt troligt. I stället vill jag vara med på något gemensamt pass med andra, någon klubbträning, och sen får jag alltså se till hösten.

Så här fungerar jag, men visst önskar jag att jag var lite mer slavdrivande med mig själv ibland. Hur ser era mål ut? Har ni mål, och tänker ni på de upplagda målen i er träning?

Underbart är kort...

Att surra in sig på längre distanser då det gäller löpning är antagligen ingen slump. Då tar ju det underbara inte slut så fort. Annat är det med denna midsommarhelg; underbart är kort. Befinner mig i området kring Finlands soligaste stad ännu i några timmar innan vardagen åter dimper ned. Men det är rätt najs det också. Ljusa kvällar och friska mornar gör att man trots att man sitter inomhus på dagen, har möjlighet att få sin dagliga friskluftsförgiftning i dagsljus.

Kom precis tillbaka efter en ca. 80 minuters löprunda, och förvånas än en gång över hur mycket gott ett pass kan göra. Igår efter två dygns kalasande tog jag mig också en runda, piggnade till på riktigt, för att fortsätta med att njuta och umgås ännu ett dygn. Under dagens tur som gick i den stad som ännu är en slags hemstad fick tankarna flyga omkring; funderade på hur det skulle vara att bo här, vilka vägar som är de bästa för långpass, var man kan springa i backe osv. Inga direkta tankar på att flytta från vackra Stockholm, men om vi skulle ge vika för Vasa tror jag att det skulle bli problem. Att försöka konvertera typerna här till transportlöpare skulle antagligen göra mig ökänd i trakten. Men man kan ju alltid fantisera, och samtidigt vara glad över ultralöpning där underbart inte är kort.

Spring i kjol!

Jag testar i samarbete med SupplyStation en del löparkläder, och nu har nu en löparkjol av märket RaceReady i flitig användning. Ni som läst min blog senaste tiden har säkert sett kjolen på en del bilder. Nedan följer min utvärdering av kjolen.

Beskrivning: LD (long distance) löparkljolen från RaceReady har inbyggda korta coolmax-shorts, och då själva kjolen i stretchmaterial med fem praktiska fickor bakpå; fyra mindre och en större. Innershortsen har en bra andningsfunktion, och hela kjolen är väldigt lätt, trots att det ju är dubbla lager.

Funktion: RaceReady lägger stor vikt vid funktionen på kläderna. Kjolen håller även måttet här. Bakfickorna passar bra för små vätskeflaskor, gels eller mobil och det finns en liten innerficka för t.ex. nycklar. Själva kjoltyget som jag var rädd att man skulle känna av då man springer, känns knappt, och jag tycker att kjolen är väldigt bekväm. Att materialet är väldigt bra på att transportera fukt och andas har jag märkt nu när det varit över +20 grader.

Design: När jag testade tights från RaceReady klagade jag lite på designen. Det behöver jag inte göra här. Kjolen är hur snygg som helst. Man känner väldigt chick - det är vi löpartjejer värda. Kjolen är kanske kortare än vad jag skulle känna mig bekväm med i form av längd på korta tights, men iom. de inbyggda shortsen under, känns den inte alls kort - bara snygg.

Löparkjolen får helt klart full poäng av mig, och de som kommer att se mig springa i sommar kommer högst antagligen att se mig springa i RaceReady kjolen (om den inte är i tvätten).

Glad midsommar

Midsommar på intågande, och jag tänker såhär lite i förväg avsluta första halvåret av 2010. Ett riktigt skräphalvår för mig löparmässigt, men som jag lärt mig massor av. Skulle det inte ha varit för all positiv energi jag fått av ER, skulle jag antagligen ha klabbat igen hela grejen med löpning, men tack vare er har jag fått energiboostar precis när jag har behövt det.

Jag ser fram emot andra halvan av året. Det kommer att bli bra har jag för mig. När jag summerar denna veckas tre första dagars löparsaldo står det en femma i början, och alla av dessa kilometrar har utförts med ett leende. Nu väntar några dagars vila från löpningen till förmån för midsommarfirande och födelsedagsfirande (inte min) med de nära.

Enjoy vänner - varje dag är en dag av livet.

Ryktet går...

att jag börjat springa fort. Idag hade någon placerat ut farthinder längs vägen. Fräckt som tusan.

Tisdagsträning

Idag har jag årets första semesterdag. Den riktiga semestern får jag vänta på några veckor till, men idag var ett litet smakprov. Av någon anledning infaller denna lediga dag med en av de första dagarna som jag kan springa smärtfritt. Ett ganska bra sammanträffande. Ska dela med mig av semestersmakprovet eller tisdagsträningen:

Hade några ärenden att uträtta, och bestämde mig för att ta dem till fots. Snorkkade iväg och första tre timmarna gick inte speciellt bra. Då kom jag mig en mil. Enligt ultra-reglerna stannade jag för lunch med bästa sällskapet. Dagen till ära finaste Craft-tröjan med fjärilar på och löparkjol såklart.

Lunchen intogs på en brygga vid Strandvägen, och jag käkade som om det inte fanns någon morgondag, och som om det inte fanns något som heter håll heller (vilket det inte visade sig finnas som tur var).

Efter lunchen sprang jag ut på Djurgården; är inte annars så ofta i den delen av stan, så jag passade på då jag var i krokarna. Joggade runt, via Djurgårdsbrunn, njöt, konstaterade att alla Stockholmare kan skatta sig lyckliga som har tillgång till denna oas, och höll på att dö av törst.

Foto: Privat. Smultronsmaken var ganska god, men vad hände med Skogshallon-smaken? Finns den inte kvar?

Fortsatte hemåt, och började känna en känsla som jag inte haft på länge (med undantag för maratonet). Jag kände mig trött av att ha sprungit. Tyckte sista kilometrarna var jobbiga - inte för att jag hade ont, vilket brukar vara fallet, utan för att jag var trött. En bra trötthet efter närmare 5 timmar ute, varav 2.20 löpning.

Rätt okej att det är vanlig vardag i morgon, för skulle jag ha fler semesterdagar nu skulle jag inte behärska mig, utan springa allt för mycket. Men att få ett smakprov på en semesterdag var inte helt fel.

Söndagssnabbt

Idag hade jag egentligen ingen plan för mitt pass; jag tänkte mig kanske ett lufsarpass för att känna på benen efter gårdagens långpass. Förvånat kände jag att det som kändes mest var träningsvärk i låren från igår, och bara lätt stickning i knäet. Fatta hur bra det känns att känna begränsningen i form av träningsvärk och inte i ont. Något nytt för mig.

Trots att en viss kylskåpskänsla fortfarande finns i löpsteget, det flyter liksom inte riktigt 100, kändes det ändå bra, och trots att jag tyckte att det gick lagom fart, visade Garmin att jag var rätt snabb. Då första km passerades på precis över 5 minuter kände jag att jag blev lite taggad, och bestämde mig för att hoppa över lufset, och springa på. Tre kilometer på 15 minuter +- någon sekund, och de följande två kilometrarna gick också i bra tempo. 5 km på ca. 26 minuter är snabbt för att vara jag, och efter dessa taggade jag ner lite som förnuftig försiktighetsåtgärd, och lufsade ytterligare 5 i lugnare takt.

På nåt sätt var det ett konstigt pass. Löptekniksmässigt kände jag mig alltså rätt klumpig, men jag tyckte att jag inte behövde anstränga mig speciellt mycket, och pulsen stack inte alls högt. Jag känner mig liksom i form men är ändå inte i form, eller tvärtom.

I form eller inte, löparglädje kan man inte ta fel på. Jag kände den idag.

Måndagsmodig

Under vinterns/ vårens skadeperiod har jag känt stort gissel när jag inte kunnat träna med andra. Jag har flertalet gånger bokat in träningsträffar, för jag har trott att jag kanske ska bli bra snart, men med svansen mellan benen fått lov att ställa in eller ändra det planerade passet till en fika eller en promenad i stället - ett bra sätt att ändå få lite träningsenergi, men inte the real thing.

Att träffa och träna tillsammans med andra likasinnade är verkligen roligt, och nu börjar jag känna mig lite mer modig att faktiskt våga hoppa på något pass med någon annan. Trots att jag gillar att sudda omkring för mig själv är jag tydligen så pass social att jag ibland vill umgås med andra; och ett av de bästa sättet att lära känna andra är enligt mig att ta ett löppass tillsammans. Denna måndag är jag väl inte speciellt modig då det gäller själva träningen, men jag börjar känna mig modig nog för att snart klicka "attending" på något pass, eller boka in träningsdate med någon likasinnad.

Vart jag vill komma med detta vet jag inte riktigt, men jag ska passa på att säga Grattis till min (tränings)kompis Karin som imponerade på Vätternrundan igår; man blir lite stolt när man fått träna med en sån som Karin. Läs hennes berättelse här!