SL med ultimatum

Kommer ni ihåg dethär? Under förra vintern och våren höll jag noggrann koll på när jag borde ha köpt nya SL kort ifall jag inte skulle ha transportlöpt. När sommaren kom föll detta lite i glömska, främst för att jag tyckte att det då minsann inte var motiverat för någon med under 10 km till jobbet att ha ett SL kort.

Nu tänkte jag ta upp SL tänket igen, och jag kan inte komma att tänka på någon bättre tydning av SL än att det betyder "shoppa löparkläder". "Spring långt" på en stark andra plats. Jag börjar dock med ett litet undantag - jag började helt enkelt med att shoppa, och räknar idag som dag ett. Nu är det 30 dagar tills nästa gång det skulle vara dags för ett SL kort.

Håll till godo. Tids nog avslöjar jag vad som finns i påsen. Under tiden kan man ju alltid spekulera.

Men, här kommer haken. Det är så att jag sällan köper grejer jag inte behöver. Får jag ett infall att shoppa något av impuls (vilket är mycket sällan), tycker jag att den impulsen är värd att lyssna på. Idag var något av en sådan dag. Jag var helt enkelt tvungen. Därför bestämde jag mig för att lägga på ett ultimatum som hake såhär i efterhand. Ultimatumet säger att jag ska bevisa för mig själv att jag faktiskt gjort rätt för mig, och jag ska under de kommande 2 veckorna träna mer styrka än vanligt. 2 timmar i veckan tänkte jag mig; ja det är kanske lite i de flestas öron, men för tillfället är jag urusel på styrkan. Denna vecka ska jag hinna med minst 1 timme. Klarar jag inte av detta får mitt nyförvärv ligga i skåpet tills jag bevisat att jag kan uppföra mig. Ja, jag sparar t.o.m påsen och lägger tillbaka skönheten i påsen om så krävs. Smakar det så kostar det. Så det så.

För att nämna lite träning också, så kan jag idag igen konstatera att kvällspasset på fredagen är något att hänga i julgranen, om man nu har en sådan.

Fick ett mail

Jag vet inte vad Staffan syftar till med detta mail, men antar att jag inte bör ligga på sofflocket resten av året. Ultra-GAX-NMT Staffan borde skapa en profil någonstans så att man skulle ha nåt att länka till, alt. börja blogga.

Mail från Staffan:
(Det handlar alltså om kompislista på Funbeat.)

"Det finns en funktion där man kan se hur många timmer sina kompisar har gjort under året eller senaste veckan.
Du har hela tiden legat på topp i listan men nu har jag även blivet vän med Kompis X, hon tränar som en tok :=)

Nu leder du med 29486min vs 28807(Kompis X) har en Kompis Y som tränar hon ligger hack i häll med 26629min, inte för att det är en tävling men....... "

Staffan - DU är en otrolig inspiration och sprider sådan träningsvärme! (Och så ska jag dra fram ett äss ur rockärmen och registrera två veckors träning i Thailand på Funbeat också; de passen finns nu bara antecknade på baksidan av ett kassakvitto som ligger i plastfickan med "viktiga resedokument".)

Tack och förlåt

Mina favoriter måste pensioneras. De har varit mig trogna i vått och torrt senaste tre kvartalen, men nu har de absolut ingen dämpning kvar.

Förlåt - Men ni är faktiskt helt utslitna, och jag känner mig lite övergiven och vilse

Mina DS Trainers sprang mitt första marathon tillsammans med mig under vårvintern. Då var de sprillans nya. Sen dess har dom förutom faktiskt 100-tals mil, sprungit två marathon till, en halv mara, halva 12 h ultran och en 5-milare. Jag har varvat med mina Asics Speedstars, Kaynanos, Asics 2130, ja t.o.m. ett par identiska DS-Trainers, men dessa har alltid varit favoritparet. Skorna som ger den bästa löparkänslan. Nu får jag helt enkelt övergå till det nyare paret DS-Trainers (ja, de är exakt samma modell och färg); misstänker att de också har favoritpotential, bara att jag inte riktigt gett dem en ärlig chans ännu.

Upp(spelt) ur jorden

I går kväll packade jag väskan för att igen kunna springa till jobbet. När jag vaknade kändes det ändå inte som att jag var i så pass bra form, så jag bestämde mig i stället för att cykla. Gårdagens tunnelbana resande hade jag inte någon lust att upprepa. Inte för det att det är sliskigt på tunnelbanan, utan mer för att man går miste om så mycket. Jag vill ju inspektera julbelysningen och få lite frisk luft. Sitta gör jag så mycket annars, och se på folk behöver jag inte åka tunnelbana för att göra. Upp ur jorden alltså.

Efter lunch började jag få en liten hoppande känsla i mig. Jag märkte att jag äntligen kunnat skruva upp farten jag rör mig med i korridoren, och igen smått förargat mig på folk som är i vägen då de går för långsamt; ja, jag började helt enkelt känna igen mig själv.

Som av en händelse hade jag cyklat med kläder som också passade att springa i, och jag tänkte - varför inte? Cykeln mår lika bra i garaget på jobbet, och pallar jag inte att springa, hoppar jag på tunnelbanan. Till och med jag prioriterar att bli frisk fram om att vara envis i detta läge.

Sista timmen jag jobbade försökte jag vara så snabb som möjligt så att jag skulle få ge mig iväg hem, samtidigt som jag var lite nervös. Hur kan man vara så uppspelt för ett löppass? Kalla mig en larvig om ni vill. Men det kändes trots att jag sprungit så gott som varje dag under semestern ändå som jättelänge sen jag sprang "vanligt".

Redan de första stegen kändes konstigt lätta, och jag konstaterade att det antagligen var för att jag senaste veckorna sprungit på sant, och nu var tillbaka på den kära asfalten; jag är ju liksom Mia en asfaltballerina.

Tog det överlag ganska lugnt, och njöt och kände efter noggrant i kroppen hur det kändes. I morgon får jag nog snöra på mig skorna på morgonen också; en riktig vardag alltså med transport ovanpå jorden. En vardag som jag gillar!

Konstateranden

- Att springa i sand är enormt bra träning för vaderna.
- Värme drar ner prestationsmöjligheter signifikant.
- Löpning + snorkling + hotellfrukost på det är ganska bra start på dagen.
- Teoretiskt skulle man ha mycket tid att träna när man har semester.
- Teori och verklighet stämmer inte alltid överens.
- Löpning är en mycket praktisk sport; bara att ta med sig vart man än åker.
- Massage ett par gånger i veckan skulle vara ganska najs.
- Phuket marathon är inget jag drömmer om.
- Löpare är löpare är löpare överallt.
- Att resa med bästa träningskompisen är inte fel; även om kompisen övergav mig på morgonrundorna efter några dagar.

Off topic kan jag konstatera att jag är väldigt tacksam att jag så sällan är sjuk, för det är verkligen inte kul. Nu börjar jag ändå känna ett träningssug, tom. det har varit borta ett par dagar, men snart!

Awesome och 10 saker

Till min förtjusning såg jag att jag fått awarden "I think you are an awesome girl" av Anna och Bureborn. Tack!



Awarden innehåller också en liten utmaning; att skriva 10 saker om mig själv + att skicka den vidare. Jag har ju hur många awesome blogg-kompisar som helst, även boys, men det verkar som om utmaningen redan snurrat ett tag. Jag skickar den ändå vidare till Jenny - en awesome girl.

10 saker om mig:

1. Jag tillbringar allt för mycket tid med datorn i knät. Ibland bara koncentrerar jag mig på datorn, ibland ser jag på tv samtidigt, ibland äter jag t.o.m med datorn i knäet.

2. Jag är doktor, dock inte en som hjälper människor, utan i ett helt annat ämne.

3. Jag är dålig på finska. Jag växte upp i Finland, har läst finska i skolan 14 år, men är långt ifrån tvåspråkig. Det var mycket roligare att se på Storstad och Rederiet på tv än de finska motsvarigheterna. Idag känner jag mig dock lite extra finsk efter att ha sett världscups tävling i Nordisk kombination.

4. Jag är egentligen en ganska social person, men har ändå av någon orsak alltid levt ganska asocialt.

5. Ibland har jag undrat om jag är född i fel generation. Jag gillar nämligen att plocka bär, sticka och virka. Problemet är dock att jag inte vet vad jag ska med virkade grejer till; inredningsmässigt är jag något mer modern.

6. Jag har bott ett år i USA; Connecticut och New York. Detta år gjorde att jag växte mycket som person, och från att ha varit väldigt medgörlig började jag stå på mig (kanske inte uppskattas av alla, men för mig har det varit viktigt).

7. Jag vill gärna tro väl om alla människor, men har en människa en gång fått mig att förlora förtroendet för honom/henne skall det mycket till för att jag ska återfå förtroende för personen igen. Det har nog aldrig hänt faktiskt.

8. När jag var liten envisades jag med att ha upp julprydnaderna i mitt rum fram till påsk; tyckte det var så mysigt med julbelysningen. Kanske något jag borde börja envisas med igen?

9. Jag måste se effektivitet i det jag gör. Har man koll, kan man göra saker effektivt. Tiden det tar att hålla ordning på saker o ting vinner man igen flera gånger om genom att man kan vara effektiv.

10. Jag har inte ätit godis på 17 år. Inget konstigt med det, godis ingår liksom inte i sortimentet för vad man kan äta i min värld. Ungefär som spik. Hur ofta är man sugen på spik?

Snorklat - Vad annars?

Jag total-loggade ut från nätet, bytte klackarna mot Fivefingers, transportlöpningen mot strandlöpning, jobb mot snorkling och sänkte promenadfarten från de vanliga 120 till max 50. Tack för alla omtänksamma kommentarer om var jag hållit hus - nu får jag bara erkänna att jag gjorde en fräckis och åkte på semester till Thailand (vilket iofs. var bokat redan i februari).


Lite träningsupdatering och konstaterande från semestern kommer senare. Nu har jag tyvärr total däckats av något slags virus; så går det när man stoltserar med att man undviker förkylningar som transportlöpare.

Snorkkis tackar ödmjukast

Ett stort tack till er alla, både nya och "stammisar", som gett er till känna och skrivit kommentarer på min förfrågan till er om vem ni är. Det har varit väldigt intressant att läsa alla kommentarer, och jag hoppas att ni fortsätter läsa och kommentera och ge mig inspiration. Jag tror nämligen att vi alla har nåt att lära av varandra.

Ifall det är någon ytterligare som vill berätta vem ni är; skriv gärna en kommentar till detta inlägg.

Tack!

Och när jag ändå är farten att hänvisa till gamla inlägg, vill jag tipsa om den mini-serie som jag skrev om transportlöpning. Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 .

Mjölksyra - oh yeah!

Jag springer oftast i ett sådant tempo att jag aldrig drar på mig mjölksyra. Ur utvecklings- och prestations - synvinkel har jag förstått att detta inte är optimalt. Genom att dra på sig mjölksyra förbättras musklernas kapacitet, kommer inte ihåg exakt hur det låg till nu, men jag har för mig att marathonlöpare på elitnivå ofta drar typ koordinationslopp innan starten på ett marathon för att få någon slags syra funktion igång; under loppet undviks dock mjölksyran.

Att jag inte pressar på så bra att jag får mjölksyra är ju förstås bra i sammanhanget ultra eller marathon, då man gärna inte drar på sig stumma, mjölksyriga muskler, men under träning eller typ ett millopp (vilket jag iofs inte springer) skulle lite syra få sippra fram.

I morse kände jag dock av mjölksyra i benen på något konstigt sätt. Jag kom iväg lite senare än jag tänkt mig, varvid jag fick dra upp tempot lite. Redan vid första trafikljuset jag stannade vid, efter ca. 2.5 km, kände jag att det fanns nåt i benen som var väldigt likt mjölksyra. Vid nästa stop, ca. 1 km senare hade jag samma känsla igen. Benen tog inte slut eller så, men det kändes som om de skulle ha blivit stumma om jag fortsatt springa i ett högt tempo. Skumt.

Jag tyckte att mjölksyre upplevelsen var lite intressant, och min forskarbakgrund gjorde att jag ville veta mer. Inte om hur mjölksyra fungerar generellt, utan hur mjölksyran i mina ben kom fram idag, och om det var tillfälligt eller var resultat av farten. Forskarhjärnan sa alltså inte att jag borde testa detta vetenskapligt, utan helt och hållet ett biased sample med mig själv som testperson.

Jag såg till att få ett ordentligt mellanmål på eftermiddagen för att inte vara låg på energi när jag slutade jobba, och skulle springa hem. Uppvärmning - vad är det? Jag hade hjärnan programmerad att längta efter mjölksyra, och drog upp farten. Första kilometrarna flöt det på ganska bra, fick in ett ok löpsteg trots att jag ökade farten, klämde på lite extra i uppförsbackar, men det var ändå mest att jag flåsade ordentligt och märkte att pulsen gick upp ordentligt. Ingen mjölksyra ännu. Tänkte backar. Det måste springas i backar. Lade det stora hoppet på Västerbron. Där om inte tidigare skulle jag få känna på mjölksyran.

När jag sprang upp för trapporna från Rålis till bron fick jag de första känningarna. Sprang på bra över bron, men tappade koncentrationen något då det var blåsigt som tusan på bron. Lite plan löpning på det, och så tog jag en extra omväg för att få springa uppför äckelbackens systerbacke. Inte ofta som man blir sur när man kommer till toppen på en backe och ska börja springa nerför, och inte alltid som jag tar omvägar för att få springa backe. Men jag fick min lilla dos mjölksyra.

Lite skum kanske man är om man drar ut på löptur med inställningen "ge mig mjölksyra"; vill inte de flesta springa så fort som möjligt UTAN att dra på sig syra. Någon ska ju vara tvärtom, och vill jag en gång få mjölksyra, får jag väl göra det som krävs - springa fort, springa uppför. Något som jag ju gör allt för sällan. Men - idag hade jag lust.

Det var nu musklerna skulle vara redo för en marathonstart? Eh, kanske nästa gång.

Enkelt tänkande och lathet

Trots att jag skulle ha kunnat ta mitt sedvanliga långpass i lördags, valde jag istället att bara ta en 10 km:s runda för att sedan mysa hemma, och gå på stan med några kompisar. Ren lathet alltså. Igår hade jag också lite tankar på långpass, men valde att i stället ta två kortare pass; ett på förmiddagen då jag igen tog en 10 km:s runda, och sprang de första 5 i snabbare tempo, och i slutet av passet fick in några serier löpskolning. Jag hade riktigt mycket energi i kroppen, och man märker ju tydligt att det blir effektivare pass när man sovit ut ordentligt, ätit ordentlig frukost osv. Mot kvällen fick det bli ett andra pass på ca. 8 km, i lagom tempo, och med några set med hantelövningar och core-övningar efter det. För lat för långpass, men nöjd ändå.

Efter en svag öppning på förra veckan, med måndag-tisdag som var väldigt lugna träningsmässigt, känner jag att jag kom igen ganska starkt på slutet av veckan.

Tummen upp blev betyget på kvällens transportlöpning. (Och oj vad lång tumme jag ser ut att ha).

Denna vecka har inletts med vanlig transportlöpning. På hemvägen nyss kunde jag inte låta bli att ta en extra sväng för att få njuta av både att springa och av stan lite extra. Jag har för tillfället någon slags löjligt romantisk inställning till att springa i Stockholm. Jag förstår mig inte alls på två typer av människor just nu: 1) Såna som inte springer. 2) Såna som inte vill bo i Stockholm. Ja, så enkel är jag i mitt tänkande just nu.