Har precis varit ut på ett långpass på omkring två timmar; behagliga -6, tidvis sol, bästa sällskapet. Men det var inte det som jag tänkte skriva om.
Går tillbaka i tiden till fredag morgon. Snö, snö, blåsigt. Perfekt löparväder; gäller oavsett väder. "Sofie - jag har alltid tänkt att du är en intelligent tjej med alla möjligheter i livet öppna; men man börjar ju fundera" var kommentaren jag fick av en kollega när jag rödkindad av blåsten påstod att vädret var väldigt "friskt" och att det absolut mest pålitliga just denna dag var att transportera sig springandes.
Fredag morgon bjöd verkligen på väder som skulle få vem som helst att vilja dra täcket över öronen och somna om. Jag hade väl inte riktigt helkoll på hur stormigt och snöigt det faktiskt var; förutom att jag på nyheterna såg att busstrafiken stod stilla och att det var allmänt kaos.
Väl ute var det inte någon återvändo, och jag gick in i en vinter-väder-löparbubbla. Tänkte efter och fiskade fram tänket att jag faktiskt springer för upplevelsens skull, och med det snurrandes i huvudet kom jag snabbt fram till att den morgonen faktiskt var en stark upplevelse. Första 3 kilometrarna var det konstant minst 30 cm snö. Jag plumsade, och skuttade lite barnsligt omkring. Fick snö i nacken när det råkade komma en extra stark virvelvind precis när jag sprang under ett träd. Mysfaktorn hög.Tänkte på ett pass som jag sprang ute på Djurgården innan jul då det var ca. -15, det var knäpp tyst och allt jag hörde var mina egna tassande steg. Samma känsla infann sig nu.
Det var jag och snöstormen. I bubblan.
Foto: Privat. Också här i en bubbla. En lite annorlunda en bara.
