Dagar när kroppen känns på bättringsväg känner jag mig grym. Jag ignorerar det att jag sprungit varken långpass eller intervaller de senaste två månaderna och glömmer att jag nu ligger långt från min "vanliga" veckomängd på 10 mil. Jag tror att jag kommer att komma tillbaka minst lika stark och seg som jag var innan; respekten för marathondistansen ser jag inte en skymt av. Sådana dagar gör också att jag igen samlar på mig lite tålamod. Tålamod som gör att jag snart ska kunna göra sånt här. Så en varning utfärdas - under skade-eländet är jag rätt så grym ändå (låt mig iaf. tro det). Vänta bara.
Foto: Privat. Inte lättaste att få in det rätta leendet med solen i ögonen. Men idag tror jag att jag egentligen är grym.
Och ett litet påpekande: Skadan jag nu dras med, hävdar jag inte är en följd att jag tränat o-klokt. Jag fick en snedvridning i höften, antagligen av att jag halkat till då det var is/ snö, vilket i sin tur gjorde att höft/ ljumske/ lår belastades fel och, antagligen, en inflammation, och irriterad nerv uppstod. Visst; belastningen visade sig när jag sprang, men det var inte löpningen i sig som var grundorsaken (enligt mig).
