Många övriga träningsbloggar riktar sig, i min mening, mera på välmående, hälsa, på glädje i träningen och kanske en tanke på viktnedgång eller att hålla sig i form. (Menar inte att löpare skulle förbise detta, men oftast finns det också ett eller flera mål till, och det finns såklart andra träningsbloggar som har konkreta mål).
Som jag tidigare skrivit, handlar löpningen för mig mycket om en vardaglig glädje som löpningen ger. Ändå har jag haft ett visst fokus på tävlingar, t.ex. att fixa sub-4 på något av de marathon jag tänkt springa i sommar, springa några ultralopp osv. Alltså har jag också en viss grad av mål.
Efter snart två månader med diverse krämpor, känns det som om dessa mål, marathon och ultran inte känns som det mest primära. Jag börjar faktiskt fundera på att hoppa över allt med lopp. Bara kuta på som en galning för mig själv, med vänner, med bloggjoggare, transportspringa. Det är det som jag saknar att kunna göra nu då varje steg innebär en viss smärta. Visst, jag har kunnat springa, men njuta? Nja.
När vi hemma funderat lite på hur vi ska planera in sommarsemestern och vad vi ska göra under ledigheten är det som dyker upp i mitt hjärnkontor, sportmässigt tänkt är att jag vill ha dagar när jag kan enbart tänka på att springa. Evighetsintervaller (som jag inte har någon förklaring på varför de skulle vara bra), 35 kilometers löpning i 25 grader, och löpning med bad- stopp, och ett 10-timmars träningspass som jag lagt fram som förslag till Karin.
Och jag vill vara hel. Jag känner mig för tillfället inte beredd att offra en tids löpning på ev. krämpor som lättare uppstår i och med påfrestningagr vid lopp. Jag är inte beredd att planera träningen kring vissa tävlingar, och jag vill inte känna stress för att jag nu inte kan springa intervaller, långpass, och stress över att det gör ont - fortfarande.
Kan man vara löpare och löparbloggare trots att man inte fokuserar på tävlingar? Och vill jag kuta som ett tok utan tävlingar som konkreta mål - jo, jag tror faktiskt det, för det är ju så jäkla roligt. Ändå känns det lite som att förlora hoppet, måla ngn på väggen och allt detdär då krämporna aldrig ger med sig, men samtidigt som en lättande insikt. Strunt samma om det går åt skogen med tävlingarna. Bara jag får leva mitt löpar-fanatiska liv.
Foto: Privat. Toklöpare tänker jag fortsätta vara. Tävling eller inte är en annan femma.
