Fighten om Västerbron

Att tävla med andra löpare när man tränar är en bra morot för många för att dra upp tempot, klämma i det där lilla extra, känna sig lite mallig för att man krossade snubben i grön jacka. Tyvärr fungerar jag tvärtom. Jag blir lite anti av tävlande på träning, och har tom. svårt att känna mig taggad av klubbkompisarna på Linnéa träningarna, och därför ser jag inte att jag absolut behöver vara med på träningarna; ska jag springa intervaller eller tempo-pass, gör jag det hellre själv. (Dethär är alltså då jag kan springa fritt; nu är jag ju något begränsad av skadorna.)

I går morse träffade jag på någon som gärna ville mosa mig ordentligt. En kille med ryggsäck och jag stod samtidigt vid ett rödljus, och jag kände redan då några mördande blickar (som under inga omständigheter kunde förväxlas med "schysst brud"-blickar), och när det blev grönt, kalvade killen iväg som tusan. Jag brydde mig inte desto mer; tänkte bara att han hade lite bråttom, och helt enkelt sprang i den farten. Såg att han var framför när vi började springa upp på Västerbron, och tyckte det såg lite segt ut för killen. Det syntes att han var ordentligt medtagen, och jag var, för hans skull glad att vi var högst upp på bron när jag i min joggingfart passerade honom. Det hade han nog inte räknat med. Som ett spjut kom han omgalopperande, drog ett försprång till mig och lugnade sedan ner sig. Jag flinade för mig själv; tänkte "män", sprang vidare. Det visade sig att vi skulle ta samma väg längre fram, och jag kom igen ifatt killen vid ett trafikljus, där jag kunde jogga på (eftersom killen stannat av och beställt grön gubbe), och när han igen kom spurtande om var jag nästan lite rädd... killens blickar var inte nådiga i detta skede, och han var nog rätt så nöjd att jag där tog en annan väg.

Jag hoppas (och tror) att killen fick ett ordentligt pass igår; samma tid och plats idag ifall du läser detta :)