Löparsmärta

Det är inte maximalt roligt att springa med smärta. Det går ibland, men det är inte det bästa, och ibland går det inte; då känns det ruttet. De inlägg som jag skrivit om löpträningen sista tiden innehåller så gott som alltid funderingar kring grad av ont; ont-ont; springbar, men ont; känningar men inte ont osv. Smärta.

I kommentarer har bl.a. Anneli och Jonna haft liknelser till smärtorna. Anneli som har problem med hälsenorna skrev att hon, som brukar få en sådan springlust när hon ser löpare, nu istället tänker aj. Ont. Det gör ont när hon springer, så associering till löpning är en smärta. Jonna hade en tanke på samma spår, och en tanke som också besöker mig ofta. Det första som gick genom huvudet på morgonen för Jonna när hon hade problem med knäna av löpningen, var "hur känns mina knän?". Min första tanke på morgonen är nästan uteslutande "Hur känns det när jag tar dagens första steg? Vågar jag stödja på vänsterbenet?" Smärta? Ont? Ont-ont?

Det är förvånande hur hjärn-tvättad man kan bli av sina egna känningar, och hur långt ens hjärna faktiskt fokuserar på att tänka på ontet, och hur hjärnan så gärna vill och nästan tror att man en dag ska vakna upp och så är all smärta borta.

Förra veckan då jag talade med Neurodynamik-David berättade han en del intressanta saker om smärta som jag inte vetat tidigare. Hjärnan kan uppfatta bara en smärta åt gången, och det blir då naturligt den starkaste smärtan som registreras. Det förklarar varför det känns som om ontet förflyttar sig i höft-ljumskpartiet för mig. Det förklarar också känslan av ont som jag känt på t.ex. marathonlopp. Ibland har jag haft lite ont där och ibland där; men då har det mer varit övergående och nästan en form av hjärngymnastik för att ta tankeverksamheten bort från själva kämpandet.

Efter att (igen) avbrutit ett pass p.g.a. smärta som var starkare än vad jag ansåg vara nyttigt med tanke på rehaben, känns det som om jag valt fel riktning att springa runt jorden. Motvinden verkar inte ge med sig. Vad vore löpningen utan smärta?