Oj så duktiga löpare. Motiverade till 100%, och redo att ge järnet och pusha varandra till max.
Igår var jag och tränade med Linneá. Linda hade lovat att ställa upp som björnmamma till mig, och introducera mig till omklädningsrummen etc. Löpare efter löpare i läckra Linneá dräkter och västar strömmade in. Fick syn på, och bytte några ord med Ingrid som jag träffade på långpassdöden, och kände mig genast tryggare :) .
Långa intervaller stod på schemat. Vi sprang iväg till Rålambshovsparken, där vi skulle intervalla över gräsplanen för att öva upp styrka och stabilitet på ojämnt underlag. Det skulle bli 6 intervaller med 45 sek ståvila emellan. Jag bestämde genast att köra kortaste alternativet på 900 m. Otroligt seg kände jag mig redan under uppvärmingen, och också de 4 km jag promenerade/ joggade till Zinkensdamm. Dessutom hade jag joggat till jobbet på morgonen, med en väldigt seg känsla i kroppen. Jag bestämde mig för att ta det ganska lugnt, och inte pressa mig allt för mycket. Och oj som alla sprang! Varifrån fick alla den farten under fötterna? Osynliga hjul som jag inte har? Heja ropen i slutet av intervallerna lättade lite, och gav motivation att inte ge upp.
Jag körde de tre första intervallerna som man skulle, och två intervaller då jag promenerade "svängen" på banan. Var inte så noggrann med tider, utan gjorde mer vad jag kände att jag orkade, men ärligt talat tror jag inte att jag sprang intervallerna mycket fortare än den medelfart jag höll på marathon 1,5 vecka sedan. Jag hade varken lust eller ork.
Efter femte intervallen beslutade jag att jogga hemåt, då trollet kommit hem från sin arbetsresa, och jag inte kände för att stanna längre på ett blåsigt Kungsholmen. Stel i benen, både av att jag var trött, och att jag var is-kall kutade jag hem, skam den som ger sig.
Som om segheten från igår skulle vara borta. Don´t think so. Med tanken "Bättre en seg löpar-transport till jobbet, än en hel-seg jobbdag" (känner mig seg på jobbet om jag inte får frisk luft på morgonen), joggade jag tillsammans med bästaste sällskapet de 7.5 kilometrarna. Efter kanske 5 minuters joggande konstaterade jag: Det är ju för tusingen t.o.m tungt i armarna idag. Då är det tungt. Trollet lade fram teorier om att det kanske var dimman som gjorde att det kändes tungt i armarna (han hade samma känsla). Lättare och lättare blev det km efter km.
Tror att jag är i behov av påskledigt. Har inte precis suttit och kliat mig på magen på jobbet senaste veckan, utan varit ganska speedad.
Jag känner en liten svacka. Förhoppningsvis ingen djup; det återstår att se.
onsdag 8 april 2009
söndag 5 april 2009
Långpassdöden 2
Idag var det alltså dags för Långpassdöden, och en test av andra varvet på Stockholm marathon banan. Hade sett fram emot passet då jag inte körde något långpass igår, och blev verkligen inte besviken.
Vi samlades vid Saga Motion på Söder, där Fia-Lotta hade ordnat med ombyte, dusch och bastu. Tack för det! Vädergudarna från igår hade antagligen ersatts av prao-elever, så det var lite trist väder, men bra springväder. Jag hade ju inte träffat någon av de övriga tidigare, liksom också var fallet för de flesta. Olika åldrar, löpstilar, bakgrund, mål, men alla med samma passion för löpning.
)
Ett gäng taggade löpare.
)
Fia-Lotta söker kontakt.
Banan startade alltså från Söder, och fortsatte över Västerbron till Kungsholmen, längs Kungsholmen in mot city, mot Östermalm ut på Djurgården, längs Strandvägen, Gamla stan, till Slussen, och "hem" till Saga Motion vid Mariatorget.
)
Snabbpaus vid centralen.
I synnerhet första delen av banan kändes det väldigt lätt för mig. Farten vi höll låg omkring 5.45-6 min/km, ganska optimal fart. Djurgårdsslingan tog lite mer på krafterna. Där är det ju lite backar, och jag kortar alltid ner stegen, sänker farten i uppförsbackar, något som de andra inte verkade göra. I stället är jag ganska bra på att "rulla" nerför, och kunde komma i kapp det jag tappat uppför. Sista kilometrarna kändes lite tunga, och benen kändes lite stumma. Det är kanske inte så konstigt efter marathonet förra veckan, och över 10 mil löpning under veckan.
Av FIa-Lotta lärde jag mig ett annat sätt att se på marathon. Rena rama intervall-loppet. Hon körde tydligen med en strategi att se allt mellan vätskekontrollerna som intervaller. Mycket krut finns i denna tjejs ben!
Jag träffade också Lisse, vars blog jag läst tidigare, och varit/ är så imponerad av. Hon deltog för två veckor i TEC, och sprang 100 miles, alltså 16 mil. Jag säger det på ren svenska - 160 km! Otroligt härlig och inspirerande tjej!
En av killarna i gänget övertygade mig också om att jag faktiskt behöver en ny pulsklocka med GPS funktion. Han hävdade att det som inte registreras på den, aldrig genomförts. Träffade också Linnea-löparen Ingrid, som tränar för sitt första marathon, som hon har som mål att avklara innan hon fyller 50. Det kommer nog inte att bli några problem med den saken.
Totalt blev passet 22 km, och 2 h, 11 min. Medelpuls 153. Tempot var precis under 6 min/ km, alltså ca. 10 sek. långsammare än marathonfarten jag höll förra veckan.
En liten försmak för närfighter fick man även under passet. Bra att öva upp armbågarna, och att andra springer en i fötterna :) . Jag hakar säkert på Långpassdöden-gruppen igen! Var redan vissa spekulationer om ett 30 k pass i maj.
Vi samlades vid Saga Motion på Söder, där Fia-Lotta hade ordnat med ombyte, dusch och bastu. Tack för det! Vädergudarna från igår hade antagligen ersatts av prao-elever, så det var lite trist väder, men bra springväder. Jag hade ju inte träffat någon av de övriga tidigare, liksom också var fallet för de flesta. Olika åldrar, löpstilar, bakgrund, mål, men alla med samma passion för löpning.
Ett gäng taggade löpare.Fia-Lotta söker kontakt.Banan startade alltså från Söder, och fortsatte över Västerbron till Kungsholmen, längs Kungsholmen in mot city, mot Östermalm ut på Djurgården, längs Strandvägen, Gamla stan, till Slussen, och "hem" till Saga Motion vid Mariatorget.
Snabbpaus vid centralen.I synnerhet första delen av banan kändes det väldigt lätt för mig. Farten vi höll låg omkring 5.45-6 min/km, ganska optimal fart. Djurgårdsslingan tog lite mer på krafterna. Där är det ju lite backar, och jag kortar alltid ner stegen, sänker farten i uppförsbackar, något som de andra inte verkade göra. I stället är jag ganska bra på att "rulla" nerför, och kunde komma i kapp det jag tappat uppför. Sista kilometrarna kändes lite tunga, och benen kändes lite stumma. Det är kanske inte så konstigt efter marathonet förra veckan, och över 10 mil löpning under veckan.
Av FIa-Lotta lärde jag mig ett annat sätt att se på marathon. Rena rama intervall-loppet. Hon körde tydligen med en strategi att se allt mellan vätskekontrollerna som intervaller. Mycket krut finns i denna tjejs ben!
Jag träffade också Lisse, vars blog jag läst tidigare, och varit/ är så imponerad av. Hon deltog för två veckor i TEC, och sprang 100 miles, alltså 16 mil. Jag säger det på ren svenska - 160 km! Otroligt härlig och inspirerande tjej!
En av killarna i gänget övertygade mig också om att jag faktiskt behöver en ny pulsklocka med GPS funktion. Han hävdade att det som inte registreras på den, aldrig genomförts. Träffade också Linnea-löparen Ingrid, som tränar för sitt första marathon, som hon har som mål att avklara innan hon fyller 50. Det kommer nog inte att bli några problem med den saken.
Totalt blev passet 22 km, och 2 h, 11 min. Medelpuls 153. Tempot var precis under 6 min/ km, alltså ca. 10 sek. långsammare än marathonfarten jag höll förra veckan.
En liten försmak för närfighter fick man även under passet. Bra att öva upp armbågarna, och att andra springer en i fötterna :) . Jag hakar säkert på Långpassdöden-gruppen igen! Var redan vissa spekulationer om ett 30 k pass i maj.
Core-update
Jag startade en liten utmaning för mig själv för nästan en månad sedan. Utmaningen innebar att få in en rutin på att träna core, och varje dag köra lite bålövningar, som är ack så viktiga för löpare. Här kan ni läsa om utmaningen.
Målsättningen var 200 övningar varje dag. Att göra core övningar varje dag har jag hållit, med undantag för förra lördagen då jag gav mig själv ett ok på att hoppa över coren då jag sprungit marathon. Att göra 200 övningar har jag dock varit lite mera, för att säga det snällt - "flexibel" med. Ibland kanske det har blivit 120 och vissa dagar 300, men det känns ändå ok för mig. Det är ju inte antalet jag är ute efter, utan kvaliten i övningarna. De flesta dagar skulle jag verkligen inte ha gjort coren om jag inte haft det som utmaning, och det tar verkligen inte många minuter bara man tar fram ett underlag och slänger sig ner på golvet.
Core är viktigt: Men kunde man inte ha haft lite variation i upplägget? Så tro inte att du följer något som Kallur "uppfunnit". Men övningarna är bra!
Ja, jag tror jag fattar. Core är viktigt för löpare. Men måste säga att jag blev ganska sur när jag öppnade senaste Runners och såg att artikeln "Träna core som Kallur" hade identiskt upplägg med den den artikel som fanns i den amerikanska versionen som jag köpte när jag var i USA i februari. När jag för två veckor sedan var i London, och skulle köpa den brittiska Runners fick jag nog. Igen samma upplägg, EXAKT samma positioner på bilderna osv. Två identiska core artiklar fick vara nog, jag vägrade lägga 7 sterlings på en tidning med igen samma artikel.
Har jag då sett någon effekt? Ja det tror jag, eller det är ju svårt att säga. Jag känner mig mycket smidigare i bålen, och med de core övningar jag gör får jag ryggen ordentligt utsträckt också, något som är bra när man sitter hela dagarna. Och jag tror också att jag tänker på hållningen bättre när jag springer, och det ville jag ju åt.
Jag tänker således fortsätta med core-utmaningen, någon mer som hänger på nu? Andrej hoppade på senaste gång, jag vet dock inte hur det gått för honom.
Målsättningen var 200 övningar varje dag. Att göra core övningar varje dag har jag hållit, med undantag för förra lördagen då jag gav mig själv ett ok på att hoppa över coren då jag sprungit marathon. Att göra 200 övningar har jag dock varit lite mera, för att säga det snällt - "flexibel" med. Ibland kanske det har blivit 120 och vissa dagar 300, men det känns ändå ok för mig. Det är ju inte antalet jag är ute efter, utan kvaliten i övningarna. De flesta dagar skulle jag verkligen inte ha gjort coren om jag inte haft det som utmaning, och det tar verkligen inte många minuter bara man tar fram ett underlag och slänger sig ner på golvet.
Core är viktigt: Men kunde man inte ha haft lite variation i upplägget? Så tro inte att du följer något som Kallur "uppfunnit". Men övningarna är bra!
Ja, jag tror jag fattar. Core är viktigt för löpare. Men måste säga att jag blev ganska sur när jag öppnade senaste Runners och såg att artikeln "Träna core som Kallur" hade identiskt upplägg med den den artikel som fanns i den amerikanska versionen som jag köpte när jag var i USA i februari. När jag för två veckor sedan var i London, och skulle köpa den brittiska Runners fick jag nog. Igen samma upplägg, EXAKT samma positioner på bilderna osv. Två identiska core artiklar fick vara nog, jag vägrade lägga 7 sterlings på en tidning med igen samma artikel.
Har jag då sett någon effekt? Ja det tror jag, eller det är ju svårt att säga. Jag känner mig mycket smidigare i bålen, och med de core övningar jag gör får jag ryggen ordentligt utsträckt också, något som är bra när man sitter hela dagarna. Och jag tror också att jag tänker på hållningen bättre när jag springer, och det ville jag ju åt.
Jag tänker således fortsätta med core-utmaningen, någon mer som hänger på nu? Andrej hoppade på senaste gång, jag vet dock inte hur det gått för honom.
lördag 4 april 2009
Vem kunde låta bli?
Inte jag, och av löpar-tätheten att döma var det inte bara jag. Vilan får vänta till måndagen. Och oj så härligt vårväder det var idag! Lite cykling i motionsfart, och en lätt löprunda på 10k, 55 min, och lite prickar kommer framkrypande på nosen. Hoppas på samma förhållanden på morgondagens långpass!
Kan inte sitta still
Såhär säger foreca.se:
11:00
11:00
+12°
2 m/s Klart och uppehållsväder
Sannolikhet för nederbörd: 5%
Fuktighet: 62%
Sannolikhet för nederbörd: 5%
Fuktighet: 62%
14:00
+14° 3 m/s Klart och uppehållsväder
Sannolikhet för nederbörd: 5%
Fuktighet: 55%
Sannolikhet för nederbörd: 5%
Fuktighet: 55%
17:00
+14° 3 m/sSannolikhet för nederbörd: 5%
Fuktighet: 56%
fredag 3 april 2009
Ungkarlsliv för Snorkkis
Vilket vackert väder det varit idag. Springer man inte nu - när ska man då springa? Måste bara hålla med Orka mera-Anna.
Jag startade dagen med fartlek/ tempo löpning till jobbet. Jag hade inte planerat att springa fort, men då jag blev lite sen, och hade ett möte att passa på jobbet, fick jag spurta lite extra. Det blev alltså en kompott av fartökning där jag tyckte att det passade. 7.5 km och 39 min, medelpuls 155.
Efter jobbet hade jag tänkt promenera hem. Bytte ändå om till springkläder och traskade iväg. Efter en minut gående blev det lite för tråkigt och jag joggade lite istället. Väldigt lugn löpning blandat med gång uppför backarna, och framför allt: njuta av det fina vädret! Lyckades få 8 km att ta 56 min med en medelpuls på 135.
Det är inte ofta som jag är ensam hemma på en fredagkväll. Denna fredag är ett undantag. Inget troll, inget Let's Dance. Jag får helt enkelt ta saken i egna händer, och leva ungkarlsliv, gå omkring i långkallingar, dricka sån dryck som skummar, och käka gott. Och surfa omkring och läsa inspirerande bloggar.
Apotekarens påskmust. Gott i lagom mängd.
Fläskfile' i olika tappningar. Man får experimentera när man är ungkarl. Två skivor kryddad med rosmarin, en med peppar och en med traditionell grillkrydda. Favoriten var peppar. Till detta blev det lite zuccini och klyftpotatis.
På lördagar brukar det ju vara långpass på menyn, men eftersom det är Långpassdöden som gäller på söndagen, skall springbenen få vila i morgon. Beroende på väder och vind, får vi se vad ungkarlen (Snorkfröken) hittar på för aktivitet under lördagen.
Jag startade dagen med fartlek/ tempo löpning till jobbet. Jag hade inte planerat att springa fort, men då jag blev lite sen, och hade ett möte att passa på jobbet, fick jag spurta lite extra. Det blev alltså en kompott av fartökning där jag tyckte att det passade. 7.5 km och 39 min, medelpuls 155.
Efter jobbet hade jag tänkt promenera hem. Bytte ändå om till springkläder och traskade iväg. Efter en minut gående blev det lite för tråkigt och jag joggade lite istället. Väldigt lugn löpning blandat med gång uppför backarna, och framför allt: njuta av det fina vädret! Lyckades få 8 km att ta 56 min med en medelpuls på 135.
Det är inte ofta som jag är ensam hemma på en fredagkväll. Denna fredag är ett undantag. Inget troll, inget Let's Dance. Jag får helt enkelt ta saken i egna händer, och leva ungkarlsliv, gå omkring i långkallingar, dricka sån dryck som skummar, och käka gott. Och surfa omkring och läsa inspirerande bloggar.
Apotekarens påskmust. Gott i lagom mängd.
Fläskfile' i olika tappningar. Man får experimentera när man är ungkarl. Två skivor kryddad med rosmarin, en med peppar och en med traditionell grillkrydda. Favoriten var peppar. Till detta blev det lite zuccini och klyftpotatis.På lördagar brukar det ju vara långpass på menyn, men eftersom det är Långpassdöden som gäller på söndagen, skall springbenen få vila i morgon. Beroende på väder och vind, får vi se vad ungkarlen (Snorkfröken) hittar på för aktivitet under lördagen.
They´re here
Flugorna, småkrypen. Fick en i ögat på vägen hem nyss. Men det kan man väl stå ut med.
)
En liten suddig stackare.
En liten suddig stackare.torsdag 2 april 2009
Långpassdöden
På söndagen ska jag delta i Långpassdöden 2. Ett långpass tillsammans med likasinnade, och runt andra varvet på Stockholm Marathon banan. Det utlovade tempot är 6 min/km fart. Jag har inte träffat någon av de andra ännu, men är lite spänd och förväntansfull för vad som komma skall. Mest ser jag fram emot att få byta lite tankar med de andra, jag kör ju annars mina långpass ensam, men nu blir det med sällskap (och så förstås den utlovade bastun och skitsnacket efteråt).
Är det någon annan som tänkte hänga med på detta?
Är det någon annan som tänkte hänga med på detta?
Det tar sig
Eller DEN tar sig kanske man skall säga.
)
Västerbron - älskad, hatad, fruktad, prisad
Visst ser den lite trevligare ut med härligt solsken och blå himmel i bakgrunden. Här var den lite gråare. Någon annan som njuter av det börjar bli vår?
Västerbron - älskad, hatad, fruktad, prisadVisst ser den lite trevligare ut med härligt solsken och blå himmel i bakgrunden. Här var den lite gråare. Någon annan som njuter av det börjar bli vår?
onsdag 1 april 2009
Positive spinn
Jag känner det som om jag för tillfället befinner mig i en positiv cirkel vad det gäller träningen. Kroppen verkar svara bra på den träningsmängd jag kör, och den klagar inte fast den inte får många vilodagar, utan är med på vad mitt huvud hittar på. Jag är väldigt tacksam för att det känns så bra just nu, men får inte glömma att det inte är en självklarhet. Långt ifrån.
)
Måste avbryta detta allvar med en bild från avslutet på dagens andra löppass, verkar som om jag fortsätter med glass-temat från igår.
I början av november förra året fick jag under ett intervallpass plötsligt känningar i mitt baklår. Jag trodde att det skulle gå över med lite stretch, och försökte mig på att jogga till jobbet dagen på. Halvvägs fick jag halta mig ner i tunnelbanan, och åka med den till jobbet. Då visste jag inte att skadan skulle förfölja mig minst tre månader framåt. Skulle jag ha varit medveten om det faktum, skulle det ha känts ganska tungt.
Efter några veckors haltande besökte jag en ortoped, som inte kunde hitta något annat fel än att det var någon inflammation i någon muskel. Efter två veckor med anti-inflammatorisk kur, hade det inte alls blivit bättre, och jag försökte springa, med det resultatet att det faktiskt inte gick att hålla tårarna tillbaka. Inte för att jag var ledsen, det var jag i och för sig också, men för att det gjorde så jäkla ont. Nytt ortopedbesök, ny anti-inflamations kur, och remiss till naprapat.
Hela november och december var träningen ganska motig. Det som fick mig att hålla motivationen lite uppe var att jag började blogga, och att jag köpte en ordentlig cykel som jag kunde träna på. I januari började det hela kännas bättre, jag jobbade på med rehab-övningar, besökte naprapaten nästan varannan vecka, och det började fungera att jogga och till och med sträcka på stegen också. Glädjen i löpningen var tillbaka, och jag har lärt mig en läxa - att lyssna extra noga på kroppen.
Jag skriver det här bara för att poängtera att allt inte bara går lätt för mig. Jag kommer speciellt ihåg en kväll i december då Trollet var på simträning och jag låg hemma med en kudde över huvudet och grinade. När han kom hem fick han höra en skräckhistoria om hur jag möglade bort under vintern då jag inte skulle kunna springa och träna, om hur mitt psyke skulle brytas ner, och hur värdelöst mitt liv faktiskt var.
Nu känner jag mig fullständigt back in business, men ser ändå till att vara försiktig och faktiskt känna efter att kroppen känns bra. Man vet ju inte när något slår till, då jag vet hur plötsligt mitt problem i baklåret kom fram.
Träningen idag har bestått av 1 h 45 min fullständig kvalitetstid. 44 min och 7,5 km på morgonen, och en mil på en timme på kvällen. Med bästaste sällskap och fokus på glass :) . Det är väl det som kallas fokuserad träning?
Måste avbryta detta allvar med en bild från avslutet på dagens andra löppass, verkar som om jag fortsätter med glass-temat från igår.I början av november förra året fick jag under ett intervallpass plötsligt känningar i mitt baklår. Jag trodde att det skulle gå över med lite stretch, och försökte mig på att jogga till jobbet dagen på. Halvvägs fick jag halta mig ner i tunnelbanan, och åka med den till jobbet. Då visste jag inte att skadan skulle förfölja mig minst tre månader framåt. Skulle jag ha varit medveten om det faktum, skulle det ha känts ganska tungt.
Efter några veckors haltande besökte jag en ortoped, som inte kunde hitta något annat fel än att det var någon inflammation i någon muskel. Efter två veckor med anti-inflammatorisk kur, hade det inte alls blivit bättre, och jag försökte springa, med det resultatet att det faktiskt inte gick att hålla tårarna tillbaka. Inte för att jag var ledsen, det var jag i och för sig också, men för att det gjorde så jäkla ont. Nytt ortopedbesök, ny anti-inflamations kur, och remiss till naprapat.
Hela november och december var träningen ganska motig. Det som fick mig att hålla motivationen lite uppe var att jag började blogga, och att jag köpte en ordentlig cykel som jag kunde träna på. I januari började det hela kännas bättre, jag jobbade på med rehab-övningar, besökte naprapaten nästan varannan vecka, och det började fungera att jogga och till och med sträcka på stegen också. Glädjen i löpningen var tillbaka, och jag har lärt mig en läxa - att lyssna extra noga på kroppen.
Jag skriver det här bara för att poängtera att allt inte bara går lätt för mig. Jag kommer speciellt ihåg en kväll i december då Trollet var på simträning och jag låg hemma med en kudde över huvudet och grinade. När han kom hem fick han höra en skräckhistoria om hur jag möglade bort under vintern då jag inte skulle kunna springa och träna, om hur mitt psyke skulle brytas ner, och hur värdelöst mitt liv faktiskt var.
Nu känner jag mig fullständigt back in business, men ser ändå till att vara försiktig och faktiskt känna efter att kroppen känns bra. Man vet ju inte när något slår till, då jag vet hur plötsligt mitt problem i baklåret kom fram.
Träningen idag har bestått av 1 h 45 min fullständig kvalitetstid. 44 min och 7,5 km på morgonen, och en mil på en timme på kvällen. Med bästaste sällskap och fokus på glass :) . Det är väl det som kallas fokuserad träning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)