Det snackas mycket löpning, och framför allt löpartävlingar i min omgivning just nu. Jag trivs väldigt bra med det snacket. Jag menar, vad kan vara bättre än att frottera sig i löpartankar, mål, lopp, laddning, finslipning osv. Men det är snacket. Då det kommer till kritan tycker jag egentligen att dethär med lopp är lite jobbigt. Fast roligt. På samma gång.
Att ladda och vila inför lopp är ju hur tråkigt som helst. Att vila efteråt är ju om möjligt ännu mera trist. Vem vill ägna tid åt sådana (mycket viktiga) saker? Jag blir ärligt talat lite off när det börjar dra ihop sig till tävling. Nervös kan jag inte säga att jag är, och inte heller anser jag mig ha några större prestationskrav som ger press.
Men det som stör mig i vardagslöpningen känns som irritationsmoment. Samtidigt som det är väldigt motiverande att ha människor som snackar löpning omkring sig och samtidigt som jag också känner mig supertaggad att tävla när jag lever mig in i den förväntan som en tävling faktiskt för med sig. Stämning, smatter av löparskor mot asfalt.
Märker jag att jag beter mig som en kameleont. Om en vecka är det Stockholm halvmarathon och om två veckor är det Lidingöloppet. Ser fram emot det med glädje och ser fram emot det med tvetydan. Så jag tänker bort det hela ett tag till...
Foto: Privat. Fast jag ser ju inte ut att lida av tävlandet här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar