Midnattsloppet 2011

Eller loppet då jag höll på att sluta som "the girl with low self esteem".

Stor, härlig löparfest på Söders gator igår. Och det var mer en fest än vad det var allvarligt lopp måste jag säga.

Redan när vi joggade iväg mot starten på Ringvägen kändes det att det var något speciellt i luften. Spänning, förväntan, sensommarkväll och en massa neonorange tröjor. Jag anade oråd direkt, eftersom mina Adidas Stella McCartney tights rasade ner.

In i startfållorna, lite uppvärmning som jag i och för sig struntade i, och iväg. Maken bredvid, men vi bestämde att vi skulle springa våra egna lopp då det skulle vara svårt att hålla koll på varann i vimlet. Jag gjorde en taktisk miss i början; stod nästan längst fram i fållan, men när starten gick höll jag mitt eget tempo, och många sprang förbi, och när dessa sedan blev lite trötta (vilket i många fall var rätt tidigt), hamnade jag allt för långt bak och det var omöjligt att springa förbi. Allmänt rätt trångt, tvära svängar där alla ville ha innerkurvan, folk som gick lite var som - varför informerar de i starten inte om "håll till höger", utan det nämns bara på hemsidan? Det är väl inte meningen att bästa omkörningsfilen är till höger?

Nåväl, stämningen var ändå väldigt trevlig, om än mer tävlingsinriktad än t.ex. ett marathon där alla mer tävlar mot sig själva. Man myser när man hör smattret av tusentals löparskor mot asfalt. De gula tightsen var en klar vinnare (trots att jag fick dra upp dem varannan minut), men de lockade till sig många hejarop! Så kul att det nästan blev pinsamt.

Första fem km gick i ett naffs, och det kändes inte speciellt ansträngande - mest frustrerande att inte kunna springa på i egen takt. Vid dryga sju fick jag syn på maken som legat framför mig, men nu hade en liten dipp. Peppade och fick honom att haka på, och vi bestämde att springa sista biten tillsammans. I mål kom vi på 48.05.

Känner väl mig lite sådär då det gäller loppet. Tiden är jag missnöjd med. Tror jag skulle kunna komma ner mot 45-46 minuter på milen. Men som många verkar konstatera - Midnattsloppet inget lopp man gör en bra tid på. Rätt långsam bana, men framför allt tyckte jag att det inte gick att springa fortare. Man kom liksom inte fram, kunde inte rulla på max i backarna, och det blev en del nitinbromsningar. Nöjd med att jag trots ok fart aldrig kände mig riktigt ansträngd och kände mig rätt oberörd efter målgång, och nöjd med att kunna korsa mållinjen tillsammans med bästa träningskompisen.

Framför allt: Klarade mig i mål utan low self esteem; med tightsen respektabelt på!

Foto: Privat. Redo för lördagskväll på stan

Behagligt

Senaste dagars löpning har varit rätt så behaglig. Inte behagligt lugn, utan mer att ben och kropp känts behagliga när jag höjt tempot. Av någon anledning har jag lättare att springa tempo när jag rör mig från punkt A till punkt B, än när jag ger mig ut bara för att springa. Pay-offen känns högre när det att jag springer snabbare gör att jag kommer snabbare fram till mitt mål. Logiskt.

Jag har fortsatt med det som jag började med i början av sommaren - att springa i alla uppförsbackar som jag har som vana att gå i. Det är också vanesak har jag märkt.

Så inför lördag: Genast jag såg färgen på årets Midnattslopps t-shirt visste jag vad jag skulle ha till. På lördag springer jag såhär - mindre behagliga färger kan tyckas:

På fötterna så klart röda skor.

Ladda

Jag är inte mycket för dethär att ladda inför lopp. Av flera anledningar. Först och främst tror jag att man lätt kan göra mer skada än nytta (då det gäller t.ex. carbloading), och för det andra är det urbota tråkigt (då det gäller träningsvila).

Idag har jag tankarna på Midnattsloppet. En mil. Under en timmes ansträngning. Dock rätt tuff ansträngning, och med en puls som för mig förmodligen kommer att ligga omkring 10% högre än under ett marathon.

Inför marathon har jag laddat på lite olika sätt, men kommit fram till att det för mig funkar bäst att äta ungefär som vanligt, kanske lite extra, men det extra har mest en psykologisk effekt, samt att jag av lätt nervöshet plockar i mig något extra. Vilar man någon dag innan har man ändå ett energiöverskott. På ett 50 kilometers lopp för två somrar sedan hade jag laddat med havregrynsgröt så att det stod ut genom öronen. Never again kan jag säga. Tog en halvmara innan jag kunde börja springa som folk.

Generellt tror jag att vi ilands-människor är allt för rädda att bli hungriga. Vi måste äta något direkt efter vi tränat, vi kan inte träna småhungriga. Visst, springer man ett långlopp eller kör ett maxpass då man verkligen kör sig Hellner-trött kanske man behöver få i sig energi snabbt för att immunförsvaret inte ska försvagas, men hur ofta gör man det? Mycket, mycket sällan är svaret för min egen del.

Tillbaka till Midnattsloppet och laddning inför en mil. Surfade runt lite och läste vad som skrivs om laddning inför ett sådant lopp. Pasta var det vanligast förekommande på diverse forum. Havregrynsgröt likaså. Koffein. Något mindre mål tre timmar innan start.

Koffeinet kan jag luras in på. Att klämma in pasta och sockervatten får mig dock att se rött. Låter som ett recept på tung-i-kroppen känsla.

Min slutsats, som ändå förvånade mig som laddar-skeptiker var att om man kör en ansträngning med en puls på över 80% av max, då kan det vara nytta med att dra in något snabbabsorberat precis innan. Men som sagt. Jag är laddarskeptiker och avstår.

Så, lever en vanlig lördag, äter en sen lunch, dricker kaffe ur njutningssyfte, äter en måltid till ikväll, och hoppas på att en lätt känsla infinner sig.

Foto: Privat. Eller en kanelbulle kanske?

Vardag och Midnatt

Tillbaka till vardagen och tillbaka till snorkkandet. Dagarna när ens tankar kan snurra kring vad man ska äta för mat och vad man ska träna är ju begränsade. Men jag gillar vardagen också, jag gillar att få springa iväg tidigt på morgonen; man får liksom fångat det bästa av dagen då.

Vardag också på Runners. Vi bloggare är tydligen klara med frontandet av startsidan för sommaren och igen förpassade till högermarginalen. (Ni som följer bloggen med bloglovin kan vara tvungna att justera blog-följandet).

Denna vecka ser jag fram emot Midnattsloppet på lördag. Det är 400 år sedan, igår, som jag sprang ett millopp. Eller, egentligen var det nog bara dryga tre år sedan. Jag har inte riktigt på kläm vad jag kommer att kunna springa för tid, är ju inte över huvudtaget tränad för att springa så korta sträckor, men det ska bli skoj. Vet inte heller hur trångt det brukar vara på Midnattsloppet och om man kan springa i sin egen fart eller om det är bara att kuta med massan.

Är i alla fall anmäld i 45-50 minuters gruppen, och det är i det intervallet jag tror att jag kommer att placera mig också. Ju närmare 45, desto roligare!

Träning - check för 2 pass idag och 2 pass idag. Vardag.

Aktivitet och motivation

Har varit betydligt aktivare då det gäller träningen senaste dagarna än vad jag varit då det kommer till bloggande. Motivationen och orken har kommit tillbaka efter att allt i träningsväg känts lite tungt några veckor.

En genomgång av senaste dagars träning:

Torsdag var det fika med dopp på träningsmenyn. Löpning genom delar av Nackareservaten, ett stop för 15 minuter styrka vid ett utomhusgym, vidare till Källtorpsjön vid Hellasgården, ett dopp - till och med jag simmade en bra stund, en glass (svårt att undvika glass när en gubbe kommer körande med en moppe med en frysbox full med glass - en sån (alltså moppe + släp med glass) skulle man ha), en stunds latande på bryggan, och sen löpning hem. Totalt ca. 17 km löpning och några set med styrka. Bästa sällskapet och bara att konstatera att sådana dagar kunde man ha typ alltid.

Fredag och sista dagen på semestern. Har senaste två åren haft som tradition att sista dagen på semestern tokträna; typ springa ett marathon. Kände inte riktigt för det i år; det skulle ha känts som ett tvång, och där tackar jag nej. Fredagen var ändå en njuta-av-träning-och-ledigt-dag. Ett cykelpass på nästan tre timmar, vilket fick ersätta marathondistansen. En halv timme löpning på det, och vi call it a day.

Lördag (idag) träffade jag Karin för en löprunda, och totalt blev det en 20 kilometersmorgontur i lagom tempo. Bra med sällskap som gör att man egentligen glömmer att man anstränger sig. Motivationsboost minsann.

Några dagars tuffare aktivitet och träning.

Foto: Privat. Madde tyckte att jag borde ha lagt upp en bild på mig själv i klänning och fivefingers. Istället bjuder jag på cykelmodet. Klänning och hjälm... och klart klänningen är Bianchi-färgad. Erkänner dock att jag inte hade just klänning under gårdagens cykelpass. Men det är bara en tidsfråga innan racer + klänning är det nya svarta.

Dagens läsning - Nordic Ultra

Hittade precis första numret av Nordic Ultra. Tidningen finns som e-tidning, är gratis, och finns här (klicka).

På fatet

Gör en Anna och gästspelar matblogg. Av någon orsak smakar allt så väldigt gott på sommaren och på balkongen. Ännu bättre smakar det om man sprungit lite innan.

Börjar med en tapastallrik. En bit kyckling, hemgjorda kåldolmar (hur mycket husmorspoäng ger inte det?), salladsost, och ett glas med turkisk yoghurt med färska hallon. Allt kallt och perfekt kvällsmat en varm dag.

Våfflor. Tillagningens mest tidskrävande är att knäcka äggen. 7 stycken ägg mixat med en stor banan, vispad grädde, kesella, hallon och vinbär till. Mat åt ett helt kompani eller två hungriga löpare. Ligger högt på min favoritmatlista faktiskt. Man behöver inte alltid vara så dyr i drift.Träningsblogg var det: 21 km i maklig takt på förmiddagen. Känsla: segt så in i väggen. Tur man kan blogga om mat sådana gånger... Det man inte har i benen får man ha på fatet alltså.Ur form, kisande sommarlöpare

Tillbaka (utan knäcke o kottar)

Tjohej! Ni kanske tror att jag springer omkring med knäckebröd och kottar i skorna? Inte riktigt så.

Tillbaka efter semestrande och fokus på annat än inläggsskriverier. Fokus på annat än träning också för den delen.Några löprundor har det dock blivit senaste vecka. I fredags hade jag sällskap av min vän Camilla och vi sprang en slinga som jag brukade springa för sådär 6-7 år sedan. Konstigt nog hade träden växt till sig något i hästväg. Till löparpasshandling kan också läggas en tur till kantarellskogs. Enbart några få kantareller rikare, men man blir ändå glad av att hitta gula hattar. Ytterligare ett tempopass på en runda som jag sprungit väldigt många gånger. Tiden denna gång slog sig säkert in bland mina top-5 på just denna runda.

Igår både morgon och kvällslöpning i grävlingskogen. Utan knäcke och kottar.

Foto: Privat. Varmt var det också. Ett dopp i den 17-gradiga vattnet satt fintFoto: Privat. Rökt abborre. Väldigt gott

Regndans

En grå och regnig torsdagsmorgon spenderades på exemplariskt sätt. Träff och löpning med Andréa, och det var faktiskt skönt att springa i regnet. Och speciellt mysigt att trycka inomhus efter att ha varit utomhus i dryga timmen.

Jag föredrar helt klart en regndans en tidig torsdagsmorgon framom dans en sen lördagskväll.

Foto: Privat. Vi var inte så bekymrade trots att vi, eller i alla fall jag ser ut så... eller kanske vi var det, för här hade vi precis sett en grävling, och Andréa påstod att grävlingar biter tills det knakar :)

Säg mig

En sommarsöndagsmorgon. Solen skiner. Termometern, som iofs ligger på en varm plats, visar mer än 20 grader strax efter klockan fem.

Så säg mig: Vad kan vara bättre start än en milrunda innan staden vaknar till? Ja, det skulle väl eventuellt vara två mil. Eller tre. Men då skulle gästerna som ligger och sover nog undra vart värdinnan försvann.

Med en skön känsla i kroppen ska jag duka fram frukost. Förstärker effekten av en bra morgon.