10-taggare

Igår målade jag tånaglarna (intresseklubben antecknar). Det är inte speciellt ofta mina naglar blingas upp, men eftersom jag plötsligt har blivit tagen av att bada, vill man ju inte vara sämre än de andra på bryggan. Och till min förtjusning hittade jag 10 naglar att måla på mina fötter. Vissa lite skamfilade men ändå - en riktig 10-taggare! Det börjar komma tydligare och tydligare tecken på min ultrafrånvaro; jag har ju faktiskt inte sprungit ultra ännu i år, och har inga närliggande planer heller.

Igår fick det bli vila från löpningen efter att ha sprungit 6 mil på tre dagar. Idag, löpning i 30 grader med ryggsäck på. Kan meddela att linnet jag sprang med i morse, fortfarande var fuktigt 9 timmar senare. Jag som knappt brukar bli svettig sådär i vanliga fall; nu dryper t.o.m. jag i svett, och är uppenbart tvungen att bada. Vilken tur att man har målade tånaglar då.

Call it a day

Jag har en ny kärlek. Nackareservatet. Sprang där i torsdags och idag igen, och jag vill ha mer. Otroligt fint, skyddat, nära till, perfekt med skugga av de lummiga träden när solen gassar. Man skulle kunna säga att jag är lite biten. Maken blev också biten - av en geting eller humla eller vad det var, men också av reservatet. Jag tror att den bittska insekten var på lite taggigt morgonhumör och när vi kom springandes och oijjade oss om hur fint det var, och hur skönt det var att springa, ville han helt enkelt tagga till lite.

Dagens utflykt är vad jag skulle kalla lyx. Löpning genom reservatet och till Hellasgården, omkring en mil; där såg jag en kändis och ropade Iiingmariiiie för full halls, varefter jag försökte springa ikapp henne, men försök springa ikapp en som har sitt mystempo i 4.30 tempo... Paus på bryggan vid Källtorpssjön, bad (inte för mig då för jag är ännu lite försiktig med mitt infekterade skavsår), påfyllning av vätska, och löpning med riktning närmaste utskänkningsställe för kalla saker som gör att man får en sådan där köldshock i huvudet. Småjoggande sista biten hem. Dusch och en sen lunch, och iskaffe på det. I call that a day.

Förebyggande träning

Att löpare ofta är skadade är inget nytt. Man är väldigt beroende av sina ben, knän, fötter, och kroppen som helhet behöver fungera för att det inte ska uppkomma problem. När jag för en tid sedan träffade Jonna, och vi pratade om diverse skador, tog hon fram påståendet: Det handlar som löpare inte om OM man blir skadad, det handlar om NÄR. Och tyvärr känns det som om hon har väldigt rätt där.

Under mina skadeperioder har jag funderat på förebyggande träning och förbannat mig själv för att jag inte gjort det och det. När jag för 1.5 år sedan hade en skada i baklåret, fick jag ett bra rehabprogram från naprapaten, och övningar från det har jag fortsatt att göra efter det, eftersom skadan antagligen uppkom på grund av svagheter.

När jag nu i vinter fick ny skada var jag lite bitter på mig själv för att jag inte tränat tillräckligt med benstyrka (vilket sedan inte visat sig vara det största problemet för uppkomsten; det var snedvridningen i höften och felbelastningen av det), men man vill ju gärna ändå klura ut: Vad kunde jag ha gjort för att förhindra detta, och vad kan jag göra för att förebygga för framtiden.

Det är kanske inte så konstigt att när jag fick problem med hälarna under våren, var jag ganska ilsken på mig själv för att jag inte gjort tåhävningar. Hur kan man som löpare ignorera sådana övningar? Puckat.

Förutom att se till att stretcha, träna bålen, vila ordentligt, äta bra för att återhämta sig bra, bör man träna förebyggande. Det är lite tråkigt att det liksom blir till rehabträning innan man kommer igång.

Jag tänkte därför samla ihop övningar och tips för hur man kan träna förebyggande och sammanställer sedan tipsen i ett blogginlägg. Dela gärna med er av era tips. Bästa löpskolningsövningarna, bästa övningarna på gymmet, praktiska övningar att göra ute, inne på vardagsrumsgolvet, smygövningar att göra under arbetsdagen och övningar som är ett absolut måste för löpare. Tackar för tipsen på förhand!

En gupp upp

Idag har löpningen fått sig en uppguppning igen. Dagen får bli i bilder:

Foto: Privat. Slänga bort skorna och ta bussen hem.

Är inte himlen lite extra blå när man kan springa? Skumt.

Se upp Dexter

Snart är jag stark som en björn.

Ibland har man lite mera otur än vad man tror är möjligt. Jag kan inte annat än tro att det som inte dödar, det härdar, och därmed börjar jag känna mig stark och härdad som en björn.

I slutet av förra veckan fick jag en skavsårsblåsa under foten, och punkterade den, och tänkte inte mera på det. På söndagen inför långpasset smällde jag på ett compeed plåster; det brukar ju fungera klockrent, och healingen brukar ske på nolltid. Inte denna gång. Det hade säkert kommit in någon liten bakterie som sen hade det väldigt gosigt där, och jag började ana oråd på söndag kväll då foten började göra ont. På måndag fick jag hastigt en läkartid, och skavsåret inspekterades, och som jag trodde var det infekterat. Ha! Där fick jag mig för att tycka att skavsår inte är en orsak varför man inte kan springa; om det nu var så jag tyckte.

Misstänker att det också var därför jag kände mig så seg både lördag och söndag. (Så egentligen är jag i bättre form än så - som alltid :) ) Nu efter två dagar har det blivit mycket mycket bättre, och idag är foten användbar igen; i morgon hoppas jag att den ska vara springbar också. Så - var försiktig med era eventuella skavsår i värmen!

Och stark som en björn? Kanske lite att ta i, men jag har i alla fall använt senaste två dagarna som en möjlighet att träna extra styrka. Ett gympass igår, och idag ett hemma/ utepass och lite cyklande. Tillfälle för alternativträning alltså. Men man undrar ju hur man kan ha sådant icke-flyt.

Foto: Privat. Hur hög är inte coolhetsfaktorn här? Dexter skulle skaka av rädsla. Ser lite farligare ut än vad det är dock; fick rådet att göra såhär... inte speciellt bekvämt, och kanske inte så snyggt heller.

Sluta rök och kom med och spring

Hojtade Bernt till några som gick och drog en morgonsigg vid Skärholmen. Strax därpå dundrade en skara på 50 löpare in i köpcentret - vårt stopp var ju alldeles i andra änden där. Det var alltså dagen för Hornstull - Järna, årets softaste långpass.

Idag var dock inte riktigt min dag, men jag är inte speciellt förvånad. Jag har sprungit väldigt mycket senaste veckan, och som en avslutning på denna tuffa vecka tyckte jag att det gemensamma passet skulle sitta fint och jag tänkte att jag skulle lyftas med, och få lite av passet gratis genom att hänga med andra. Och visst får man energi av andra, och snackar lätt bort ett par km, men jag var ändå seg

Hade siktat in mig på något mellan två och tre mil, och jag landade på 2,5 med transportsträckan till startplatsen inkluderad. Jag kände mig rätt nöjd när jag klev av, det var liksom lagom, men jag måste faktiskt säga att jag hade det lite tufft idag. Inga skadekänningagr, förutom ett skavsår under hålfoten av de nya inläggen, men allmänt seg; både av värmen och av senaste veckas löpning. Sitter bra med lite vila nu tror jag.

Tycker att det är väldigt imponerande att det var så många som anslöt. Hornstull kl. 8.30 i morse och omkring 50 löpare, rätt häftigt. Kanske kommer typerna från Skärholmen med nästa år?!

Foto: Privat. Madde och Andréa förväntansfulla innan start.

Sollöpning

dag snackar vi riktig sollöpning. När jag tittade ut i morse och såg vinden i träden tänkte jag på friska vindar som skulle svalka skönt när man sprang. Det visade sig vara ganska värmande vindar, och visst är det skönt med värme, men idag var det faktiskt på varmare sidan.

Mötte upp Åsa för ett löppas; länge sedan vi träffats så det var roligt att få prata av sig lite, och höra om saker som händer. Tack fina Åsa för ett pass som trots stekande sol var uppfriskande!

Tänkvärt

Hos Frida hittade jag idag en länk till detta program "Maten i huvudet: Kontroll". Programmet behandlar ämnet ortorexi. Började fundera lite kring vad vi träningsbloggare sänder för signaler här. Min första tanke var att träningsblogg-världen är något blinda och skonade från detta problem, för de flesta skriver träningsbloggar för att de verkligen älskar träningen; inte ser träningen som ett tvång och ångest - för då gissar jag att man inte dessutom skulle vilja skriva om spektaklet. Men jag är inte säker.

Det som är säkert, är i alla fall att vi förmedlar en något skev bild av träning. Träningstimmarna bland träningsbloggare ligger säkert långt över medeltalet; och det är ju intresset för träningen som gör att man vill skriva och att man tränar som man gör. Borde vi då tänka efter mera vad vi förmedlar? Den som läser kanske inte tycker att det är så förbenat kul att springa, men gör det ändå av helt andra orsaker? Ja och nej. Antagligen kan inlägg om träning trigga, men då vore ju alternativet att bomma igen allt som skrivs om träning. Om alla som vill bara kunde få njuta av träning...

Ett mycket tänkvärt program.

En helt vanlig fredag

Neeeeej. Skojade bara. En helt vanlig, speciellt underbar, smågalen sommarfredag. Låt mig förklara:

Började så klart dagen med ett pass till jobbet; med en extra sväng dessutom för att få springa mer på stig och mindre asfalt. Nästan 8 km innan 8 - check. Dusch 1, funktionströja och strump-par 1 använda.

På fredag eftermiddag har vi på jobbet infört friskvårdstimme. Ett toppen initiativ tycker så klart jag. Tempolöpning i gassande sol tillsammans med ett gäng kolleger. Då biter man i lite extra. 6.5 km i 5.10-tempo - check. Dusch 2, funktionströja och strump-par 2 använda.

Foto: Privat. På väg till dagen sista pass hittade jag en glass som matchade mina skor.

Efter jobbet träffade jag Karin (ni vet hon som drämmer till med att bli 12a på Vätternrundan och sånt) för en löprunda. En tur bort förbi Pampas Marina och Huvudsta vilket innebar nya områden för mig. Ett skönt och som vanligt när man får träffa Karin, trevligt pass. Efter passet kollade jag in Karins nya cykeldäck - galet coola. Nu blir hon ännu snabbare på sin cykel.

Foto: Privat. Karin med sin(a) fina cyk/el/lar + snabbhjulen.

Jag fortsatte sen hemåt, räddade en skateboard från att åka ut i biltrafiken och blev hjälte bland fjortonåringarna, joggade ganska lugnt, promenerade lite ibland och njöt av den varma kvällen. 17 km lugn löpning - check. Dusch 3, funktionströja och strump-par 3 använda. Samtliga nu också tvättade.

30+ km är ju egentligen inte så mycket; det är ju vad jag skulle kunna springa ganska lätt (eller lätt och lätt, kanske inte lätt, men utan större problem) som långpass. Det är mer att det känns lite coolt att kunna dra tre ganska schyssta pass sådär på en vardag.En helt vanlig, super-sommar-fredag.

Ortopediska Fotbäddar

I tisdags fick jag hämta ut mina ortopediskt anpassade fotbäddar från Janne som har J Fot Teknik och håller till på Runners Store. Nämnde tidigare att jag gjort en genomgång av mina fötter, då jag tillsammans med min naprapat kommit fram till att mina platta fötter och nedsjunkna fotvalv, i synnerhet på vänster fot, kan vara orsaken till problemen jag haft med först snedvridningen i höften, hälproblemen, och knäkänningarna.

Då Janne gjorde genomgången av fötterna och höften, konstaterade han att mitt vänster ben var rätt mycket kortare än det högra (de flesta har olika långa ben, men för mig är det ganska stor skillnad). Fotvalvet är också väldigt nersjunket, och det har gjort att t.ex. knä belastas fel, och plantarsenan belastas, som kan orsaka hälsporre om man inte tar hand om problemen. Fettkuddarna under mina fötter var också medtagna.

De ortopediska fotbäddarna är gjorda enligt den avscanning som gjordes av mina fossingar. Jag har fotbäddar för båda fötterna, men den vänstra är mer specialgjord. Inlägget har ett stöd under hålfoten, och för att kompensera för skillnaden i benlängd är vänstra fotbädden lite tjockare. Under foten är det en ganska stor upphöjning som avlastar.

Det tar en tid innan man vänjer sig vid fotbäddarna, och det känns nästan som om jag hade en golfboll under vardera fot, men jag har ändå kunnat springa med bäddarna största delen av de pass jag sprungit denna vecka; en liten blåsa under ena foten, men det är väntat.

När jag sprang på band på Runners Store och Janne filmade steget med och utan bäddarna, syntes en väldigt stor skillnad. Med bäddarna i skorna var vinklingen i foten helt annorlunda än utan; mycket rakare och mera korrekt; det gjorde nästan ont att se på filmningen av steget utan bäddarna. Likadant med knäna; när jag sprang utan fotbäddarna tog knäna nästan ihop, och med bäddarna var knäföringen betydligt bättre.

Även om det inte är säkert att alla skadeproblem kan lösas med fotbäddarna, kan jag förhoppningsvis få bukt med en del, och det känns bra att ha gjort en ordentlig genomgång av proffs. Det blir säkert mer snack om fotbäddarna senare när jag använt dem mer.

Foto: Privat. Vänster fotbädd tillverkad enligt foten och slipade och anpassade för mina skor.