Tredje dagen i rad består träningen av en tio kilometers runda, kompletterat med hemmastyrka. Det är feelgood löpning med bästa sällskapet, och en skön start på förmiddagen. Gör att man liksom får dendär sköna känslan i kroppen, och känner att man gör det man gillar, samtidigt som man gör något bra för en själv.
En milrunda i lagom snacktempo är dock inte så mycket för världen. Inte ur träningsperspektiv heller. En milrunda gör varken till eller från, men den upprätthåller förhoppningsvis konditionen. Vissa säger att denna typ av Chronic cardio inte är speciellt hälsosamt. När jag tänker Chronic cardio tänker jag av någon anledning på "40+, man, springer samma milrunda tre gånger i veckan, försöker slå förra veckans tid, glömmer att njuta av löpningen, dricker espresso och hämtar hem sushi till middag, sover med ögonbindel". Ber om ursäkt - mycket fördomar där.
Chronic Cardio har således en lite negativ klang, samtidigt som jag tycker att det är roligaste och nästan den bästa aktivitet man kan ägna sig åt. Men då kikar jag ju inte ens på klockan när jag springer, och inte heller springer så fort så att lungorna gnäller alls. Konditionsidrottare ägnar ju sig åt just cardio, och kan väl inte påstå att jag tror att det är så ohälsosamt.
Chronic Cardio - bu eller bä?
