Men uppför var fokus här. När jag springer som vanligt brukar jag ofta gå i uppförsbackar; ja inte sånadär långsluttande backar som typ Västerbron, då skulle man ju få traska hela halva förmiddagen. Tycker det är rätt skönt att ta det lugnt uppför, och ser det som onödigt att dra på sig mjölksyra och hög puls. På de lopp jag sprungit har jag dock noterat min svaghet. Blir omsprungen i uppförsbackarna, men springer om nerför (om det inte är för trångt; uppför är jag säkert i vägen för en del). Ja visst kunde jag dra upp tempot och hänga med uppför, men då skulle jag nog sniffa på mjölksyra.
Jag har lyxen att ha en massa backar i min näromgivning, och kan välja löparslingor som är väldigt kuperade. Det har jag bestämt mig för att göra nu, och då inte promenera i alla brantare uppförsbackar. Har medvetet valt backigaste alternativet på mina morgon transportpass denna vecka, och ibland har det blivit nästan som intervallpass när jag lyckats hålla tempot något så när uppe.
Gäller att smålura sig själv. Och så säger jag som min syster som nyligen funnit tjusningen med att springa ”När man börjat springa orkar man inte med att promenera längre – det tar ju så länge och man kommer aldrig fram”.
Så ett tips: Fick ett tips av min vän Staffan om Sommar i P1, med Ville Virtanen som sommarpratare. Mycket historia, bakgrund, det finländska kulturarvet, identiteten, stolthet.
