Augusti sammanfattning

Augusti har träningsmässigt varit en dröm-månad för mig. Månaden inleddes med ett marathon (i Månkarbo), där jag visserligen missade mina tidsmål, men använde huvudet och sparade på kroppen och presterade inte max. Jag prioriterade en långsammare tid till förmån för kommande träning, och en kropp som inte behövde flera veckors återhämtning. Denna prioritering betalade sig tillbaka till 110%.

Det har blivit långpass på 30 km+, intervaller i form av tusingar, fartlek, och backar, och så dessa evighetsintervaller. Det har blivit "mitt-i-passet" badande, glass-ätande och shoppande. Tassande/ barfotalöpning i skogen, hantel-löpning över Västerbron, cyklande och träffar med blogg-vänner och blogg-läsare.

Många vackra morgonpass har det också blivit!

September erbjuder också ett och annat spännande, men kommer inte att tillåta lika mycket av tiden till träning; men det ska nog bli bra i alla fall.

Sprall-boll i dvala

Ibland sitter man med en sådandär bra seghet i kroppen. Man är i en slags dvala och har det ganska bra. Framåt kvällen befann jag mig i ett sådant tillstånd, och jag ville inte riktigt bort från det. Trollet var på väg ut på joggingtur, och lovade dyrt och heligt att tempot skulle vara sådant att jag kunde behålla min dvala om jag följde med. Jag försökte in i det sista övertala honom att vi skulle stanna hemma istället, men jag förlorade kampen.

Från ett dvala-välbefinnande till ett "after-run" välbefinnande

Vid såna tillfällen kan man bli överraskad. Benen spritter till, kroppen spritter till. Energin som samlats hela dagen i kroppen frigörs, och man blir till en sprall-boll. Ibland kan man förbli seg hela passet, och ibland, som ikväll går man från 0 till 100 på en sekund. Tänk att en runda på 9 km kan göra en sådan skillnad. Inte skillnad mellan gott och ont, utan mellan ett slags välbefinnande till ett annat slags välbefinnande.

Jag har förresten upphävt min "ät-mindre-glass" tankegång. Det var det dummaste påhittet som varit på tapeten.

Det har utlovats...

sällskap till skogsäventyr i barfota-stil. Denhär dagen blir bara bättre och bättre. Först långpass-sällskap och snart troll-tassande i skogen.

Gemensamt pass

Dagens sällskap efter ca. 5 km

Strålande solsken, trevligt sällskap som möjliggjorde konstant löpar-nörd-snack i några timmar, behagligt tempo, ben som verkligen gillade ett långpass idag. 20 km tillsammans + lite transportsträckor på 7 km - perfekt start på lördagen! Tack för sällskapet Karin, Kalle och O... (förlåt, fick inte ditt namn).

20 km avklarade

Eftersom jag fick sådan positiv respons till pass-arrangemanget, men många var upptagna eller på fel plats i landet, drar jag gärna ihop något liknande igen, eller är med på liknande pass om någon annan ordnar. Är du inte bloggare själv, men har lust med ett pass, skicka mig gärna en kommentar, så kan jag marknadsföra det här. Det är verkligen kul att springa tillsammans!

Om jag hade...

Ett privatplan, skulle jag samla ihop alla er springsugna icke-Stockholmare, eller Stockholmare på vift till lördagens pass. Nu har jag inte någon privete-jet, inte ens ett SL-kort, däremot 2 cyklar och 6 par springskor.

Vi är i alla fall några som kommer att träffas kl 9 imorgon på Kungsholmen, och avslutar också passet på samma plats (eller så hoppar man av på vägen). Kom med DU också!

Ha - där fick jag mig

Skeptisk och smått upprörd började jag bläddra i RW. Staffan kommenterade att det som fanns på s.8 var bra. Jag läste s.8 och kände förtroendet för chefredaktören återkomma. Han snackade nämligen ultra. Bläddrade vidare, och träffade på artiklar om Swiss Alpine marathon, som bl.a. Linda siktar in sig på, konstaterade att det fanns lite artiklar gällande ban-löpning och back-träning (något som jag vill få in i min träning) osv. Stort fokus på triathlon var det också i numret, och det tyckte jag också var intressant. Kanske för att jag har förmånen att ibland få följa med som support på triathlons.

Bara några artiklar har betats av ännu, men nu har jag i alla fall fått aptit för att läsa vidare. Där fick jag mif för min taskiga attityd.

Näe, det känns inte riktigt bra

Jag vet inte vad det är. Kan inte riktigt sätta fingret på problemet. Runner's World har varit min absoluta favorittidning. Jag brukar läsa den från pärm till pärm, och köpa lösnummer varje gång jag är i USA eller England. Igår fanns augusti/september numret innanför dörren när jag kom hem. Jag har ännu inte börjat läsa den. Det känns som om tidningen tappat touchen. Den skulpterade bruden är tillbaka på framsidan (eller är det kanske någon känd löpare som jag missat?), och jag vet inte hur intresserad jag är av att läsa om någon transsexuell marathonlöpare. Vad har det att göra med träning liksom? Antar att jag får svar när jag läser, för läsa kommer jag att göra. Men jag känner inte det där speciella excitementet. Så kom igen nu RW - visa att numret som jag har bredvid mig i soffan är något att ha - överraska mig!

Lördagspass i Stockholm

Finns det ett bättre sätt att inleda en lördag än med ett träningspass? Nu på lördag tänkte i alla fall jag börja dagen med ett längre löppass. Ifall jag skulle få sällskap av andra bloggare och bloggläsare skulle det vara ännu roligare!

Jag tänkte något i följande stil:

Träff: Vid Boulebaren i Rålambshovsparken på Kungsholmen
Tid: Kl 9, så hinner man med eventuella övriga planerade aktiviteter senare på dagen
Fart: Omkring 6 min/ km, eller enligt önskemål
Distans: Valfritt - 1-20 km. Jag tänkte att vi väljer en rutt där man har relativt nära till T-banan, och kan hoppa av när man känner sig nöjd. Det är ok att hoppa av efter 5 km!

Enligt senaste väderprognos som jag tittade på utlovas ganska bra väder till lördag förmiddag, och skulle det regna, är vi ju inte gjorda av socker.

Skicka en kommentar eller ett mail till: snorkfroken.springer@gmail.com om du vill komma med! Ju fler, desto roligare!

Morgonmotivation

Vaknade, och kollade som hastigast jobbmailen. Bland de nya mailen fanns ett mail från en person i London som jag har kontakt med nu som då. Vi träffades senaste veckan, och av någon orsak började vi prata om träning efter mötets slut. Jag berättade om min transportlöpning, och det hade tydligen inspirerat. Efter det jobb-relaterade i mailet hade personen skrivit ett ps, och berättade om testad transportlöpning i London flera gånger senaste vecka. Att känna att man kan motivera andra, gör att man själv får enormt med motivation. Alla blogkommentarer har samma effekt! Nu känner jag mig super taggad att springa till jobbet!

Förtydligande

Tänkte bara göra ett förtydligande till föregående inlägg; jag uttryckte mig kanske lite klumpigt.

När jag skrev om modebloggar menade jag inte att träningsbloggar inte borde bry sig om mode på träningskläder. Tvärtom; jag tycker det är jätte trevligt med ny inspiration till träningskläder! Det jag menade var att jag kanske inte var världens mest stylish eftersom jag gick till butiken i träningskläder, men att jag tyckte att det var ok att göra det ändå. Ok?

Träningsutstyrsel - ok?

Eftersom jag oftast börjar min dag med träningskläder på, och ganska ofta har träningskläder på när jag kommer hem om kvällarna, händer det ganska ofta att jag uträttar ett och annat ärende i just träningskläder. Ska jag via butiken händer det i 3 fall av 4 att jag är klädd i springutstyrsel, och eftersom jag ju inte har lust att bära med mig varorna hela löppasset, sker butiksstoppet förstås i slutet av passet, då jag ibland är lite... varm. Ja, jag vet att det låter ganska sliskigt dethär; det är det kanske också. I alla fall känner jag mig lite sliskig som alltid kommer in till Ican i träningskläder, men "jag bryr mig inte"-tankarna tar ändå över, och jag antar att jag ändå inte är ofräshaste kunden.

Idag fick jag dock en liten funderare, när vi efter lunchen var på väg tillbaka till jobbet. Jag kom gående i min kavaj-dräkt, och passade väl in i gatubilden ganska bra. Framför gick ett par som höll om varandra. Han hade svart kostym, ganska standard, och tjejen hade träningskläder. Min spontana tanke var - Men oj, vad fräsh hon ser ut som går i spring-tights och matchande jacka, och att hon var lite röd om kinderna för att hon antagligen precis avslutat sitt pass ändrade inte min åsikt.

Min slutsats då: Jag tänker fortsätta slinka in till butiken på vägen hem, och jag tänker fortsätta med att ogenerat gå genom korridoren till omklädningsrummet på jobbet. Det gäller bara att ha snygga träningskläder :) .

Efter gårdagens back-pass hade jag idag antagligen förväntningen att göra något i hästväg träningsmässigt. Liksom för Fuglesang, anropade jorden dock aningen för snabbt, och jag nöjde mig med transportlöpningen i ganska ospännande utförande. Det mest spännande var kanske den hela halva armén med fullt rustade beväringar som jag mötte på Västerbron. Alltid nåt för pulsen. Sprang hem och bytte skor till mina Fivefingers, så att jag skulle få riva lite i "skogen" utanför innan jag var redo för lite shopping.

Idag fick närbutiken besök av en Snork i träningskläder och med Fivefingers på fötterna. Och det var inte sista gången.

Och jag måste väl få hålla med Snabba-Fötter och rosenblom: Det här är ingen jävla modeblogg. Modebloggarna kan dethär med mode betydligt bättre än jag, så att jag ska ägna mig åt mode är ganska resursslöseri.

Det var benen

Ibland jobbar benen emot en, ibland (oftast) med en, och ibland jobbar de till och med för en. Förra hösten och vintern kändes det ofta som om benen jobbade emot mig, men idag jobbade de verkligen för mig. Jag tar bara åt mig all cred.

Efter en helg som varit ganska intetsägande ur träningssynvinkel, kände jag redan igår kväll en lust att springa långt, springa fort, springa uppför, springa barfota, sluka asfalt, trampa träsk, ja, vad som helst. Lite behärskning fick ändå komma i vägen; har ju trots allt ett jobb också. Plockade i alla fall några av ovanstående komponenter på vägen till jobbet, och det blev ett längre pass än normalt; 11 km istället för "de vanliga" 7.5. Ett annat vägval gav mig backar att springa i, Västerbron att passera, och eftersom jag hade lite begränsning i tiden, fick jag pinna på lite extra. Idag var det verkligen en underbart vacker morgon. Blå himmel, lite höst-kyligt, en lätt vind och en höstsol som gjorde allt för att lysa i ögonen. Bättre start på måndagen kan man knappast ha.

Efter 9 timmar inomhus, sittandes, kände sig sittmusklerna ganska nöjda, så även skallen. Jag lovade rumpan att den skulle få vara sitt-fri ett par timmar, och lovade huvudet siesta, plockade fram benen, och lät dem göra vad de ville. Benen hade tydligen en plan för resten av mig. Joggade iväg och efter en ordentlig uppvärmning var jag framme vid Hammarbybacken.

Det är något som inte stämmer. Backe, intervaller, grus och jag - hur kan fel bli rätt (eller spagetti)?

Stannade och tittade misstänksamt på benen, och började nästan genomskåda vilken plan benen hade för passet. Skakade på benen lite, och undrade vilken uppfart (eller det är ju egentligen nedfart) jag skulle ta. Valde den väg där det verkade springa en del löpare, och började springa uppför. Konstaterade redan här att draget att komplettera eftermiddags-frukten med macka och en latte varit ett smart drag.

Intervallerna i backen körde jag enligt ett "2 steg fram, 1 steg bak" system så att jag sprang en bra bit, joggade lite nerför, ca. halva sträckan av senaste biten uppför, uppför igen, osv. Mitt i backen stannade jag och skakade benen lite, och fortsatte med 2 steg fram, ett bak tills jag var uppe. Benen kändes verkligen som spagetti, och jag stod och beundrade utsikten en stund innan jag joggade ner på baksidan av backen, där jag också tog en sista intervall uppför, men där var det inte mycket till fart. Joggingen hem genomfördes med inte särskillt mycket motstånd i benen.

Nu är skallen påkopplad igen, och den har fått ta del av endorfinerna som Hammarbybacken utsöndrade. Jag tror jag ska se till att benen jobbar för mig lite oftare; ska min tjuriga skalle med attitydproblem vara med finns det nämligen en del spärrar.

Från 4.55 och 9

Kl 4.55 vaknade jag av att klockan ringde. Inget utrymme att vara snigel-seg. Dags att stiga upp, fixa till sig och cykla iväg. Idag var det Mazda Stockholm triathlon, där vi var funktionärer, och vi samlades klockan 6 på Djurgården för förberedelser. Vi höll till på simningsstationen. Starten skedde i olika etapper, med eliten först, varpå motions-klasserna, och stafettklasserna följde. För ganska många deltagare var detta det första triathlonet de deltog i, så variationen bland deltagarna var ganska märkbar. Från eliten (bl.a.Jonas Colting fick jag se en glimt av) som crawlade hur fort som helst, till motionärerna som simmade bröstsim, var det en viss skillnad. Jag kan bara ge tummen upp för de modiga som ställer upp i tävling, trots att simtekniken inte precis varit i fokus!

Dagens funktionärs t-shirt spegelvänd - undrar hur tillverkarens modeller ser ut om jag är nära att drunkna i storlek S; käkar de måntro Sibylla-producerat?

Efter ganska många timmar stående och småtrampande omkring som funktionär, och efter en lunch som var verkligt oätbar, men som jag ändå åt för att jag var vrålhungrig, och det inte fanns annat att tillgå (ångrar verkligen inte att jag inte käkat på Sibylla sedan typ år 1991, och lär nog inte heller göra det de kommande 20 åren), cyklade vi hemåt igen. Efter en halvtimmes vilande hemma, och 9 timmar från väckning, gav jag mig ut på löppass.

Första kilometrarna gick i 4.55 tempo. Energin och inspirationen kändes på topp efter en dag bland en massa tävlande. Benen gillade farten, och 4.55 är snabbt för att vara mig. Efter några kilometrar började jag känna mig lätt illamående. Tyckte det var lite konstigt, då jag nästan aldrig brukar må illa, och saktade ner farten lite. Träffade på Super-Staffan med sällskap, och stannade och snackade lite, glömde bort att jag inte kände mig 100, och fortsatte springa. Började tänka på den oätliga lunchen som jag ätit, och började må illa igen, och vid ca. 8 km slutade jag springa och promenerade sista biten hem. Det gick från 4.55 till 9 min tempo. Tack Sibylla för det. Hoppas att övriga funktionärer som käkat samma mat som mig idag hade bättre tur.

Efter att nu ha tankat med vettigare energi, känner jag mig redo för lite core- och hantelövningar innan det är dags att bänka sig framför VM och herrarnas spjutfinal. Idag tänkte jag känna mig lite patriotisk och hålla tummarna för de blå-vita!

Seg som en snigel

Hur kan man bli så seg av att vila? Ingen morgonlöpning idag, utan i stället satt jag och tryckte inomhus medan det regnade ute. När det lättade lite, drog jag på mina Fivefingers, och promenerade runt lite på stigar i ett nära skogsparti, men då var det liksom redan för sent. Segheten tänkte hänga med hela dagen. Medan Trollet gav sig ut på löptur, stannade jag hemma. Detta hör verkligen till ovanligheterna. 9 gånger av 10 är det jag som drar iväg. Idag kändes det bra att vila. Friidrott på TV och lite core på golvet är väldigt avslappnande; jag ångrar inte ens att jag inte "orkade" följa med på favoritrundan. Då är jag seg.

En djup diskussion som fördes idag gällde sniglar (de tenderar ju att krypa fram då det regnat, och går man med Fivefingers inte bara hör, utan också känner man knaxandet). Tänker sniglarna "i normal fart"? Måste ju i såfall vara fruktansvärt frustrerande att tänka "Oj, nu borde jag flytta på mig", och sen inte komma iväg. Ungefär lika frustrerande som att inte få farten ur benen.

Trollfötter

Kunde inte hålla mig. Inte Trollet heller efter att han testat ett par.

Troll- och Snorkfötter

Blev varsitt par Vibram Fivefingers KSO (Keep stuff out). Än så länge har vi bara hunnit testa dem på hemvägen i ett skogsparti ett par km, och känslan var väldigt bra, och vi tassade omkring fnissande. Lite invänjning tror jag att mina fötter kommer att behöva, men det märktes verkligen att vaderna fick jobba på bra, och barfotakänslan var där. Direkt in på nöjeskontot såhär en fredag!

Maxtest

För en tid sedan berättade jag om testet/ undersökningen på GIH som jag deltar i. Testet består av två delar. Den första delen gjordes i slutet av juni, och andra delen, som egentligen var inplanerad en vecka efter första tillfället, gjordes idag. Dagens test inkluderade också ett maxtest, vilket jag var lite nervös inför, och kan väl erkänna att jag inte direkt såg fram emot det. Jag är ju snigel och lat liksom.

Först genomförde vi den lugnare delen av testet som innebar cykling med diverse motstånd, och sedan var det dags för maxtestet på löpband. Farten och lutningen på bandet höjdes med ca. en minuts mellanrum. Sista minuten sprang jag i 4.40 tempo, och ganska ordentlig lutning (vet inte exakta graden), benen började dra på sig mjölksyra och flåset ökade. Sista 15 sekunderna var verkligen en pina, och jag tyckte att jag gjorde max. En stegmätare, eller aktivitetsmätare ingår också i testet, och jag hade redan mätaren en vecka i juni, men tyvärr hade det blivit något fel med min mätare, så den hade inte fungerat, så nu ska jag gå med mätare en vecka till.

Att jogga de 9 kilometrarna hem efter maxtestet var väl sådär roligt. Jag tyckte inte att jag kände mig sådär jätte trött, men benen ville inte riktigt springa, så det fick bli en blandning av promenerande och joggande. Nu väntar jag bara med spänning på resultaten och analyserna av testet, och lovar komma med rapport här då jag fått dem.

Fivefingers

Idag på lunchen gick jag iväg till Naturkompaniet för att testa ett par Fivefingers. Fivefingers ska ge en känsla av att springa barfota, och är tydligen väldigt bra för löpsteget. Eftersom jag börjat intressera mig för Pose metoden, där man belastar hälen mindre när man stiger ner, tänkte jag att Fivefingers kunde vara ett träningsredskap för att förbättra tekniken. Efter vad jag läst på, passar Fivefingers för vandringar i terräng, kortare löppass (i terräng), och för övriga fritids- och strandaktiviteter. Att nu som då springa "barfota" tror jag skulle passa ganska bra i min träning, då jag ska försöka bygga upp bättre styrka i benen; jag börjar få nog av att benen tar slut vid 35 km :).

Hur som helst. På Naturkompaniet hade de bara en modell; "Classic". Jag bad att få testa ett par i min storlek, drog av mig de svarta klack-skorna och strumporna, och knåpade på mig fötterna. Jag gick omkring i butiken och kände efter, med mörk kavaj-dräkt, skjorta och Fivefingers. Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt när jag kollade i spegeln, och några äldre män som testade skor kollade in mina fötter och började skratta. De skrattade så att de inte kunde prata, men jag hörde nåt om "gorilla" och "back-to-basics" mellan skratt-attackerna, och jag skrattade så jag nästan fick tårar i ögonen. När jag testade att springa inne på butiken; eller tassa, inte springa, kändes det ganska kul, och jag är verkligt nyfiken på hur det skulle kännas att springa med dem på en stig. Jag vill ännu kolla in andra modeller av "skorna", så det blev inget köp idag, men roligt hade jag så länge det varade.

Är det någon som testat springa eller vandra i dessa Fivefingers och har någon kommentar gällande dem? Nyfiken blir man ju! Och har man sådär roligt hela tiden då man använder dem?

Lite frusen mjölk

Jag brukar inte skriva speciellt mycket om kost här i bloggen. Inte för att jag inte är intresserad av kost, för det är jag, men jag är ganska nöjd med hur jag äter, och är ganska bra på att äta; det måste man vara om man ska träna mycket. Jag anser dock inte att jag har den rätta kunskapen om kost, så jag nöjer mig ganska långt med att läsa vad andra skriver.

Jag är och har aldrig varit en sötsaksmänniska. Bullar, kakor, småbröd, pannacotta, efterrätter osv. klarar jag mig väldigt bra utan och alla dessa pajer är inget som passar mina smaklökar. Sådana saker äter jag bara för att vara hövlig i situationer där jag tycker jag behöver vara det. Godis har jag inte käkat de senaste 17 åren, då jag inledde en godis-strejks tävling med syrran och var typ 11. Rulltårta äter jag när jag springer 12h; den var faktiskt god då, och en kanelbulle kan vara riktigt gott någon gång!

I ett helt annat fack hamnar dock glass. Jag är otroligt svag för glass och jag kan erkänna att det brukar bli glass nästan varje dag. Det är ju så gott! Senaste veckan gjorde jag en katastrofal upptäckt gällande min glasskonsumtion. Av någon anledning var det bara jag som åt av glassen vi hade hemma. På måndag kom jag hem med en 2 liters förpackning från butiken. På torsdag var den slut. På fyra dagar käkade jag alltså 2 liter glass, och då tyckte jag inte ens att jag åt speciellt mycket glass, utan ganska standard.

Det hjälper inte att kalla det för frusen mjölk eller ischoklad glass för is-glass.

"Men älskling, det är ju bara frusen mjölk" brukar Trollet säga när jag kommenterar att jag kanske äter för mycket glass. Men det är inte det som det handlar om - det får vara fryst kranvatten, fryst smör eller vad som helst. Det är vanan som är problemet. Man ska inte ha som vana att dagligen kräva glass. Det börjar ju likna ett beroende.

Någon ny förpackning glass har inte fått flytta in i frysen sedan i torsdags. Att inte äta glass alls är ju att ta i, men jag bör verkligen se till att få bort vanan att äta glass varje dag; man tappar ju liksom det där lilla extra med att äta glass om man gör det varje dag. Visst har jag känt mig som en ledsen hund när jag inte fått min dagliga glass senaste dagarna, men jag får hitta andra alternativ till den frysta mjölken; energin behövs ju fortfarande.

Och visst kan man träna utan glass i magen också! Transportlöpning både igår och idag, och ikväll, liksom igår kväll blir det lite hemma styrketräning. Måste också få tipsa om intervallerna jag gjorde i söndags, men som jag glömt att beskriva här: Jag hade tänkt mig någon slags fartlek, men kom under uppvärmningen på idén att köra steg-intervaller. Efter uppvärmning i 6 min tempo, sprang jag 5 minuter till i 6 min tempo, efter det 5 minuter i 5.20 tempo, och 5 minuter i 4.50 tempo. Detta set upprepade jag två gånger, och tyckte att det kändes ganska effektivt. Igen hade jag lite problem att få tekniken att rulla när jag sprang i 4.50 fart, men det krävs nog bara lite bearbetning - och det går utan frusen mjölk.

Bring it on

Efter några veckor semester, var det idag dags för jobb igen. Visst är det skönt med ledighet, och vara mer flexibel med träning, aktivitet osv., men jag gillar ändå rutinerna jag har när jag jobbar (med undantag för jobbresor då; men de är ju roliga på ett annat sätt). Jobbet är väldigt stor del av vem jag är, och jag stortrivs med det jag gör; så bring it on med höstens utmaningar!

Det var då. Varma dagar med löpning som avslutades med bad.

Under semesterveckorna har jag faktiskt lite saknat de riktigt tidiga springturerna, men idag var vi igång med transportlöpningen igen. Ryggsäckar på, och iväg. Löpning, bastu och frukost framför inboxen, och jag kommer genast in i jobb-känslan. Men det tar ju upp förfärligt mycket tid dethär med jobb. Det är ju liksom projektet för dagen. Då inser jag också hur viktigt och värdefullt löpningen är. Att koppla på jobbet på väg dit, och koppla av på vägen hem.

Sista semesterveckan blev precis som jag ville träningsmässigt. 138 km löpning, vilket jag tror är rekord för mig + en del cykling och styrketräning hemma. Säger det igen - bring it on med höstens utmaningar!

Glöm inte coren - vecka 4 och 5

Nu har vi kört anti-ostbågsutmaningen i hela 5 veckor! Grattis till alla som varit med. Visst är vi bra?! Och en puff till er som glömt, eller halkat av; det är bara att haka på!

Senaste vecka har jag varit speciellt viktig med att köra lite längre core-sessioner i samband med övrig hemma styrketräning. Jag märker tydlig skillnad i mjukheten i ryggen faktiskt. Första veckorna knakade och brakade det i kroppen när jag gjorde första sträck-övningarna, men nu känner jag mig betydligt mjukare, även i axlar och ben, som också får sig en utsträckning.

Jag tänker i alla fall fortsätta med core-utmaningen, och hoppas att ni också är med!

Idag hade jag sällskap på golvet när jag gjorde coren; robotdammsugaren attackerade när jag låg på min matta.

Supporterdag

Fredagens evighetsdag hade lördagen med supporterfokus som uppföljare. Jag tillbringade hela dagen på Sundbyholms Triaden där bl.a. Trollet, Karin och över 200 andra gjorde en olympisk distans. Jag hade träningskläder i beredning så att jag skulle ha möjligheten att ta ett springrunda under något av momenten, men hade inte lust att slita mig från hejandet på de kämpande triathleterna. Triathlon är verkligen en publikvänlig sport. Det händer liksom saker konstant, och i och med varvbanorna ser man "de egna" väldigt ofta.

Tummarna höll jag för fullt för andra vänner också. Anna sprang halv-mara i Halmstad; grattis till PB!, Staffan, Mia och Zebban var i full fart med GAX 100 (där Sara och Grabben under kvällen skulle agera pacers), och Fredrika med GAX 50. Dessutom var det ju Midnattsloppet, och jag hade stämt träff med några bloggare innan starten, men fick lämna återbud då hemfärden från Sundbyholm blev ganska sen.

Min egen träning fick bli i skymundan för supportandet, med undantag för lite core och hantelövningar sent på kvällen. I väntan på att få läsa tävlingsberättelser från GAX (24 timmar har gått, och en målgång borde inte vara långt borta) och Midnattsloppet, får det bli ett träningspass. Känner att det skulle kunna vara nåt med fartlek idag!

Evighetsdag

Idag var sista dagen på min semester. Jag skrev igår att jag inte skulle låta dagen gå obemärkt förbi. Man vill ju att sista dagen ska räcka en evighet, och mitt recept för detta var evighetsintervaller, eller intervaller kom vi fram till tidigare att inte är rättvist ord, för det är inte intervaller; kanske evighetsetapper är en lämpligare benämning.

I juli körde jag en dag med flera långa etapper. Hur det gick till då kan ni läsa här, här och här. Det är sånt som man kan ägna sig åt om man har en dag som man kan spendera precis enligt egna önskemål, utan övriga tider att passa, och när man vill unna sig själv detdär lilla extra. Idag kändes som en sån dag.

Etapp 1; Start kl 8
Trollet skulle till jobbet, och jag följde med när han cyklade. Första delen av etappen fick jag då nästan gratis, eftersom jag hade sällskap av bästa slaget. Väl framme, fortsatte jag med riktning hemåt, tog lite extra omvägar, fick springa lite av och an medan jag väntade på bro-öppning, och landade hemma efter 17 km.

Det jag lärde mig från förra gången var att prioritera att få in energi så snabbt som möjligt efter avslutad löpning, så idag såg jag till att äta det första jag gjorde när jag kom hem, för att sedan duscha och låta maten smälta innan nästa etapp.

Etapp 2; Start kl 11.20
Tog min favoritrunda, som är ganska platt, men avslutas med en del backar. Knatade på jämt och bra, gick några steg i uppförsbackarna, och tog en extra sväng för att få rundan till 16 km istället för 15, som den är om man springer "den vanliga vägen".

Hemma hade jag lite lyxigare lunch med kyckling-filé och kantarellstuvning + tillbehör och cola som avnjöts.

Etapp 3; Start kl 16.20
Lunchen behövde lite mera tid på sig för att smälta, och jag hade en del att fixa hemma innan etappen blev av. Jag skulle alltså avverka 9.2 km. Redan första stegen kändes tunga. Psykiskt kändes det jobbigt med just 9+ km. 5 km, 7 km ok, men varför just 9.2? Försökte putsa bort de jobbiga tankarna och bestämde att springa 4.6 km i en riktning, och sen svänga tillbaka och ta samma väg tillbaka. Knatade på, och vid 3 km funderade jag om jag ändå skulle svänga vid 3.5, och nöja mig med 40 km totalt som jag gjorde förra gången jag gjorde intervallerna. Då hade jag på förhand tänkt 40 km, nu hade jag tänkt maraton+ distansen, och minsann skulle jag springa det. Jag spekulerade runt ifall jag skulle få räkna promenaden till butiken på eftermiddagen till distansen, men slog bort dom mes-tankarna. Vid exakt 4.6 km gjorde jag en 180 graders sväng, så skarp och tvär att jag kunde ha orsakat vem som helst skärsår. Inte en extra meter skulle jag springa. Hemvägen gick sen lättare, och jag kunde stanna min Garmin på 9.2 km på lite under en timme, och totalt 42.2 km för dagen.

Dagens skoförbrukning. Ett par per etapp.

Nu, en timme senare känner jag mig nöjd med dagens löpning. De första två etapperna gick smidigt, medan den tredje var lite tuff. Inte det att jag var trött, utan mer att det kändes som att jag inte hade detdär skuttet i stegen och hjärnan var seg. Evighetsetapper blev envishetsetapper, och envisheten vann idag.

42.2 km och 255 minuter. Det tar vi fredag på!

Transport

Hos maxochnisse fick jag idag syn på en länk till Svenska Dagbladet, där de testat olika sätt att transportera sig till jobbet i Stockholm. Testet gällde sträckan Årsta torg - Centralen, och testpanelen bestod av bil, lokaltrafik och cykel. Resultatet visar att bilen var snabbast; 18 min, lokaltrafik; 20 min och cykel 22 min. Jag känner ju mig lite besviken att de inte hade med någon transportlöpare i testet, men det kanske man får ha full förståelse för. Alla kanske inte har lust att springa 1.5 mil varje dag, och alla har inte heller möjlighet att duscha och byta om på jobbet, och visst skulle den sträckan ha tagit dubbelt så lång tid springandes.

Jag måste i alla fall få ge lite ytterligare argument för min transportlöpning som ligger mig varmt om hjärtat. I testet räknade de inte med tiden att gå till bilen, köra ut ur eventuellt garage, söka parkeringsplats osv. För den som cyklade räknades detta inte heller med; det tar ju alltid en tid att köra cykeln ur förrådet, och låsa fast den vid en lämplig stolpe. För den som åkte kollektivt räknades inte in eventuell promenad till bussen och ingen väntetid på bussen; hur ofta är det som man prickar in bussen på sekunden? Eftersom jag är totalt korupterad, kan jag helt fullt påstå att död-tiden minimeras när man springer. Det är liksom ut genom dörren och iväg, och man knatar på tills man är framme vid dörren till jobbet eller hemma. Duschar, fixar sig och kläder på sig arbetskläder gör väl alla ändå på morgonen, och i den livssituation jag befinner mig i nu, har det ingen betydelse om detta sker på jobbet eller hemma. Dethär är alltså för mig som har lämpligt springavstånd till jobbet, bastu och dusch till förfogande då jag kommer fram, och inga barn som skall tas hand om på morgonen.

På måndag är det i alla fall jag som springer iväg till jobbet med ryggsäck på ryggen igen. Svininfluensan kan jag plocka upp på annat sätt än på tunnelbanan.

Bakom soffan

Bakom soffan förvarar vi våra hemma-tränings grejer. Där finns pilatesbollen, en tyngre vikt, en matta (alltså en såndär ihopvikbar som man kan göra core eller stretcha på), och snart ska väl mina nya hantlar också få göra sig hemmastadda där. Av någon anledning har även in box med öl flyttat in där bakom (svärföräldrarna tror förmodligen att ölkonsumtionen är något större än vad den är). Jag noterade idag ett väldigt fint träningsprogram på öl-boxen; metodiskt och bra - och typiskt Trollet. Jag tror att jag ska testa programmet någon dag. Och ölen får fortsätta mot att bli årgångsöl.

Styrketräningsprogram på lilla lappen

Träningen för idag är dock redan avklarad. Blev ett ordentligt löppass på förmiddagen, och kände mig väldigt bra i benen då jag trodde att jag skulle känna mig lite trött eftersom jag igår kväll sprang ett löppass med Karin. Jag kunde till och med ta ett lite längre pass än vad jag egentligen tänkt, bara för att få njuta av vädret och att benen rullade på bra. Karin kände sig också lite seg och tung igår, och jag var nog inte heller helt hundra, men med en massa inspirerande snack tog vi oss ganska smidigt en bra runda runt Kungsholmen.

I morgon är det sista semesterdagen för mig. Den ska inte få gå obemärkt förbi.

Snorkkis goes shopping, del 4

Dethär får bli sista delen av shopping följetången, men måste bara få pricken över i:et på plats. Skrev ju tidigare att löpar/träningsgrejer och mat är de saker jag är hyfsad på att shoppa. Dessa saker var jag tvungen att komplettera förrådet med igår innan jag började baka energy-bars.


De energy-bars som jag gör har samma kolhydrat- och närings sammansättning som Maxims energy-bars. Perfekt att ha ett lager i frysen, så slipper man dessutom tillsatsämnen.

Men, man kan ju inte bara sitta och dricka Vitargo och äta energy-bars. Träna kan ju också vara bra. Eftersom jag ännu har semester, har jag tänkt köra en ganska tuff vecka träningsmässigt, och njuta av bra återhämtning däremellan. Såhär långt har träningsveckan börjat bra med mycket löpning och lite cykel, och lite mer omfattande core-sessioner och styrkeövningar med mina nya fina hantlar. Ikväll står det löpning tillsammans med en annan bloggare på agendan som en extra motivationskick.

Snorkkis goes shopping, del 3

Hantel-löpningen på Västerbron i söndags kanske även kräver sin förklaring. Jag har länge tänkt skaffa mig ordentliga hantlar att ha hemma, då jag gillar att träna med hantlar, och det oftast är dem jag använder på gymmet. Jag har dock haft lite svårt att hitta rätta vikter; de som de har på sportbutiker är oftast 1-2 kg, eller sådana som man bygger ihop själv, men de är ganska klumpiga och otympliga. Har tänkt beställa via nätet, men det har liksom inte blivit av.

I söndags var vi på promenad och fika inne i stan, och på väg hem råkade vi se en stapel med Vitargo ämbar. Vem blir inte lite imponerad av 10-talet Vitargo ämbar som står på gatan? Vi stannade och två killar dök upp, och det visade sig att www.GymMarknaden.se hade utförsäljning på en massa gym-prylar (eller de har kontinuerlig utförsäljning). Bl.a. spinningcyklar, cross-trainers, löpband, vikter, kettlebells osv. Trollet dealade till sig ett ämbar med Vitargo för 150 kr (normalpris ligger omkring 400), och jag tyckte att jag fick en bra deal med 2st 5kg:s vikter för 200 kr. Vi fick dessutom oss en trevlig pratstund med killarna som verkligen visste vad dom snackade om när det gällde träning, kost etc.

Vitargolagret fick påfyllning

En omväg hem var inplanerad, och vi kunde ju inte låta sådana småsaker som hantlar och vitargoämbar komma i vägen. Därav blev det bl.a. Västerbron. Poängteras bör ändå att det inte var jag som transporterade hantlarna över bron; det gjorde Trollet. Trots att vi switchade bärare hantlar-Vitargo med jämna mellanrum, var armar och axlar ganska work-outade efter 11 kilometers promenerande i 27 graders värme.

Lite styrketräning på Västerbron

Hantlarna kommer dock inte att följa mig i transportlöpningen. Inte ännu i alla fall.

Snorkkis goes shopping, del 2

Gårdagens shopping var ju inte så mycket att hänga i julgranen, så jag tänkte i stället knyta fast lite trådar som lämnats oknytna här på bloggen.

En påse från Runners store uppenbarade sig. Ja, det var ett par nya löparskor. Exakt likadana Asics DS-Trainers som jag köpte i våras. Dessa har verkligen varit mina älsklings-skor, väldigt sköna, smidiga och sitter perfekt. Jag försökte motivera sko-köpet på ett antal olika sätt. Första försöket var följande: Jag har använt DS-trainers på mina 3 marathon lopp, och halva ultran. Det blir över 160 km. Det sägs att man borde byta doijor vid 500-600 km; jag sträcker mig till att använda dem upp till 1000 km. 160 vs. 1000. Det höll inte; det lät löjligt.

Nytt försök. Jag har för närvarande 4 par springskor jag använder. 2 par används i huvudsak. Senast jag köpte nya skor var i mars, då jag köpte 2 par. Med ett snitt på 400 km per månad, ger snart 5 månaders löpning 2000 km. Klart som korvspad att jag behöver nya skor!

Nej, det är inte du som ser dubbelt. Det är jag som har dålig fantasi.

Höstens modell av DS-Trainern hade även kommit ut. Funktionen i den är den samma som i vårens modell, det som skiljer är färgen; höstens är grön i stället för den röda vårmodellen. Eftersom jag tycker att de röda är ganska fina (de gröna var lite intetsägande), och det var en liten rabatt på vårens modell, slog jag till på dem. Skor är visserligen färskvara, men jag ser ändå vårens skor som relativt färska. Och varför frångå ett fungerande koncept?

Nu när jag tänker på att jag har ett par splitter nya pjucks i garderoben fick jag ett plötsligt begär att slira ut och testa dem; trots att 15 km redan avverkats denna morgon.

Snorkkis goes shopping, del 1

Eller inte

Det finns en orsak till att jag har en tränings-/löparblogg, och inte en modeblogg. En modeblogg med mig som författare skulle inte intressera någon tror jag. Jag är otroligt dålig på att shoppa kläder, accessoarer osv. En annan sak är det med träningsatiraljer, träningskläder och framför allt springskor (mer om detta i ett kommande inlägg). Där har jag inga som helst problem att spendera.

Nu var det shopping det gällde. När jag sprang Vällingby marathon i våras, och blev 2:a, fick jag som pris ett presentkort på 500 kr på InWear i Vällingby köpcentrum. Ett superbra pris tycker jag; då får man ju som kräsen välja vad man själv vill ha; perfekt! Dock handlar jag aldrig på den butiken, utan har gjort det lätt för mig och shoppar mina kostymer på en kedja, skjortor på en annan kedja, och övriga kläder blandat mellan dessa två kedjor. Något borde jag väl ändå hitta på butiken dit jag hade presentkortet; jag skulle ju ändå ha 500 spänn till godo.

Eftersom jag under morgonens löp-pass fick lite känningar på sidan av foten, kortade jag av passet, och bestämde att jag istället för ett till löppass under eftermiddagen, ta en cykeltur till Vällingby. Tog min "riktiga" cykel och trampade iväg. Jag ville få cyklingen tur och retur som ordentlig träning, och bestämde att ha upplägget att cykla 2 km med hårdare tempo, för att cykla 1 km lite lugnare, igen 2 km hårdare osv. Ganska lyckat tycker jag.

Väl framme efter ca. en timme letade jag upp butiken, tog en sväng, kollade lite närmare på några grejer, men nja, inget som lockade. Fiskade upp mitt presentkort ur fickan och frågade hur länge presentkortet var i kraft, och fick bekräftat att det gällde ett år. Tackade, och gav mig iväg tomhänt. Jag får suga vidare på priset från vårens marathon. Men hur svårt kan det vara egentligen? Hitta något för 500 spänn. Tänk om det varit Runners Store. Då skulle jag ha glömt mitt pris för länge sedan.

Cyklade hem med samma upplägg som tidigare, och känner mig nöjd med dagens löppass på drygt en timme (12 km) och cykelpass på två timmar (36 km). Som plåster på såren för utebliven shopping var jag via matbutiken innan jag kom hem, och mat är jag ganska bra på att shoppa. Mat och löparprylar - det kommer man långt på; så tillvida man inte driver en modeblogg.

Söndagsträning

På Västerbron


Frågor på det? Eller borde jag säga "Do not ask".

Vikten av mål

Jag började fundera över dethär med mål för träning, eller i mitt fall bristen på mål. Jag lade i januari upp målen för 2009 på bloggen: Träning 7 h/ vecka, Springa Stockholm marathon, Ultralopp.

Träning 7 h/ vecka: När jag kollar träningen på funbeat ser jag att enda veckan jag legat under 7 timmar är veckan efter Stockholm marathon då jag var förkyld. För det mesta har träningsdosen varit mellan 10-15 timmar, alltså ganska ofta det dubbla.

Springa Stockholm marathon: Förutom S.M. har jag sprungit två övriga marathon; ett i mars och ett i augusti.

Ultralopp: 82.3 km på Trollhättan 12 h.

Check, check, check alltså.

Nu känns det lite tomt. Trots att jag sett träningen som väldigt fri, och "jag gör som jag vill" och "jag gör vad jag känner för" har varit mantran, känns det nu som om jag vill ha lite att tugga på. När det gäller andra saker, t.ex. jobb, studier, karriär osv. har jag alltid haft tydliga mål, och ganska klara framtidsplaner. Träningen har varit mindre fokuserad; där har det blivit som det blivit.

Men vill jag ha det så? Springa 10+ mil i veckan utan att ha anmält mig till några nya lopp (ok, anmälning till Lidingöloppet är gjord, men det ser jag inte som något speciellt). Några fler marathon är jag inte säker på att det blir under detta år; det finns helt enkelt inte några i närheten, och målet att göra en sub-4 tid får bli för nästa år. Att försöka få upp snabbheten och köra kortare lopp kunde ju vara en idé, men det är liksom inte jag. Jag vill springa långt. Lite ultrahändelser finns kanske under hösten, det är kanske där jag ska gräva? Eller fortsätta tokträna och transportspringa som vanligt? Det är ju faktiskt ganska skönt att få träna ostört, utan tävlingar som man måste vila inför/ efter, och köra evighetsintervaller när man har tid och lust.

Hoppsan

Maken säger att man ska skilja mellan "want" och "need". Det har han helt rätt i. Oftast är det dock jag som får påminna honom om detta. Hur som helst; detta definitivt under kategorin "need".

Inte svårt att hitta många "wants" heller på RS

God morgon långpass

Detta är vad jag kallar semester

Lördagar fungerar i allmänhet mycket bra som långpassdagar, men på semestern kan man ju långpassa vilken dag som helst. Idag hade Trollet planerat ett pass på 30 km med en kompis till oss, och jag var inte sen att haka på den idén. Kl 7 träffades vi och började vårt pass. Jag kände mig riktigt pigg i benen trots många km i benen från de senaste dagarna (gårdagens förmiddags-intervaller efterföljdes av ett joggingpass in till Hötorget och tillbaka, ca. 14 km, för att hälsa på blogg-gänget som skulle spinna där, men som jag tyvärr inte kunde delta i denna gång - roligt att heja på er alla som jag fick några ord med!).

Vid 7-tiden var det ännu ganska behagligt ute, men snabbt blev det ordentligt varmt (och skönt). Vår kompis hade distansrekord på en halv-mara, och var ödmjuk inför de stundande 3 milen. Vi hade en planerad runda på ca. 14 km som vi tänkte dra två varv + en förlängning på lämpligt ställe för att få ihop ytterligare 2 km. Rundan (som är en kombo av mina två favoritrundor) är ganska platt, med ca. halva asfalt, och halva grus, och slutet på rundan innehåller ganska saftigt med backar - lagom av allt liksom.

Vi höll redan från starten omkring 6 min tempo, och det höll vi i princip hela passet, och med två korta stop blev km tiden ett par sekunder långsammare. Sista kilometrarna började vi alla känna oss aningen möra, jag och mina ben kunde konstatera att 30 är signifikant längre än 20, Trollet var nöjd över distansen och det jämna tempot, och vår kompis pinnade på utan att kommunicera desto mera, förutom några "hur långt är det kvar". Nöjda över prestationen kunde vi pusta ut lite innan vi skilde oss åt, Trollet och jag tog ett svalkande dopp; så skönt, innan vi promenerade hem för dusch och energi- och vätskepåfyllning. Kompisen gjorde distansrekord med 9 km; imponerande!

Med jogg/promenad till och från träffpunkten, samt passet, blev dagens långpass 33 km. Kan man ha mer semester än så?

Reviderade tusingar

Det är nästan två veckor sedan jag senast sprang intervaller, och idag var det dags igen och semestern har ju den fördelen att man kan träna kvalite också på morgonen/ förmiddagen.

Planen var att köra 4 tusingar i ca. 4.40 fart, likadant som jag gjorde senast. Jag började med uppvärmning ca. 2 km, stannade och stretchade lite, och drog iväg på första. Halvvägs slog en tanke mig "Hum, var det inte jag som sprang ett marathon för 4 dagar sen?" "Jo", konstaterade jag, och sprang klart första tusingen. Benen och kroppen kändes fullt återhämtade, men bestämde ändå att tänka om och revidera intervallerna till lite mindre påfrestande. Sprang ytterligare en tusing på ca 4.45, och delade upp de två sista, så att jag i stället sprang 4 x 500 m, och höll 4.40-4.45 fart, trots att jag kunde ha dragit upp tempot då intervallerna var kortare. Lite lugn jogg på det och jag känner mig nöjd.

Kanske var det detta som distraherade mig, så att jag glömde bort lördagens marathon?

Jag äter inte speciellt mycket sötsaker. Jag snaskar mycket hellre på salta saker, eller frukter, framom kakor etc. Ett stort undantag är dock glass. Glass är en annan kategori. Jag vet att Piratfarsan och Janne också gillar glass. Janne har nyligen skrivit inlägg om val av glassportioner, som bl.a. jag kommenterat och kritiserat. Nu lägger jag också fram en glass-komposition som jag avnjöt igår i Mariehamn. Riktig finsk glass med "gammaldags choklad", som hade en massa krossade chokladbitar i, och en soja-glass med kola-smak som jag nyfiket testade. När jag väljer smakerna brukar jag i allmänhet utgå från att ha en tyngre (oftast chokladglass), och en lättare och fräshare (typ bär eller fruktsmak). Denna gång blev det dock två tunga smaker. Väldigt gott! Inte konstigt att man blir distraherad och glömmer att man nyss sprang marathon.

Jag kapitulerar

Lika bra att erkänna, kapitulera, lägga korten på bordet. I have a confession: Jag gillar asfalt. Jag njuter av att ligga som en rem och sluka asfalt, tugga kilometrar utan dämpande underlag. Jag gillar greppet man får under sulorna från asfalten. Så var det sagt.

På nåt sätt går löpning och natur hand i hand. Vad kan väl vara skönare än ett löppass under våren när grönskan exploderar, frisk luft, och doften av skog kan dras in i lungorna. Det tycker jag också. Men jag trivs ändå bäst att lubba på asfalten. Jag gillar inte små-stenar i skorna (visst, det finns gaiters), tycker de hala stenarna är i vägen, likaså alla stubbar och rötter.

Att jag är gammal orienterare märks inte speciellt tydligt. Inte heller att jag växt upp på en plats där jag var tvungen att cykla med rullskidorna på pakethållaren en bra bit för att komma till asfalt, och där man tar bilen till el-ljusspåret. Jag har tidigare undvikit att springa på asfalt (för sprang man på en asfalt väg, sprang man ju helst vid sidan av, alltså på gruskanten).

Kommande månaden ska jag dock försöka få in mera terränglöpning i träningen; Detta med tanke på Lidingöloppet och ett eventuellt SUM. Vi får väl se hur det går. Njuter gör jag i alla fall på det svarta underlaget; så även idag när jag joggade återhämtningsjogg på ca. 12 km (och sådär en 75% asfalt).

Glöm inte coren - vecka 2 och 3

Nu har tre veckor gått på vår anti-ostbågsutmaning. Ni är väl fortfarande på? Tänkte i alla fall att en liten puff igen kunde vara på plats. Det är ju så lätt att glömma annars.

Fortsättningsvis har jag kört lite core övningar varje dag, oftast i samband med stretchingen som jag varit extra noggrann med. Det har dock allt för många dagar blivit bara några set för bålen. Jag skäms att säga det, men lika bra att erkänna att jag vissa dagar bara gjort typ 20 sit-ups. Skärpning utlovas.

Under gårdagens marathon lopp hann jag fundera lite över ett och annat; bland annat snurrade tankarna kring vikten av bra bålstabilitet när man springer långt. När jag började bli trött blev det allt svårare att hålla hållningen något så när, och det kändes nästan bra de sträckor jag hade motvind; då var det ju lättare att hålla sig upprätt. Onekligen är coren alltså viktig; så vi fortsätter utmaningen några veckor till va?

En uppmjuknings-toss-jogg har det blivit i träningsväg idag; härligt väder, bra känsla i benen (efter omständigheterna), och matchande topp och skor :). Och under kvällen blir det förstås stretch och core!

Drog ett marathon

Som jag med ett halvt öga haft med i planerna, sprang jag idag Månkarbo marathon. Det var nu jag skulle ha chansen att göra sub-4 om det skulle ske i år. Något sub-4 blev det inte; den karamellen får jag suga på till nästa år. Däremot blev det en tredje plats i damklassen, vilket jag minsann är nöjd med! En buckla och en medalj + en massa annat fick jag med mig hem, och också tangering av tiden från Stockholm marathon; 4.04 nånting; eventuellt persade jag med en 5 sekunder. Enligt Garmin passerade jag mara-distansen på ganska precis 4 timmar. För att nå sub-4 får jag helt enkelt börja springa mera rakt och sluta vingla (eller då bli lite snabbare).

En "nyss-hemkommen" bild med dagens skörd: Buckla, medalj, filt och t-shirt.

Det som kändes minst lika viktigt idag, var att hålla ihop kroppen. Jag har två semesterveckor kvar, och jag vill kunna springa ett marathon varje dag under resten av semestern om jag känner för det. Det kommer jag naturligtvis inte att göra, men jag vill att kroppen ska vara så pass hel och fräsh att jag skulle kunna göra det. Det målet känns det som att jag uppfyllt - i alla fall känns ben och knän riktigt behagliga just nu.

Och vare sig man klarar sina mål eller inte tycker jag att man är en hjälte om man springer ett marathon - så tänker i alla fall jag känna ikväll när jag sitter med min medalj runt halsen. En mera utförlig marathonberättelse kommer eventuellt imorgon - nu ska jag äta typ en häst.