På fatet

Gör en Anna och gästspelar matblogg. Av någon orsak smakar allt så väldigt gott på sommaren och på balkongen. Ännu bättre smakar det om man sprungit lite innan.

Börjar med en tapastallrik. En bit kyckling, hemgjorda kåldolmar (hur mycket husmorspoäng ger inte det?), salladsost, och ett glas med turkisk yoghurt med färska hallon. Allt kallt och perfekt kvällsmat en varm dag.

Våfflor. Tillagningens mest tidskrävande är att knäcka äggen. 7 stycken ägg mixat med en stor banan, vispad grädde, kesella, hallon och vinbär till. Mat åt ett helt kompani eller två hungriga löpare. Ligger högt på min favoritmatlista faktiskt. Man behöver inte alltid vara så dyr i drift.Träningsblogg var det: 21 km i maklig takt på förmiddagen. Känsla: segt så in i väggen. Tur man kan blogga om mat sådana gånger... Det man inte har i benen får man ha på fatet alltså.Ur form, kisande sommarlöpare

Tillbaka (utan knäcke o kottar)

Tjohej! Ni kanske tror att jag springer omkring med knäckebröd och kottar i skorna? Inte riktigt så.

Tillbaka efter semestrande och fokus på annat än inläggsskriverier. Fokus på annat än träning också för den delen.Några löprundor har det dock blivit senaste vecka. I fredags hade jag sällskap av min vän Camilla och vi sprang en slinga som jag brukade springa för sådär 6-7 år sedan. Konstigt nog hade träden växt till sig något i hästväg. Till löparpasshandling kan också läggas en tur till kantarellskogs. Enbart några få kantareller rikare, men man blir ändå glad av att hitta gula hattar. Ytterligare ett tempopass på en runda som jag sprungit väldigt många gånger. Tiden denna gång slog sig säkert in bland mina top-5 på just denna runda.

Igår både morgon och kvällslöpning i grävlingskogen. Utan knäcke och kottar.

Foto: Privat. Varmt var det också. Ett dopp i den 17-gradiga vattnet satt fintFoto: Privat. Rökt abborre. Väldigt gott

Regndans

En grå och regnig torsdagsmorgon spenderades på exemplariskt sätt. Träff och löpning med Andréa, och det var faktiskt skönt att springa i regnet. Och speciellt mysigt att trycka inomhus efter att ha varit utomhus i dryga timmen.

Jag föredrar helt klart en regndans en tidig torsdagsmorgon framom dans en sen lördagskväll.

Foto: Privat. Vi var inte så bekymrade trots att vi, eller i alla fall jag ser ut så... eller kanske vi var det, för här hade vi precis sett en grävling, och Andréa påstod att grävlingar biter tills det knakar :)

Säg mig

En sommarsöndagsmorgon. Solen skiner. Termometern, som iofs ligger på en varm plats, visar mer än 20 grader strax efter klockan fem.

Så säg mig: Vad kan vara bättre start än en milrunda innan staden vaknar till? Ja, det skulle väl eventuellt vara två mil. Eller tre. Men då skulle gästerna som ligger och sover nog undra vart värdinnan försvann.

Med en skön känsla i kroppen ska jag duka fram frukost. Förstärker effekten av en bra morgon.

Chronic Cardio

Tredje dagen i rad består träningen av en tio kilometers runda, kompletterat med hemmastyrka. Det är feelgood löpning med bästa sällskapet, och en skön start på förmiddagen. Gör att man liksom får dendär sköna känslan i kroppen, och känner att man gör det man gillar, samtidigt som man gör något bra för en själv.

En milrunda i lagom snacktempo är dock inte så mycket för världen. Inte ur träningsperspektiv heller. En milrunda gör varken till eller från, men den upprätthåller förhoppningsvis konditionen. Vissa säger att denna typ av Chronic cardio inte är speciellt hälsosamt. När jag tänker Chronic cardio tänker jag av någon anledning på "40+, man, springer samma milrunda tre gånger i veckan, försöker slå förra veckans tid, glömmer att njuta av löpningen, dricker espresso och hämtar hem sushi till middag, sover med ögonbindel". Ber om ursäkt - mycket fördomar där.

Chronic Cardio har således en lite negativ klang, samtidigt som jag tycker att det är roligaste och nästan den bästa aktivitet man kan ägna sig åt. Men då kikar jag ju inte ens på klockan när jag springer, och inte heller springer så fort så att lungorna gnäller alls. Konditionsidrottare ägnar ju sig åt just cardio, och kan väl inte påstå att jag tror att det är så ohälsosamt.

Chronic Cardio - bu eller bä?

I´m a runner

Backar (och historia)

En svaghet som jag vet att jag har är att jag är långsam i backar. Uppför. Nerför är jag förvånansvärt snabb; drar nytta av den teknik jag lärde mig som orienterare – fram med höften och rulla. Energisnålt och alltså snabbt samtidigt som man får in en slags vila.

Men uppför var fokus här. När jag springer som vanligt brukar jag ofta gå i uppförsbackar; ja inte sånadär långsluttande backar som typ Västerbron, då skulle man ju få traska hela halva förmiddagen. Tycker det är rätt skönt att ta det lugnt uppför, och ser det som onödigt att dra på sig mjölksyra och hög puls. På de lopp jag sprungit har jag dock noterat min svaghet. Blir omsprungen i uppförsbackarna, men springer om nerför (om det inte är för trångt; uppför är jag säkert i vägen för en del). Ja visst kunde jag dra upp tempot och hänga med uppför, men då skulle jag nog sniffa på mjölksyra.

Jag har lyxen att ha en massa backar i min näromgivning, och kan välja löparslingor som är väldigt kuperade. Det har jag bestämt mig för att göra nu, och då inte promenera i alla brantare uppförsbackar. Har medvetet valt backigaste alternativet på mina morgon transportpass denna vecka, och ibland har det blivit nästan som intervallpass när jag lyckats hålla tempot något så när uppe.

Gäller att smålura sig själv. Och så säger jag som min syster som nyligen funnit tjusningen med att springa ”När man börjat springa orkar man inte med att promenera längre – det tar ju så länge och man kommer aldrig fram”.

Så ett tips: Fick ett tips av min vän Staffan om Sommar i P1, med Ville Virtanen som sommarpratare. Mycket historia, bakgrund, det finländska kulturarvet, identiteten, stolthet.

Varför så tam?

Lyssna på kroppen, vila om du känner dig trött. Lagom med träning är bäst, återhämtning viktig. Hur ofta ser man inte att motionärer lägger in en vilodag eller byter ut ett planerat tempopass mot en lugn jogg för att man känner sig lite trött och sliten? Jag själv definitivt inkluderad i kategorin.

Men är inte dethär förfärligt tamt, lamt och lagom? Är det ingen som vågar träna ner sig? (Elit som tränar strukturerat, som testar sina värden med jämna mellanrum och som tränar strukturerat hör inte riktigt hit). Ja, det är till och med lite fult att inte vila om man känner sig trött. Åtminstone vågar jag inte skriva ett inlägg om att jag egentligen nog börjar vara sliten, men ändå kutade en mil bara för att.

Jag tror att de flesta motionärer prestationsmässigt skulle vinna på att träna ner sig ibland; såklart ska nerträningen kompenseras med vila eller varvas med lättare träning. Och det är väl delvis det som är det svåra för en motionär – att veta var man ligger när man försöker balansera på kanten för vad som är att träna ner sig och när man faller över på överträning; eller kan vi vanliga, dödliga bli övertränade?

Så nästa gång jag skriver att jag tog en dag välbehövlig vila – kan inte någon skriva en kommentar i stil med ”men behövde du verkligen dendär vilan; inte bara lite lat nu?”

Vad tror ni? Är vi för tama? Och hur kan man som icke-elit avgöra på vilken sida om balanslinjen man är?

Foto: Privat. Funktionströja av Craft. Smultronskörd av mig; och tamhetstankarna dök upp i smultronbuskagen.

Hederlig rutinmåndag

Jag varvar extremt icke-rutinliv med spot on rutinliv. Från att senaste veckorna mest flackat omkring, rest hit och dit, flyttat, och än så länge använt det nya hemmet främst som sporadisk övernattningslägenhet, har jag nu inlett en rutinvecka. Ingen barriär att ge sig ut och springa – det går mer eller mindre av sig självt i och med snorkkandet till och från jobbet. 2 pass idag och jag känner mig åter med i spelet.

Har även lokaliserat träningsmattan, och förhoppningsvis ska jag då komma igång med hemmastyrka igen. Känner att jag verkligen behöver stretcha; något jag slarvat med fullständigt senaste tiden och som jag påminns om när det knakar i ledarna när jag springer. Ytterligare rutinlyx var att äntligen få fylla kylskåpet med bra råvaror efter en vecka med misshandlad Pekingmat (hur lyckas man förstöra råvarorna så brutalt?)

En vanlig, hederlig rutinmåndag - varför frångå ett vinnande koncept?

Foto: Privat. Ett av de inte allt för många kulinariska guldkornen i Peking - Bubble Tea (egentligen Koreanskt). Te, kondenserad mjölk och tapioka.

Kinesiska muren

Tjing tjong på er! Tillbaka efter en vecka i ett 35 gradigt, sociala-medier-förbjudet (inkluderar de flesta bloggar) Peking; gjorde ett snabbstopp i Stockholm förra fredagen från att ha kommit hem från Schweiz för att 18 timmar senare sätta mig på ett flyg till Kina på semester. Inte så mycket träning, förutom klättrande på Kinesiska muren - mäktigt; hur reggar man det i funbeat?, och ett ynka morgonspass runt hotellkomplexet; den som vet hur trafiken ser ut i Kina förstår varför löpning ute längs vägar inte lockade, men i övrigt en massa, massa traskande. Mer om Kina senare.

Träningen senaste veckorna ett stort skämt. Det finns alltså förbättringspotential!

Tills vidare en bild på Bird´s Nest (OS 2008 stadion)...

Och benträning på Kinesiska muren: