Gosigt värre

I morse när jag kom springandes visade termometern vid Slussen +26, när jag kom hem en arbetsdag senare bara +25. De nio kilometrarna med ryggsäck på i ottan gjorde mig ganska svettig. Efter passet packade jag allt i plastpåse och in i väskan där det fick stanna hela dagen.När jag drog upp kläderna igen på eftermiddagen var de rätt så gosiga. I alla fall svalkade de lite första biten. Att de kanske inte var extremt fräscha är väl en smäll man får ta som transportlöpare. Eller snarare en smell man får ta. Jag tar vad som helst bara jag får känna den skuttande känslan jag hade idag. Dessutom trivs jag som fisken i värmen. Gotta love it.

Foto: Privat. Tämligen sval. Halsduken är inte för att jag tycker att det är kyligt. Den är för att jag får skavsår på nacken annars. Med tanke på att jag springer med rygga 90% av tiden, finns det risk för att halsen faktiskt skulle vara avsågad nu om jag inte haft halsduk.

Columbia Ravenous

Jag fick ett par terränglöparskor, för test från Columbia, modellen heter Ravenous, och jag har nu sprungit med dem en del, främst på stigar.

Jag har från tidigare inte några terrängskor i garderoben, dock ett par orienteringsskor från tiden när jag var aktiv orienterare. Automatiskt ville jag därför jämföra dessa skor med orienteringsskorna.

Första intrycket är att skorna är väldigt stabila, tom. lite klumpiga. Orienteringsskorna känns nästan som FiveFingers i förhållande till dessa. När man börjar springa får man dock känslan av att det faktiskt är en löparsko man har på sig. Skon är (enligt min mening) gjord för stigar, och inte för obanad terräng.

Jag har sprungit på olika underlag. På stigar är skon riktigt bra, och skon lämpar sig absolut bäst för denna typ av underlag; lite mjukt, men man ser var man sätter fötterna. Man får ett väldigt bra grepp då skon har en ordentlig sula, och en bra känsla, och en stabilitet som man inte får med en vanlig löparsko. Kommer man ut på en grusväg eller asfalt, är skon inte speciellt smickrande - då klampar den rejält. I obanad terräng känns skon inte heller optimal, då vill i alla fall jag ha en mera "nära" känsla till skogen med en tunnare sula, och kanske korta dubbar.

Skor överlag tycker jag är väldigt individuellt. Man måste hitta skor som passar en själv, och det är svårt att ge rekommendationer. Under kommande pass på stigar kommer Ravenous absolut att pryda mina fötter, och ifall backpass står på menyn kan de också passa, och även vintertid när det är slirigt. Värst vad jag blev sugen på skogslöpning nu...

Sommarmål

Det pratas rätt mycket om satsningar mot mål, målformuleringar osv. bland löpare. Detta målfokus har gett mig en viss grad av ångest. Jag har känt mig "dålig" för att jag inte satsar mot något specifikt mål; att jag inte utnyttjar min potential och att jag inte är seriös. Visst hade jag inför denna sommar vissa tankar kring mål, att jag ville komma under 4 timmar på maran som exempel, men det såg jag egentligen inte som ett mål, utan mer att "jag gärna skulle komma under 4", och skulle det inte lyckas, skulle det inte vara hela världen.

Många behöver säkert mål för att vara driven nog att träna, och kanske skulle ett visst mål för mig också innebära att jag tränade mer fokuserat, körde intervaller om det var det som fanns planerat, vila när det var vila planerat, och jag skulle säkert prestera bättre då. Ändå blir jag lite avtrubbad av sådana tankar. Att ett års träning skulle utvärderas på basen av en prestation, ett lopp, att efteråt ställa sig frågan "Var det värt det?".

"Klart att alla har ett mål, det måste man ha" har jag fått höra ibland. Skitsnack har jag tänkt, men kanske svarat något flummigt mål-liknande för att inte verka oseriös. Veckan efter Stockholm marathon frågade Anneli vad mitt nästa mål var. Hastigt scannade jag hjärnan och kom fram till att Anneli nog skulle förstå mitt icke-tävlingsinriktade svar, som ju inte är ett typiskt svar gällande mål. "Jag vill bli helt hel, och kunna träna utan att ha ont. Sen får vi se vad som händer till hösten; det kanske blir något lopp då". "Det tycker jag låter som ett bra mål" fick jag som svar, och jag kände på något sätt en lättnad. Det ÄR okej att träna utan mer högflygande mål, utan att man behöver känna sig dålig eller oproffsig.

I och med denna formulering skapade jag också ett mål, bortom traditionella funderingar. Resten av sommaren kommer jag att fokusera på att hålla mig hel, så att jag kan springa mina transport-pass, springa intervaller när jag vill, springa långpass när jag vill och få njuta av löpningen. Kommer det något lopp jag har lust med, kan det bli något sådant sådär med vänster hand, men det känns inte speciellt troligt. I stället vill jag vara med på något gemensamt pass med andra, någon klubbträning, och sen får jag alltså se till hösten.

Så här fungerar jag, men visst önskar jag att jag var lite mer slavdrivande med mig själv ibland. Hur ser era mål ut? Har ni mål, och tänker ni på de upplagda målen i er träning?

Underbart är kort...

Att surra in sig på längre distanser då det gäller löpning är antagligen ingen slump. Då tar ju det underbara inte slut så fort. Annat är det med denna midsommarhelg; underbart är kort. Befinner mig i området kring Finlands soligaste stad ännu i några timmar innan vardagen åter dimper ned. Men det är rätt najs det också. Ljusa kvällar och friska mornar gör att man trots att man sitter inomhus på dagen, har möjlighet att få sin dagliga friskluftsförgiftning i dagsljus.

Kom precis tillbaka efter en ca. 80 minuters löprunda, och förvånas än en gång över hur mycket gott ett pass kan göra. Igår efter två dygns kalasande tog jag mig också en runda, piggnade till på riktigt, för att fortsätta med att njuta och umgås ännu ett dygn. Under dagens tur som gick i den stad som ännu är en slags hemstad fick tankarna flyga omkring; funderade på hur det skulle vara att bo här, vilka vägar som är de bästa för långpass, var man kan springa i backe osv. Inga direkta tankar på att flytta från vackra Stockholm, men om vi skulle ge vika för Vasa tror jag att det skulle bli problem. Att försöka konvertera typerna här till transportlöpare skulle antagligen göra mig ökänd i trakten. Men man kan ju alltid fantisera, och samtidigt vara glad över ultralöpning där underbart inte är kort.

Spring i kjol!

Jag testar i samarbete med SupplyStation en del löparkläder, och nu har nu en löparkjol av märket RaceReady i flitig användning. Ni som läst min blog senaste tiden har säkert sett kjolen på en del bilder. Nedan följer min utvärdering av kjolen.

Beskrivning: LD (long distance) löparkljolen från RaceReady har inbyggda korta coolmax-shorts, och då själva kjolen i stretchmaterial med fem praktiska fickor bakpå; fyra mindre och en större. Innershortsen har en bra andningsfunktion, och hela kjolen är väldigt lätt, trots att det ju är dubbla lager.

Funktion: RaceReady lägger stor vikt vid funktionen på kläderna. Kjolen håller även måttet här. Bakfickorna passar bra för små vätskeflaskor, gels eller mobil och det finns en liten innerficka för t.ex. nycklar. Själva kjoltyget som jag var rädd att man skulle känna av då man springer, känns knappt, och jag tycker att kjolen är väldigt bekväm. Att materialet är väldigt bra på att transportera fukt och andas har jag märkt nu när det varit över +20 grader.

Design: När jag testade tights från RaceReady klagade jag lite på designen. Det behöver jag inte göra här. Kjolen är hur snygg som helst. Man känner väldigt chick - det är vi löpartjejer värda. Kjolen är kanske kortare än vad jag skulle känna mig bekväm med i form av längd på korta tights, men iom. de inbyggda shortsen under, känns den inte alls kort - bara snygg.

Löparkjolen får helt klart full poäng av mig, och de som kommer att se mig springa i sommar kommer högst antagligen att se mig springa i RaceReady kjolen (om den inte är i tvätten).

Glad midsommar

Midsommar på intågande, och jag tänker såhär lite i förväg avsluta första halvåret av 2010. Ett riktigt skräphalvår för mig löparmässigt, men som jag lärt mig massor av. Skulle det inte ha varit för all positiv energi jag fått av ER, skulle jag antagligen ha klabbat igen hela grejen med löpning, men tack vare er har jag fått energiboostar precis när jag har behövt det.

Jag ser fram emot andra halvan av året. Det kommer att bli bra har jag för mig. När jag summerar denna veckas tre första dagars löparsaldo står det en femma i början, och alla av dessa kilometrar har utförts med ett leende. Nu väntar några dagars vila från löpningen till förmån för midsommarfirande och födelsedagsfirande (inte min) med de nära.

Enjoy vänner - varje dag är en dag av livet.

Ryktet går...

att jag börjat springa fort. Idag hade någon placerat ut farthinder längs vägen. Fräckt som tusan.

Tisdagsträning

Idag har jag årets första semesterdag. Den riktiga semestern får jag vänta på några veckor till, men idag var ett litet smakprov. Av någon anledning infaller denna lediga dag med en av de första dagarna som jag kan springa smärtfritt. Ett ganska bra sammanträffande. Ska dela med mig av semestersmakprovet eller tisdagsträningen:

Hade några ärenden att uträtta, och bestämde mig för att ta dem till fots. Snorkkade iväg och första tre timmarna gick inte speciellt bra. Då kom jag mig en mil. Enligt ultra-reglerna stannade jag för lunch med bästa sällskapet. Dagen till ära finaste Craft-tröjan med fjärilar på och löparkjol såklart.

Lunchen intogs på en brygga vid Strandvägen, och jag käkade som om det inte fanns någon morgondag, och som om det inte fanns något som heter håll heller (vilket det inte visade sig finnas som tur var).

Efter lunchen sprang jag ut på Djurgården; är inte annars så ofta i den delen av stan, så jag passade på då jag var i krokarna. Joggade runt, via Djurgårdsbrunn, njöt, konstaterade att alla Stockholmare kan skatta sig lyckliga som har tillgång till denna oas, och höll på att dö av törst.

Foto: Privat. Smultronsmaken var ganska god, men vad hände med Skogshallon-smaken? Finns den inte kvar?

Fortsatte hemåt, och började känna en känsla som jag inte haft på länge (med undantag för maratonet). Jag kände mig trött av att ha sprungit. Tyckte sista kilometrarna var jobbiga - inte för att jag hade ont, vilket brukar vara fallet, utan för att jag var trött. En bra trötthet efter närmare 5 timmar ute, varav 2.20 löpning.

Rätt okej att det är vanlig vardag i morgon, för skulle jag ha fler semesterdagar nu skulle jag inte behärska mig, utan springa allt för mycket. Men att få ett smakprov på en semesterdag var inte helt fel.

Söndagssnabbt

Idag hade jag egentligen ingen plan för mitt pass; jag tänkte mig kanske ett lufsarpass för att känna på benen efter gårdagens långpass. Förvånat kände jag att det som kändes mest var träningsvärk i låren från igår, och bara lätt stickning i knäet. Fatta hur bra det känns att känna begränsningen i form av träningsvärk och inte i ont. Något nytt för mig.

Trots att en viss kylskåpskänsla fortfarande finns i löpsteget, det flyter liksom inte riktigt 100, kändes det ändå bra, och trots att jag tyckte att det gick lagom fart, visade Garmin att jag var rätt snabb. Då första km passerades på precis över 5 minuter kände jag att jag blev lite taggad, och bestämde mig för att hoppa över lufset, och springa på. Tre kilometer på 15 minuter +- någon sekund, och de följande två kilometrarna gick också i bra tempo. 5 km på ca. 26 minuter är snabbt för att vara jag, och efter dessa taggade jag ner lite som förnuftig försiktighetsåtgärd, och lufsade ytterligare 5 i lugnare takt.

På nåt sätt var det ett konstigt pass. Löptekniksmässigt kände jag mig alltså rätt klumpig, men jag tyckte att jag inte behövde anstränga mig speciellt mycket, och pulsen stack inte alls högt. Jag känner mig liksom i form men är ändå inte i form, eller tvärtom.

I form eller inte, löparglädje kan man inte ta fel på. Jag kände den idag.

Måndagsmodig

Under vinterns/ vårens skadeperiod har jag känt stort gissel när jag inte kunnat träna med andra. Jag har flertalet gånger bokat in träningsträffar, för jag har trott att jag kanske ska bli bra snart, men med svansen mellan benen fått lov att ställa in eller ändra det planerade passet till en fika eller en promenad i stället - ett bra sätt att ändå få lite träningsenergi, men inte the real thing.

Att träffa och träna tillsammans med andra likasinnade är verkligen roligt, och nu börjar jag känna mig lite mer modig att faktiskt våga hoppa på något pass med någon annan. Trots att jag gillar att sudda omkring för mig själv är jag tydligen så pass social att jag ibland vill umgås med andra; och ett av de bästa sättet att lära känna andra är enligt mig att ta ett löppass tillsammans. Denna måndag är jag väl inte speciellt modig då det gäller själva träningen, men jag börjar känna mig modig nog för att snart klicka "attending" på något pass, eller boka in träningsdate med någon likasinnad.

Vart jag vill komma med detta vet jag inte riktigt, men jag ska passa på att säga Grattis till min (tränings)kompis Karin som imponerade på Vätternrundan igår; man blir lite stolt när man fått träna med en sån som Karin. Läs hennes berättelse här!

Lördagslångt

Det är länge sedan jag fått inleda lördagen med ett långpass. Idag kunde jag äntligen göra det; eller det var ju inte Jättelångt, men sådär ganska lagom långt. Helst hade jag följt med några schyssta brudar till Vaxholm och springa därifrån, men vågade inte ta risken, utan ville hellre springa där jag lätt kunde korta av rundan, och inte springa mer än just lagom.

Ger man sig ut för ett löppass i Stockholm en sommarlördagsmorgon kan man vara rätt säker på att man inte är ensam. Det var jag inte idag på min favoritrunda som jag inte sprungit på lääänge. Många löpare i farten; många som delar med sig ett leende, men också mer fokuserade löpare. Och så tanter. De är inte att leka med. Idag blev jag mot min vilja indragen i en tantfight; detta utspelades mellan ca. km 7 och 11.

Jag kom från ett håll, en blond dam från ett annat håll och en brunett från ett tredje håll. Våra vägar sammanstrålade och det råkade bli så att vi sprang på rad. Blondinen först, sedan brunetten och sist jag själv. Jag höll mitt ganska lugna 6-minuters tempo som jag hållit under rundan, och hade inte några avsikter att ändra på det. Tyckte dock att tanterna framför sprang lite för långsamt för min smak, så jag tog mig förbi brunetten, och efter en stund även blondinen då jag tyckte att det var lite larvigt att ligga i rygg på tanten. Ganska snabbt märkte jag hur brunetten var i rygg på mig, men brydde mig inte desto mer om det (ännu). Plötsligt var blondinen också i fatt, och vi sprang i en rätt tight grupp. Snart var tanterna jämsides med mig, och sprang förbi.

På avstånd fick jag se tanterna växeldra, än rätt farlig fight tyckte jag att det såg ut som. Blondinen svängde av och brunetten verkade kunna pusta ut där hon fortsatte samma väg som mig. Jag fortsatte i mitt 6-minuters tempo och var tvungen att springa om igen. 15 sekunder senare kom hon omspringande igen, och detta upprepades ytterligare en gång. Nu hade smeknamnet brunetten ändrats till kärringen, och jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev tidigare när jag retat upp en snubbe på Västerbron. Sarakommenterade det inlägget med "Vad om man inte vill bli tävlad mot?" och jag kunde nu inte annat än hålla med. Jag ville verkligen inte bli tävlad mot. Jag ville bara springa mitt tempo, utan att någon använde mig som intervallstolpe. Funderade på hur jag skulle kunna ta en avstickare för att få springa själv, men kom inte på någon bra väg, så jag ökade farten för att slippa spektaklet.

Några km längre fram blev jag stoppad av en snubbe i badrock och badmössa, som frågade om jag vill stanna och stretcha lite; ett svensexe-uppdrag. Javisst svarade jag, lite stretching blir väl bra såhär mitt i passet. En halv minut senare kom tanten springandes. Hon vände inte ens på huvudet när badrock-snubben frågade om hon också ville vara med.

Efter stretchingen kunde jag fortsätta sista biten hem i min egen takt utan några tanter. Bara övriga löpare som ger energi.

Förutom dedär förargerliga fyra kilometrarna med fighten var passet alldeles förträffligt. Hälen känns mycket bra nu, knäet inte riktigt intakt, men löpning ska tydligen inte belasta den sena som varit inflammerad, men jag är ändå väldigt försiktig så att knäet kan läka på riktigt.

En medelpuls på 137 och medeltempo på 6.05 under mina dryga 17 km skvallrar om att detta är en riktigt feelgood takt för mig just nu. Hoppas på fler feelgood pass framöver, och jag hoppas också på att kunna få lördags-långpass som tradition igen.

Fredagsfyra

Fredag och jag har drämt till med fyra träningspass. Eller, ja, med lite överdrift går det mesta och man kan kanske lura någon.

1) Fredagsmorgonen började med ett löppass till jobbet - äntligen! Jag passade på att ta en lite annan väg än vanligt, vilket gjorde att jag fick springa en bit på stig också. I ett inslag om Jonas Buud i Sverige Springer, talade han om den alternativa löpningen; alltså löpning på alternativa underlag både för att det såklart stärker olika muskler beroende på vilket underlag och terräng man springer på/i och för att det är skonsammare om man springer så mycket som t.ex. Jonas gör. Jag fastnade på något sätt för uttrycket"alternativ löpning". Ett skönt uttryck. Finns från och med nu i min vokabulär.

2) En regnskur på väg från lunchen gjorde att det fick bli en sprint i högklackat.Tidigare i veckan när jag var på Runners Store för att göra genomgång och analys av mina fötter (mer om det en annan gång), sa ortopedteknikern Jan att jag skulle gå i högklackat nu för att avlasta de inflammerade senorna i hälen. Att sprinten blev i högklackat var alltså ingen slump.

3) Nytt litet löppass, denna gång i strålande sol, med fullt pådrag av poliser i omgivningen, och övergångsställen knasigt avspärrade.

4) Styrka. När jag var första gången till naprapat-Stefan talade vi lite om styrketräning. Jag berättade att jag nog var lite dålig på detdär med styrka, men att jag försökte förbättra mig och köra åtminstone två styrkepass i veckan. Stefan undrade om jag inte ville bygga på mig för mycket muskler för att det skulle vara jobbigt att släpa på dem när man springer. Det hade jag inte riktigt tänkt på, utan jag fick svara som det var; att jag helt enkelt var för lat för att styrketräna mer. Att bära med sig ett kg extra muskler tror jag gör varken till eller från och förhoppningsvis gör de där musklerna någon nytta också. Hantlarna, Rysken och träningsmattan åkte fram när jag kom hem. (Att grejerna användes totalt 20 minuter behöver man ju inte berätta).

Frågor på det?

Lip gloss

När jag i söndags skulle bege mig iväg hemifrån för att cykla till Ingmarie för fika tillsammans med förutom värdinnan också Milla och Anneli, fick jag frågan "Men ni ska inte träna? Ska ni bara fika, och snacka lip gloss och så? Är det inte sånt man pratar om när man träffar sina väninnor?" Tror att den som ställde frågan var rätt medveten om att vi inte skulle snacka lip gloss, och det närmaste vi kom ämnet var nog värdinnans beskrivning av hur mycket småsten hon haft i munnen efter sitt cykelpass. Inte så mycket till lip gloss kanske.

En trevlig söndagsfika kompletterades med morgonkaffe tillsammans med Coach-Sirpasom var i stan för sin PT utbildning; hon är ju inte min coach, utan bl.a. denna tjejscoach, men hon får heta det för mig med, och jag tror att hon är en super bra och så energisk coach. (Det var Sirpas man David som hjälpte mig när jag hade nerv i kläm under våren.)

På grund av flygstrejken igår snöade min tänkta morgonrunda i Köpenhamn in (vilket iofs var ganska bra eftersom jag ändå inte var springbar). För att kompensera det (och mycket därtill) fick jag istället nöjet att idag träffa Jonna som sprang Köpenhamns marathon för några veckor sedan; får man inte uppleva stan själv genom att springa där, får man åka snålskjuts på andras fina framgångar.

Foto: Privat. Fartfylld-Jonna som är precis så söt som hon verkar på sin blog. Och några gånger om.

Lite träning, eller försök till träning har jag också att rapportera. Får ta och snickra på det. Och lip gloss är säkert trevligt, men det värmer rätt dåligt i jämförelse till hur varm man känner sig när man får träffa så fina människor.

Kylskåpslöpning

Jag varit ganska borta från träningen senaste dagarna - andra saker har tagit upp min tid, vilket egentligen varit rätt bra timing eftersom huvudet då haft annat att tänka på... ja, för jag erkänner att jag varit lite, eller ganska mycket ledsen när jag inte kunnat springa de senaste veckorna (igen), men som jag tidigare skrivit är det helt och hållet mitt eget val i och med att jag ställde mig på mara-startlinjen.

Igår testjoggade jag häl och knä, som naprapat-Stefan sa att jag skulle. Första biten kändes väl okej, men efter bara en kilometer började det sticka ordentligt i hälen, så jag fick fortsätta hem promenerandes (har lagt ordentligt med is i hatten, så inga risker här inte). Idag gjorde jag ett nytt test som var betydligt mer lyckat. Ett par kilometers löpning, där jag kände mig ungefär lika smidig som ett kylskåp; ja, man tappar ju touchen när man inte springer på nästan två veckor.

Fast kylskåpskänslan kunde avhjälpas ganska bra genom att jag fick springa i kjol. Lite lip glossigt alltså.

Idag - en dag för löpning

På fb är jag "fan" av Juoksu, alltså löpning. Härom dagen uppdaterdes statusen för den gruppen/ profilen med "Tänään on loistonmoinen päivä lenkille. Kuten eilenkin. Ja huomenna." Direkt översatt: Idag är en fantastisk dag för en joggingtur. Liksom även igår. Och imorgon.

Varken igår, idag eller i morgon blir det inte någon löpning för mig, men jag tycker ändå att uttrycket är klockrent. Varje dag är en bra dag för löpning. Jag började måndagen med en tortyr-session hos naprapat-Stefan. Mitt knä som verkar ha fått utstå lite felbelastning fick sig en genomgång; så också hälen där plantar senan igen verkar inflammerad. Till skillnad från förra gången jag var på shock wave behandling trodde jag idag på allvar att jag skulle dö. 5000 smällar på knä och mot slutet av tortyren på hälen och under foten flög tankarna om att "nu dör jag" förbi. Just nu känns hälen ungefär som att den blivit bultad på 5000+ gånger med en hammare. Sweet. Men jag står fortfarande fast vid det att jag kan genomlida shock wave terapi på hela mig själv, bara jag blir hel och kan springa smärtfritt igen. För Tänään on loistomoinen päivä lenkille. Kuten eilenkin. Ja huomenna.

I helgen har jag läst om bl.a. Orka mera-Anna och Mialena som sprungit PBn med vinden i ryggen. Man får tydligen medvind från Danmark. Jag vill också ha vind i ryggen, så jag packade en väska och åkte iväg till Köpenhamn. Jag misstänker starkt att det hjälper.

Försenad bubbla

Det brukar talas om en marathonbubbla. Man går in i den, fokuserar, laddar, lever. Jag hoppade in i bubblan lite på senare sidan, men väl i tid för starten i lördags. Att jag hoppade in i den sent betyder också att jag stannat kvar i den längre än vad man vanligtvis gör; ungefär som efter det att jag förra sommaren sprang 12h natt-ultra. Just nu kan jag bara fortsätta rulla i bubblan, tänker tillbaka på lördagen som om banan var en lång, härlig nedförsbacke, och jag vill springa Stockholm marathon varje dag.

I övrigt ligger jag fortfarande lågt. Eller ja, jag har joggat några km idag, cyklat ett par timmar, och gymmat tre gånger denna vecka. Från bubblan kan konstateras att jag i lördags låg på samma plats vid 5 km som i mål. Vissa undrar kanske varför det då är nödvändigt att springa ytterligare 37 km. Jag undrar varför någon över huvudtaget vill stanna vid 5 om man kan springa 42. Denhär dagen för två år sedan var jag också inne i en bubbla; en lite annan typ av nervositetsbubbla som jag också tänker tillbaka på med ett ilande lycko-rysande. Alltså, fortfarande lågt. I bubblan.

Kapacitet och återhämtning

Jag tror faktiskt inte att jag löpvilat så mycket som två hela dagar efter mina tidigare maraton, och inte heller efter mina ultra-lopp. Varken i söndags eller igår hade jag ens en tanke på att jag skulle springa. I morse drog jag på mig springkläderna, hade väskan färdigpackad, men ångrade mig och cyklade i stället till jobbet. Det var inte bara det att jag har ont i det ena knäet och i foten, utan det var också det att jag kände mig sliten i benen i övrigt.

Jag började först fundera om denna långsammare återhämtning var ett resultat av att jag blivit gammal (hemska tanke), men kom efter ett tag på bättre tankebanor. Att jag känner mig segare i kroppen är nog ett resultat av att jag i lördags utnyttjade större del av min kapacitet än jag gjort på de maratonlopp jag tidigare sprungit. Konditionsmässigt verkar det inte vara några större problem, men benen är inte lika tränade för långa distanser som tidigare, och de tog därmed mera stryk än vanligt. Jag använde helt enkelt större del av min kapacitet än jag gjort tidigare maraton jag kutat (även om jag kommer ihåg att Stockholm maran var den mest slitiga också förra året).

Kom precis tillbaka efter en liten, lätt skogstur med Primal-inslag. Jag iklädd kjol och terrängskor, och mitt sällskap jeans och FiveFingers. Inga konstigheter. Förutom då att benen vill vila mer.

Ligger lågt

Jag ligger rätt så lågt för tillfället. Jag var fullt medveten om att det var en stor risk att ställa mig på startlinjen i lördags, och nu får jag sota för det. Än så länge tycker jag att det var värt det, men jag börjar vara otroligt springsugen. Fem dagars löpvila (men ett litet undantag för ett försök till jogg i tisdags), och det verkar bli fler.

Jag har några sår att slicka. Ett överbelastat knä, symptomen stämmer överens med Patellofemoralt smärtsyndrom (har haft känningar också tidigare; det var orsaken till att jag sprang med knästöd i lördags; gör egentligen inte ont när jag går eller springer, men när jag sitter och har böjda ben är det inte speciellt kul att sträcka på dem). Hälen har också tagit stryk igen.

När jag förra veckan var till naprapat-Stefan lovade han att om han var i stan på lördagen, och jag fick förskräckligt ont någonstans då jag sprang, skulle jag få springa in direkt till hans mottagning nära Odenplan för behandling. Som tur var behövdes det inte då, men jag hade ändå tänkt mig ett besök till honom idag, men besöket blev inställt, så jag hoppas få en ny tid på stubinen.

Om mina egna Dr. Snorkkis teorier stämmer är krämporna resultat av mina nersjunkna fotvalv. Nästa vecka ska jag göra en genomgång av mina fossingar, och då eventuellt beställa fotbäddar.

Så. Vad har jag då lärt mig av detta? 1) Man kan duscha även utan att ha sprungit/ tränat innan. 2) Jag måste skaffa mig fler handväskor. När man rör sig springandes med löparrygga tänker man inte på det, men när man t.ex. cyklar till jobbet behöver man en handväska, och det är roligt att variera. Jag har för få.

Sådär lågt ligger jag alltså.

Krigsskador och löparsug

En av mina Linnéa-vänner, Helena, som sprang maran i lördags uttrycker nu på FB ett sug om att springa marathon igen. Idag liksom. Jag började fundera på min egen sugenhet, och kom fram till att jag nog inte är riktigt fullt så sugen. Inte idag. Däremot är jag galet sugen att springa Stockholm Marathon igen, och jag tror inte jag orkar vänta så länge som till nästa år.

Hjärnan skulle gärna springa ett marathon idag, men kroppen har en del krigsskador som inte riktigt är i mara-form. En del sviter som är småsköna: träningsvärk i både fram- och baklår, och sådana som är mindre välkomna: en viss överansträngning i ett knä, och lite ont i ena foten.

Dagens medicin har bestått av cyklande i turist-tempo, och ett snabbt pass på gymmet, där jag körde några övningar för överkroppen, och sen stretchade en lång stund. Antagligen blir det vila från löpningen i morgon också, men sen, sen måste jag börja springa igen - om inte annat så för att jag har en ultra-anpassad löparkjol som kommer att börja springa utan mig om jag inte hakar på.

Stockholm Marathon 2010

Senaste veckan har jag velat fram och tillbaka hur jag skulle göra med marathonstarten. I februari sprang jag senast ett långpass, och sedan dess har jag sprungit en handfull pass över 10 km, annars har det varit mina 7-8 km pass till och från jobbet, och för det mesta i rehab-syfte. När jag bestämde mig för att starta hade jag inga som helst målsättningar gällande tiden, den största utmaningen var att hålla mig något så när hel, och ha huvud att kliva av om det behövdes och om jag skulle komma i mål skulle det nästan vara en bonus.

Laddade som jag brukar med några lugna dagar då jag bara cyklade korta bitar och lite extra mat på torsdag och fredag. På fredagen hämtade vi upp våra nummerlappar, och på vägen till Östermalms IP hade jag väldigt svårt att behärska mig. Jag hoppade runt som en liten boll vid tanken på att jag trots allt i alla fall skulle kunna starta.

Innan starten på lördagen hann jag träffa några bloggare, träffa brorsan, Linnéa-gänget, och samla energi inför det som komma skulle. Ytterligare lust att springa fick jag när Finlands utrikesminister Stubb öppnade loppet. Stämningen när tusentals löpare står och trampar, och slutligen släpps iväg, och man hör smattrandet av stegen är speciell. Jag fick dela startögonblicket med maken och för andra året i rad Mia.

Första kilometrarna flöt på mycket bättre med den nya bansträckningen tyckte jag, det var inte alls så trångt som jag tyckte att det var förra året. Jag kände mig också riktigt springsugen, och öppningstempot i omkring 5.15 tempo kändes riktigt behagligt. 5 km passerades på dryga 26 minuter. Ofta brukar jag ha svårt att komma mig igång, och få flyt i löpningen, men igår hade jag rullet i benen redan från början, och kunde bara hoppas att benen skulle hålla. Första turen över Västerbron kom väldigt snabbt på; rätt skönt att få den över snabbt. På vägen nerför bron var det någon som trampade mig på hälen vilket gjorde att skon (den med chippet dessutom) flög av. Fick snabbt på den igen, och kunde fortsätta.

Från 10 km till 20 har jag inte så mycket att kommentera. Svängen ut mot Gärdet och Djurgården var lite sugande eftersom det var rätt tomt med publik, lite dammigt, och ganska stor del av loppet kvar. Här fick jag en klunk vatten langad av Daniel, och den supporten gjorde faktiskt den slingan 100 gånger lättare. Tack!

Halvmara-distansen passerade jag på 1.54, och tyckte kanske att det hade gått lite väl fort, men konditionsmässigt kände jag mig inte särskilt berörd (relativt sett alltså), och här fiskade jag upp en energi-bar från bakfickan. Någon km senare började dock benen kännas slitna, inte så konstigt med tanke på att jag inte sprungit några långpass på många månader.

Sträckan till från Djurgårdsbron till Söder Mälarstrand kändes sedan ganska bra, käkade några bitar av energi-bars på Strandvägen och såg fram emot Linnéa-hejjarklacken vid Munchenbryggeriet (Maria, Fredrika & co. - ni är bäst!), och här hade jag också träffat på Karin från klubben, och vi pushade varandra. På Västerbron såg jag ryggen på Kalle, och kom jämsides med honom, och fick uppmuntrande kommentarer om att jag hade sub-4 i sikte, även om jag var skeptisk själv. På Norr Mälarstrand drogs jag fram av att Kalle och Karin var i närheten, och det kändes väldigt motiverande att ha dessa omkring, trots att vi inte pratade desto mer med varann, men det kändes ändå bra. RWs station passerades också, och innan vi lämnade Kungsholmen drog jag i mig en mugg cola (drack i övrigt bara vatten under loppet, för sportdrycken som serveras gillar jag inte riktigt; däremot tycker jag att det är bra att få i sig någon slags energi-bar så att magen inte blir tom).

Odengatan var som vanligt förfasligt lång; eller så lång som den alltid är på marathon, och här började många redan göra seger-gesten. Med ca. 1 km kvar träffade jag igen på Karin som sa "nu fixar vi fyra timmar" - "och med god marginal". Det var nog först då jag förstod att jag skulle klara det, och att jag faktiskt skulle ta mig i mål.

Varvet in på Stadion, och ögonblicket då man korsar mållinjen kan inte vara annat än fantastiskt. Konditionsmässigt kan jag inte säga att jag var precis slutkörd, men benen fixar inte mycket mer. Men det behöver de inte heller. Jag kom i mål, och jag kunde springa - det absolut bästa, tiden fick jag som bonus.

Jag sprang med ett konstant leende, åtminstone inom mig, men oftast tror jag att leendet också klistrade sig på läpparna. Tänkte flera gånger på publiken, och om de faktiskt förstår hur mycket de faktiskt är värda för de som springer. Ovärderligt.

Det är något speciellt med Stockholm marathon. Festen, publiken, stämningen, spänningen, och hela stan som stannar till förmån för löparna. Löparglädje!

Sub 4!!!

Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag persade precis på maraton med 9 minuter, och kom i mål på 3.55: första gången sub-4, och maken persade också friskt. Nu är jag bara så galet nöjd och glad, och tänker dra iväg på fest. Och jag behöver smälta dagens lopp.

Kapar sekunder för Er

Inför förra årets Stockholm marathon gjorde jag sista-minuten försök att kapa sekunder. Jag funderade bl.a. på att klippa håret, skaffade Linnéa-linne, psykade medtävlare osv. I år är jag lite mera generös. Jag tänkte nämligen hjälpa er som ska springa på lördag att kapa några sekunder.

Västerbron är väl det mest omtalade partiet på banan. I morse stannade jag på bron för att ta några foton att lägga upp här, som ni som springer på lördag kan kika på i förväg. På lördag kan ni således koncentrera er blick framåt, och springa på utan att vända på huvudet. Sightseeingen har ni redan fått genom dessa bilder, och ni behöver inte bemöda er med det då. Här snackar vi generositet.

Foto: Privat. Utsikt från The Bro igen (man ska ju över den två gånger; andra gången med ev. suddig blick vilket jag försökte simulera här)

Naprapat-Stefan vad också generös med sin tortyr-apparat idag. Han tyckte att det skulle vara bra att bulta på hälen lite för att få upp cirkulationen, trots att den känns återställd, typ mer som massage. Sure. Men jag tror stenhårt på shock-wave behandlingen så jag tog snällt emot, och fick också en genomgång och lite knaxande av rygg och nacke. Sådärsåatt.