Stockholm Marathon 2011

Korta versionen ser ut såhär:

Skärmdump från stockholmmarathon.se

Här följer den långa:

På fredag kväll slocknade jag redan strax efter åtta, sov som en stock och vaknade (tydligen utvilad) tio timmar senare. Äntligen Stockholm marathon. Uppspelt men metodiskt i ordning och iväg. Flera koppar kaffe inhävda.

Framme vid Östermalms IP träffade jag Jonna (som hade en tuff dag och fick kämpa varje steg, men som genomförde loppet med personbästa), Staffan & son (som i år inte stod på startlnjen, däremot hejade han glatt vid centralen, och som hade köpt nya skor; säkert till nästa års mara), Janne (som modemedvetet matchat skor och linne),Josefine (som sprang sitt första marathon på fin tid), Anneli (saknar ord när jag ska beskriva hennes prestation; makalöst är allt för vagt), Sirpa (som ersatte solen med sin strålande energi), Therese (som också premiärsprang maran med bravur), Madde (som var klok och stark nog att kliva av när ett knä klagade), härliga Petra (som trots skadebekymmer under våren fixade en fin tid), min bror (som sprang i mål på 3.19), en massa Linnéa löpare, och ja, många många härliga löpare och supportrar.

De facto skulle jag kunna skriva hela inlägget om alla fina jag träffade på under loppet, men måste väl fokusera på själva springandet...

Starten gick och jag ville mest bara hoppa för att det var så kul. Hade sällskap av Janne, vilket kändes som en ära; vet ingen som tycker så mycket om Stockholm marathon som Janne, men vi tappade varann på direkten i starten. Tyckte det flöt på riktigt bra, och såg inte heller till några incidenter. Första 5 flöt bra, andra och tredje femman likaså. Träffade nu som då någon som jag kände och bytte några ord - trevligt! Vid 20 kändes det verkligen som en walk in the park. Var lite nervös för att det nog gått lite väl fort första halvan, men tänkte att jag ändå skulle fortsätta köra på så länge det bara höll. Att komma under 3.40 kändes genomförbart.

Halvmaran på 1.44. Sen skulle man kunna säga att det gick utför. I alla fall tyngre. Hade glömt hur lång slingan på Gärdet var, tur var väl det. Smålog för mig själv när jag såg de som spelade nån slags segway-krocket, tänkte att dethär med marathon nog var mer min typ av sport, skrattade när en åskådare ropade "Ni vet väl att det är tre varv i år - kom igen nu", och så sjöng jag med till Enrique Iglesias för full halls.

Brukar se till att få i mig en halv eller hel energybar ungefär vid halvmara distansen när jag springer marathon, men här kom jag mig bara inte för att fiska upp baren från bakfickan. Hade inte tid tyckte jag (är ju väldigt tidskrävande... not), utan bestämde att jag skulle klara mig till Strandvägen där det bjuds på bars. Innan Strandvägen bytte jag några ord med Paula, Miranda, och letade efter min brors fru & co. som jag visste skulle stå där. Fick extra energi när jag såg dem och blev påhejad.

Några bitar av energy baren, en halv mugg vatten, och snart sista milen att tugga på. På Söder Mälarstrand stod Linnéa hejarklacken och det höll ångan uppe en bit, men sen blev det riktigt segt. För snubben i kycklingdräkt också, för här passerade jag honom. När det var 7-8 km kvar började benen bli trötta. Hade lite ont i magen, och tänkte för mig själv att jag minsann krymt de där centimetrarna man sägs krympa när man springer ett marathon. Försökte få mig själv att tänka på annat, men kunde inte komma på något att tänka på. Möjligen hjälpte det att tänka på att jag var öm under fötterna - något jag inte varit tidigare.

Foto: Lånat av Ousa - Tack! Börjar se lite sliten ut här...

Lotta och Nilla hejade villt på Norr Mälarstrand - en bra kick där med! En mugg äcklig cola vid stadshuset och nu var målet nära. Odengatan lika lång som den brukar vara på Stockholm marathon och duscharna (alltså de man ska springa genom om man kokar) som vanligt ett riktigt otyg.

Med ca. 1 km kvar får jag en klapp på ryggen av Lina, och blir så glad för att hennes fot som hon stukat tidigare i veckan hållit hela vägen. Förstår att jag kommer att komma i mål under 3.40 med marginal, och njuter och springer allt jag förmår in på stadion och i mål. Tänker att dethär med marathon faktiskt är en av de bästa sakerna jag vet. Går vidare mot Östermalms IP, träffar på Benet som förbättrade sitt PB stort. I trappan, som vi tar oss ner för rätt obehindrat förklarar Benet att såna som har så smala vader som vi då har, tenderar att klara distans bättre och således klara "efter-långlopps-trappor" bättre. Jag lovar att aldrig igen gnälla över att jag inte hittar vinterstövlar som passar mina spagettivader.

Fick den blåa t-shirten (yep - så klart har den varit på hela dagen idag), träffade på Miranda och Mia som båda gjort superfina tider, hämtade ut kläderna, fikade, fixade anmälan till nästa års lopp, käkade ännu mer, minglade, och hade det allmänt najs tills jag blev frusen. Träffade Kalle som inte var riktigt nöjd med loppet, och en lycklig Carinasom förbättrade förra årets tid med hästlängder.

Senare under kvällen fick jag nys om att jag visst varit med i Sportnytt :) .

Ca. 3 minuter in i sändningen kommer jag glidande förbi (för gårdagens Sportnytt på svtplay - klicka här).

Och det tåls att upprepas: Tack till alla som hejar! Det är ni som gör det!

Status idag: Mycket bra. Inget ont, men träningsvärk i benen (fast det kanske kommer från att jag traffikerade frekvent mellan kylskåpet och soffan under kvällen - finns det ingen botten?). Har nog sträckts ut de där centimetrarna jag krymte på längden skulle jag tro, och säkert också töjts ut det jag krymte på bredden.

Hur ska man ha tålamod att vänta ett helt år till nästa Stockholm marathon? Gotta love it!

3.35.45

Pers med 5 minuter och snuskigt nöjd. Skulle ju köra fikalopp, men det gick ju inte att hålla igen när man kom igång. Gick ut hårt, passerade halvmaran på 1.44, vilket är snabbare än jag sprungit en halvmara, sen blev det lite tyngre på slutet, men det har jag ju glömt nu. Härlig fest, härlig publik - tack för alla hejarop - de ger enormt mycket energi och styrka, härliga vänner och bloggvänner som förgyllde loppet.

Alltså. Jag älskar Stockholm Marathon. Så mycket att jag vid målet passade på att anmäla både mig och maken till nästa års lopp...

Och fikan då? Jo, två bullar och två koppar kaffe efter mål. Är det fikalopp så är det baske mig fikalopp.

Foto: Privat. Måste öva mig på att springa rakare dock...

Lyssna

God marathonmorgon! Till något helt annat: Lyssnade på detta (klicka) P1 program om träningsformer med bl.a. Jonas Colting och Håkan Larsson (GIH). Mycket intressant - rekommenderas!

Skärmdump från P1

Och stort lycka till alla som springer i Stockholm idag!

Urladdad, ur-laddad?

Allra helst skulle man ju önska att urladdad skulle ha betydelsen "jätteladdad" men nu är det nog mer ur-laddad som urladdad. Jag tror jag missar alla punkter på hur förbereda sig sista dagarna innan marathon listan:

1. Ordentligt med sömn: Gäsp. Medeltal på fyra timmars sömn senaste veckan. Nu i natt sov jag inte alls. Satt på ett flyg över Atlanten och kunde inte förmå att somna ens en sekund.

2. God rutin med mat: Vågar man skriva sanningen? Hur äter man med rutin när man är 9 timmar fel? Frukost ibland x 3, kaffe, kaffe, hålla-sig-vaken-kaka, lunch, trerätters vid 9 på kvällen; motsvarar 6 på morgonen enligt kroppens tid, igår skippade jag middagen helt för att prioritera sömnen... gick ju inte så bra.

3. Inga starkvaror: Hoppsan... har sänkt både ett och två glas vin under veckan. Skyll mig själv.

4. Stressa ner: Eh, stressa ner? Hur menar man då?

5. Bra energikällor: Hallå! Jag har varit i USA. Processat förnamnet, sött titeln och kombinationen fett och sött nyckeln.

6. Ta hand om immunförsvaret: Luftkonditionerat, inklämd på flyg med ett antal andra. Bacillfritt? Knappast.

7. Ta hand om musklerna: Stretching? Sorry - glömt.

8. Vila: Inte fullständigt illa ute där, för vilat från löpning har jag. Dock träningsvärk från backlöpningen tidigare i veckan.

9. Fotvård: Klackskor. Räknas det? Vaknade t.o.m. en natt och hade ont i tårna - har aldrig hänt tidigare.

Men: Jag har hämtat nummerlappen med perkeleflaggan på, träffat på Petra och Lina(roligt att träffa er!), funderar på att stretcha, druckit resorb (inte för vinet utan för att få vätskebalansen återställd efter långflygning), äta vanlig bra mat; dessutom hade någon sett till att det finns glass i frysen och jordgubbssylt i kylen - det brukar nämligen vara min Vitargo. En lång natt och rosa naglar på det så kör vi!

Golden pieces

Det är viktigt att kunna plocka guldkorn i vardagen. Det gjorde jag igår: ett 90 minuters pass löpning, upp och ner och upp igen i San Francisco. Fullmåne och en sovande stad, en glimt av Golden Gate Bridge, Alcatraz, Fisherman´s Wharf, soluppgång.

När jag senare, mycket senare, under dagen började vara riktigt mosig, tackade jag löppasset för att jag bara såg allt tre-dubbelt pga trötthet. Säker på att jag skulle ha sett allt 4-dubbelt utan det. En Golden start på dagen!

InterVallVaddå?

Intervallkontot har legat på minus en längre tid. Tror de facto att jag inte sprungit intervaller en enda gång sedan april. Maraton, semester (vad det nu är för ursäkt att inte springa intervaller), Lidingö 26k, resande, småförkylning osv. har varit i vägen.

Idag var det dock intervaller på hjärnan när jag vaknade. Intervaller fick det bli. Uppvärmning och sen 500 meters intervaller med 500 meter lugnare löpning emellan och sex upprepningar. 5-hundringarna gick i 4.35-4.40 tempo. Märks att det är ett tempo utanför komfortzonen. 5.10 tempo kan jag hålla relativt lätt men när det går under 5 så blir det ansträngande. Exponentiellt typ. Tyckte också att jag tog det lugnt mellan intervallerna, men då sprang jag ca 5.20 tempo, och det kändes ju som en walk in the park jämfört med intervalltempot.

Igår sprangs det långpass. Eftersom jag numer får kategorisera mig själv som marathonlöpare framom ultralöpare, så säger jag också att ett pass på 17 km är långpass.

Det var helgens löpargöromål. Energiuppbyggande så in i kaklet.

Foto: Privat. Ungefär så - men intervaller istället för springa, och ! istället för ?

Det tar sig #2

Nu utlovas +22 till den 28nde!

Det tar sig

Kan inte låta bli att fortsätta vara uppspelt inför nästa veckas marathon. Nu tar det sig dessutom med vädret: +20 och sol den 28nde. Vet att det är många som önskar lite svalare, men jag tycker ändå att värmen hör till :)

Förhoppningsvis lyckades jag mota Olle i grind och skrämma iväg förkylningen, för idag är jag åter på banan. Bäst ändå att ta det lugnt och se till att bli riktigt frisk.

Jag må inte vara särledes laddad att springa, däremot är jag utrustningsladdad. Har redan bestämt vad jag ska ha för strumpor och skor:

Adidas Adizero Boston som jag är kär i och nästan har bott i senaste veckorna (beställde dessa från Prodirect, och många har frågat hur det är att beställa från t.ex. UK: min beställning kom på en vecka, frakten för tre par skor kostade ca 250 kr), och lila kompressionsstrumpor som jag fick från GoCoCo förra veckan.

Och en Snorkkis som pryder! Hon kommer väl att få kämpa för sin existens med chippet...

Manglad och Uppspelt

Egentligen känner jag mig manglad på längden, på bredden och på tvären. Snoret rinner och jag nyser stup i kvarten. Jonna skriver att det är 9 dagar kvar till maran. Får helt enkelt koncentrera mig på att vara uppspelt.

9 dagar alltså. Festernas fest. Jag ser väldigt mycket fram emot loppet. Ända sedan anmälningen gjordes har jag varit medveten om att jag kommer att ha allt annat än optimal uppladdning inför loppet (mer om det senare). Därför bestämde jag redan länge sen att jag i år ska springa Stockholms maran som ett ”fika-lopp”. Njuta av festen utan tidsmål, lyssna och springa till smattrandet av löparskor som svänger ut från Lidingövägen, ha tid att stanna till vid stationerna och framför allt – omges av löparfantaster.

Jag har hittills sprungit sex maraton. Varje gång har jag gjort PB. Måste erkänna att det nu känns lite snopet att inte sikta på pers. För att komma under 3.40 som jag sprang i Vällingby i april, skulle allt absolut behöva klaffa till 110%. Även med den perfekta uppladdningen skulle ett pers vara väldigt tufft och svårt. Inga planer på att försöka göra några (för mig) dundertider alltså.

Men man får ändå vara uppspelt. Jag läser om förra årets lopp, och den lycka jag kände när jag kunde springa loppet då, även om det gjorde ont både här och där. I år utlovas det visst 18 grader och växlande molnighet. Att det skulle vara sådant väder känns skumt. Det ska ju vara tryckande hetta på Stockholm maraton.

Nio dagar. Förkylningen får mjukstarta uppladdningen.

Hotellträning – ge mig tips

Okej, så här är det: Jag sitter på ett hotellrum i London. Inga löparkläder nerpackade, men en viss träningslust. Tänkte att vi kunde ta en styrkelek för att förgylla kvällen – ni bestämmer, jag utför.

Vill ha era bästa tips på styrkeövningar man kan göra i ett hotellrum. Jag har redan gått utfallssteg i korridoren, och lär väl få misstänksamma blickar om jag stryker omkring mer där. Så – hit med tips; allt från situps till burpees till att lyfta tv:n. Jag lovar att utföra alla utförbara övningar som ni kommer med innan jag somnar (så snabba puckar; jag klev upp innan 5 i morse får masa mig upp samma tid i morgon), och tackar ödmjukast i förväg för styrketipsen!

TassPass

Lördagskväll när den är som bäst!

Och nu röstar alla på bidrag nummer ett, ok?

Bortom lullull

Har visst fokuserat mest på prylar och lullull i bloggen senaste dagarna. Det ser ju ut som om jag inte alls tränat. Så därför tänkte jag redovisa veckans siffror so far.

Kilometer på ett ungefär: 70.

Västerbropasseringar: 7.

Tempo: Lugnt.

Mycket lugnt; har gett kroppen chans att återhämta sig och passat på att varva löpning med promenerande och väder-njutande, med undantag för gårdagens hemsnorkkarpass som jag lyckades taima perfekt med en regnskur; då passade jag i stället på att njuta av doften av vårregn, av grönska (egentligen svor jag för mig själv när jag blev genomblöt på tre minuter, men man glömmer ju småsaker snabbt).

Trevlig lördag på er!

Sko mig!

Skrev för någon vecka sedan om att jag hittat hem i förra årets modell av Adidas Adizero Boston från att ha varit fullständigt Asics DS Trainers lojal i många år. Av blogläsaren "Maria" fick jag tips om ProDirect, och att det där fanns förra årets skomodeller (till bra priser dessutom). Exalterad och smånervöst klickade jag hem några par löparskor; första gången jag vågat mig på att beställa löparprylar från utlandet.

Efter dryga veckan fick jag skoleveransen. 1900 kr för de tre paren känns som rena kapet - det är ju det man får lägga ut på ett par Asics om man köper dem i butik här hemma! Adizero Boston var visserligen förra årets modell (var ju de jag ville ha) och därför prisreducerade. Nu kanske jag inte är på den absolut bästa platformen att skriva dethär, men jag kommer absolut att beställa skor från t.ex. UK igen. Tack för tipset Maria!

Foto: Privat. Jag var ju så klart tvungen att beställa ett par av varje färg när jag hittade mina nya favoritskor, och dessutom ett par Asics DS racer till maken.

På med fleecen!

För två år sedan utlovades som vanligt värmebölja lagom till Stockholm marathon. Veckoslutet innan kändes väderprognosen rätt trovärdig; det skulle högst antagligen bli omkring +25 på maradagen.

Diskuterade förberedelser med brorsan som är duktig och inbiten Stockholm marathon löpare. Han var lite nervös över värmen eftersom han inte alls tränat i sådan värme sedan sommaren innan. Jag hävdade skarpt att jag minsann var förberedd. Sa att jagsenaste veckorna sprungit majoriteten av passen i fleeceklädsel för att vänja mig vid hettan. Jag sa också att "alla" i Stockholm gjorde det. Ingen vill väl komma till marastart och inte vara tränad för värme. Jag hade ju såklart inte sprungit med fleece, men det är sådant man som lillasyster får lura sina äldre syskon med.

Nu i dagarna behöver man inte ens ta på fleecen. Det räcker med att springa ute. Man vill ju vara värmeförberedd. Och ifall det blir kyligare kommande vecka vet ni mitt tips! (Eller inte).

Dagens...

Dagens Bästa: Löpning med Milla och lilla A i härligt solsken. Kvalitetstid minsann.

Foto: Milla. Sol och kjol och supersällskap!

Dagens Sämsta: Att Jonna är förkyld och inte kan komma till Stockholm och springa med mig. Har dock förhoppningar om att vi ska få stå och stretcha och vara nervösa tillsammans innan starten på Stockholm marathon.

Dagens Läs: Artikel om LöparJanne, (skriven av Ingmarie) i senaste Runners numret.

Foto: Privat. Läs läs läs!

På huvudet vs. i benen

Dethär med cykling verkar vara en sport för mig. Eller, ja, i alla fall om man räknar bort det att man får förskräckligt ont i rumpan och att jag är mesig då det gäller att dra på och att jag är pinsamt långsam. Men det är småsaker. Det som är bra, eller snarare livsfarligt med cyklingen är att man behöver en massa prylar. Om det undgått någon så kan jag erkänna att jag är rätt svag för träningsprylar, träningskläder och löparskor framför allt. Spenderar jag tillräckligt mycket på cyklingen kommer jag ju att känna mig tvungen att träna cykling också, och allt som är alternativ till löpning är hemåt; blir lätt för ensidig träning i min värld då jag har svårt att känna att nåt annat än löpning är riktig träning (dumt jag vet).

Idag slog jag till på en ny hjälm. Man kan ju inte ha tre cyklar och bara två hjälmar, och jag skämdes som en hund i fredags när jag cyklade på min sightseeing cykel utan hjälm (fy mig!). Utan att det egentligen var planerat stod jag plötsligt i kassan med en hjälm jag inte kunde motstå, som satt perfekt (och var läckraste i hjälmväg jag träffat på) och vid närmare eftertanke behövde jag nog uppgradera min racerhjälm. Säkerhet framför allt!

Var såklart tvungen att testa Giron och det blev ett cykelpass på 1.40. Lidingöbenen helt intakt faktiskt - Tack kroppen!

Foto: Privat. Kan inte precis skylla på utrustningen... Det man inte har i benen får man ha på huvudet, eller hur var det?

Lidingö & Kungsholmen

Idag har jag blivit kompis med Lidingö. Hade ju en del otalt med ön sedan Lidingöloppet för två år sedan. Lidingö bjöd idag på härligt soligt väder, vackra dungar med mattor av vitsippor, glada hejande människor, pratglada medlöpare och ett fint arrangemang. Abborren var fortfarande där, det var också en del andra backar.

Jag hade ju som vanligt svårt att hålla igen när jag väl stod på startlinjen och tog mig de 26 kilometrarna på 2.20 (plats 5 av 45 i klassen) och ett snitt på 5.18. Lite småsnopet var det ju att gå i mål när det egentligen börjar (alltså efter 20+ km), men det var en rätt skön distans ändå och jag känner mig inte mycket mer sliten än efter ett vanligt långpass.

Efter målgång skyndade jag iväg till Kungsholmen för att heja på maken som sprang halvmaran. Hela Stockholm är löparfest idag - Härligt!

Foto: Privat. Dagens saldo för familjen - en t-shirt från Lidingö 26km och en medalj från Kungsholmen runt

Terrängrespekt

Att springa i terräng anses vara finaste, det häftigaste. Sånt som riktiga löpare sysslar med. Har löpning en stor del av hjärtat, ja då gillar man också att springa på stigar, bland stock och sten.

I mitt löparhjärta står dock asfaltlöpning högst i kurs. Jag trivs bäst på det underlaget trots att det inte anses vara så fint och trots att vissa säger att hårt, plant underlag sliter (kan stämma). Men ändå - Terräng gör ju bara att det känns jobbigare, att man får mosade lårmuskler och att man inte kan springa i det tempo man vill. Underlaget bestämmer tempot, inte jag själv.

Förra sommaren sprang vi en del i Nackareservaten. Det är väldigt fint, och visst var de passen njutbara; bort från stans brus. Men det är ändå inte de passen som är de som ska till för att jag ska känna den riktiga löparglädjen.

Det är inte konstigt att jag inte sprungit några terrängpass i år. En del backar har jag väl tuggat, men det har varit på fint, plant underlag. I morgon ska jag alltså springa terränglopp/ terränglångpass. Och jag har faktiskt respekt för terrängen. En maradistans kan jag inte säga att jag har desto större respekt för men terrängen vet jag inte hur jag kommer att fixa.

Det blir intressant. Jag gissar på mosade lårmuskler.

Foto: Privat. Asfaltanpassade

Helgplaner

På lördag hade jag tänkt springa Kungsholmen runt, halvmarathon. Stod (eller sprang, eller haltade, eller hejade) på sidan om förra året och i år ville jag vara med. Klantigt nog hade jag inte anmält mig tidigare, utan skulle göra det för två veckor sedan. Förvånat kunde jag se att loppet var fullt! Restplatser kan visserligen finnas, men jag bet i det sura äpplet och konstaterade att det inte blev någon halvmara runt Kungsholmen.

Lidingö Ultra går också nu i helgen. Det loppet har jag också spanat på tidigare. Ultran, alltså 50 km känns dock inte som något jag har lust med. Främst för att jag tycker att det är för stor urladdning. Jag blev småförkyld efter maran jag sprang för fyra veckor sedan, och jag tycker inte att det är värt att upprepa det så tätt på. Dessutom tycker jag att det är urbota trist att vila inför och efter lopp. De facto skittrist.

Men jag ska ändå springa lopp på lördag. Jag tänkte mig en super soft version med 26 kilometers klassen på Lidingö. Har ett och annat otalt med Lidingö efter vanliga Lidingöloppet två år sedan när jag inte riktigt vare game. På lördag blir det förhoppningsvis alltså terränglångpass i cocktailpartyformat med nummerlapp på. Tänker mig att lufsa runt i lagom tempo, njuta av banan. Är något osäker på vad mina ben gillar backar då jag oftast springer på asfalt och relativt platta vägar.

Någon annan som ska springa Lidingö 50k eller 26k?

Ultra 26 km känns fel att säga... det är ju inte ultra, så jag kallar det Lidingö 26...

Tips - Björn Ferry

Hos Dessi hittade jag länk till denna intervju med Björn Ferry. Han pratar om Ferry Food eller jägarkost. Sådant tror jag på.

Från Urplay.se

Snorkkardagar

Dagar som denna uppskattar jag transportlöpningen (snorkkandet) något i hästväg. När jag inte riktigt skulle ha tid, eller rättare sagt, ta mig tid att träna, och när vädret gör att jag helst av allt skulle ta taxi från dörr till dörr dit jag ska.

På med löparkläder, gärna utan att kika ut innan, ignorera att kläderna inte hunnit bli torra sedan morgonens pass. Spring, och konstatera att det gjorde susen och att det ändå var riktigt skönt att springa i snöyra och i duggregn.

Foto: Privat. I väntan på cykelväder får det bli en bild på min nya cykeltröja från Craft. Korallfärgen blir perfekt med min celestefärgade Bianchi