torsdag 29 april 2010

Åh, så fint


Idag på hemvägen hade jag stämt spring-träff med Staffan. Jag kan inte skryta över att jag använde ett brett ordförråd under passet hemåt, för jag var så tagen av det vackra vädret, den fina naturen, det trevliga sällskapet, och den underbara löpningen, och sa säkert "men se vad fint! "åh, så härligt" "men, så skönt" "åh, så här ska det va" i varannan mening. Men det är så det är. Att säga nåt mer är överflödigt.

onsdag 28 april 2010

Prylmummel

Eftersom jag senaste tiden lärt mig att skriva allmänt negativa inlägg, börjar jag nästan tycka att det hör till. Idag kan jag inte klaga på diverse krämpor, så jag tänkte istället gnälla på prylar.


Först: Kompressionsstrumpor. Jag har skrivit mycket gott om dem, har några par i rullning och jag använder kompressionsstrumpor ganska stor del av passen; har jag inte dessa har jag andra löparstrumpor, men det är de första jag vill gnälla på. Idag kom tån fram på ena strumpan. Morr. Betalar jag 200 spänn för ett par strumpor, ska väl inte tån komma fram så fort.

Foto: Privat. Och speciellt vassa tår har jag inte heller...

Sen: Svarta pulsband. Varför ska pulsbandet alltid vara svart? Jag tenderar att lägga pulsbandet bland träningskläderna, som ju så ofta också är svarta, och hur lätt är det sedan att hitta pulsbandet? Kan man inte börja tillverka banden i neon, eller ännu hellre - i turkos?! Då skulle även jag ha kunnat springa med pulsband idag.


Ja, och livet är ganska härligt när man kan mumla över sådana saker.

Efter att igår i min ivrighet ha avverkat över 20 km löpning, var jag i morse rädd att jag skulle få betala priset, och få ett ljumsk-bakslag, men som tur var kändes det riktigt bra också i morse. Jag såg ändå till att vara extra förnuftig idag, och tog det lite lugnare, vilket jag måste försöka vara framöver också. Man ska aldrig ropa hej har jag lärt mig, och när jag nu är på gång att slå mig tillbaka vill jag inte förstöra den chansen.

Fighten om Västerbron

Att tävla med andra löpare när man tränar är en bra morot för många för att dra upp tempot, klämma i det där lilla extra, känna sig lite mallig för att man krossade snubben i grön jacka. Tyvärr fungerar jag tvärtom. Jag blir lite anti av tävlande på träning, och har tom. svårt att känna mig taggad av klubbkompisarna på Linnéa träningarna, och därför ser jag inte att jag absolut behöver vara med på träningarna; ska jag springa intervaller eller tempo-pass, gör jag det hellre själv. (Dethär är alltså då jag kan springa fritt; nu är jag ju något begränsad av skadorna.)


I går morse träffade jag på någon som gärna ville mosa mig ordentligt. En kille med ryggsäck och jag stod samtidigt vid ett rödljus, och jag kände redan då några mördande blickar (som under inga omständigheter kunde förväxlas med "schysst brud"-blickar), och när det blev grönt, kalvade killen iväg som tusan. Jag brydde mig inte desto mer; tänkte bara att han hade lite bråttom, och helt enkelt sprang i den farten. Såg att han var framför när vi började springa upp på Västerbron, och tyckte det såg lite segt ut för killen. Det syntes att han var ordentligt medtagen, och jag var, för hans skull glad att vi var högst upp på bron när jag i min joggingfart passerade honom. Det hade han nog inte räknat med. Som ett spjut kom han omgalopperande, drog ett försprång till mig och lugnade sedan ner sig. Jag flinade för mig själv; tänkte "män", sprang vidare. Det visade sig att vi skulle ta samma väg längre fram, och jag kom igen ifatt killen vid ett trafikljus, där jag kunde jogga på (eftersom killen stannat av och beställt grön gubbe), och när han igen kom spurtande om var jag nästan lite rädd... killens blickar var inte nådiga i detta skede, och han var nog rätt så nöjd att jag där tog en annan väg.

Jag hoppas (och tror) att killen fick ett ordentligt pass igår; samma tid och plats idag ifall du läser detta :)

tisdag 27 april 2010

Un-stopp-able

De två senaste månaderna har varit tuffa för mig och mitt löpar-jag. Jag har bott i något av en dimmig värld, där det konstant funnits något som oroat mig, som gnagt ordentligt.


Äntligen har dimman lättat, jag känner mig rätt så genom-scannad, mina järnvärden är åter som de bör vara. Visst har jag ännu känningar/ ont (ibland) av höft/ ljumsk skadan, men det är liksom en annan sak. Det är ju ganska ytligt.

Efter dagens läkarbesök kändes det som om jag fick ta av mig den blyväst som jag gått med senaste tiden, så skönt! De restriktioner jag haft på vad jag "fått" träna är upphävda och jag kan igen träna obegränsat (alltså inte ta hänsyn till att det kan finnas något lurt i kroppen). Av en händelse "råkade" jag ha springkläder med i ryggsäcken, och kunde på vägen ut från mottagningen hoppa in på toaletten, svira om till löparmunderinga, och kuta iväg. Passade på att springa via Linnea-träningen, vara med på uppvärmningen och suga i mig lite löparinspiration, och sen fortsätta springandes hem.

Tack till alla som kommit med peppande kommentarer, mail och speciellt tack Carina, Mia och Staffan för att jag fått ventilera saker med er. Och Carina - Nu orkar jag också springa uppför hela backen! Jag känner mig Unstoppable!


söndag 25 april 2010

Värstingtightsen

Förra veckan fick jag ett mail med rubriken "Äntligen CW-X" av SupplyStation-Stefan(SupplyStation positionerar sig som ett alternativ till "de stora", och erbjuder ett sortimet för extremlöpare). Yes - tänkte jag, nu är kompressions-värstingarna här. Idag fick jag då tightsen som jag ska testa, och jag bestämde mig för att dra dem på mig redan när jag skulle springa hem. När jag drog fram tightsen ur förpackningen började jag nästan kallsvettas, och ångrade att jag som svar till Stefan skrivit att jag antagligen bör ha storlek S för att få den rätta kompressionseffekten, eftersom jag har så stickiga ben. Hur skulle jag komma i de brallorna? Som tur var, så var det inte så krångligt som jag först befarade, och när tightsen väl satt, satt dom som ett smäck. Kompressionseffekten visar ju sig främst då man springer längre distanser, och jag får lov att återkomma med utvärdering och beskrivning av "tights-teknologin" när jag kunnat springa längre sträckor. I vanliga fall springer jag oftast med kompressionsstrumpor, mest för att jag tycker att de är sköna för benen, och jag inbillar mig att de ska ja en bra återhämtningseffekt.


RunnersGear-Zebban har tidigare skrivit om CW-X tightsen; den recensionen kan ni läsa tills vidare; Zebban burkar kunna sina prylar.

I övrigt en bra måndag, med lyx i form av en ny tandkrämstub, så nu slipper jag att mangla den gamla tuben fem varv när jag avverkat min transportlöpar-sträcka till jobbet. Sweet.


Som en kossa

Trots att jag ännu är lite begränsad av min höft/ ljumske, har vårkänslan gett detdär extra skuttet i benen. Joel nämnde något om kossorna som släpps ut, och jag måste säga att jag känner mig lite som en kossa. Alltså en kossa som kommer ut på grönbete. Kanske ännu lite rostig på dethär med att springa fritt, men efter ett tag till på grönbete, då så.


För två veckor sedan gjorde jag en mellan tummen och pekfingret bedömning att jag nu skulle vara back on. Inte riktigt där ännu, men det börjar brännas. Det har blivit rätt så behagliga små löparrundor både lördag och söndag, och hantlarna har fått känna vinddrag, det händer inte varje dag.


lördag 24 april 2010

Asics Gel Kayano 16

Jag har fått några modeller Asics löparskor för test och utvärdering. Tidigare har jag skrivit om Asics GT-2150, det kan ni läsa här. Nu har turen kommit till Asics Gel Kayano 16.

Enligt beskrivning är Kayanon, i likhet med 2150, en sko med bra komfort, bra stabilitet och bra dämpning. Årets modell är några gram lättare än tidigare års modell, och dammodellen är utrustad med "soft top duomax", som gör att hälsenorna avlastas.

Förra året sprang jag väldigt mycket med föregångaren till denna, Kayano 15, och därmed visste jag lite vad som väntade, och nu har jag sprungit ett antal mil i årets modell. Jag måste medge att jag blev förvånad när jag började springa i de nya. Hälen är kanske en mm. högre (alltså sulan/botten är tjockare under hälen), och det märks tydligt. Upphöjningen gör säkert så att hälsenorna är gladare, men det är ovant i början, inte så att det stör, men det känns annorlunda, speciellt om man som jag springer med andra skor emellan.

Modellen har en tuff konkurrent i min bedömning, eftersom jag alltid tenderar att jämföra med mina favoritskor, de lätta DS-Trainers, vilket kanske inte är helt rättvist. Kayanon känns lite klumpig när man är van vid lättviktare. Dämpningen i de olika modellerna kan dock inte riktigt jämföras, och enligt min egen erfarenhet håller Kayanon mil på mil, medan DS Trainern tenderar att bli stum efter ett tag. Som exempel: Under tiden jag haft ett par Kayanos, är jag nu inne på par nr. 3 av Trainers, och då har jag växlat mellan modellerna ganska jämt.

För en löpare med starkare pronation är Kayanon ett bra alternativ eftersom den är så robust, och även för en lite tyngre löpare är modellen ett bra alternativ. Om jag jämför Kayanon med GT-2150, anser jag att den största skillnaden är att Kayanon är stabilare, och förstås då den extra dämpningen i hälen, men man kan inte undå att den är tyngre.

Jag såg precis att Kaynaon också finns med på top-listan över årets springskor på marathon.se, något som inte förvånar mig (tror dock att informationen gällande vikten på skorna inte är korrekt i testen; Kayanon väger närmare 300gr). Modellen brukar hävda sig bra i sådana tester. Det är en väldigt bra sko, och jag kommer att stå fast vid Kayanon som min nötar sko. Den är klumpig, men känns väldigt skön att springa i, och trots att den är bland de dyraste modellerna på marknaden, kan man nöta väldigt många mil.


En smula lat

Jag känner fortfarande att det känns lite fel att inte ha ett långpass inplanerat då det är lördagsmorgon. Men nu hoppas jag att det är en tidsfråga; snart tror jag att jag kommer att kunna springa långpass igen. Jag måste nu ändå erkänna att det känns ganska skönt att få slappa en tidig lördagsmorgon, njuta av gott kaffe, av frukost, se på nyheterna. Det verkar inte bättre än att jag blivit en smula lat.

fredag 23 april 2010

Reklam eller tips?

Nu som då poppar det i bloggar upp inlägg om etik kring reklam i bloggar, och hur man som bloggare förhåller sig till eventuella gratisprylar man, om man har tur, och är väl inarbetad, kan få. Idag läste jag ett inlägg som en lite vilsen Miranda skrivit, och bl.a.Sara har tidigare skapat debatt i ämnet.


Bloggar är en ganska het kanal för marknadsföring, och ett rätt kraftfullt verktyg för företag att få visibilitet för sina produkter (något mer ingående ska jag inte ta upp hur sociala medier fungerar, eftersom jag inte har den kunskapen). Många bloggare som får chansen, verkar välja att haka på varje möjlighet att samarbeta och marknadsföra produkter. Ni ger en pryl till mig, och jag skriver (gott) om prylen på min blog. Deal. För min del får var och en göra precis som dom vill, och jag läser gärna om diverse prylar, bara det är med måtta. Att marknadsföra (för att inte säga kränga) produkt på produkt är väl också okej, men inte intressant läsning för min egen del. Sådana bloggar går bort från min läsarlista.

På högermarginalen på min blogg snurrar konstant reklam. Reklam som inte på något sätt hör till mig, och som jag inte står för, och inte heller har någon ekonomisk vinning av. Ja, jag störs faktiskt av reklamen ibland. Jag störs också till viss del av att ha bloggen hos RW, eftersom jag misstänker att det kan göra så att bloggen uppfattas som kommersialiserad, trots att jag skriver bloggen helt gratis för RW. Det som lockar mig till RW, erkänner jag är att jag når ut till en större läsarkrets, och får jag leka ambassadör för löparlycka för ett bredare spektrum är jag nöjd. Jag vill ändå inte att min trovärdighet ska stå på spel.

På min blog förekommer ibland tester av produkter, tips osv., både gällande saker som jag fått, och saker jag köpt. De saker som jag eventuellt fått, och väljer att ta emot, är saker som jag står för, och är det skor/ kläder eller vad det må vara, som jag tagit emot som jag inte gillar, så skriver jag det. Jag gillar löpar accessoarer, och tycker att det vore knasigt om jag inte skulle kunna skriva om t.ex. mina Asics skor, då de är de bästa mina löparfötter och ben vet. Jag drar mig inte heller för att tipsa om en artikel i en konkurrerande tidning till RW om det är något jag vill tipsa om. Jag tycker dock att Ni som läsare har rätt att veta om att jag fått en produkt, och skriver det isåfall. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag uppskattar att få eventuella test-produkter, och jag ser det ändå som en viss bonus för den tid jag lägger på bloggen.

Största vinningen med min blogg är ändå alla motiverande, uppmuntrande kommentarer både för löpningen och bloggandet, mail om tips och råd, och vännerna jag träffat genom detta.

torsdag 22 april 2010

Snorkkis-skon



Idag har jag varit och designat min egen Adidas sko. Jag och några andra bloggare är involverade i en satsning (gemensamma träningar etc. som jag dock inte kunnat delta på eftersom de varit dagstid) mot Göteborgsvarvet som Adidas gör, och har i och med det fått möjligheten att designa vår egen sko.

Det som jag ser som största fördelen med detta koncept är att man kan anpassa skorna efter sina egna fötter. För de allra flesta skiljer sig vänster- och högerfoten i längd och bredd, och med anpassade skor får man precis den storlek man behöver, och man kan även få skon med eller utan pronationsstöd beroende på vad man behöver. En bonus är ju att man kan skapa sin egen design.

Egentligen är jag inte en rosa-typ, men nu blev det faktiskt en cerise rosa sko med detaljer i orange (har redan skor i min favoritfärg turkos :) ). Eftersom man även fick ett tryck på skon, fick skon prydas av "Snorkkis", och Snorkkis skon är här. Designen fri att använda.

Foto: Privat. Mina cerisefärgade skor med texten Snorkkis som är lite suddigt

Att göra den egendesignade skon kostar 300 kr extra (+vanliga skopriset på 1300), och då får man alltså ett par som är anpassade enligt egna fossingar. Det tar ca. tre veckor innan jag får mina snorkkisar, och så får vi se om även jag kan springa i Adidas.

Pausunderhållning


Fredag, och jag är så otroligt glad och nöjd över veckan som varit. Det står 8 - 2 mellan mig och Västerbron, mycket bättre än så kan jag faktiskt inte kräva att det ska vara. Framför mig har jag nu ett glas vin, några bitar ost har redan landat i magen och ett blankt papper ligger på bordet. På pappret ska jag i kreativitetens tecken skriva upp styrkeövningar. Jag kommer mig inte för att träna styrka, så nu ska jag testa om det hjälper att ha ett program nerskissat. Värt ett försök i alla fall. Ha nu den bästa utav fredagar!

Primal

För en tid sedan skrev jag att jag läste boken "The Primal Blueprint", och lovade komma med lita tankar när jag läst klart. Förutom kost, som de flesta kanske tänker på när de hör om Primal (för ja, det är sånt snack som säljer), är det ett helhetskoncept. Konceptet består av 10 punkter gällande livsstil. Vissa saker kan ses något kontroversiella, men jag gillar hela synsättet, och från min egen synpunkt väljer jag att fokusera på några av dessa punkter.


Jag tror att hela samhället idag är aningens invecklat. Vi samlar på oss en massa stressmoment, bara för att det liksom hör till. Okej - jag vill att det ska vara fart och fläng, och jag har ett jobb som ibland innebär stress och en press som jag ofta lägger på mig själv och det jag vill prestera. På min fritid lägger jag å andra sidan väldigt stor vikt på harmoni och balans, och är inte speciellt brydd om diverse materiella ting (med undantag för div. löparprylar då :)), och aktiviteter, som jag tror har en tendens att orsaka stress. Jag föredrar att lägga tid på att t.ex. träffa vännerna, framom att åka iväg och kolla in deras nya båt.

Mark som skrivit Primal boken, och som driver bloggen Mark's Daily Appple, är f.d. elit-triathlet och marathonlöpare, och har också en vettig teori gällande träning. Kroppen mår enligt konceptet bäst av lågintensiv träning, med inslag av korta, tuffa intervaller, och tung styrketräning (precis som primal-människorna). Jag tror att denna typ av träning/ aktivitet passar de allra flesta, men vill man prestera maximalt som tävlingsidrottare eller motionär som deltar i lopp, är inte den bästa träningen att ligga på 60% av maxpuls 95% av träningstiden.

Och så var det kosten, som ju har en väldigt stor inverkan på vårt välmående, och ork att träna, prestera och verka i vardagslivet. När jag tidigare skrev om Primal, hade jag noterat att kosten enligt konceptet var väldigt nära den kost jag äter normalt. Man bör undvika processerad mat, varvid t.ex. mjöl, ris, gryn osv. går bort, äta mer protein och fett. Jag kan inte säga att detta är en diet, utan mer ett sätt att äta för att hålla insulin på en bra nivå, och inte få stora svängningar i blodsockret. Generellt finns det i min kost något mindre fett, och betydligt mera kolhydrater än vad Primal förespråkar, men jag tycker att jag mår bra som jag äter, och ser ingen orsak att justera det. Mitt mantra "Använd sådant som är ingredienser och inte sådant som har ingredienser" passar väl in i Primal konceptet där man vill bort från processerat och bearbetat.

Enligt konceptet borde man också leka mer i sin vardag. Där laggar jag lite efter; får helt enkelt jobba på detdär att bli mera lekfull!

tisdag 20 april 2010

Drömpasset


Eftersom jag för tillfället enbart tränar lågintensivt och relativt korta pass, börjar mina tankar såsa iväg mot mer avancerade pass. Jag väntar med skräckblandad förtjusning på att få springa kräk-jobbiga intervaller, på mjölksyre-framkallande trösklar, på långpass. Jag började fundera lite kring vilket pass jag skulle välja, om jag skulle springa ett som jag gillar allra mest, utan hänsyn till vilken typ av träning som mest behövs för mig.

Utan tvekan njuter jag väldigt mycket av transportpassen. De fungerar som en slags katalysator, och jag är glad att jag nu kan springa en del av transportsträckorna. Men skulle jag bara välja ett pass, står valet mellan ett lördagslångpass och ett onsdagspass med Olgor. Långpasset skulle innebära ett par timmars njutning, softande, allmänt feel good (ja, för när man planerar drömpass är långpasset en dans på rosor) och kanske sällskap av någon vän. Morgonen skulle vara sval, med stigande temperatur, och vid två och en halv avverkade timmar skulle det vara ordentligt varmt. Onsdags-Olgor skulle innebära en lite småläskig nervositet timmarna innan, följt av ångestladdad uppvärmning och sluta med kräk-känslor, och ge en känsla av att jag fixade det resten av kvällen. Olgorna skulle jag utföra ensam, och det skulle kunna vara kvalmigt varmt, eller spöregna. Det hör liksom till för att få den rätta Olga-känslan.


Känns lite fifty-sixty. Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig. Jag får helt enkelt fundera vidare. Hur skulle Ditt drömpass se ut?

Foto: Privat. Drömpass-sällskap?

söndag 18 april 2010

Grymvarning

Dagar när kroppen känns på bättringsväg känner jag mig grym. Jag ignorerar det att jag sprungit varken långpass eller intervaller de senaste två månaderna och glömmer att jag nu ligger långt från min "vanliga" veckomängd på 10 mil. Jag tror att jag kommer att komma tillbaka minst lika stark och seg som jag var innan; respekten för marathondistansen ser jag inte en skymt av. Sådana dagar gör också att jag igen samlar på mig lite tålamod. Tålamod som gör att jag snart ska kunna göra sånt här. Så en varning utfärdas - under skade-eländet är jag rätt så grym ändå (låt mig iaf. tro det). Vänta bara.

Foto: Privat. Inte lättaste att få in det rätta leendet med solen i ögonen. Men idag tror jag att jag egentligen är grym.

Och ett litet påpekande: Skadan jag nu dras med, hävdar jag inte är en följd att jag tränat o-klokt. Jag fick en snedvridning i höften, antagligen av att jag halkat till då det var is/ snö, vilket i sin tur gjorde att höft/ ljumske/ lår belastades fel och, antagligen, en inflammation, och irriterad nerv uppstod. Visst; belastningen visade sig när jag sprang, men det var inte löpningen i sig som var grundorsaken (enligt mig).

Passbrytarexpert

Jag börjar känna mig som expert på att bryta pass. Idag, för sådär trettionde gången de två senaste månaderna, avbröts passet efter ca. 500 meter då jag märkte att det inte skulle gå. Mitt fina sällskap sympati-avbröt också passet, och vi promenerade hem igen. Snorkkisen med svansen mellan benen. Jag undrar hur urbota trött man kan bli på detta.

"Varför inte t.ex. läsa en bok?", frågade en av makens kollegor när han berättade om hur vi tränade. Läsa böcker är sådant man gör när man är för slö för att träna, när man återhämtar sig. Inte sysselsättning som man ägnar sig åt en lördags förmiddag när man egentligen borde vara ute och njuta av våren, av lätta ben. Inte konstigt att man börjar bli väggklättrare och en slagen individ.

fredag 16 april 2010

Barfota rävspel

Mina kära, bråkiga ben leker någon slags lek med mig. Busar, trilskas, morrar, och ibland känner sig lämpade för galopp. I morse var hela jag otroligt stel och höft/ ljumsken morrade till den grad att jag efter ca 2 km:s linkande fram, hoppade på t-banan och skrotade löpningstanken. På eftermiddagen kunde jag sen springa med måttlig smärta, som var hanterbar utan allt för fula grimaser. Rävspelet får helt enkelt fortsätta, med mig som boll rullande av och an.


När jag för några minuter sen gick sista biten hem genom en liten skogsglänt fick jag en plötslig längtan att inleda barfotasäsongen. Jag tror faktiskt att jag ska ge mig ut i leken med Vibram FF:s på fötterna under helgen. Om inte annat kan bråk-höften få konkurrens av lite ömma vader som brukar uppkomma då man är ovan vid att tossa omkring barfota.

Och tack för alla fina kommentarer på föregående inlägg - Värmande!


onsdag 14 april 2010

Förlorat hopp eller en insikt


De flesta som bloggar om löpning har fokus på tävlingar, t.ex. att springa ett marathon, eller komma under en viss tid på halv-maran eller milen. Samtidigt är de flesta väldigt förälskade i löpningen och att springa är för många det bästa som finns, en ljuspunkt och en livsstil. Men det är ändå ett målfokus där bakom.


Många övriga träningsbloggar riktar sig, i min mening, mera på välmående, hälsa, på glädje i träningen och kanske en tanke på viktnedgång eller att hålla sig i form. (Menar inte att löpare skulle förbise detta, men oftast finns det också ett eller flera mål till, och det finns såklart andra träningsbloggar som har konkreta mål).

Som jag tidigare skrivit, handlar löpningen för mig mycket om en vardaglig glädje som löpningen ger. Ändå har jag haft ett visst fokus på tävlingar, t.ex. att fixa sub-4 på något av de marathon jag tänkt springa i sommar, springa några ultralopp osv. Alltså har jag också en viss grad av mål.

Efter snart två månader med diverse krämpor, känns det som om dessa mål, marathon och ultran inte känns som det mest primära. Jag börjar faktiskt fundera på att hoppa över allt med lopp. Bara kuta på som en galning för mig själv, med vänner, med bloggjoggare, transportspringa. Det är det som jag saknar att kunna göra nu då varje steg innebär en viss smärta. Visst, jag har kunnat springa, men njuta? Nja.

När vi hemma funderat lite på hur vi ska planera in sommarsemestern och vad vi ska göra under ledigheten är det som dyker upp i mitt hjärnkontor, sportmässigt tänkt är att jag vill ha dagar när jag kan enbart tänka på att springa. Evighetsintervaller (som jag inte har någon förklaring på varför de skulle vara bra), 35 kilometers löpning i 25 grader, och löpning med bad- stopp, och ett 10-timmars träningspass som jag lagt fram som förslag till Karin.

Och jag vill vara hel. Jag känner mig för tillfället inte beredd att offra en tids löpning på ev. krämpor som lättare uppstår i och med påfrestningagr vid lopp. Jag är inte beredd att planera träningen kring vissa tävlingar, och jag vill inte känna stress för att jag nu inte kan springa intervaller, långpass, och stress över att det gör ont - fortfarande.

Kan man vara löpare och löparbloggare trots att man inte fokuserar på tävlingar? Och vill jag kuta som ett tok utan tävlingar som konkreta mål - jo, jag tror faktiskt det, för det är ju så jäkla roligt. Ändå känns det lite som att förlora hoppet, måla ngn på väggen och allt detdär då krämporna aldrig ger med sig, men samtidigt som en lättande insikt. Strunt samma om det går åt skogen med tävlingarna. Bara jag får leva mitt löpar-fanatiska liv.

Foto: Privat. Toklöpare tänker jag fortsätta vara. Tävling eller inte är en annan femma.

tisdag 13 april 2010

Järntisdag

Jag fortsätter veckan med järntisdag. Vill nämligen tipsa om ett inlägg om järn som Emelie skrivit på sin blog - läs! Själv har jag sprungit två korta transportpass idag, med intervallinslag i form av bussar och t-banor. Ikväll tänkte jag ta mig ett backpass från soffhörnet; missade första delen av Sverige springer, men idag ska jag passa på. Får man måntro registrera ett sådant pass på funbeat?

måndag 12 april 2010

Järnmåndag

Vaknade upp till ett mjölklandskap, +1 grader. T-banan till jobbet med springkläder i ryggsäcken var en idé som jag hakade på. Vid hemfärd var det däremot väldigt lockande att springa, och med en höft som idag känts riktigt ok fick det bli hela transportsträckan hem; löpning blandat med lite promenadsteg. Varmare än 10 grader, soligt, ett väder som måste vara ett av de mest gynnsamma när man ska springa. Jag lägger in en beställning på liknande förhållanden hela veckan, kanske även för något kommande lopp. Inför Stockholm Marathon anser jag det ändå vara onödigt att spekulera om väder. Det blir ändå minst +25.


Och så ett lästips: För någon vecka sedan fick jag syn på, och köpte ett nummer av Aktiv Träning där det var två uppslag om järn. Bl.a. diskuteras det i artikeln det att de röda blodkropparna bryts ner i fotsulorna när man springer (vilket kan vara orsaken till min järnbrist), och olika järnrika livsmedel, och hur kroppen kan ta upp järn från de olika källorna. Bra av tidningen att ta upp detta tycker jag, då det faktiskt är så många löpare som råkar ut för järnbrist. Läs om ni är intresserade, jag hoppas att tidningen ännu finns i hyllorna.

En helg att gilla

Jag gillar helgen som är/ varit. Så pass mycket att jag tycker att det är ok att det blir måndag. Löpning både lördag och söndag, och en massa surr om löpning bland vännerna. Grymmaste Mia och Staffan fixade igen 100 miles på TEC, och som en slags hatten-av hyllning till dessa sprang jag igår 10 miles (10*kortare, men ändå 16 km), det längsta jag sprungit på snart två månader.


Min egen, "mellan tummen och pekfingret" bedömning är att jag ännu i två veckor kommer att träna lugnt, rehaba, med kortare transportpass (10 miles var ett stort undantag). Efter det hoppas jag kunna leva ut svängarna lite mer. Jag är även mitt i några intressanta analyser av min puls. Återkommer till det. Nu ska jag bara gilla helgen klart.

Foto: Privat. Tycker det ser ut som nåt i stilen med 2 veckor-ish. Om någon bedömer avståndet kortare får ni gärna hojta till. Ser det längre ut tycker jag gott att ni kan hålla käft.

lördag 10 april 2010

Springskor

En del av grejen eller en onödigt stor utgift?

Löpning sägs ju vara en sport/ motionsform som inte kräver så mycket i utrustningsväg. Ett par skor och ett set med lämpliga kläder. De flesta vet ändå att man kan göra löpningen ganska kostsam. En pulsklocka med GPS som behöver förnyas vartannat år, löparrygga, funktionskläder för olika väder, kompressionsstrumpor, special sko-snören, anmälningsavgifter ifall man vill springa lopp, en massa annat, och så dessa skor.

Skorna tänkte jag spinna vidare på, då jag själv funderat på skopriser, och nu även såg en diskussion om priset på springskor i forumet här på RW sajten.

I veckan kom det en katalog från en av de stora sportkedjorna med bl.a. ett uppslag om löparskor. Skorna var uppradade utifrån pris, och det var en liten beskrivning om vilken sko som passade för vilken löpare. Jag har också följt diskussioner på forum gällande springskor, och på något sätt är det självklart att man som löpare ska ha ett antal par skor att variera mellan. Snabb-skorna för intervaller och mil-loppet. Nötarskorna för långpassen. Lättviktare med bra dämpning för tempo-passet, och ett par andra lättviktare för långlopp, halv- eller hel-maran. Och som vi alla vet - Löparskor är ju färskvara. De ska förnyas varje år, eller?

Ni som följt min blog ett tag vet att jag har en viss passion för springskor. Att få komma hem med ett nytt par gör mig nästan religiös, och jag tycker oftast att skorna är värda varje liten krona. Jag är inte speciellt bra på att shoppa i övrigt, men när det kommer till löpargrjerer och speciellt skor, kan även jag sätta sprätt. Och det är verkligen hur lätt som helst att spendera på löparskor, för de är ju inte direkt gratis.

Jag har sprungit med samma sko-märke de senaste 10 åren. Orsaken är att jag tidigare hade mycket problem med fötterna och fick skavsår och allt möjligt, men när jag började använda de skorna jag har nu "hittade jag hem". Sedan dess har jag hållit mig till detta märke; det känns som ett säkert kort, och jag tror faktiskt inte att jag kommer att gå över till ett annat märke.

Min lojalitet, har jag märkt, kan ändå bero på säkerheten i att köpa dessa skor. Lägger jag 1800 spänn på ett par springskor, vill jag för sjuttsingen att de ska vara perfekt. Jag vågar inte ta en risk att köpa ett par som jag inte kommer att kunna använda. Med priserna som råder vill man inte köpa skor som inte är 100%.

I katalogen som jag nämnde tidigare, fanns även en hel del springskor i det billigare segmentet av kedjans eget märke. Kläder har jag haft av det märket, och varit nöjd, men skor känns som en annan sak. Jag vet inte varför det är så, men skorna känns mera märkesberoende. Vart kommer jag då med detta? Tja, min passion för springskor gör att jag tycker att det är värt att köpa de skor jag vill ha, samtidigt som jag tycker att priserna är i det saftigaste laget, speciellt som man vill ha flera par parallellt (vilket man kanske inte behöver egentligen).

Hur tänker ni? Beredda att spendera på skor? Vågar ni testa nya, osäkra kort? Kör ni med det par ni köpte på rean förra hösten (som säkert är tillräckligt färska)? Är springskorna, som för mig, en del av grejen med sporten, eller är det en tråkig, kostsam utgift?

fredag 9 april 2010

Fredagsflärd

Det må inte gå så fort, inte heller så långt, och jag har dragit på vintertights igen. Jag vet att jag tjatat om mina Noosan, men idag är det äntligen dags. De får bli mina fredags färdskor. Kl 7.10 kommer jag att springa över Västerbron. Wiiiiihaaa!

onsdag 7 april 2010

Ordinerad löpning (typ)

Igår var det igen dags för ett besök hos Neurodynamik-David för en check av höft-rygg-ljumsk-nerv-i-kläm-problemet. David noterade en klar förbättring sedan mitt förra besök, och det känns som om mitt tålamod ändå gjort att problematiken är på bättringsväg. Förra gången kände jag en ömhet mellan två kotor, men nu var det bara i ett "mellanrum" som det var ömt. Några knak i ryggen och akupunkturliknande, smärtlindrande behandling gjorde att jag, liksom efter förra besöket, kände att ett slags tryck på höften lättade, och det lättade också ordentligt i skallen.


Igen berättade David en massa intressanta saker om hur nerver, ryggrad och kroppen allmänt fungerar, vågar dock inte återge det han sa eftersom det finns allt för stor risk för att jag berättar något jag kommer ihåg fel.

Det jag kommer ihåg, och vet att jag förstod rätt, var att löpning fortfarande rekommenderas :) . Gärna korta pass, där jag ser till att slänga ordentligt med armarna för att få en ordentlig rörlighet, uppmjukning och genomströmning i hela bål-partiet. Så gott som ordinerad löpning gillas skarpt, och även om jag ännu ska ha tålamod att ta det lagom, känner jag mig nu väldigt positiv trots att det alltid finns risk för att det kommer bakslag.

Transportlöpning både till och från jobbet, inte hela vägen men ändå. Hela förmiddagen njöt jag av känslan som man har när man morgontränat. Känslan när hela kroppen är mjuk och behaglig. Västerbron attackerad två gånger idag gör att jag även ikväll känner mig mjuk och behaglig - inte en dag för tidigt.

tisdag 6 april 2010

Craft-lunch

Jag kollade precis in på Craft's hemsida och hittade detta filmklipp. Ett gäng medarbetare kör ett träningspass på lunchen, något som jag tror att arbetsgivaren får igen i ökad produktivitet. Det verkar vara ganska olika från företag till företag hur man främjar de anställdas hälsa, och motionsmöjligheter. Många har friskvårdsbidrag, kanske sponsrat gym-kort eller träningsmöjligheter på arbetsplatsen.


Jag är väldigt nöjd att det på min arbetsplats finns möjligheter till duschutrymmen eftersom jag oftast transporterar mig springandes till och från jobbet, och möjligheten till dusch och ombytesrum är guld värt. Ifall man skulle vilja ta ett löppass på lunchen skulle det ju också funka. Vi har även tillgång till ett litet gym där jag ibland brukar träna styrka. Jag har inte riktigt kommit mig för att träna på lunchen eftersom jag föredrar att ha en relativt kort lunch, och de få gånger jag lunchtränat har jag tyckt att själva lunch-intaget blivit naggat, och jag har slängt i mig lunch på 10 minuter och det gillar jag inte riktigt.

Hur ser det ut på din arbetsplats? Uppmanas ni att träna? Har ni en praktisk möjlighet att göra detta i samband med jobbet?

söndag 4 april 2010

Löparsmärta

Det är inte maximalt roligt att springa med smärta. Det går ibland, men det är inte det bästa, och ibland går det inte; då känns det ruttet. De inlägg som jag skrivit om löpträningen sista tiden innehåller så gott som alltid funderingar kring grad av ont; ont-ont; springbar, men ont; känningar men inte ont osv. Smärta.

I kommentarer har bl.a. Anneli och Jonna haft liknelser till smärtorna. Anneli som har problem med hälsenorna skrev att hon, som brukar få en sådan springlust när hon ser löpare, nu istället tänker aj. Ont. Det gör ont när hon springer, så associering till löpning är en smärta. Jonna hade en tanke på samma spår, och en tanke som också besöker mig ofta. Det första som gick genom huvudet på morgonen för Jonna när hon hade problem med knäna av löpningen, var "hur känns mina knän?". Min första tanke på morgonen är nästan uteslutande "Hur känns det när jag tar dagens första steg? Vågar jag stödja på vänsterbenet?" Smärta? Ont? Ont-ont?

Det är förvånande hur hjärn-tvättad man kan bli av sina egna känningar, och hur långt ens hjärna faktiskt fokuserar på att tänka på ontet, och hur hjärnan så gärna vill och nästan tror att man en dag ska vakna upp och så är all smärta borta.

Förra veckan då jag talade med Neurodynamik-David berättade han en del intressanta saker om smärta som jag inte vetat tidigare. Hjärnan kan uppfatta bara en smärta åt gången, och det blir då naturligt den starkaste smärtan som registreras. Det förklarar varför det känns som om ontet förflyttar sig i höft-ljumskpartiet för mig. Det förklarar också känslan av ont som jag känt på t.ex. marathonlopp. Ibland har jag haft lite ont där och ibland där; men då har det mer varit övergående och nästan en form av hjärngymnastik för att ta tankeverksamheten bort från själva kämpandet.

Efter att (igen) avbrutit ett pass p.g.a. smärta som var starkare än vad jag ansåg vara nyttigt med tanke på rehaben, känns det som om jag valt fel riktning att springa runt jorden. Motvinden verkar inte ge med sig. Vad vore löpningen utan smärta?


fredag 2 april 2010

Påskaftonspass

Vad är en lördagmorgon utan ett löppass? I min värld hör det liksom ihop, åtminstone när jag är hemma. Allra helst ska det ju vara ett riktigt långpass, men i dagens läge är jag glad och nöjd över mitt påskaftonspass på ca. 12 km. Höft-/ ljumsk-området känns, men gjorde inte ont-ont (ett väldigt användbart Ingmarie-uttryck).

Idag var det verkligen härligt springväder. I slutet av passet mötte jag min vän Staffansom just nu laddar för TEC 100 miles som går nästa helg; alltid motiverande att få snacka av sig med likasinnade. Jag har ju mest tränat för mig själv senaste tiden eftersom jag måste ta det lugnt och det kan vara svårt att behärska sig när man springer med andra, men jag börjar verkligen sakna social-löpningen med mina fina löparvänner.

Jag stack ut så pass tidigt, redan vid halv nio, att fodrade tights var att föredra, men nu har kvicksilvret klättrat uppåt, och jag tror att det kommer att bli en promenad i solen snart för att locka fram fräknarna på nosen.

torsdag 1 april 2010

Nattliga lopp

Det är inte speciellt ofta som jag drömmer om löpning, men det händer ibland att jag drömmer om lopp; antagligen för att det känns lite mer spännande. Senaste tiden har jag dock haft fler löpardrömmar än vanligt, vilket säkert beror på att jag inte varit riktigt kry och sett mina lopp-chanser flyga förbi.

Ett lopp, som skulle bli årets "fokus"-marathon, den mara där jag skulle spräcka 4 timmars gränsen, är Vällingby marathon som går av stapeln nästa veckoslut. Det är inte aktuellt i dagens läge, däremot i drömmarnas värld - där kan vad som helst hända.

En natt var det i min värld dagen för Vällingby marathon. Jag var i hyfsad form, men omständigheterna var lite speciella. Jag hade nämligen lyckats värva min syster att också springa. Jag tyckte att halv-mara-alternativet skulle vara lagom för henne, men hon tyckte att hon lika gärna kunde satsa på hela när hon ändå var i farten. Som ofta är fallet i drömmar, är det lite tight om tid, och vi var något försenade när vi skulle packa in oss i bilen. Tilläggas bör att vi packade med oss även längdåknings-utrustning sådär ifall om att det skulle behövas, och till vårt förfogande hade vi farmors gamla bil. Bilen var lite för liten för syrrans långa diagonal-skidor, så det var lite meckigt att packa ihop allt.

I drömmen kom vi oss aldrig iväg till start, jag vaknade innan det, men jag är fortfarande nyfiken på hur det gick för oss. Speciellt hur det gick för min syster, och huruvida vi var tvungna att använda längdskidorna. Typiskt att man alltid vaknar när det är som roligast.