Åh, så fint

Idag på hemvägen hade jag stämt spring-träff med Staffan. Jag kan inte skryta över att jag använde ett brett ordförråd under passet hemåt, för jag var så tagen av det vackra vädret, den fina naturen, det trevliga sällskapet, och den underbara löpningen, och sa säkert "men se vad fint! "åh, så härligt" "men, så skönt" "åh, så här ska det va" i varannan mening. Men det är så det är. Att säga nåt mer är överflödigt.

Prylmummel

Eftersom jag senaste tiden lärt mig att skriva allmänt negativa inlägg, börjar jag nästan tycka att det hör till. Idag kan jag inte klaga på diverse krämpor, så jag tänkte istället gnälla på prylar.

Först: Kompressionsstrumpor. Jag har skrivit mycket gott om dem, har några par i rullning och jag använder kompressionsstrumpor ganska stor del av passen; har jag inte dessa har jag andra löparstrumpor, men det är de första jag vill gnälla på. Idag kom tån fram på ena strumpan. Morr. Betalar jag 200 spänn för ett par strumpor, ska väl inte tån komma fram så fort.

Foto: Privat. Och speciellt vassa tår har jag inte heller...

Sen: Svarta pulsband. Varför ska pulsbandet alltid vara svart? Jag tenderar att lägga pulsbandet bland träningskläderna, som ju så ofta också är svarta, och hur lätt är det sedan att hitta pulsbandet? Kan man inte börja tillverka banden i neon, eller ännu hellre - i turkos?! Då skulle även jag ha kunnat springa med pulsband idag.

Ja, och livet är ganska härligt när man kan mumla över sådana saker.

Efter att igår i min ivrighet ha avverkat över 20 km löpning, var jag i morse rädd att jag skulle få betala priset, och få ett ljumsk-bakslag, men som tur var kändes det riktigt bra också i morse. Jag såg ändå till att vara extra förnuftig idag, och tog det lite lugnare, vilket jag måste försöka vara framöver också. Man ska aldrig ropa hej har jag lärt mig, och när jag nu är på gång att slå mig tillbaka vill jag inte förstöra den chansen.

Fighten om Västerbron

Att tävla med andra löpare när man tränar är en bra morot för många för att dra upp tempot, klämma i det där lilla extra, känna sig lite mallig för att man krossade snubben i grön jacka. Tyvärr fungerar jag tvärtom. Jag blir lite anti av tävlande på träning, och har tom. svårt att känna mig taggad av klubbkompisarna på Linnéa träningarna, och därför ser jag inte att jag absolut behöver vara med på träningarna; ska jag springa intervaller eller tempo-pass, gör jag det hellre själv. (Dethär är alltså då jag kan springa fritt; nu är jag ju något begränsad av skadorna.)

I går morse träffade jag på någon som gärna ville mosa mig ordentligt. En kille med ryggsäck och jag stod samtidigt vid ett rödljus, och jag kände redan då några mördande blickar (som under inga omständigheter kunde förväxlas med "schysst brud"-blickar), och när det blev grönt, kalvade killen iväg som tusan. Jag brydde mig inte desto mer; tänkte bara att han hade lite bråttom, och helt enkelt sprang i den farten. Såg att han var framför när vi började springa upp på Västerbron, och tyckte det såg lite segt ut för killen. Det syntes att han var ordentligt medtagen, och jag var, för hans skull glad att vi var högst upp på bron när jag i min joggingfart passerade honom. Det hade han nog inte räknat med. Som ett spjut kom han omgalopperande, drog ett försprång till mig och lugnade sedan ner sig. Jag flinade för mig själv; tänkte "män", sprang vidare. Det visade sig att vi skulle ta samma väg längre fram, och jag kom igen ifatt killen vid ett trafikljus, där jag kunde jogga på (eftersom killen stannat av och beställt grön gubbe), och när han igen kom spurtande om var jag nästan lite rädd... killens blickar var inte nådiga i detta skede, och han var nog rätt så nöjd att jag där tog en annan väg.

Jag hoppas (och tror) att killen fick ett ordentligt pass igår; samma tid och plats idag ifall du läser detta :)

Un-stopp-able

De två senaste månaderna har varit tuffa för mig och mitt löpar-jag. Jag har bott i något av en dimmig värld, där det konstant funnits något som oroat mig, som gnagt ordentligt.

Äntligen har dimman lättat, jag känner mig rätt så genom-scannad, mina järnvärden är åter som de bör vara. Visst har jag ännu känningar/ ont (ibland) av höft/ ljumsk skadan, men det är liksom en annan sak. Det är ju ganska ytligt.

Efter dagens läkarbesök kändes det som om jag fick ta av mig den blyväst som jag gått med senaste tiden, så skönt! De restriktioner jag haft på vad jag "fått" träna är upphävda och jag kan igen träna obegränsat (alltså inte ta hänsyn till att det kan finnas något lurt i kroppen). Av en händelse "råkade" jag ha springkläder med i ryggsäcken, och kunde på vägen ut från mottagningen hoppa in på toaletten, svira om till löparmunderinga, och kuta iväg. Passade på att springa via Linnea-träningen, vara med på uppvärmningen och suga i mig lite löparinspiration, och sen fortsätta springandes hem.

Tack till alla som kommit med peppande kommentarer, mail och speciellt tack Carina, Mia och Staffan för att jag fått ventilera saker med er. Och Carina - Nu orkar jag också springa uppför hela backen! Jag känner mig Unstoppable!

Värstingtightsen

Förra veckan fick jag ett mail med rubriken "Äntligen CW-X" av SupplyStation-Stefan(SupplyStation positionerar sig som ett alternativ till "de stora", och erbjuder ett sortimet för extremlöpare). Yes - tänkte jag, nu är kompressions-värstingarna här. Idag fick jag då tightsen som jag ska testa, och jag bestämde mig för att dra dem på mig redan när jag skulle springa hem. När jag drog fram tightsen ur förpackningen började jag nästan kallsvettas, och ångrade att jag som svar till Stefan skrivit att jag antagligen bör ha storlek S för att få den rätta kompressionseffekten, eftersom jag har så stickiga ben. Hur skulle jag komma i de brallorna? Som tur var, så var det inte så krångligt som jag först befarade, och när tightsen väl satt, satt dom som ett smäck. Kompressionseffekten visar ju sig främst då man springer längre distanser, och jag får lov att återkomma med utvärdering och beskrivning av "tights-teknologin" när jag kunnat springa längre sträckor. I vanliga fall springer jag oftast med kompressionsstrumpor, mest för att jag tycker att de är sköna för benen, och jag inbillar mig att de ska ja en bra återhämtningseffekt.

RunnersGear-Zebban har tidigare skrivit om CW-X tightsen; den recensionen kan ni läsa tills vidare; Zebban burkar kunna sina prylar.

I övrigt en bra måndag, med lyx i form av en ny tandkrämstub, så nu slipper jag att mangla den gamla tuben fem varv när jag avverkat min transportlöpar-sträcka till jobbet. Sweet.

Som en kossa

Trots att jag ännu är lite begränsad av min höft/ ljumske, har vårkänslan gett detdär extra skuttet i benen. Joel nämnde något om kossorna som släpps ut, och jag måste säga att jag känner mig lite som en kossa. Alltså en kossa som kommer ut på grönbete. Kanske ännu lite rostig på dethär med att springa fritt, men efter ett tag till på grönbete, då så.

För två veckor sedan gjorde jag en mellan tummen och pekfingret bedömning att jag nu skulle vara back on. Inte riktigt där ännu, men det börjar brännas. Det har blivit rätt så behagliga små löparrundor både lördag och söndag, och hantlarna har fått känna vinddrag, det händer inte varje dag.

Asics Gel Kayano 16

Jag har fått några modeller Asics löparskor för test och utvärdering. Tidigare har jag skrivit om Asics GT-2150, det kan ni läsa här. Nu har turen kommit till Asics Gel Kayano 16.

Enligt beskrivning är Kayanon, i likhet med 2150, en sko med bra komfort, bra stabilitet och bra dämpning. Årets modell är några gram lättare än tidigare års modell, och dammodellen är utrustad med "soft top duomax", som gör att hälsenorna avlastas.

Förra året sprang jag väldigt mycket med föregångaren till denna, Kayano 15, och därmed visste jag lite vad som väntade, och nu har jag sprungit ett antal mil i årets modell. Jag måste medge att jag blev förvånad när jag började springa i de nya. Hälen är kanske en mm. högre (alltså sulan/botten är tjockare under hälen), och det märks tydligt. Upphöjningen gör säkert så att hälsenorna är gladare, men det är ovant i början, inte så att det stör, men det känns annorlunda, speciellt om man som jag springer med andra skor emellan.

Modellen har en tuff konkurrent i min bedömning, eftersom jag alltid tenderar att jämföra med mina favoritskor, de lätta DS-Trainers, vilket kanske inte är helt rättvist. Kayanon känns lite klumpig när man är van vid lättviktare. Dämpningen i de olika modellerna kan dock inte riktigt jämföras, och enligt min egen erfarenhet håller Kayanon mil på mil, medan DS Trainern tenderar att bli stum efter ett tag. Som exempel: Under tiden jag haft ett par Kayanos, är jag nu inne på par nr. 3 av Trainers, och då har jag växlat mellan modellerna ganska jämt.

För en löpare med starkare pronation är Kayanon ett bra alternativ eftersom den är så robust, och även för en lite tyngre löpare är modellen ett bra alternativ. Om jag jämför Kayanon med GT-2150, anser jag att den största skillnaden är att Kayanon är stabilare, och förstås då den extra dämpningen i hälen, men man kan inte undå att den är tyngre.

Jag såg precis att Kaynaon också finns med på top-listan över årets springskor på marathon.se, något som inte förvånar mig (tror dock att informationen gällande vikten på skorna inte är korrekt i testen; Kayanon väger närmare 300gr). Modellen brukar hävda sig bra i sådana tester. Det är en väldigt bra sko, och jag kommer att stå fast vid Kayanon som min nötar sko. Den är klumpig, men känns väldigt skön att springa i, och trots att den är bland de dyraste modellerna på marknaden, kan man nöta väldigt många mil.

En smula lat

Jag känner fortfarande att det känns lite fel att inte ha ett långpass inplanerat då det är lördagsmorgon. Men nu hoppas jag att det är en tidsfråga; snart tror jag att jag kommer att kunna springa långpass igen. Jag måste nu ändå erkänna att det känns ganska skönt att få slappa en tidig lördagsmorgon, njuta av gott kaffe, av frukost, se på nyheterna. Det verkar inte bättre än att jag blivit en smula lat.

Reklam eller tips?

Nu som då poppar det i bloggar upp inlägg om etik kring reklam i bloggar, och hur man som bloggare förhåller sig till eventuella gratisprylar man, om man har tur, och är väl inarbetad, kan få. Idag läste jag ett inlägg som en lite vilsen Miranda skrivit, och bl.a.Sara har tidigare skapat debatt i ämnet.

Bloggar är en ganska het kanal för marknadsföring, och ett rätt kraftfullt verktyg för företag att få visibilitet för sina produkter (något mer ingående ska jag inte ta upp hur sociala medier fungerar, eftersom jag inte har den kunskapen). Många bloggare som får chansen, verkar välja att haka på varje möjlighet att samarbeta och marknadsföra produkter. Ni ger en pryl till mig, och jag skriver (gott) om prylen på min blog. Deal. För min del får var och en göra precis som dom vill, och jag läser gärna om diverse prylar, bara det är med måtta. Att marknadsföra (för att inte säga kränga) produkt på produkt är väl också okej, men inte intressant läsning för min egen del. Sådana bloggar går bort från min läsarlista.

På högermarginalen på min blogg snurrar konstant reklam. Reklam som inte på något sätt hör till mig, och som jag inte står för, och inte heller har någon ekonomisk vinning av. Ja, jag störs faktiskt av reklamen ibland. Jag störs också till viss del av att ha bloggen hos RW, eftersom jag misstänker att det kan göra så att bloggen uppfattas som kommersialiserad, trots att jag skriver bloggen helt gratis för RW. Det som lockar mig till RW, erkänner jag är att jag når ut till en större läsarkrets, och får jag leka ambassadör för löparlycka för ett bredare spektrum är jag nöjd. Jag vill ändå inte att min trovärdighet ska stå på spel.

På min blog förekommer ibland tester av produkter, tips osv., både gällande saker som jag fått, och saker jag köpt. De saker som jag eventuellt fått, och väljer att ta emot, är saker som jag står för, och är det skor/ kläder eller vad det må vara, som jag tagit emot som jag inte gillar, så skriver jag det. Jag gillar löpar accessoarer, och tycker att det vore knasigt om jag inte skulle kunna skriva om t.ex. mina Asics skor, då de är de bästa mina löparfötter och ben vet. Jag drar mig inte heller för att tipsa om en artikel i en konkurrerande tidning till RW om det är något jag vill tipsa om. Jag tycker dock att Ni som läsare har rätt att veta om att jag fått en produkt, och skriver det isåfall. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag uppskattar att få eventuella test-produkter, och jag ser det ändå som en viss bonus för den tid jag lägger på bloggen.

Största vinningen med min blogg är ändå alla motiverande, uppmuntrande kommentarer både för löpningen och bloggandet, mail om tips och råd, och vännerna jag träffat genom detta.

Snorkkis-skon

Idag har jag varit och designat min egen Adidas sko. Jag och några andra bloggare är involverade i en satsning (gemensamma träningar etc. som jag dock inte kunnat delta på eftersom de varit dagstid) mot Göteborgsvarvet som Adidas gör, och har i och med det fått möjligheten att designa vår egen sko.

Det som jag ser som största fördelen med detta koncept är att man kan anpassa skorna efter sina egna fötter. För de allra flesta skiljer sig vänster- och högerfoten i längd och bredd, och med anpassade skor får man precis den storlek man behöver, och man kan även få skon med eller utan pronationsstöd beroende på vad man behöver. En bonus är ju att man kan skapa sin egen design.

Egentligen är jag inte en rosa-typ, men nu blev det faktiskt en cerise rosa sko med detaljer i orange (har redan skor i min favoritfärg turkos :) ). Eftersom man även fick ett tryck på skon, fick skon prydas av "Snorkkis", och Snorkkis skon är här. Designen fri att använda.

Foto: Privat. Mina cerisefärgade skor med texten Snorkkis som är lite suddigt

Att göra den egendesignade skon kostar 300 kr extra (+vanliga skopriset på 1300), och då får man alltså ett par som är anpassade enligt egna fossingar. Det tar ca. tre veckor innan jag får mina snorkkisar, och så får vi se om även jag kan springa i Adidas.