Slösare

Rutiner är bra. Jag gillar rutiner. Då är jag effektivast. Och jag gillar att vara effektiv. Effektivitet är mitt andra namn. Ibland halkar man dock ur rutinerna. Tappar en viss effektivitet. Fokuserar om, fokuserar på annat.

Senaste dagarna har det helt enkelt varit fokus på annat än de vanliga rutinerna, och träningen har inte prioriterats. I morgon hoppas jag på en ordentlig endorfin-sysselsättning. Som jag längtar, och som jag tycker att en lördag utan långpass är slöseri på lördag. Snorkkisen - en lördagsslösare.

Fortsätter reka #4

Efter att ha kollat in marathon sträckningarna i Chicago, Boston och London fortsätter jag nu rekandet på lite närmare håll. I morgon ska jag nämligen kolla in banan i Helsingfors - staden som fram till för tre år sedan var #1 på stad som jag trodde att jag skulle bo resten av mitt liv i.

Helsingfors marathon (eller Helsinki City Marathon) går i augusti varje år, och är ett lopp som jag ser ganska nära till hands att springa. Att banan går så gott som förbi det kvarter i Rödbergen - Eira området där vi bodde några år gör inte aptiten sämre. När jag tänker på marathon och Helsingfors är det dock inte Helsingfors maran jag tänker på, utan mer VM-maran under friidrotts VM i Helsingfors 2005. Så otur med vädret som det var under dessa tävlingar kan man inte förstå att det var. Under maran var det dock okej väder, och vi kollade med stort intresse in löparna. En del klagomål kom det från löparna att stor del av banan fick på gator med kullersten. Jag vet inte om detta gäller för banan på det årliga marathonet också, eller om dragningen var mycket annorlunda under VM.

Utkanten av Gräsviken en sommardag. Här var det lite bättre väder än under friidrotts-VM 2005

Med en lite pirrig känsla ska jag reka delar av banan i staden som nu är #2 på min "potentiella städer att bo i"-lista. Staden som är #1 har ju dessutom fått en ny bansträckning inför 2010; kanske borde man även reka banan här?

Bloggmingel

Igår skrev jag nåt om Runners High; finns det något som heter Bloggers High också? Precis hemkommen från bloggmingel på Röhnish känner man sig lite extra blogg-glad. Dessa söta tjejer skulle jag annars inte ha träffat! Inte varje dag man får snacka på riktigt med Miss Agda (som varit med och fixat det hela), Åsa, Mikkan, Lovisa, Kotte, Lisa, Kaaja, Nilla och många andra - och dessutom dricka vin och äta goda snittar på en onsdag,

Mörkare

Janne skrev i en kommentar till gårdagens inlägg att hans grannar tyckte att det var bra med mörkare kvällar, och då att Janne var ute och sprang i mörkret. Jag antar att grannarna gärna skulle ha den kondition och löparform som Janne har, och därför var lite avundsjuka, och kanske kände sig lite taskiga för att de själva inte tränar lika mycket.

I går morse när jag var på väg till jobbet, eller var så gott som framme, och gick hastigt in på 7/11 för att bunkra upp med lite frukost, träffade jag på en kollega som köpte kaffe och kanelbulle, och vi tog sällskap sista biten till jobbet. På vägen berättade jag om min transportlöpning, och som vanligt tycker alla att det är väldigt effektivt och ambitiöst. Utan att tänka efter tog vi även hissen upp de få våningarna, och framme på vårt plan tackade kollegan för att jag också tog hissen. Då kunde han känna att det ännu fanns hopp för honom själv. Vardagsmotion är inte riktigt min starka sida sa jag till honom, samtidigt som jag mörkade att jag faktiskt brukar springa både till och från jobbet.

Idag på hemvägen upplevde jag ett av de bättre löppassen på länge. Vi tog en omväg för att få lite längre distans, och det kändes bra, flöt på, ja, något i stil med Runners high. Den känslan går inte av för hackor!

Vaken igen?

Förra veckan klagade jag lite smått på att jag var så trött på mornarna, och att mina 7.5 km till jobbet utfördes mer eller mindre i sömnen. Vissa dagar var jag t.o.m. förvånad att jag faktiskt kom rätt.

Jag hade redan då vissa förhoppningar om att detta skulle reda upp sig när vi skulle gå över till vintertid. Med en observation i bagaget kan jag säga att så är fallet. I morse var både skallen och kroppen vaken när jag sprang mitt morgonpass. Det var likadant för snubben som jag sprang med. Vissa gånger brukar han få ta fast sin hjärna som svävar några meter bort, men idag var den med redan från start. Dessutom fanns det mycket spring i benen på hemvägen trots att det var väldigt mörkt. Men sådär mysigt mörkt.


Nu väntar jag bara på att jästsvamparna skall vakna till på allvar också så att jag får grädda mina frallor. Och imorgon blir det test #2 av vakenhetstestet.

4063

Så många km har jag sprungit såhär långt detta år. 27968 minuters träning, alltså ca. 460 timmar (där ingår även annan träning såsom styrketräning, cykling, ländskidåkning osv.)

Mia skrev ett inlägg där hon laborerat fram att hon sprungit 14 x marathon distansen under tävling i år. Detta fick mig lite nyfiken på hur mycket jag sprungit, inte bara under tävling, utan totalt under året. Veckonoteringar har jag ganska bra på koll, så även månadsnivåerna, men jag har aldrig riktigt tänkt på vad detta innebär på årsnivå.

Säg att det nu gått 300 dagar på detta år, och är 60 (+) dagar kvar på 2009. Är det någon speciell träningsmängd jag vill komma upp i under året, så bör jag göra något åt saken nu. Men, nej, det är det ju inte. Då blev kanske hela inlägget betydligt mer ointressant, men eftersom jag gillar att sitta och analysera statistik, så spinner jag vidare. Dessutom har jag varit lugn och sansad allt för länge; inga marathons i evighets-intervall form eller ultralopp på senaste tiden.

460 timmar på 300 dagar blir i snitt 1.5 timmar om dagen; det är ganska bra i linje med att det tar mig ca. 43 minuter att springa en väg till jobbet + lika länge hem + ett långpass på helgen och lite extra träning på det. (Lite nyfiket måste jag kolla med brorsan vad han ligger på.)

Så vart är vi på väg? På bilden cyklar jag i Amsterdam, antagligen på väg till någon sevärdhet. Men nu då?

På bloggen har jag haft som plan att träna 7 timmar i veckan, vilket jag har tränat typ 2 veckor; annars har det hållit sig betydligt högre. 7 timmar i veckan ger ca. 350 timmar på årsbasis, så den planen har jag visst övertrasserat för länge sen.

Så - vad kan man nu hitta på med 4063 km och 460 timmar och drygt 60 dagar?

5000 km känns bara som puckat (om man då inte vill dra på sig skador), 500 timmar känns som inom lite väl bekvämt räckhåll.

Så - bring it on! Ge mig förslag. (Men jag kan ju erkänna att jag har ganska svårt att ta till mig råd av andra; det liksom rinner av ganska lätt - men är det något jag gillar kanske jag nappar).

2h sladdtugg

Så inledde jag min lördag morgon. Eller; vi kan kalla det långpass.

Hur härligt är det inte att springa bland alla dessa höstlöv?

När jag springer mina långpass ensam har jag gärna musik i öronen. Vanligtvis är det då ipod:en som är med, men idag hade jag lust att lyssna på radio i stället. Jag av-aktiverade jobb-push-mailen så att jag inte skulle störas och vara nyfiken på dem, klickade på mix megapol och gav mig iväg. Handsfreen är inte lika smidiga som ipod lurarna, så första 15 minutrarna fick jag försöka justera sladdarna, se till att lurarna hölls i öronen, trixa och fixa. Efter 15 minuters justerande märkte jag att lurarna och pladdarna höll på plats bäst om en bit av sladden liksom klibbade fast på underläppen. Då var det frid och fröjd. Första 10 minutrarna efter detta konstaterande körde jag med strategin att alltid spotta ut sladden när jag mötte någon, men de som springer i Stockholm vet att man oftast möter någon vid minst varje 50-100 m. Sladden fick helt enkelt ligga fastklibbad, och folk fick stirra lite konstigt på mig. Och de mötande kollade faktiskt med lite skum, undrande blick. Till slut tyckte jag att jag kunde bjuda både på att se riktigt glad ut åt alla och samtidigt tugga sladd. (Och det är tydligen inte bara jag som har problem med handsfree sladdar; Ingmarie verkar också vara utsatt).

Sladden klibbade fast riktigt bra, så jag behövde faktiskt inte ens ta till tänderna. Och lakritssnören är det inte, för godis har jag inte käkat de senaste 17 åren.

Och långpasset då? Jo, det gick bra. Första 15 km gick väldigt lätt, med 5 ytterligare km med viss ansträngning. En viss styvhet som jag kännt i höften under veckan var borta, och det var skönt att springa. 45 minuter cykling på de 20 kilometrarna, och det blir ett ganska bra långpass, t.o.m. med variation.

Morgonmörker och ljuspunkter

Kort uppdatering om egentligen ingenting. Full koncentration på jobbet, full avkoppling på transportsträckorna och full koncentration på att vara hemma när jag är hemma. Torsdag kväll och över 6 mil hittills denna vecka, lite brist på tempo, men springet i benen finns.

Är det bara jag som är speciellt trött på mornarna nu? Nästan alla mornar denna vecka har jag haft sådana problem att ta mig upp när wake-up lighten väckt oss. Jag skulle så gärna stanna kvar, dra täcket över huvudet och bara sova en liten stund till. Tröttheten har ofta hållit i sig en bit på vägen till jobbet, men lagom till att jag duschat, klätt mig och ätit frukost har jag blivit pigg som en lärka. Jag skulle nästan vara orolig att jag hade någon brist, eller var överansträngd om det inte var så att jag är pigg resten av dagen (vilket jag är). Jag misstänker starkt att morgontröttheten beror på att det varit så mörkt på mornarna nu; efter helgen då vi drar klockorna en timme bakåt får man ju springa till jobbet i nästan dagsljus igen (och sopsäcksmörker hem), men det borde väl få även kroppen att förstå att det är morgon då det är morgon.

Runners och Starbucks.

Och som löpare tycker jag att det hör till att dra mitt strå till stacken och säga tummen upp för omslagsbilden på senaste Runners World, och som bloggare säger jag high five för att Starbucks kommer till Sverige. Även jag är Starbucks-fan, har några påsar Starbucksbönor hemma, bara att mala och brygga, och har också publicerat bild med en Starbucks kopp i handen på bloggen.

Man är så typisk alltså.

Passiv - Ett aktivt val

I april i år tog jag beslutet att gå med i IF Linnéa. Antagligen den blogg-tätaste klubben i landet, och om jag själv får säga, också den klubb med de skönaste och härligaste löparna. Att gå med i klubben var antagligen det största lyftet för mig gällande löpningen för året. En ganska konstig grej med tanke på att jag nästan aldrig tränar med klubben.

Sedan april har jag varit på fem träningar om jag inte kommer ihåg fel. Med tanke på att det ordnas träningar två gånger i veckan känns detta ganska sparsamt. Ändå känner jag mig som en av gänget. Jag känner inte de flesta i klubben, och ännu fler av medlemmarna vet nog inte att jag finns. Jag håller ändå ett nyfiket och intresserat öga på mina kära klubbkompisar (som jag aldrig träffat) via klubbens hemsida och forum, och ofta har det hänt att jag tränat med samma upplägg som dem, men för mig själv och vid annan tid på dagen.

Så - varför är jag då så passiv? Jag tränar ju minst 10 pass i veckan. Borde jag inte få in i alla fall ett pass i veckan med Linnéa? Jo, det tycker man ju. Skulle inte Linnéa träningarna vara bra för min utveckling som löpare. Jo, minsann! Jag skulle säkert kunna träna 30% mindre och fortfarande få bättre effekt än nu om jag var med på kvalitetspassen med klubben.

Så- varför är jag inte mer aktiv då? Är det inte roligt att få den uppmuntrande pushen när man kör sin sista intervall, att få gotta sig i löpar-nörd snack och att känna gemenskapen. Jo, klart som f-n. Ändå har jag prioriterat på ett annat sätt. Jag kan inte skylla på att jag inte har tid. Tid finns alltid. Det gäller bara att planera och prioritera. Tankar kring tid och träning är i sig så stort ämne, så det får bli ett separat inlägg mycket snart.

Om jag ändå ska ge en liten orsak till varför jag ändå oftast tränar ensam, har det nog att göra med mig som person. Jag föredrar helt klart att umgås med en eller två andra framom en stor grupp. Jag ser också träningen som en viktig avkoppling. När jag avslutar arbetsdagen vill jag gärna ha lite tid för mig själv, och slänger mig ogärna in i grupp igen. Träningen ska för mig vara avstressande, och inte uppstressande. Den ska GE energi, inte TA.

Att vara med i en förening kan ibland göra att man känner en viss press på sig själv. Man vill gå framåt lika bra som de andra, man vill klara lika många och snabba backdrag som övriga osv. Jag har bestämt mig för att inte låta en sådan stress förstöra den lycka och glädje jag ser i löpningen. Jag är en person som är ganska bra att lägga press på mig själv; t.ex. gällande karriär, och tror att det kunde bli för mycket av det goda om jag även lade på motsvarande press på träningen. Så är det för mig.

Jag tror ändå att de flesta som går/ är med i en förening, gör det just för att få denna lilla extra press att ge detdär lilla extra, att få träna tillsammans osv. och det är verkligen toppen! På de träningspass jag varit på med klubben har man verkligen sett klubbkompisar som känt att de gett allt, överträffat sig själva, och verkligen lyst av löparglädje över att ha kämpat sig genom 6 intervaller i Rålis, eller vad som var på schemat. Underbart att se, och underbart att få dela denna känsla.

Jag beundrar verkligen de som är aktiva inom föreningen; speciellt de som på frivillig basis tar på sig en tränar roll, lägger sin egen träning till sidan för att medlemmarna ska få väl planerade, strukturerade och ledda pass. Utan någon kompensation är de där och gör allt detta för oss andra. Och alla andra i klubben som är med och pushar, stöttar, hejar på tävlingar. Tänk att det finns alla dessa fina själar som ger, ger och ger, utan att få allt för mycket tillbaka. När jag tänker på dessa uppoffringar känner jag mig nästan lite skyldig då jag inte är med på träningarna som de lagt energi på att planera och sen genomföra.

Tillsammans! Linda, jag och Staffan (vi tre i svart).

Jag kommer antagligen att fortsätta vara detta lilla passiva spöke som aktivt följer klubbkompisarna med tankarna varje tisdag och torsdag, och kommer fortsätta att ställa mig på startlinjen stolt iklädd Linnea-linne, njuta av gemenskapen och vara en i gänget. Blir jag utesluten ur klubben för att jag är föreningens lataste tränings-deltagare, och (med all rätt) anses som snyltare, måste jag väl acceptera det, men jag hoppas att jag ska få fortsätta i denna härliga gemenskap.

Hade jag inte gått med i klubben hade jag antagligen inte fått uppleva detta, detta och detta. Linnéa forewer!

Alltid en orsak att träna

Idag var det egentligen meningen att det skulle vara löpvila för min del, och det skulle tränas enbart lite styrka under kvällen. Att sitta inomhus kändes nästan på gränsen till kriminellt då det var så fint väder, och efter lite aktiviteter som bostadsrättsföreningens höst-städ-dag och mat-shopping, kände jag mig inte riktigt nöjd med utomhusaktiviteter. En perfekt dag för en långpromenad, men det verkade allt för tråkigt. Jag slängde fram idén joggingtur till maken, och han var med på noterna. Jag med mitt löppass på 2.5 timme, och han med 3 timmars triathlon-spinningpass igår hade vi inga maffigare ambitioner än att jogga och njuta av vädret, och av sällskapet. Visst kändes det i benen att vi hade tränat långpass igår, men de knappa 15 km vi avverkade i ca. 6 min tempo var ganska behagliga ändå, och väldigt njutbara.

Har man inte en träningsmässig orsak att träna, kan man väl hitta på en orsak att träna p.g.a. t.ex. vädret eller umgänget. Always a reason to run; vilket får mig att tänka på denna video (med reservation för att videon inte är speciellt sportslig och inte lämplig för känsliga läsare):

Låååångt

Jag har ju en egen liten tradition att springa långpass på lördagsmornar. Senaste långpassen har dock varit lite smått jobbiga, med skavsår, trytande tålamod, tävlingar som kommit ivägen osv. Idag hade jag inga större förväntningar än att jag ville ta mig minst 20 km; i teorin ett ganska kort långpass för mig.

Ganska pigg efteråt egentligen... det var mest under själva passet som det kändes lååångt.

Lagom till halv 9 hade det slutat regna, det var kanske 4 grader varmt, lite blåst, och viss risk för regn. Eftersom jag skulle springa passet ensam fick det bli musik i öronen, något som brukar fungera ganska peppande på långa distanser. Av någon orsak kände jag mig lite otålig, och sprang med betydligt bättre tempo än jag vanligtvis gör på långpassen. Ändå kändes det som om jag sprungit en evighet när jag passerade 10 km. Att jag hade minst 10 km till kändes knäckande och jag hade lite svårt att förstå att jag faktiskt brukar avverka 30 km på långpass ibland. Jag som trodde jag var på väg mot formtopp.

Efter första milen började det ändå rulla på lite bättre, för att igen utsättas för lite mental press vid 18 km. Då hade jag bestämt att jag inte skulle nöja mig med 20, utan det skulle bli 25 - det är ju ändå lördag tänkte jag. Vid 18 var jag tvungen att bestämma vägval; om jag skulle springa ett varv till runt viken, eller springa rakt, för att sen svänga om. Mentalt kändes rundan lång, men bara jag kom iväg på varvningen lättade det hela. Farten hölls relativt konstant, med undantaget att jag promenerade alla uppförsbackar sista kilometrarna.

25 km är faktiskt ganska långt, kunde jag konstatera idag. Visst; det är inget som borde vara något problem att klara, men skulle jag tvingas springa samma 25 ikväll skulle jag minsann strejka. Någon måtta på roligheterna får det minsann vara.

Ultrakompis

Idag på hemvägen fick jag en ny kompis; en ultra-transportlöpar-kompis. För att bli kompis med mig krävs inte speciellt mycket. Det gäller bara att imponera på rätt sätt. Kommer någon uppjoggande vid sidan av mig, med ryggsäck på ryggen, och frågar "är du också ultralöpare" är saken biff och kamratskapet ett faktum. Det visade sig dessutom att den äldre mannen, som nu alltså är min kompis, hade sprungit UppMOT 50 km, och när jag sa att jag också varit i Uppsala, kom han glatt ihåg - "Ja, men! Det var ju du som vann!". På den korta sträcka vi hade sällskap hann vi diskutera allt från TEC, SUM och Skövde Ultrafestival, till Frankfurt marathon, och bansträckningen där (snubben skulle springa sitt 25:e marathon där nästa helg).

När jag sprang iväg från jobbet idag, kände jag mig väldigt jobbsliten efter några veckor som varit ganska galna (tur att man gillar galna saker). Mina tankar cirklade främst runt funderingar på jobbrelaterat och att jag nog snart måste flytta typ ut till Täby för att hinna koppla på och av jobbet på transportsträckan, för de dryga 7 kilometrarna kändes inte tillräckligt. Att springa gick ändå väldigt lätt, vilket också var fallet i morse när jag drog några 800 meters ökningar, och som alltid är löpningen den bästa delningen mellan jobb och hem.

Och när jag hittade min ultrakompis och fick babbla på lite om ultra, kunde jag också dra fram den sköna fredagskänslan! Kul med nya kompisar; vare sig det är transportlöpare eller motorcykel-åkande muskelknuttar som jag träffade på när jag var ut och sprang i Miami i april. Fredag på det!

Shorts no more, men på väg mot formtopp

Min hjärna har inte riktigt kopplat detdär att det börjar bli vinter. Eller, hjärnan har kopplat det så långt att jag förstår att jag måste klä på mig vinter-anpassade löparkläder när jag ger mig iväg på morgonen. Idag blev jag nästan chockad över hur länge jag fick stå framför torkskåpet på jobbet och klä av mig innan jag kunde gå i duschen. Från att ha haft enbart tischa och shorts bara några veckor sedan, får man nu dra på och av pannband, vantar, vintertights, underställströja, t-skjorta ovanpå det och dessutom jacka. Ja, man måste ha så många lager då det blåser som attan. Korta shortsen, knälånga shortsen, diverse funktions t-skjortor och linnen ligger överst i skåpet med träningskläder, och jag tror i mina inre sinnen att jag ska vakna en morgon och notera +15 grader på temperaturmätaren, tillräckligt varmt för shorts. Inte så troligt att det händer, utan det är lika bra att anpassa sig till att det tar 2 minuter längre att klä på/ av sig, och att man minsann får hålla farten uppe för att hålla värmen - och ta igen de 2 minuterna i förbättrat tempo.

Väldigt vackert, höstigt och friskt. Men det är faktiskt inte sommar längre.

För mig som gärna mys-springer, är det ganska bra med kylan. Jag är inte frestad att gå sista biten hem för att njuta av naturen och det fina vädret - nej, jag håller tempot uppe för att inte bli kall. Idag t.ex. när jag på hemvägen sprang över Västerbron hade jag god lust att ta några steg gående. Men den som idag passerat Västerbron är antagligen lika medveten som jag, om det faktum att det var ganska blåsigt på bron idag. Inte gjort för att mys-jogga; visst var det soligt och fint och vacker utsikt, men tempot kunde gärna hållas uppe. Det verkar som om tempo-passen är på frammarsch.

Jag tror minsann på en formtopp i början av 2010. Undrar vad man ska med den?

Vardagsmotion

Att få in motion i vardagen är som alla vet, inte att förringa. Genom vardagsmotionen borde vi röra på oss ganska många steg om dagen, vi borde hoppa av bussen en hållplats tidigare än den närmsta, vi borde ta trappan framom hissen, och vi borde ta en snabb promenad i samband med lunchen.

Jag gör verkligen inget av detta. Nada. Zero. Nill.

Oftast tränar jag ju på vägen till och från jobbet, jag tar nästan alltid hissen (ja, det är en onödig vana - trapporna går lika snabbt om inte snabbare), och jag äter oftast lunch i samma hus som arbetsplatsen, eller väldigt nära. Jag vet inte när jag senast var ut på en promenad ensam. Det måste ha varit i närheten av sekelskiftet typ. En promenad kan vara trevligt ibland om man har sällskap, men då ska det finnas ett mål med promenaden, t.ex. att man går på sightseeing, går med ett fik som mål, foto-walkar eller liknande. Detta är ju inte motion i mina ögon, utan mer en grej för att få frisk luft, umgås, eller för att få precis den baguetten på det speciella fiket. Men sådana promenader sker ju max en gång i veckan, och då är det inte vardagsmotion det handlar om.

Orsaken till att jag började fundera över vardagsmotionen nu, var att jag varit på resande fot mycket de senaste veckorna, och då har jag ju haft lite svårigheter att få in träning, men ändå rört mig mycket mer promenerande osv. än normalt. Idag är jag åter tillbaka i transportlöpning - stillasittande - transportlöpning - stillasittande - mode igen, och jag kommer på mig själv med att tycka att det är väldigt lätt och skönt att "bara" springa sådär en 1.5 mil om dagen, medan det är lite småjobbigt att gå 1 km i stadsmiljö. Dessutom blir det fruktansvärt kallt när man rör sig i minusgrader i jobbkläder och yllejacka, springer man och är rätt klädd är det ju hur skönt som helst!

Hur tänker ni? Är ni också lika lata som mig, eller ser ni till att få in även vardagsmotion trots att ni tränar flitigt? Kanske är det också någon läsare som har så pass aktiv vardag, att det kan kategoriseras som tillräcklig träning/ motion?

Blown away

Så kan dagens löppass beskrivas. Dels var det otroligt blåsigt på båda, och dels var tankarna ute och surfade.

Igår var det full fart med program från det att jag satte foten in i taxin (har inte kommit på någon bra lösning på transportproblematiken där ännu), tills det att jag lade mig ner vid midnatt. Totalt träningsfritt, och inte heller några korridor utfallssteg.

För att ge mig själv den bästa starten på dagen, hade jag väckning på 6.00 i morse, och trots att regnet smattrade lite på hotellrummets fönster, drog jag mig upp, och stack iväg på en timmes löpning. Tankarna användes åt att kolla omkring mig, fixa en egen sightseeing, och njuta av frisk luft. Den starten på dagen tackar jag mig själv för.

Tidiga morgonpass gör att man hinner se mycket som inte andra hinner se. Dramatisk vy, mysigt till 1000!

Vid 18 landade jag igen hemma, och efter lite uppackning, mellanmål och snack, drog jag igen ut på en blåsig tur. Det konstiga med kvällens blåsiga tur, var att det kändes som om jag hade konstant medvind. Jag tog tillvara känslan, och passade på att springa fartlek. Första kilometrarna var det lite kyligt, och jag höll därför upp tempot, sen växlade jag några partier med jogg och spurter tills jag sprungit 5 km på lite över 25 minuter. Lugn jogg och några serier löpskolning på det, och jag kände mig nöjd.

Nu har lag inte transportlöpt på en hel vecka eftersom jag varit på arbetsresor. Gissa om jag känner mig taggad att få ta mig an min vanliga rutin i morgon bitti. Väskan är redan packad, spöregn finns inte som alternativ - äntligen vardag!

Motivationskick

Alla kommentarer och feedback man får från er bloggläsare är en otrolig kick för motivationen. Både då det gäller att blogga, men också för träningen. Att se att skaran läsare också växer är super skoj! Tack!

En annan motivationskick jag fick härom dagen var från min mamma. Hon följer med min blogg, och hade då precis läst min serie om transportlöpning, och blivit inspirerad av det. Mammor är ju ofta ganska oroliga att barnen ska jobba för mycket, stressa för mycket, träna för mycket, inte äta och sova ordentligt osv. Efter att ha läst serien konstaterade hon att detta var ett verkligt effektivt sätt att träna, och frigöra extra tid till andra saker (trots att ju löpningen ska få ta sin tid; det är ju det bästa som finns, nästan). Mamma hade också noggrant läst kommentarerna till inläggen, och tyckte minsann att några av dom som enligt egen utsago inte kunde få till transportlöpning nog kunde få in löpning trots att det skulle kräva att bilen parkerades halvvägs till jobbet osv. Jag funderar på att anställa mamma som coach och manager för alla som vill komma igång med transportlöpning.

Motivationskickarna tar jag med mig denna måndag!

Per automatik

Ibland kan det vara skönt att bara få en bekräftelse på att man kan springa. Inte springa för träningens skull utan för huvudets skull. Morgonens pass var ett sådant pass. Jag drog ut efter frukosten, utan några större förväntningar på fart eller distans. Jag ville bara visa att jag kunde springa. Skoskavet kändes av, visst, men det var hantertbart. En vecka utan långpass känns lite trist, men det kan vara bra att ha uppehåll från långpassandet också.

Eftersom morgonens runda ändå gick ganska bra, kändes det som en bra idé att ta en sväng i höstskymningen också som uppvärmning för ett ganska enkelt styrkepass hemma i vardagsrummet. Jag hade visioner om att uppvärmningen skulle ske i mysig skymning, och med lätta fötter, men precis när jag skulle gå ut, började regnet ösa ner. Ok, jag smälter inte, men idag kändes det inte som om jag hade någon större lust att springa i regn, så det fick bli bara en sväng på ca. 2 km, lagom för att bli genom blöt, och för att bli uppvärmd och mjuk för lite styrka.

Efter min serie om transportlöpning (del 1, del 2, del 3, del 4) har jag ju på söndagskvällar gett påminnelser om att packa väskan inför måndagens transportlöpning. Idag önskar jag faktiskt att jag skulle få packa min nya, vita löparrygga och springa iväg till jobbet i morgon, men igen blir det att åka på jobbresa, vilket också blir bra bara man kommer iväg. För att piffa upp packningsprocessen var jag ikväll lite "wild and crazy" och lämnade den svarta cabin-väskan hemma till förmån för en sportigare variant. Rebellisk minsann. Doijjorna finns dessutom nerpackade.

Glöm inte att packa väskan!

För att kort sammanfatta träningsveckan så kan jag väl säga - sådär. Jag är nöjd med att ha genomfört två tempo-pass, och två styrke-pass, men mängden som jag gillar mest har uteblivit. Men, man kan inte alltid vinna. Mitt skavsår är i alla fall på bättringsväg.

Klamp, klamp, klamp

Så lät det ungefär när jag i morse gav mig ut på något som jag naivt trodde skulle vara ett långpass. Det blev en mil of pain. Skavsåret på hälen är uberjäkligt. Detta gör mig verkligt tacksam över att jag har hittat springskor som verkligen passar mina fötter. Jag menar - jag sprang 82 km i Trollhättan utan en enda liten blåsa på fötterna. Skavsår finns alltså inte riktigt med på min skadelista som hinder för att inte kunna springa, men av någon orsak var skavsåret jag nu fått så pass stort (undviker närmare detaljer), att det också gör ont med käraste Asicsen på. En erfarenhet rikare med andra ord.

Dagens bästa skoval

Jag lade redan när jag kom hem i natt på Compeed, och nu förväntar jag mig heeling former i likhet med Cheerleader-Claires´ abilieties i serien Heroes.

In need of running?

Jag måste ju dela med mig bevismaterial för att det faktiskt går att få till utfalls-stegs-övning i hotellkorridoren. Allt för tight kjol/ klänning rekommenderas dock inte. Andrej kom med förslag att göra dessa utfallssteg baklänges. Det ska jag testa nästa gång.




Igår visade sig London faktiskt ur sin bästa sida, och erbjöd en fin kväll, perfekt för ett löppass i Hyde Park. Det uppskattades verkligen efter en dag full med möten och inte det mest exemplariska samplet från kostcirkeln. Idag fick jag "äntligen" testa att köra lite styrka på hotellrummet, men det blev bara en kort session med lite core och benövningar innan dusch, frukost och full fart med jobb.

Jag vet inte om det är brist på löpning idag, eller om det är det förbaskade skoskavet jag fått av att springa omkring i klack-skor, ansträngande möten, sömnbrist av den jäkligt skarpa sängen, eller tanken på att jag helst av allt skulle tillbringa fredagskvällen hemma mysande med Trollet istället för att sitta på flygplatsen och snaska på ohälsosamheter som egentligen inte ens är gott, men det känns inte direkt som att jag hoppar vid tanken på att jag på måndag morgon åker iväg på nästa arbetsresa. Det krävs antagligen lördags-långpass och en massa strykande omkring i funktionskläder för att råda bot på detta. Fungerar inte detta får jag väl ta till Olga intervaller också - eller nåt.

Träningsplan - Styrka

Jag känner mig ganska nöjd med mitt upplägg för intervaller. Idag fick jag in veckans första tempo-pass med backdrag. Jag sprang tre gånger i en längre backe, och tre kortare + att jag drog några korta spurter för att få benen att riktigt springa snabbt.

Dags att lägga hantlarna i mer strukturerad användning

Det andra som jag vill ändra på i träningen är styrkan. Jag har lite svårt att komma mig för att gå till gymmet, men ska nu försöka få in sessioner på ca. 30 min., 2 gånger i veckan. Jag tänkte främst göra denna träning hemma, eftersom jag främst använder egen kroppsvikt som tyngd, och med komplettering med hantlar och pilatesboll, borde jag få till ganska varierande och heltäckande träning. Tycker jag att det blir enformigt får jag lägga in något pass på gymmet också.

Själva passen som jag gör hemma består oftast en core-del, en del med hantelövningar, en del med rehabövningar som jag fick av naprapathen när jag hade min skada i baklåret, utfallssteg, och lite annat vad jag kommer på. När man väl är igång är det ganska lätt att hitta på övningar, och vips får man ihop 30 min. styrka. Går jag till gymmet, blir det förstås lite mer vikter, än bara den egna kroppsvikten.

Jag tänkte ta vara på mina resdagar för lite extra fokus på styrka som jag kan göra på hotellrummet. Redan idag får jag testa detta, och ska minsann få till lite träningsvärk från att gå omkring i korridorer och göra utfalls-steg.

Träningsplan - Intervaller

Som jag tidigare nämnt, har jag tänkt att jag skulle försöka mig på att göra en plan för träningen. Jag har två saker som jag skulle vilja ändra på i min nuvarande träning: Fart-träning och Styrketräning. Tempot får bli dagens huvudbry:

Senaste året har jag kört intervaller ganska planlöst, lite fartlek här, lite tempoökningar där, Olgor och tusingar när jag känt för det (eller när jag känt att jag verkligen behövt det, och nästan tvingat mig att utföra fartträningen). Trots att man under hösten, som man ju kan se som uppbyggnads period, inte egentligen behöver intervallträning i samma utsträckning, tänkte jag lägga in tempo två gånger i veckan (enligt råd från n´batha). Jag tänkte lista ett antal intervall-typer jag har att välja mellan, och får relativt fritt välja från denna lista. De fart-tränings alternativ jag kunde plocka från huvudet var följande:

- Tusingar
- Kortare intervaller; typ 400 m.
- Olgor (olika typer av stegintervaller)
- Fartlek
- Zonpass
- Tempoökning, typ 3 km
- Backträning (olika alternativ; lång. kort, stegar etc.)

Och bilen går bra? Jovars, och ryggan med!

Ganska många av dessa kan jag med lite god vilja köra på mina transportlöpnings sträckor, eller med en avstickare från den vanliga vägen. En gång i veckan vill jag även få in löpskolning; typ lite hopp och steg 5-10 minuter i slutet av ett pass (detta körde jag ganska flitigt under våren). Gällande intervallerna tänker jag inte stirra mig blind på, och strikt följa specifika program, utan jag vill ha det mer som morot, så att jag faktiskt får benen att känna på lite fart oftare.

Redan förra veckan såg jag till att få in två av dessa. På torsdagen sprang jag en tempoökning på 3 km, där farten hölls på omkring 5.10-5.15 tempo, och så körde jag passet med zoner på söndagen.

Och eftersom jag nu har skrivit här att jag ska träna tempo två gånger i veckan, blir det ju svårare att smita.

Synpunkter? Ytterligare förslag på intervaller?

Mål vs. utmaningar

När skördefesten är över, är det väl meningen att man ska formulera nya mål för kommande säsong. På många bloggar ser man målformuleringar om vad man vill prestera, och vad som motiverar till att träna. Mål är väldigt viktigt, det håller jag med om, men samtidigt tycker jag att det känns väldigt stressande och resultatinriktat med mål. Klarar man inte sina mål, är det meningen att man skall ligga och spotta i taket och känna sig misslyckad - man klarade ju inte sina mål. Klarar man inte sina mål, ska man bryta ihop, ligga på marken en tid, tills man kommer tillbaka - och då mycket starkare. Och det är ju bra. Rekordprestationer uppkommer naturligtvis till följd av högt ställda, ambitiösa mål.

Jag tänker ändå hoppa över det här med mål, eller rättare sagt modifiera betydelsen av mål. Jag tänker se det som utmaningar. Utmaningar som om de uppfylls, är en bonus, men viktigaste med utmaningen är att ha en rolig resa, där jag reser med första klass biljett.

Slutsatser från tanke-hörnet

Under lördagens långpass med Karin pratade vi lite om kommande mål, och utmaningar, och utmaningar som mer kunde vara galenskap. Idag träffade jag sköna Miss Agda över lunch, och vi pratade också lite om utmaningar och mål. Utgående från dessa diskussioner, med tjejer som har en otroligt fin inställning till träning, och verkligen tränar för att det är så roligt, och för att må bra, kom jag under löpturen hem fram till att det faktiskt är okej att "bara" ha utmaningar. Man måste inte ha så tydliga, strikta mål om att göra PB här, och PB där. Är man en sådan person som vill ha mål - visst, det är toppen, och det fungerar som grymmaste motivationsfaktorn för väldigt många. Men för mig är det tillräckligt med utmaningar som mål, och jag är inte sämre för det. Dessa tankar gav mig alldeles skuttande steg när jag sprang över Västerbron, trots att jag hade viss träningsvärk i rumpan från lite styrketräning jag gjorde hemma.

Jag håller på att klura på lite utmaningar, och kommer snart att skriva lite om dem också. Det gäller både mindre utmaningar, och lite större projekt; utmaningar gällande styrka, snabbhet, och uthållighet.

Och för att helt och hållet gå emot vad jag precis skrivit i hela mitt inlägg. Jag har ett mål som jag inte ser som en utmaning, utan som ett riktigt mål: Att ha ofantligt kul!

Söndagsrutin

Det är söndag kväll, och igen vill jag påminna transportlöparna att packa väskan. Det är så enkelt när den står färdigpackad vid dörren när man slår upp de blå på måndag morgon.

Idag tycker jag att det är lite extra kul att packa väskan. Dels ser jag fram emot en intressant arbetsvecka som kommer att vara ganska varierande, och dels får jag packa i min nya löparrygga.


Jag kunde helt enkelt motstå denna skönhet; helt och hållet min stil, och dessutom i favoritfärgen. Den är betydligt mindre än min gamla Haglöfs, och har de där smarta detaljerna som jag tycker att Haglöfs lyckas med. Den är också förberedd för vätskesystem, så det är bara att lägga in vätskepåsen i ett speciellt fack, och dra ut slangen genom ett hål. Köpte i detta skede inget vätskesystem, utan får ta det senare då jag behöver det, men det passar med påsar i storleken 1.5-3 liter.

Även om det är lite häftigt med skavsår på nacken från löparryggsäcken är det inte speciellt trevligt. Jag hoppas att denna inte ska ge några sådana problem, och kan knappt vänta tills jag får lägga ryggan på, knäppa fast, och springa iväg i morgon bitti!

Kvalitets-sopor

Av någon anledning känns det för mig otroligt svårt att ta sig ut på en kort joggingtur, säg 5 km. Det känns inte som om det är ett tillräckligt träningspass, inte något man planerar inför, som t.ex. vid ett långpass. Att dra på sig kläder och bli svettig känns onödigt för en halvtimme. Utan att skämta kan jag säga att det för mig krävs en betydligt större ansträngning mentalt att ta mig ut på en 5 km soft-jogg än ett långpass på 25 km. Att jag har denna inställning tycker jag är lite konstigt, eftersom jag för två år sedan oftast sprang typ 5 km:s pass, och ville jag ha in lite mer träning, föredrog jag att springa två pass per dag i stället för t.ex. ett pass på 10 km.

I morse ville jag ut på en liten morgontur, men eftersom det var långpass igår, och att transportlöpa är ju inte riktigt någon idé på en söndag (om man inte jobbar söndag alltså), och att gå ut på en morgonpromenad inte riktigt är min grej (om jag ska göra det ensam). Jag beslutade mig helt enkelt för att gå ut med soporna. I träningskläder och med pulsmätare.

Läste igår om Carinas zon-pass, och efter att soporna var dumpade hade jag klart för mig att jag skulle göra något liknande - skulle jag springa en kort runda, kunde jag ju i alla fall göra den lite extra rolig. Jag delade upp passet i tre zoner (likadant som Carina), alla på 10 min/ styck. Zon 1 bestämde jag att pulsen skulle ligga omkring 135, zon 2 140-150 och zon 3 155-165 (och ju högre desto bättre).

Här är vi på väg på en höstig löptur på Staten Island. Dagens höstiga löptur utfördes dock i vackra Sverige.

Första 10 min var en skön uppvärmning på något långsammare nivå än jag vanligtvis springer. Tempot låg på ca. 6.30-6.40. Andra 10 min var i ungefär det tempo som jag vanligen springer på mina transportsträckor, och lite snabbare än det. Tempot omkring 5.40. Sista 10 min skulle alltså springas i en pulszon som är utanför min bekvämlighetszon, och det är en fart jag behöver träna mer i. Tempot låg på 4.50-5, och pulsen var oftast i närheten av 165. Avslutade med en ordentlig backe, spurtade och benen fick nästan mjölksyra. Småjoggade lite på det.

Känner mig ganska nöjd med mitt beslut att gå ut med soporna - det blev ju kvalitet av det hela; 5 km funkar också!

Lång(gnäll)panna

Jag hade planerat in att åka på träningshelg till Eskilstuna med bl.a. Milla, Sofy och Jane, men kände att jag efter senaste veckors resor, tävlingar och med resor kommande veckor, gjorde klokast i att stanna hemma. Hemma för att vila, men inte för att vila från träningen.

Idag var det inplanerat ett långpass med min favorit långpasskompis Karin. Vi träffades vid nio, då jag redan sprungit ca. 6 km. Karin hade ett 30 km pass på schemat, och jag hade något liknande på mitt schema i huvudet. Första 10 km (mina 16) var riktigt behagliga, allt kändes toppen, förutom att det kändes som om pulsbandet knagade, jag höll på att tappa byxorna, och vätskebältet vägrade att sitta på höfterna, och istället fick hoppa i midjan.

Vid totala 20 km var det som om någon slags vägg kom emot. Kan inte säga att jag fysiskt blev trött, det var mer att jag inte hade lust att springa mer, motivationen var inte riktigt med. Vi tog några kortare pauser, och försökte peppa upp varandra. Jag bestämde att det skulle få vra nog med ett pass på 26-27 km, och Karin som hade några km kvar följde mig hemåt, för att ta sin sista bit hem mot sig. Jag kände mig egentligen inte låg på energi, men tror ändå att det kunde vara en orsak till att jag tappade humöret lite och blev gnällig. Sista kilometrarna var det ända jag kunde tänka på nygräddade baguetter. Karin försökte muta mig med cola, men det bet inte riktigt. Efter att jag droppat av och Karin fortsatte, tog jag raka spåret till närbutiken.

När jag kom in genom dörren ser jag en anställd som står med en plåt nygräddade ciabattan och fyller på brödlådorna. Hade jag inte precis sprungit nästan 30 km hade jag kramat tjejen. Nu fick jag nygräddat utan att behöva fixa det själv! Första ciabattan slank ner på vägen hem från butiken, och den andra åkte ner under lite mer civiliserade omständigheter med pålägg och allt.

Efter dusch, lite vila, mer energipåfyllning och kaffe, laddade jag in passet till funbeat. Samtidigt kunde jag konstatera att jag efter löpvila tisdag-onsdag, de senaste tre dagarna (med idag medräknat) faktiskt sprungit nästan 70 km. Med tanke på det kändes kroppen väldigt pigg, men ändå trött på något sätt. Men man har väl rätt att känna sig lite trött efter ett tre timmars långpass. Nu nalkas ordentlig vila, stretching och allmän "ha-det-bra-lördagkväll".

Det blir en kall vinter

Det är inte alltid lätt att ha långa ben. Speciellt inte när vintertightsen är minst 10 cm för korta. Tänk på mig sen när det är tö-väder och det slaskar runt fötterna. (Och tusan vad plattfotad jag ser ut på det fotot.)

Gamla meriter

Jag är i full gång med att planera träning inför hösten och vintern. Ändå måste jag få leva på lite gamla meriter. När jag sprang i Uppsala i mitten av september, fick jag som pris förutom en medalj också en halv buckla och ett presentkort. Det hade tydligen hänt något missöde med min pokal, och den ersattes tillfälligt av en mycket vacker blomma. I början av denna vecka kom det en ny, riktig buckla på posten. Sådär för att påminnas lite om loppet.

Vem ska bort? Den tillfälliga bucklan var ju väldigt fin.

Jag fick även ett presentkort till SupplyStation. SupplyStation säljer bl.a. löparkläder, skor, och har enligt min mening väldigt fördelaktiga priser på sådana prylar man som löpare behöver. Jag har vissa gånger haft lite svårt att sätta sprätt på presentkort, men denna gång var det inga problem. Klickade in på sidan och beställde två omgångar med Bagheera underställ. Jag är också sugen på att lägga in en beställning på någon av Bagheera löparoverallerna som erbjuds. Hade samma modell av underställ förra året också, men har av någon anledning lyckats slarva bort tröjan, så de nya omgångarna kommer väl till pass. Ett bra första pris eller hur? Det faktum att jag är underställsmissbrukare har ännu inte ändrats. Det är ett missbruk jag kommer att återuppta nu lämpligt till vintern.