Idag på hemvägen fick jag en ny kompis; en ultra-transportlöpar-kompis. För att bli kompis med mig krävs inte speciellt mycket. Det gäller bara att imponera på rätt sätt. Kommer någon uppjoggande vid sidan av mig, med ryggsäck på ryggen, och frågar "är du också ultralöpare" är saken biff och kamratskapet ett faktum. Det visade sig dessutom att den äldre mannen, som nu alltså är min kompis, hade sprungit UppMOT 50 km, och när jag sa att jag också varit i Uppsala, kom han glatt ihåg - "Ja, men! Det var ju du som vann!". På den korta sträcka vi hade sällskap hann vi diskutera allt från TEC, SUM och Skövde Ultrafestival, till Frankfurt marathon, och bansträckningen där (snubben skulle springa sitt 25:e marathon där nästa helg).
När jag sprang iväg från jobbet idag, kände jag mig väldigt jobbsliten efter några veckor som varit ganska galna (tur att man gillar galna saker). Mina tankar cirklade främst runt funderingar på jobbrelaterat och att jag nog snart måste flytta typ ut till Täby för att hinna koppla på och av jobbet på transportsträckan, för de dryga 7 kilometrarna kändes inte tillräckligt. Att springa gick ändå väldigt lätt, vilket också var fallet i morse när jag drog några 800 meters ökningar, och som alltid är löpningen den bästa delningen mellan jobb och hem.
Och när jag hittade min ultrakompis och fick babbla på lite om ultra, kunde jag också dra fram den sköna fredagskänslan! Kul med nya kompisar; vare sig det är transportlöpare eller motorcykel-åkande muskelknuttar som jag träffade på när jag var ut och sprang i Miami i april. Fredag på det!
Häftigt möte. Löpare brukar annars vara ganska trista figurer. Brukar hälsa när jag är ute på runda och får möte. Jag tror inte att det är någon som inte trott att jag varit helt dum i huvudet... Någon har nog förvånat lyckats pricka en lyktstolpe också när de samtidigt fått nackspärr. I Sverige får man bara hälsa på dem man känner. Tydligen.
SvaraRaderaDet var en cool snubbe!! Håller med rosenblom, man hälsar inte på andra och sätter sig inte bredvid någon på bussen om det finns lediga säten någon annan stans.
SvaraRaderaFör mig som kommer från en mindre stad så är det nog aningens naturligare men att detta skulle hända på väg från jobbet i Stockholm skulle jag gradera som otroligt.
Hur kul var det att han dessutom kom ihåg dig från Uppsala...??
rosenblom - Ja, det verkar så faktiskt. Men man blir ju (i alla fall jag) väldigt glad när någon annan löpare börjar snacka. Men det verkar vara ganska stor skillnad på löpare och löpare. T.ex. på Lidingöloppet o Stockhomsmaran är det ingen som pratar med medlöparna, medan det på de ultror och mindre marathons jag varit på hinnar diskuteras både det ena och det andra. Det är väl hur tävlingsinriktat det hela är.
SvaraRaderaJoel - Hehe, jag växte väl ett par decimeter när jag kom ihåg att jag vann... Jag måste ändå säga att det känns mer ok att börja prata med främlingar här än i en mindre stad där man lätt kan bli utpekad som knäpp... När jag bodde i USA blev jag bara stannad av polisen som trodde att jag var i nödsituation när jag sprang utomhus... det var tydligen inte så vanligt, men trevliga konversationer med poliserna hade jag :) .
Fantastiskt hur man "skiner upp" när man får prata om löpningen och dess alla sidor. Och att du blev igenkänd som segrarinnan måste ju ha varit häftigt!
SvaraRaderaVad kul med kompis! Mer sånt! En gång hälsade en kille på mig när vi möttes, men i övrigt har inget sådant hänt.. fast iofs har jag väl inte ansträngt mig jättemycket själv heller :)
SvaraRaderaJag hälsar på alla jag möter. Men så är jag säkert en av goofsen också...
SvaraRaderaVi löpare är ju trevliga:) Jag älskar sådana möten, speciellt när man kan få prata om sitt favvoämne.
SvaraRaderaRoligt att hora! Det stammer verkligen som du sager att i en storstad ar man mer anonym och pratar inte lika mycket medans i en smastad ar det vanligare att man gor det.
SvaraRaderaVa kul! Ingen gör ju så där här i Österbotten! Fast det har väl sina rötter i att om någon skulle göra det så får de väl en ordentligt blick och sedan blir de bortsprunga ifrån...
SvaraRaderaMen kul för dej i alla fall! :)
Vilket kul möte!!
SvaraRaderaHa en underbar helg!
Johan - Ja, det är verkligen motivationshöjande att få babbla på lite om löpning med likasinnade!
SvaraRaderaAndréa - Jag tror faktiskt att det var ryggsäcken jag hade som hjälpte till denna gång... antar att det är lite som att ha hund; hundägare snackar med varann o ryggsäckslöpare snackar med varann.
Joel - Det ska du fortsätta med tycker jag!
Anna - Ja, och speciellt vi bloggare :) .
Petra - Hum... egentligen tänkte ju jag precis tvärtom - att folk är mera fri att prata i storstäder. Måste undersöka detdär :)
Liza - Ja, så är det väl... fast det är kanske det med språkbarriären; man vet inte riktigt om man ska börja prata på finska eller svenska.
Miss Agda - Ja, det piggade upp lite. Hoppas du också har en bra helg!
Underbart med möten mellan människor! Tänk vad många som finns där ute som man bara ska hitta...blir lite pirrig i magen av tanken... :)
SvaraRaderaHelena - Vi får allt bli lite modigare! Finns antagligen en massa kompisar som man möter varje dag.
SvaraRaderaMåste ju kännas gött också att du är "kändis på stan"! :)
SvaraRadera