Passiv - Ett aktivt val

I april i år tog jag beslutet att gå med i IF Linnéa. Antagligen den blogg-tätaste klubben i landet, och om jag själv får säga, också den klubb med de skönaste och härligaste löparna. Att gå med i klubben var antagligen det största lyftet för mig gällande löpningen för året. En ganska konstig grej med tanke på att jag nästan aldrig tränar med klubben.

Sedan april har jag varit på fem träningar om jag inte kommer ihåg fel. Med tanke på att det ordnas träningar två gånger i veckan känns detta ganska sparsamt. Ändå känner jag mig som en av gänget. Jag känner inte de flesta i klubben, och ännu fler av medlemmarna vet nog inte att jag finns. Jag håller ändå ett nyfiket och intresserat öga på mina kära klubbkompisar (som jag aldrig träffat) via klubbens hemsida och forum, och ofta har det hänt att jag tränat med samma upplägg som dem, men för mig själv och vid annan tid på dagen.

Så - varför är jag då så passiv? Jag tränar ju minst 10 pass i veckan. Borde jag inte få in i alla fall ett pass i veckan med Linnéa? Jo, det tycker man ju. Skulle inte Linnéa träningarna vara bra för min utveckling som löpare. Jo, minsann! Jag skulle säkert kunna träna 30% mindre och fortfarande få bättre effekt än nu om jag var med på kvalitetspassen med klubben.

Så- varför är jag inte mer aktiv då? Är det inte roligt att få den uppmuntrande pushen när man kör sin sista intervall, att få gotta sig i löpar-nörd snack och att känna gemenskapen. Jo, klart som f-n. Ändå har jag prioriterat på ett annat sätt. Jag kan inte skylla på att jag inte har tid. Tid finns alltid. Det gäller bara att planera och prioritera. Tankar kring tid och träning är i sig så stort ämne, så det får bli ett separat inlägg mycket snart.

Om jag ändå ska ge en liten orsak till varför jag ändå oftast tränar ensam, har det nog att göra med mig som person. Jag föredrar helt klart att umgås med en eller två andra framom en stor grupp. Jag ser också träningen som en viktig avkoppling. När jag avslutar arbetsdagen vill jag gärna ha lite tid för mig själv, och slänger mig ogärna in i grupp igen. Träningen ska för mig vara avstressande, och inte uppstressande. Den ska GE energi, inte TA.

Att vara med i en förening kan ibland göra att man känner en viss press på sig själv. Man vill gå framåt lika bra som de andra, man vill klara lika många och snabba backdrag som övriga osv. Jag har bestämt mig för att inte låta en sådan stress förstöra den lycka och glädje jag ser i löpningen. Jag är en person som är ganska bra att lägga press på mig själv; t.ex. gällande karriär, och tror att det kunde bli för mycket av det goda om jag även lade på motsvarande press på träningen. Så är det för mig.

Jag tror ändå att de flesta som går/ är med i en förening, gör det just för att få denna lilla extra press att ge detdär lilla extra, att få träna tillsammans osv. och det är verkligen toppen! På de träningspass jag varit på med klubben har man verkligen sett klubbkompisar som känt att de gett allt, överträffat sig själva, och verkligen lyst av löparglädje över att ha kämpat sig genom 6 intervaller i Rålis, eller vad som var på schemat. Underbart att se, och underbart att få dela denna känsla.

Jag beundrar verkligen de som är aktiva inom föreningen; speciellt de som på frivillig basis tar på sig en tränar roll, lägger sin egen träning till sidan för att medlemmarna ska få väl planerade, strukturerade och ledda pass. Utan någon kompensation är de där och gör allt detta för oss andra. Och alla andra i klubben som är med och pushar, stöttar, hejar på tävlingar. Tänk att det finns alla dessa fina själar som ger, ger och ger, utan att få allt för mycket tillbaka. När jag tänker på dessa uppoffringar känner jag mig nästan lite skyldig då jag inte är med på träningarna som de lagt energi på att planera och sen genomföra.

Tillsammans! Linda, jag och Staffan (vi tre i svart).

Jag kommer antagligen att fortsätta vara detta lilla passiva spöke som aktivt följer klubbkompisarna med tankarna varje tisdag och torsdag, och kommer fortsätta att ställa mig på startlinjen stolt iklädd Linnea-linne, njuta av gemenskapen och vara en i gänget. Blir jag utesluten ur klubben för att jag är föreningens lataste tränings-deltagare, och (med all rätt) anses som snyltare, måste jag väl acceptera det, men jag hoppas att jag ska få fortsätta i denna härliga gemenskap.

Hade jag inte gått med i klubben hade jag antagligen inte fått uppleva detta, detta och detta. Linnéa forewer!