13 augusti

Snorkkis wasting good legs

Peace, Love...

and DS Trainers. Citerat Jesper, men ett uttryck som hand i handske för mig. Så klart var det ett par sådana jag slog till på igår. Någon testrunda skulle egentligen inte behövas. Jag vet att de sitter som de ska utan att ens testa. Ändå fick det igår bli en mellanmjölksrunda på 15 km. Bara för att. Närmare 15 blev det idag också, men då körde vi grädde i stället för mjölk. Löpning till sjön för mig, cykel för maken. Halvslumrande på bryggan för mig, crawlande för maken. Picnic, kaffe, och så samma sak igen fast tvärtom. Crawlande. Springa/ cykla. Grädde alltså.

Foto: Privat. Ja, ni fattar.

Tröttnar man?

I lördags när jag närmade mig mål på marathonet och fick dendär lyckoklumpen i halsen av att tårarna var på väg som jag fått varje gång jag närmat mig ett marathonmål, undrade jag om man någonsin tröttnar på den känslan, eller slutar känna så. Blir man mätt? I min bok är fortfarande ett marathonlopp en sådan prestation att jag känner mig stolt när jag tar mig i mål, och så lycklig att jag blir nästan gråfärdig.

Liknande funderingar hade jag idag när jag gick ut från Runners Store, lite fattigare, men ett par löparskor rikare. Försvinner någonsin dendär spralliga känslan man har när man går med en påse med sprillans nya favoritskor i handen?

Har väl shoppat betydligt fler skopar än vad antalet marathon målgångar är, men det är något speciellt med båda. Ännu råkar jag ut för sprallighets och gråfärdighetskänslan. Ikväll ska de blå släppas ut på testrunda.

Foto: Privat. Sprallighet i en liten påse.

Så

Så kravlöst, Så prestigelöst, Så avslappnande, Så vackert, Så energigivande. Så var känslan idag. Benen bara lite, lite trötta efter helgens marathon, men efter att ha tagit en runda igår, igen stretchat, känner jag mig nästan återhämtad.

Kvällens runda sprang jag med härliga Sirpa. I smyg kollade jag in hennes snygga löpteknik, försökte sträcka på mig och göra likadant. Vet inte om jag lyckades. Lyckades i alla fall med att njuta fullt ut av varje steg.

 Foto: Privat. Så fin sommarkväll.

Foto: Privat. Så snygg man blir när man springer en mil på 55 minuter.

Foto: Privat. Så fin skymning.

Marabakis

Idag har jag en typisk marathonbaksmälla. Knappt hade jag hunnit äta upp frukosten i morse innan jag var hungrig igen. Så har det fortsatt under dagen, och det är så jag oftast fungerar efter ett lopp. Direkt efter tävlingen är jag inte mer hungrig än normalt, utan äter mest för att jag borde och för att återhämtningen ska komma igång. Dagen efter däremot, då är det käk som gäller.

Oförskämt fräsh känner jag mig också i kroppen. Efter Stockholm marathon i juni kommer jag ihåg att jag hade svårt att sova på natten efter för att det värkte i ben och här och var och inte bara pga. skador. Nu hade jag inte känningar över huvudtaget och har inte haft några problem att traska runt på diverse möbel-/ inredningsvaruhus hela dagen. Något stel i baklåren, men efter en ordentlig stretch nu på eftermiddagen känns det bra. I morgon tänker jag springa lite lätt igen. Kommer ihåg att jag hade samma känsla förra året - Stockholm marathon var slitigt för benen, likadant med Lidingöloppet då jag hade tegelstenar i låren en vecka efteråt, men då var jag också fräsh i benen efter Månkarbo. Ka

Här (Månkarbo IFs hemsida) kan man se bilder från gårdagens lopp. Min spurt kommer av någon anledning först.

Foto: Privat. Jag må se något skeptisk ut med min buckla i näven, men jag var nog egentligen glad. Vi finnar slösar ju inte med ansiktsuttryck...

Månkarbo marathon

Jag tror aldrig att jag känt mig så otaggad för ett lopp som jag gjorde idag. Ingen lust att tävla, absolut anti att pressa mig på något sätt. Skulle det inte ha varit för att vi planerat in loppet i agendan, och saker omkring det, samt det att jag vilat rejält senaste 1.5 veckan, skulle jag ha dragit mig ur. Väl framme och på startlinjen kom jag på andra tankar. Att vara lite modig. Gå ut lite hårdare och se hur länge det skulle hålla. Det visade sig hålla rätt så bra och det var först på sista varvet av sex på den sju kilometer långa banan som det kändes tufft och jag helst av allt ville börja gå eller sätta mig ner vid vägrenen.

Första varvet tog jag rygg på tre Team Skavsåret killar, men det gick aningens för fort, då deras tempo skulle ge omkring 3.40 i sluttid, och det är på tok för snabbt för mig. I 35 km sprang jag således fullständigt solo. Ganska tungt att springa ensam, men jag storgillar trots allt sololöpning.

3.51 blev tiden i mål, pers med fyra minuter, och en andraplats totalt bland damerna, först i dam-senior. Inte speciellt sliten, inte några krämpor, inte en känsla av att ha maxat (för det gjorde jag inte, men det finns nog inte mycket mer kapacitet), men en känsla att jag verkligen gjorde ett bra lopp. Ibland kan det löna sig att vara lite modig. Ibland kan det t.o.m. löna sig att göra saker man inte inte är helt taggad för. Nu känns det faktiskt rätt så najs, och 3.51 kommer jag inte att slå i första taget.

Foto: Privat. Jag, vinnaren Agneta, och Miranda som tog hem tredje platsen. Här fotograferas vi för Marathonlöparen.

Foto: Privat. Tyckte det såg lite lustigt ut med trötta löpare som hittat en rad med stolar fyra meter förbi mållinjen.   

Deppig eller nöjd?

Efter maran i juni då jag fixade en tid som jag inte förväntade mig, men som jag kämpade emot hela förra sommaren, har jag kännt mig ganska omotiverad att tänka på tävlingar och lopp. Vissa skulle kanske säga att det var en post-mara depp, eller post-sub-4-depp. Jag har sett det mer som ett lugn att på riktigt bli kvitt alla krämpor, och i stället njuta av att träna utan att tänka på eventuella lopp. Jag har ändå känt mig lite fattig för att jag inte sprungit något ultra på hela året. Det är ändå det som jag brinner för. Inte lika starkt som för vardagslöpningen men ändå.

Även om ett lopp lyfter motivationen, sänker det i fråga om njutbar träning. Ibland har jag ändå funderat på om det är så att jag tappat stinget och rentav blivit lite bekväm när jag inte kommit mig för att springa något lopp. En annan del av hjärnan (den förnuftiga) säger att jag varit klok och äntligen tagit mig tid att ta hand om mig själv. Jag vill ju kunna springa hela livet, och det kan jag inte om jag gräver en grop av krämpor för mig själv, och om jag börjar se löpning som en prestationsgrej. Nix, löpningen ska för mig vara det fina intresset, min fritidspassion, det som ger energi och inte det som tar.

Det må vara som det är. I morgon tänker jag nåla fast en nummer på den svarta Linnéa-skjortan och ställa mig på startlinjen till ett lopp som dessutom hade den snyggaste anmälningssidan. Gissa min förvåning när jag såg mitt eget nylle pryda anmälningsformuläret (som iofs. är stängt nu utan att jag ens anmält mig). Ut på banan, ut för att ha kul, ut för att springa marathon.

Foto: Privat. Såhär sugen på att springa lopp är jag ändå inte får jag erkänna. Kanske det kommer.

Semestertankar II

Skrev ju att de skulle dyka upp - tankarna:

Foto: Privat. Påtagliga. Onödigt att ignorera.

Semestertankar

Har befunnit mig aningens off då det gäller träning och bloggande senaste vecka. Några slutsatser/tankar dock:

- Vänner, nära och kära ger mängder med energi. Vitargo har inte en chans.
- Springer man mer sällan orkar man springa fortare, samtidigt som man blir lite seg. Hur går det ihop?
- Ju mer bullar, kakor och blåbärspaj man äter, desto godare blir det. Mmmmm.
- Stretchar man inte på en vecka blir man rätt stel, trots att man badar bastu.
- FiveFIngerspromenad i träskmark och över kalhyggen fungerar fint.
- Som svettig är man ytterst attraktiv i skogen. Hur har jag kunnat glömma flugornas närvaro från min orienteringskarriär?
- 32 grader Celsius är varmt, men är solen på väg ner kan man springa ändå.
- Gör man inte bålövningar på en vecka lyckas man t.o.m. glömma bort att man borde. Inte en tanke på att ha dåligt samvete.

Så småningom börjar de riktiga tankarna dyka upp, och löparfilosofierna kan börja snurra igen.

Semestertankar

Har befunnit mig aningens off då det gäller träning och bloggande senaste vecka. Några slutsatser/tankar dock:

- Vänner, nära och kära ger mängder med energi. Vitargo har inte en chans.
- Springer man mer sällan orkar man springa fortare, samtidigt som man blir lite seg. Hur går det ihop?
- Ju mer bullar, kakor och blåbärspaj man äter, desto godare blir det. Mmmmm.
- Stretchar man inte på en vecka blir man rätt stel, trots att man badar bastu.
- FiveFIngerspromenad i träskmark och över kalhyggen fungerar fint.
- Som svettig är man ytterst attraktiv i skogen. Hur har jag kunnat glömma flugornas närvaro från min orienteringskarriär?
- 32 grader Celsius är varmt, men är solen på väg ner kan man springa ändå.
- Gör man inte bålövningar på en vecka lyckas man t.o.m. glömma bort att man borde. Inte en tanke på att ha dåligt samvete.

Så småningom börjar de riktiga tankarna dyka upp, och löparfilosofierna kan börja snurra igen.