Morgonmörker och ljuspunkter

Kort uppdatering om egentligen ingenting. Full koncentration på jobbet, full avkoppling på transportsträckorna och full koncentration på att vara hemma när jag är hemma. Torsdag kväll och över 6 mil hittills denna vecka, lite brist på tempo, men springet i benen finns.

Är det bara jag som är speciellt trött på mornarna nu? Nästan alla mornar denna vecka har jag haft sådana problem att ta mig upp när wake-up lighten väckt oss. Jag skulle så gärna stanna kvar, dra täcket över huvudet och bara sova en liten stund till. Tröttheten har ofta hållit i sig en bit på vägen till jobbet, men lagom till att jag duschat, klätt mig och ätit frukost har jag blivit pigg som en lärka. Jag skulle nästan vara orolig att jag hade någon brist, eller var överansträngd om det inte var så att jag är pigg resten av dagen (vilket jag är). Jag misstänker starkt att morgontröttheten beror på att det varit så mörkt på mornarna nu; efter helgen då vi drar klockorna en timme bakåt får man ju springa till jobbet i nästan dagsljus igen (och sopsäcksmörker hem), men det borde väl få även kroppen att förstå att det är morgon då det är morgon.

Runners och Starbucks.

Och som löpare tycker jag att det hör till att dra mitt strå till stacken och säga tummen upp för omslagsbilden på senaste Runners World, och som bloggare säger jag high five för att Starbucks kommer till Sverige. Även jag är Starbucks-fan, har några påsar Starbucksbönor hemma, bara att mala och brygga, och har också publicerat bild med en Starbucks kopp i handen på bloggen.

Man är så typisk alltså.

Passiv - Ett aktivt val

I april i år tog jag beslutet att gå med i IF Linnéa. Antagligen den blogg-tätaste klubben i landet, och om jag själv får säga, också den klubb med de skönaste och härligaste löparna. Att gå med i klubben var antagligen det största lyftet för mig gällande löpningen för året. En ganska konstig grej med tanke på att jag nästan aldrig tränar med klubben.

Sedan april har jag varit på fem träningar om jag inte kommer ihåg fel. Med tanke på att det ordnas träningar två gånger i veckan känns detta ganska sparsamt. Ändå känner jag mig som en av gänget. Jag känner inte de flesta i klubben, och ännu fler av medlemmarna vet nog inte att jag finns. Jag håller ändå ett nyfiket och intresserat öga på mina kära klubbkompisar (som jag aldrig träffat) via klubbens hemsida och forum, och ofta har det hänt att jag tränat med samma upplägg som dem, men för mig själv och vid annan tid på dagen.

Så - varför är jag då så passiv? Jag tränar ju minst 10 pass i veckan. Borde jag inte få in i alla fall ett pass i veckan med Linnéa? Jo, det tycker man ju. Skulle inte Linnéa träningarna vara bra för min utveckling som löpare. Jo, minsann! Jag skulle säkert kunna träna 30% mindre och fortfarande få bättre effekt än nu om jag var med på kvalitetspassen med klubben.

Så- varför är jag inte mer aktiv då? Är det inte roligt att få den uppmuntrande pushen när man kör sin sista intervall, att få gotta sig i löpar-nörd snack och att känna gemenskapen. Jo, klart som f-n. Ändå har jag prioriterat på ett annat sätt. Jag kan inte skylla på att jag inte har tid. Tid finns alltid. Det gäller bara att planera och prioritera. Tankar kring tid och träning är i sig så stort ämne, så det får bli ett separat inlägg mycket snart.

Om jag ändå ska ge en liten orsak till varför jag ändå oftast tränar ensam, har det nog att göra med mig som person. Jag föredrar helt klart att umgås med en eller två andra framom en stor grupp. Jag ser också träningen som en viktig avkoppling. När jag avslutar arbetsdagen vill jag gärna ha lite tid för mig själv, och slänger mig ogärna in i grupp igen. Träningen ska för mig vara avstressande, och inte uppstressande. Den ska GE energi, inte TA.

Att vara med i en förening kan ibland göra att man känner en viss press på sig själv. Man vill gå framåt lika bra som de andra, man vill klara lika många och snabba backdrag som övriga osv. Jag har bestämt mig för att inte låta en sådan stress förstöra den lycka och glädje jag ser i löpningen. Jag är en person som är ganska bra att lägga press på mig själv; t.ex. gällande karriär, och tror att det kunde bli för mycket av det goda om jag även lade på motsvarande press på träningen. Så är det för mig.

Jag tror ändå att de flesta som går/ är med i en förening, gör det just för att få denna lilla extra press att ge detdär lilla extra, att få träna tillsammans osv. och det är verkligen toppen! På de träningspass jag varit på med klubben har man verkligen sett klubbkompisar som känt att de gett allt, överträffat sig själva, och verkligen lyst av löparglädje över att ha kämpat sig genom 6 intervaller i Rålis, eller vad som var på schemat. Underbart att se, och underbart att få dela denna känsla.

Jag beundrar verkligen de som är aktiva inom föreningen; speciellt de som på frivillig basis tar på sig en tränar roll, lägger sin egen träning till sidan för att medlemmarna ska få väl planerade, strukturerade och ledda pass. Utan någon kompensation är de där och gör allt detta för oss andra. Och alla andra i klubben som är med och pushar, stöttar, hejar på tävlingar. Tänk att det finns alla dessa fina själar som ger, ger och ger, utan att få allt för mycket tillbaka. När jag tänker på dessa uppoffringar känner jag mig nästan lite skyldig då jag inte är med på träningarna som de lagt energi på att planera och sen genomföra.

Tillsammans! Linda, jag och Staffan (vi tre i svart).

Jag kommer antagligen att fortsätta vara detta lilla passiva spöke som aktivt följer klubbkompisarna med tankarna varje tisdag och torsdag, och kommer fortsätta att ställa mig på startlinjen stolt iklädd Linnea-linne, njuta av gemenskapen och vara en i gänget. Blir jag utesluten ur klubben för att jag är föreningens lataste tränings-deltagare, och (med all rätt) anses som snyltare, måste jag väl acceptera det, men jag hoppas att jag ska få fortsätta i denna härliga gemenskap.

Hade jag inte gått med i klubben hade jag antagligen inte fått uppleva detta, detta och detta. Linnéa forewer!

Alltid en orsak att träna

Idag var det egentligen meningen att det skulle vara löpvila för min del, och det skulle tränas enbart lite styrka under kvällen. Att sitta inomhus kändes nästan på gränsen till kriminellt då det var så fint väder, och efter lite aktiviteter som bostadsrättsföreningens höst-städ-dag och mat-shopping, kände jag mig inte riktigt nöjd med utomhusaktiviteter. En perfekt dag för en långpromenad, men det verkade allt för tråkigt. Jag slängde fram idén joggingtur till maken, och han var med på noterna. Jag med mitt löppass på 2.5 timme, och han med 3 timmars triathlon-spinningpass igår hade vi inga maffigare ambitioner än att jogga och njuta av vädret, och av sällskapet. Visst kändes det i benen att vi hade tränat långpass igår, men de knappa 15 km vi avverkade i ca. 6 min tempo var ganska behagliga ändå, och väldigt njutbara.

Har man inte en träningsmässig orsak att träna, kan man väl hitta på en orsak att träna p.g.a. t.ex. vädret eller umgänget. Always a reason to run; vilket får mig att tänka på denna video (med reservation för att videon inte är speciellt sportslig och inte lämplig för känsliga läsare):

Låååångt

Jag har ju en egen liten tradition att springa långpass på lördagsmornar. Senaste långpassen har dock varit lite smått jobbiga, med skavsår, trytande tålamod, tävlingar som kommit ivägen osv. Idag hade jag inga större förväntningar än att jag ville ta mig minst 20 km; i teorin ett ganska kort långpass för mig.

Ganska pigg efteråt egentligen... det var mest under själva passet som det kändes lååångt.

Lagom till halv 9 hade det slutat regna, det var kanske 4 grader varmt, lite blåst, och viss risk för regn. Eftersom jag skulle springa passet ensam fick det bli musik i öronen, något som brukar fungera ganska peppande på långa distanser. Av någon orsak kände jag mig lite otålig, och sprang med betydligt bättre tempo än jag vanligtvis gör på långpassen. Ändå kändes det som om jag sprungit en evighet när jag passerade 10 km. Att jag hade minst 10 km till kändes knäckande och jag hade lite svårt att förstå att jag faktiskt brukar avverka 30 km på långpass ibland. Jag som trodde jag var på väg mot formtopp.

Efter första milen började det ändå rulla på lite bättre, för att igen utsättas för lite mental press vid 18 km. Då hade jag bestämt att jag inte skulle nöja mig med 20, utan det skulle bli 25 - det är ju ändå lördag tänkte jag. Vid 18 var jag tvungen att bestämma vägval; om jag skulle springa ett varv till runt viken, eller springa rakt, för att sen svänga om. Mentalt kändes rundan lång, men bara jag kom iväg på varvningen lättade det hela. Farten hölls relativt konstant, med undantaget att jag promenerade alla uppförsbackar sista kilometrarna.

25 km är faktiskt ganska långt, kunde jag konstatera idag. Visst; det är inget som borde vara något problem att klara, men skulle jag tvingas springa samma 25 ikväll skulle jag minsann strejka. Någon måtta på roligheterna får det minsann vara.

Ultrakompis

Idag på hemvägen fick jag en ny kompis; en ultra-transportlöpar-kompis. För att bli kompis med mig krävs inte speciellt mycket. Det gäller bara att imponera på rätt sätt. Kommer någon uppjoggande vid sidan av mig, med ryggsäck på ryggen, och frågar "är du också ultralöpare" är saken biff och kamratskapet ett faktum. Det visade sig dessutom att den äldre mannen, som nu alltså är min kompis, hade sprungit UppMOT 50 km, och när jag sa att jag också varit i Uppsala, kom han glatt ihåg - "Ja, men! Det var ju du som vann!". På den korta sträcka vi hade sällskap hann vi diskutera allt från TEC, SUM och Skövde Ultrafestival, till Frankfurt marathon, och bansträckningen där (snubben skulle springa sitt 25:e marathon där nästa helg).

När jag sprang iväg från jobbet idag, kände jag mig väldigt jobbsliten efter några veckor som varit ganska galna (tur att man gillar galna saker). Mina tankar cirklade främst runt funderingar på jobbrelaterat och att jag nog snart måste flytta typ ut till Täby för att hinna koppla på och av jobbet på transportsträckan, för de dryga 7 kilometrarna kändes inte tillräckligt. Att springa gick ändå väldigt lätt, vilket också var fallet i morse när jag drog några 800 meters ökningar, och som alltid är löpningen den bästa delningen mellan jobb och hem.

Och när jag hittade min ultrakompis och fick babbla på lite om ultra, kunde jag också dra fram den sköna fredagskänslan! Kul med nya kompisar; vare sig det är transportlöpare eller motorcykel-åkande muskelknuttar som jag träffade på när jag var ut och sprang i Miami i april. Fredag på det!

Shorts no more, men på väg mot formtopp

Min hjärna har inte riktigt kopplat detdär att det börjar bli vinter. Eller, hjärnan har kopplat det så långt att jag förstår att jag måste klä på mig vinter-anpassade löparkläder när jag ger mig iväg på morgonen. Idag blev jag nästan chockad över hur länge jag fick stå framför torkskåpet på jobbet och klä av mig innan jag kunde gå i duschen. Från att ha haft enbart tischa och shorts bara några veckor sedan, får man nu dra på och av pannband, vantar, vintertights, underställströja, t-skjorta ovanpå det och dessutom jacka. Ja, man måste ha så många lager då det blåser som attan. Korta shortsen, knälånga shortsen, diverse funktions t-skjortor och linnen ligger överst i skåpet med träningskläder, och jag tror i mina inre sinnen att jag ska vakna en morgon och notera +15 grader på temperaturmätaren, tillräckligt varmt för shorts. Inte så troligt att det händer, utan det är lika bra att anpassa sig till att det tar 2 minuter längre att klä på/ av sig, och att man minsann får hålla farten uppe för att hålla värmen - och ta igen de 2 minuterna i förbättrat tempo.

Väldigt vackert, höstigt och friskt. Men det är faktiskt inte sommar längre.

För mig som gärna mys-springer, är det ganska bra med kylan. Jag är inte frestad att gå sista biten hem för att njuta av naturen och det fina vädret - nej, jag håller tempot uppe för att inte bli kall. Idag t.ex. när jag på hemvägen sprang över Västerbron hade jag god lust att ta några steg gående. Men den som idag passerat Västerbron är antagligen lika medveten som jag, om det faktum att det var ganska blåsigt på bron idag. Inte gjort för att mys-jogga; visst var det soligt och fint och vacker utsikt, men tempot kunde gärna hållas uppe. Det verkar som om tempo-passen är på frammarsch.

Jag tror minsann på en formtopp i början av 2010. Undrar vad man ska med den?

Vardagsmotion

Att få in motion i vardagen är som alla vet, inte att förringa. Genom vardagsmotionen borde vi röra på oss ganska många steg om dagen, vi borde hoppa av bussen en hållplats tidigare än den närmsta, vi borde ta trappan framom hissen, och vi borde ta en snabb promenad i samband med lunchen.

Jag gör verkligen inget av detta. Nada. Zero. Nill.

Oftast tränar jag ju på vägen till och från jobbet, jag tar nästan alltid hissen (ja, det är en onödig vana - trapporna går lika snabbt om inte snabbare), och jag äter oftast lunch i samma hus som arbetsplatsen, eller väldigt nära. Jag vet inte när jag senast var ut på en promenad ensam. Det måste ha varit i närheten av sekelskiftet typ. En promenad kan vara trevligt ibland om man har sällskap, men då ska det finnas ett mål med promenaden, t.ex. att man går på sightseeing, går med ett fik som mål, foto-walkar eller liknande. Detta är ju inte motion i mina ögon, utan mer en grej för att få frisk luft, umgås, eller för att få precis den baguetten på det speciella fiket. Men sådana promenader sker ju max en gång i veckan, och då är det inte vardagsmotion det handlar om.

Orsaken till att jag började fundera över vardagsmotionen nu, var att jag varit på resande fot mycket de senaste veckorna, och då har jag ju haft lite svårigheter att få in träning, men ändå rört mig mycket mer promenerande osv. än normalt. Idag är jag åter tillbaka i transportlöpning - stillasittande - transportlöpning - stillasittande - mode igen, och jag kommer på mig själv med att tycka att det är väldigt lätt och skönt att "bara" springa sådär en 1.5 mil om dagen, medan det är lite småjobbigt att gå 1 km i stadsmiljö. Dessutom blir det fruktansvärt kallt när man rör sig i minusgrader i jobbkläder och yllejacka, springer man och är rätt klädd är det ju hur skönt som helst!

Hur tänker ni? Är ni också lika lata som mig, eller ser ni till att få in även vardagsmotion trots att ni tränar flitigt? Kanske är det också någon läsare som har så pass aktiv vardag, att det kan kategoriseras som tillräcklig träning/ motion?

Blown away

Så kan dagens löppass beskrivas. Dels var det otroligt blåsigt på båda, och dels var tankarna ute och surfade.

Igår var det full fart med program från det att jag satte foten in i taxin (har inte kommit på någon bra lösning på transportproblematiken där ännu), tills det att jag lade mig ner vid midnatt. Totalt träningsfritt, och inte heller några korridor utfallssteg.

För att ge mig själv den bästa starten på dagen, hade jag väckning på 6.00 i morse, och trots att regnet smattrade lite på hotellrummets fönster, drog jag mig upp, och stack iväg på en timmes löpning. Tankarna användes åt att kolla omkring mig, fixa en egen sightseeing, och njuta av frisk luft. Den starten på dagen tackar jag mig själv för.

Tidiga morgonpass gör att man hinner se mycket som inte andra hinner se. Dramatisk vy, mysigt till 1000!

Vid 18 landade jag igen hemma, och efter lite uppackning, mellanmål och snack, drog jag igen ut på en blåsig tur. Det konstiga med kvällens blåsiga tur, var att det kändes som om jag hade konstant medvind. Jag tog tillvara känslan, och passade på att springa fartlek. Första kilometrarna var det lite kyligt, och jag höll därför upp tempot, sen växlade jag några partier med jogg och spurter tills jag sprungit 5 km på lite över 25 minuter. Lugn jogg och några serier löpskolning på det, och jag kände mig nöjd.

Nu har lag inte transportlöpt på en hel vecka eftersom jag varit på arbetsresor. Gissa om jag känner mig taggad att få ta mig an min vanliga rutin i morgon bitti. Väskan är redan packad, spöregn finns inte som alternativ - äntligen vardag!

Motivationskick

Alla kommentarer och feedback man får från er bloggläsare är en otrolig kick för motivationen. Både då det gäller att blogga, men också för träningen. Att se att skaran läsare också växer är super skoj! Tack!

En annan motivationskick jag fick härom dagen var från min mamma. Hon följer med min blogg, och hade då precis läst min serie om transportlöpning, och blivit inspirerad av det. Mammor är ju ofta ganska oroliga att barnen ska jobba för mycket, stressa för mycket, träna för mycket, inte äta och sova ordentligt osv. Efter att ha läst serien konstaterade hon att detta var ett verkligt effektivt sätt att träna, och frigöra extra tid till andra saker (trots att ju löpningen ska få ta sin tid; det är ju det bästa som finns, nästan). Mamma hade också noggrant läst kommentarerna till inläggen, och tyckte minsann att några av dom som enligt egen utsago inte kunde få till transportlöpning nog kunde få in löpning trots att det skulle kräva att bilen parkerades halvvägs till jobbet osv. Jag funderar på att anställa mamma som coach och manager för alla som vill komma igång med transportlöpning.

Motivationskickarna tar jag med mig denna måndag!

Per automatik

Ibland kan det vara skönt att bara få en bekräftelse på att man kan springa. Inte springa för träningens skull utan för huvudets skull. Morgonens pass var ett sådant pass. Jag drog ut efter frukosten, utan några större förväntningar på fart eller distans. Jag ville bara visa att jag kunde springa. Skoskavet kändes av, visst, men det var hantertbart. En vecka utan långpass känns lite trist, men det kan vara bra att ha uppehåll från långpassandet också.

Eftersom morgonens runda ändå gick ganska bra, kändes det som en bra idé att ta en sväng i höstskymningen också som uppvärmning för ett ganska enkelt styrkepass hemma i vardagsrummet. Jag hade visioner om att uppvärmningen skulle ske i mysig skymning, och med lätta fötter, men precis när jag skulle gå ut, började regnet ösa ner. Ok, jag smälter inte, men idag kändes det inte som om jag hade någon större lust att springa i regn, så det fick bli bara en sväng på ca. 2 km, lagom för att bli genom blöt, och för att bli uppvärmd och mjuk för lite styrka.

Efter min serie om transportlöpning (del 1, del 2, del 3, del 4) har jag ju på söndagskvällar gett påminnelser om att packa väskan inför måndagens transportlöpning. Idag önskar jag faktiskt att jag skulle få packa min nya, vita löparrygga och springa iväg till jobbet i morgon, men igen blir det att åka på jobbresa, vilket också blir bra bara man kommer iväg. För att piffa upp packningsprocessen var jag ikväll lite "wild and crazy" och lämnade den svarta cabin-väskan hemma till förmån för en sportigare variant. Rebellisk minsann. Doijjorna finns dessutom nerpackade.

Glöm inte att packa väskan!

För att kort sammanfatta träningsveckan så kan jag väl säga - sådär. Jag är nöjd med att ha genomfört två tempo-pass, och två styrke-pass, men mängden som jag gillar mest har uteblivit. Men, man kan inte alltid vinna. Mitt skavsår är i alla fall på bättringsväg.