Skördefest

Att det är höst har väl inte undgått någon. Detta betyder även skördetid och efter sista skörden är det skördefest. Efter all träning under året kan man se september som den månad när man ska få lön för mödan i form av goda tävlingsresultat. Jag kan inte säga att jag ser det på det sättet, för tävlingarna är den minst viktiga delen. Det är träningen som är det väsentliga. Efter Uppsala Monster Tour i mitten av månaden, tyckte jag att det kändes synd att tävlingssäsången började vara över. Nu känner jag att det är väldigt skönt att inte behöva tänka på mer tävlingar. Jag har länge gått med tankar på att springa Sörmland Ultra Marathon 10 oktober, men det lägger jag åt till förmån för jobb och fokus på träning.

När man tävlar går man (enligt min mening) automatiskt back i träning. Man måste hålla igen på träningen innan tävlingen, och vila efteråt, något som jag egentligen inte gillar, men som jag ändå vet att är värt mödan med tanke på att tävlingar faktiskt också ger inspiration. September har träningsmässigt inte alls varit lika spännande som augusti, då jag levde ut svängarna, hade semester och kunde tok-träna, och inte behövde vila inför lopp. September innebar löpning som i km ligger långt under medeltalsmånaden för mig. Men, som sagt. Det har varit skördefest. Jag har plockat russinen ur kakan.

Nu är russinen plockad ur säsongens kaka. Nu vill jag ha en ny kaka, och jag vill både äta den och ha den kvar. Nu är det träning som gäller. Jag vill inte hålla igen för att ladda inför lopp, och jag vill inte vara tvungen att vila efter lopp. Jag vill träna!

Oktober blir en utmaning. När jag kollar i kalendern, ser jag ganska många resdagar. Dessa dagar är ganska kompakta, och det kan bli knepigt att få in träning på alla, men med mycket god planering ska det nog att få in något någon av dagarna, och de övriga dagarna får jag helt enkelt se som vilodagar, och se till att jag har träning dagarna omkring dessa dagar som gör att det passar med vilodagar. Jag sitter också och funderar lite över att faktiskt planera träningen lite bättre för att få in variation och även lite alternativ träning. Jag har kommit en bit, och får lov att återkomma med min plan när den blivit mer konkret och inte bara är ludd i mitt huvud.

Och så en liten reflektion angående att springa marathon i London. Är det vänstertrafik som gäller när man springer? Ska man alltså springa om på höger sida, och ligga i vänster fil om man håller långsammare takt? I alla fall har jag kollat in elektrolyterna som jag förstått att man borde ha koll på som ultralöpare. En hel hylla på Harrods minsann.

Fortsätter reka #3

Förra veckan kollade jag in marathon banorna i Chicago och Boston. Nu rekar jag på närmare håll.

Senast jag var i London vad i slutet av maj. Då träffade jag mialena som förklarade lite hur start- och målområdet i för London marathon ligger, och jag fick även något löppass i Hyde Park. Nu är jag i London igen, och får ta tillfället i akt att inspektera banan närmare. Att få startplats här är inte heller det lättaste. Om det i Boston är krävande kvalgränser som måste underskridas, bör man här även ha tur i lotteriet om startplatserna. Om jag inte kommer ihåg fel, hade mialena gått med i detta lotteri. Kanske något man kunde testa nästa vår då lotterna släpps.

Transportlöpning 4 (4)

Det här är sista delen i min mini serie om transportlöpning. Del 1, del 2 och del 3, har innehållit en del tips och förslag hur man kan gå tillväga för att få transportlöpningen att fungera, hur man kan planera osv. Sista delen innehåller främst lite ytterligare propaganda varför jag är så förtjust i transportlöpningen.

Bilden är eventuellt arrangerad.

Jag har fördelen att ha en man som tycker om att springa, och som efter ganska mycket övertalning om transportlöpningens fördelar totalt fallit för systemet, vilket gör att jag ungefär 30% av gångerna har sällskap av honom. Vi jobbar en bra bit från varandra, men ändå åt samma håll, och ganska liknande tider, vilket gör att vi kan springa tillsammans ca. 75% av transportsträckan. Det är betydligt trevligare att springa tillsammans än att åka t-bana tillsammans.

En politiker som jag ser upp till (som är triathlet, och har gjort ett antal Iron Man) sade att han för varje timme han tränar, får två timmar tillbaka i form av effektivitet och energi. Jag är benägen att hålla med. Ser man dessutom det så att man inte använder någon tid på löpningen (eftersom det ju är transport till jobbet), kan det inte vara annat än en home run. Jag tror att jag jobbar betydligt effektivare när jag fått springa på morgonen, och jag har betydligt mer energi när jag kommer hem när jag sprungit, fått rensat huvudet, än när jag åker t.ex. t-bana. Då kan jag vara helt kaputt när jag kommer hem, och skulle verkligen ha svårt för att ta mig ut på ett träningspass.

Enligt min beräkning sparar jag minst en timme + 15 min. varje dag på transportlöpningen. Räknar jag att jag transportlöper 200 dagar per år, blir det 250 timmar. 250 timmar som jag annars skulle ha tillbringat på en fullsmockad t-bana, har jag konverterat till ren kvalitetstid. Your choice!

Viktigt kan ändå vara att inte se transportlöpningen som ett tvång; samma som gäller med övrig träning. Regnar det på morgonen kanske det är ok att ta bilen; det kan vara betydligt mer njutbart att träna på eftermiddagen när vädret är bättre. Och känner man sig sliten får man ta sig till jobbet på annat sätt. Inte mer med det.

Om du har möjlighet att testa transportlöpning t.ex. en dag i veckan - gör det! Jag ser fram emot att läsa kommentarer av er som testat, och även av er som av en eller annan orsak inte får transportlöpningen att gå ihop.

Lycka till!

Posé med styltor

Oftast är det svårast att komma iväg och träna. Det att ta sig utanför dörren kan vara större projekt än själva träningen, som för det mesta går av sig självt. Idag var det precis tvärt om. Att ta sig ut i morse var en walk in the park, men det var väl ute utmaningen kunde börja. Jag fick tydligen inte med mina vanliga ben hem från Lidingö. Istället fick jag ett par styltor.

Redan igår var jag på en joggingtur på ca 10 km, och var förvånad över hur mosiga låren var. Men, tänkte jag, med lite jogging ska nog blodcirkulationen komma igång, och låren återhämtas. Hela milrundan igår var ändå något smärtsam för låren, men jag levde ändå med tron att benen mjukar upp sig efter ett tag. Cykelturen igår kväll var dock betydligt behagligare, och jag förväntade mig att min stretching och uppmjukning skulle göra susen.

På toppen av en backe vid 22 km på Lidingöloppet. Här kunde man flyga fram med Linnéa stödet. Tack Maria för fotot!

I morse var det som sagt inget problem att ta sig ut, trots att regnet smattrade då jag vaknade. Trollet som inte rört sig många knop under söndagen gjorde mig sällskap, och jag har för mig att vårt joggande inte var snyggaste synen. Ännu vid 2 km var jag beredd att svänga tillbaka för att istället ta cykeln till jobbet, men vi höll ändå ut. Det kändes väldigt segt hela vägen, och sista biten som vi sprang tillsammans körde vi någon slags spurt med maxfart: 6-minuters tempo.

Hemvägen var inte mycket mer njutbar; fast vädret var ju fint. Vi gjorde experiment huruvida det var bättre att ta små trippande steg och känna ajajajajaj, eller långa, men färre steg och känna AJ AJ AJ. Det blev oavgjort. Det som dock fungerade bra var att springa på tårna; så det fick bli en lektion i Pose (lektion 2; första var med bördor). Inte illa.

Backar är tydligen inte något att leka med; eller, det kanske är precis vad de är - man borde leka i backar oftare. Backar är inte att underskatta är kanske mer korrekt.

Ego-Snorkkis

Träningsglädje Sara har slängt ut en frågan "när strålar du som mest"? Och visst strålar man efter ett träningspass eller en tävling. Bilden nedan är från två veckor tillbaka i Uppsala, ca. halvtimmen efter att jag spurtat i mål efter 5 timmar och 50 km löpning.

Packa väskan

En liten påminnelse till alla som tänkt måndag morgon som start eller test för transportlöpning. Nu är det dags att packa väskan, så står den klar vid dörren och väntar i morgon bitti, och det går av sig självt att komma iväg. Finns det något bättre sätt att komma igång en måndag morgon, så säg till!

Lidingöloppet med immunförsvar

När jag igår kväll gick och lade mig kom det upp en tanke i huvudet "aha, sova - det verkar bekant - något liknande gjorde jag i måndags också". De 8 timmarna med sömn var effektiva, och jag kände mig relativt pigg i knoppen, däremot var kroppen inte riktigt spänstig. Fortfarande lite tung av att inte ha sovit ordentligt, ätit på totalt konstiga tider, och med konstig rytm, och inte rört på sig annat än en kort joggingtur igår.

Vi åkte iväg till Lidingö, sådär lagom laddade, jag kände mig som sagt lite tung, och Trollet trodde att hans huvud skulle sprängas av Vitargoladdning. Mitt mantra för dagen fanns redan inövat i huvudet - immunförsvaret, tänk på immunförsvaret. Starten gick, och jag såg fram emot ett fint och njutbart långpass. Min inställning förändrades snabbt - långpass jo, men fint och njutbart - nja. Trångt som bara tusan var det i starten, och efter några 100 meter blev jag stopplad av någon bakom, och tumlade som ett garnnystan över gräset. Kom på fötter snabbt och fortsatte i trängseln. Efter några ytterligare 100 meter, och vi kommit ut på grusvägen var det dags för vurpa nr. 2. Igen blev jag stopplad, och "den skyldige" fick sig en salva när jag fräste att "det skulle gå bra om inte folk började åka slalom i trängseln", kollade hastigt på mitt blödande knä och fortsatte.

Summan av kardemumman: En medalj och ett skrubbat knä.

Första 10 km var det väldigt trångt, det var svårt att hålla eget tempo, och ibland fick man stanna av nästan helt och hållet för att köa. Min löpteknik som fungerar så att jag håller väldigt jämn pulsnivå; dvs. jag saktar ner mycket i uppförsbackar, och öser på nedför, fungerade inte riktigt - i alla fall kunde man aldrig låta det rulla nerför pga. trängseln. Jag försökte ändå hålla pulsen och farten så stabil det gick, och komma in i min egen rytm, ta det tillräckligt lugnt, tänka på immunförsvaret. Det märktes helt klart att den lilla kroppen inte riktigt hade så mycket att ge, men det var bara att acceptera.

Fram till 20 gick det ganska bra, fick en klapp på axeln av Peter (tack Peter - alltid sån energikick att träffa på dig och få uppmuntrande kommentarer!). Träffade också på Centrum kompisen Ola som jag småsnackade lite med i startfållan), men i övrigt var det inte mycket snack. Det är tävlingsfokus på ett lopp som detta. Ingen mysig ultrakänsla där alla vill varandras bästa. Vidd 22 km stod den underbara Linnéa hejarklacken, och det hördes på en kilometers avstånd. En liten extra kick där också. Nu började den omtalade Abborrbacken, och löparna började se aningen tagna ut. Jag var väldigt förvånad hur många som gick i backarna, och jag som inte heller var i närheten av att köra max, kunde dra om radvis med löpare. En liten edge man har som seg och långsam - krafter kvar när andra tagit ut sig. Efter avklarade backar började målet närma sig, och det kändes faktiskt i låren att man sprungit terräng, trots att jag varken sprang speciellt fort, eller långt. Sista kilometrarna kändes lite tunga, och jag kände att det var ok att loppet inte var längre än 30 km, för så roligt var det inte att springa.

Spurtade lite sista km, och kom i mål på 3.05, en tid som jag känner mig nöjd med (den egna gissningen innan start var att jag skulle komma i mål på 3.10). Det fanns som jag skrev inte allt i den lilla kroppen idag, och jag höll dessutom igen på det som fanns för att följa immunförsvar-mantrat. Jag vet ju att det finns ganska mycket att kapa från den tiden om förutsättningarna var på topp. Att springa lopp med ett känsligt immunförsvar och sömnbrist är ändå inget att rekommendera om man vill prestera.

Trollet är för mig dagens stora vinnare. Han spöade frugan, och överraskade sig själv. Grattis!

Dethär håller inte

Jag känner mig som en ungefär som en sengångare som festat tre senaste dygnen. Runt hjärnan finns det några cm bommull, i benen känns det som sengångaren skulle ha gått omkring i högklackat de festliga tre dygnen, och kroppen ungefär likadant. Hjärnan med den sega bommullen i sig har ändå ett otroligt sug. Sug efter att få springa. Sengångar-kroppen tillsammans med bommullshjärnan har ändå accepterat en viktig sak. Det är inte riktigt läge för att tävla. Startbeviset för morgondagens Lidingölopp finns i tryggt förvar hemma, och det kommer även att konverteras till ett startnummer. Men där slutar det som har med tävling att göra.

Jag har inte varit "over there" för att shoppa och reka marathonbanor. Nej, jag har tokjobbat, suttit i diverse möten från morgon till kväll, varit representativ, kommit till hotellet vid 9 på kvällen lokal tid, sovit 3-4 timmar tills kroppen trott att det varit morgon, stigit upp och suttit och jobbat tills nästa mötesomgång. Slitigt, ja, men också otroligt roligt och givande, och helt och hållet själv valt. Löparutrustningen var inte ens med, av den orsaken att jag var medveten om att det skulle vara ett späckat program från den tidpunkt jag åkte iväg, tills det att jag satte mig på flyget hem igen, och ville inte känna mig tvingad att på det få in lite löpning (som isåfall skulle ha skett på hotellets gym - inte säkert att ge sig ut på gatorna tidigt på morgonen.)

Rädda det som räddas kan - laddar psyket med crunch...

Hur som helst inte bästa uppladdningen (om man bortser från energi-intags laddningen; den fungerar ganska bra när man inte sover så många timmar, och hinner käka både frukost och lunch innan det liksom är dags för riktiga frukosten). Varken kroppen eller knoppen är riktigt med, och jag är ganska säker på att jag gör mig själv en björntjänst genom att inte tävla. Sömnbristen och diverse långflygningar gör att immunförsvaret antagligen är ganska utslaget, och det vore antagligen ganska dumt att anstränga sig till max. Vad jag skulle kunna prestera om jag gjorde en max-ansträngning med de förutsättningar jag har nu vågar jag inte spekulera i, men jag är ganska säker på att det är under den nivån som jag skulle känna mig nöjd med.

Min plan är alltså att åka till Lidingö för ett långpass. Jag kommer inte att bry mig det minsta om tiden, kommer knappast att skriva något om den här. Jag tänkte helt enkelt ta ett långpass, heja på dom som tävlar, njuta av hösten (alternativt springa omkring som zombie).

Fortsätter reka

Känns som relativt flackt.

Tidigare i veckan var jag och kollade in Chicago marathon banan. Men varför nöja sig - Vilken marathonlöpare känner sig inte sugen på Boston marathon? The Marathon liksom. Jag bestämde mig helt enkelt för att reka den banan också. Men det lär nog inte bli mera än så. Jag vet inte riktigt vad kvalgränserna ligger på, men en seg Snorkkis är nog för långsam. Och inte blir hon snabbare av all vila, kopiösa mängder kaffe och butter-bagels heller. I och för sig går Boston Marathon först i april nästa år. Och jag fortsätter reka nästa vecka.

Transportlöpning 3 (4)

Det att jag run-commutar har ställt vissa krav på de kläder jag använder. Jag behöver ha kläder som är utrustade med bra fickor, som klarar, förutom nycklar (som kanske är den grej som alla som springer bör ha med sig), även mobilen och plånbok eftersom jag inte springer med ryggsäck varje dag. En bakficka på tightsen är perfekt för att inte behöva ha en hoppande mobil i fickan. Det kan löna sig att hålla lite extra koll på väderprognoserna när man ger sig iväg på morgonen, får att försäkra sig om att man även har lämpliga kläder för hemvägen. Denhär tiden på året kan det vara skönt med långärmat på morgonen, men på hemvägen klarar man sig bra i t-skjorta. Jag springer ofta med jackan knuten runt midjan på hemvägen. Under kallare delen av året springer jag med vintertights. Jag kommer ihåg att jag hade lite problem med temperaturväxlingar under våren, då temperaturen kunde ligga runt 2-3 grader på morgonen, och vid hemfärd var det 15 grader. Varmt om benen blev det då, men sånt får man ta ibland. Att köra med lager på lager kan vara en bra idé just när det svänger en del i temperaturen - en funktionströja eller kallingar fladdrande runt midjan på hemvägen är bättre än att frysa på morgonen.

En bra ryggsäck är också viktigt om man ska springa med den flera gånger i veckan. Man vill ju gärna att ryggsäcken ska kännas så lite som möjligt och inte hoppar på ryggen, och att den dessutom hålls tight för att sakerna innuti väskan inte skall tumla omkring. En ny ryggsäck är något som står på min önskelista just nu för att göra transportlöpningen ännu bättre. Jag springer nu med en Haglöfs ryggsäck som är väldigt bra, den rymmer det jag behöver, även buntar med papper då jag behöver ha med sådana, men väskan är inte optimal i storleken; trots att jag är ganska lång har jag kort överkropp vilket gör att väskan är lite för lång, och ibland börjar knaga på, och ger skavsår på nacken. Där finns det alltså potential för förbättring (hm... läser tomten träningsbloggar?). Det finns ju många löparryggsäckar på marknaden, och en investering i en bra sådan är att rekommendera. Tänk dock på att köpa en som rymmer det du behöver (t.ex. kan du kanske inte ha en liten väskerygga om du vet att du behöver bära med laptop + buntar med papper varje dag).

Om man ändå skulle ta upp ett problem med transportlöpningen, skulle det vara svårigheten att få in kvalitetspass. Eftersom jag äter frukost när jag kommer till jobbet, vill jag inte springa längre än 40-45 minuter, och oftast blir det standard jogging och någon gång lite fartlek. För att få in kvalitetspass brukar jag istället förlänga hemvägen för att få in t.ex. intervaller. Ibland är man ju lite trött och mosig direkt efter arbetsdagens slut, men med några km uppvärmning, ställer sig kroppen oftast positivt inställd till det man planerat. Långpass brukar jag se till att köra på helgerna, dels för att man då kan lägga energin på just passet, och man inte behöver komma hem så sent, och för att det är en utmärkt möjlighet att få träna i fullständigt dagsljus, något som uppskattas speciellt under den mörkare delen av året.

Att träna efter ett optimalt program kan vara svårt om man transportlöper varje dag, men har man ett schema kan man kanske göra så att man bara springer en väg, eller bara ibland. Jag har själv valt att tumma på kvaliteten i träningen till förmån för transportlöpningen (och således kvantitet). Jag njuter mest av den typen av träning (+ mina helg-långpass), men inser att en stor del av träningseffekten går förlorad. Vill man hålla sitt program, och dessutom transportlöpa, tror jag att tricket är att inte tänka "allt eller inget". Spring till jobbet en dag i veckan, spring hem en dag, och kanske båda vägarna en dag, och planera in den kvalitet som önskas.

Förutom att det är viktigt att planera med kläder, eventuella scheman osv. när man ska transportlöpa, bör man hitta kostrutiner som gör att man kan träna effektivt. Ibland äter jag något smått hemma innan jag ger mig iväg på morgonen, och äter riktig frukost när jag kommer fram, men oftast äter jag hela frukosten på jobbet. Jag har lagrat upp med lite flingor, yoghurt, och ibland köper jag någon macka. Jag tycker det är ganska viktigt att få frukost så fort som möjligt när jag sprungit klart, men oftast blir det först efter dusch och ombyte, alltså ca. 20 min. efter avslutat pass. Känner jag mig hungrig i slutet av morgonpasset, brukar jag se till att köpa en macka som jag kan äta genast jag kommit fram till jobbet. Vid lunchtid är jag alltid jätte hungrig, och skulle aldrig slarva med den; lunchen känns som viktigaste byggstenen för att återhämta sig från morgonens pass, och för att ha energi att springa ett andra pass på eftermiddagen. Jag äter också alltid ordentligt med mellanmål i form av frukt, latte eller macka på eftermiddagen så att jag inte är hungrig när jag ska springa hem.

Skönt att få njuta av en vacker morgon innan jobbet.

I sista delen tänkte jag köra allmän propaganda för att testa på transportlöpningen; mera run-commuter tjat kommer om någon dag.