Snorkkarmate

Jag springer med ryggsäck minst fyra pass per vecka. Ser faktiskt ryggsäcken som den, efter skorna, viktigaste löpargrejen. Viktigt att ryggsäcken är bra alltså. Den som jag haft tidigare har inte haft helt perfekt passform för mig, utan den har knagat lite på halsen. Inget problem vintertid då man ju har jacka med krage då, men när det inte är jackväder har jag varit tvungen att ha en scarf på för att spara på nackskinnet.

Har letat efter en ny rygga nu som då men inte hittat den optimala. För någon dag sedan slog jag dock till och klickade hem en Salomon ryggsäck som är gjord som en hel väst. Många små fickor vilket är bra då man ska ha flera nycklar, och diverse småprylar med, och den är gjord för att kunna ha vätskepåse i. Idag premiärsprang jag med min nya Snorkkarmate, och den kändes väldigt bra. Inget hoppande, inget knagande än så länge.

Foto: Privat. Västkonstruktionen

Foto: Privat. Tur att jag hade en Craft löpartröja i exakt samma färg. Väskan är utfällbar så den kan bli lite större om man har mer packning

Privat. Me and my mate

Med vänner och älvor

Igår var det härligt sommarväder igen. Och ett härligt, för huvudet avslappnande långpass tillsammans med Milla. Vi sprang omkring och upptäckte lite nya områden, backe upp och backe ner, via bryggor, badplatser, upp för trappor där jag trodde jag skulle få mjölksyra upp över öronen när jag försökte haka på Milla.

Foto: Privat. 2 timmar utan vätska (fy på mig) gjorde att jag drack sådär några liter när jag kom hem. Förresten är den lysande löpartröjan från Midnattsloppet en ny favorit. Inte utseendemässigt, men den är så himla skön, tunn, mjuk och har perfekt passform. Att man lyser smått får man bara svälja.

Vände och vred på en del tankar, gav varandra input och hem igen med relativt lätta steg trots att det för mig blev över 2 mil. Avslappnande för tankarna; inte så avslappnande för mitokondrierna. Perfekt för mig.

Idag hade jag egentligen inte tänkt springa, men då solen kom fram och jag kände för att ge mig ut var valet inte så svårt. När jag kom ut började jag dock fundera och klura på vad jag skulle springa för pass. Kändes lätt, och första 2 km flög förbi på dryga 10 minuter; första gången på länge som jag sprang med pulsklocka. Funderade att jag skulle springa en 15 km runda och försöka göra det på så bra tid som möjligt, men njä, inte riktigt mitt sätt att träna.

Funderade att springa till Hammarbybacken och springa några varv upp och ner, tog sikte på backen, men när jag kom dit kom jag på att jag i stället skulle springa i Nackareservatet.

Släppte all stress på kilometertider och distanser och luffsade omkring, över rötter, vattenpölar, småstigar, lite större stigar. Sprang omkring på måfå, fick hålla tungan rätt i mun för att parera på stigarna och bestämde att jag skulle springa på planlöst till dess att jag sprungit en mil; då skulle jag försöka lokalisera mig.

Ut ur skogen igen gjorde jag tempoökning och spurtade sista biten hem. På nåt sätt kändes det som om jag varit borta en hel evighet när jag kom hem igen efter 1 timme och 40 minuter; inte för att jag haft tråkigt, utan mer för att det kändes som om jag varit i en annan värld. Intressant. Det kanske finns troll och älvor och sånt i reservatet?Skulle inte förvåna mig.

Och så lite underhållning till söndagskaffet. Bästa musikproduktionen ever?

Tog snabb-benen

Precis som flera av er läsare verkar ha, har jag också flera olika par ben. Igår tog jag på de snabbaste benen jag har och sprang Bellmanstafetten. 5 km på 22.30 får helt klart godkänt av mig, ja, helt och hållet nöjd är jag faktiskt. Med den mycket sparsamma snabbhetsträning jag utfört tycker jag att det är bra.

Mindre nöjd är jag för tillfället med löparbutikerna i den här staden. Vad har hänt liksom? På den första hade de knappt några grejer, allra minst något av det jag skulle ha, på den andra var servicen under all kritik. På den tredje (som inte var löparbutik, utan friluftsbutik), skickades jag upp för trappor, ner för trappor och kom inte ens till avdelningen jag skulle. Helt värdelöst när man tvingas gå tomhänt från en "löparprylshoppingsväng".

Snabb-benen fick vila idag, däremot fick jag använda återhämtningsbenen till två sju kilometrare. I morgon ska jag plocka fram långpassbenen.

Foto: Privat. Något sånt här lyckades jag inte åstadkomma med dagens besök på löparbutiker. Snopet. Får roa mig på annat sätt...

Världens tyngsta ben?

Kan inte vara bra att vila. I helgen vilade jag, förutom lite lätt jogging i transportsyfte i söndags. Här är resultatet. Nedan ses vad som kan vara världens tyngsta ben.

Så kändes det i alla fall på hemvägen igår. Försökte lirka liv i benen genom att överdriva armrörelserna för att liksom få med benen, men nix. Och inte blev det några rödljus så att jag kunde stanna och vila. Jo, ett blev det, men där var det sisådär fem pers som rökte så att jag nästan var tvungen att börja fejk-hosta. Backarna var inte ens tillräckligt stora för att jag skulle tycka att det var ok att börja gå.

Idag tog jag ett par piggare ben. Ben som inte hade vilat sig sega. Och det kändes faktiskt som ett par andra ben. Konstigt att det kan skilja sig så från en dag till en annan.Undrar vad det blir för ben i morgon.

Söndag i stan

En speciell känsla att komma smygande genom stan vid klockan 8 i morse. Fullständigt tomt, tyst. Längs Skeppsbron och över Strömbron kunde man fast springa mitt på vägen om man så ville. Längs Strandvägen blev man passerad av racer på racer. Viss spänning i luften. Vid Djurgårdsbrunnsviken var det dock full fart. Stockholm Triathlon - väldigt fin tävling, också för mig som åskådare. Dagen i bild:

Foto: Privat. Start. Hum... undrar om man kan se de man supportar?

Foto: Privat. Själv stannade jag och drack kaffe medan andra simmade. Kaffe från termos väldigt underskattat

Foto: Privat. Speciellt snygga var vissa

Foto: Privat. Tyckte bara denna bild passade in i vattentemat, så det får det bli på köpet

Bra sätt att spendera en söndag!

Rysk stavgång

Nu kommer jag kanske att klassas som tönt, men det struntar jag faktiskt i. Såhär är det: Jag har funderat på att skaffa mig nya stavgångsstavar. Tror mina axlar skulle må bra av det och att gå stavgång är verkligen effektivt; märk väl att stavarna inte ska användas som balanskäppar, utan man ska verkligen ta i. För några år sedan åkte jag ett långlopp på längdskidor och majoriteten av träningen var stavlöpning; eller rysk stavgång som vi kallade det när jag var aktiv längdskidåkare. Nu har jag inga tankar på längdåkningslopp, men allvarliga tankar på stavlöpning; egentligen stavgång också men jag vet att jag är för otålig för sådant, och tycker att det går för långsamt.

Eftersom 80% av min träning består av transportlöpning (snorkkande) skulle idealet vara att springa en del av den sträckan med stavar. Dock den del av sträckan som inte är allt för crowded och där det inte är asfalt. Ungefär halvvägs skulle jag således behöva kunna fälla ihop stavarna smidigt och lätt kunna springa med dem diskret i händerna (någon gräns får det ju vara på töntigheten). Det finns visst ihopfällbara stavar - någon som har tips på hurudana jag ska satsa på? Viktigt att de håller bra, och framför allt att de är smidiga att fälla upp, fälla ihop och transportera.

Rysk stavgång låter dessutom hur tufft som helst.

Foto lånat från stavgang.se

Fredagsoljad

Fredag (igen!) Och en sådan vecka när jag kan kryssa av tio Västerbropasseringar och där jag vid varje passering, inklusive idag när det ösregnade, tänkt "åh så fint det är". Och en sådan fredag när det jobbigaste varit att man måste duscha efter varje pass. Eller nu skojar jag lite, för det jobbigaste idag var nog ett tempopass på knappa 7 km i under 5-minuters tempo. Ryktet säger att vissa kilometrar avverkades i närmare 4:30 fart. Det tuffaste träningspasset jag sprungit på evigheter.

Men tillbaka till det jobbiga duschandet som ändå kanske inte var så jobbigt. Tänkte ge ett tips för just sådana tillfällen när huden utsätts för mer än vanligt - en omgång med mandelolja och du ska se att huden blir alldeles len och mjuk igen. Bra och naturliga grejer utan en massa skräp i. Speciellt bra för löparfötter som behöver extra kärlek.

Nu ska jag ta mina fredagsoljade ben och stretcha till nyheterna. Har stretch-slarvat så det är verkligen på sin plats.

Foto: Privat. Tror det var ca en femtiolapp på apoteket och hela världen blir mjuk

Speciellt bra - kittad och allt

Denhär veckan är speciellt bra på något sätt. Snorkkar av och an som om det var det som var livets mening (kanske det är förresten?). Och igår hade jag besök av två vältränade, smarta och snygga tjejer, och idag är det julafton mitt i augusti; hämtade ut ett paket med plagg från Crafts vinterkollektion och i år ska jag tydligen inte behöva frysa om anklarna, får väl hoppa över taggtråden till frukost också, och inte heller skämma ut mitt sällskap med handskar från 1998.

Kör en fotosession på det:

Foto: Privat. Med denna överdel kommer jag att glida omkring med i höst/ vinter

Foto: Privat. Äntligen vintertights med piffiga detaljer

Foto: Privat. Sen fick jag så hett av alla vinterkläder så sista bilden får bli på detaljerna på funktionströjan only. Snowflakes...

Ja, så det är en bra vecka. Det får till och med bli vinter nu, kittad och klar!

Nöjd missnöjd

Jag har funderat lite kring dethär att vara nöjd vs. missnöjd med en prestation såhär efter lördagens midnattslopp. Inte så att jag går omkring och grämer mig över att jag tyckte att det gick dåligt, för det gjorde det inte, men jag är ändå inte riktigt nöjd.

Det är faktiskt rätt skönt att få vara lite missnöjd. För om man alltid presterar bättre än vad man trodde man kunde, ja då måste det ju vara så att man har för låga förväntningar på sig själv. Presterar man alltid sämre än vad man förväntat sig är det ju så klart himla trist.

Visst är det ändå roligt när man kan göra bättre ifrån sig än vad man trodde. Inför den här säsongen hade jag som mål att komma under 3.45 på marathon. Jag knäckte det redan i april och sprang på 3.40. Då trodde jag att jag hade gjort vad jag var kapabel till. Att komma under 3.40 skulle få bli nästa års mål. På Stockholm marathon kom jag förvånat i mål på 3.35. Det hade jag inte heller trott att jag skulle klara av. För låga förväntningar?

Jag skulle vilja relatera till Henry Fords citat "Whether you think you can, or whether you think you can´t, you´re right", för det känns som att det är så sant. Men med resonemanget ovan är det allt annat än sant.

Kan i alla fall konstatera att jag är nöjd med att vara lite missnöjd, känns faktiskt bra.

Foto: Privat. Sikta mot molnen, eller lyftas upp bland dem?

Midnattsloppet 2011

Eller loppet då jag höll på att sluta som "the girl with low self esteem".

Stor, härlig löparfest på Söders gator igår. Och det var mer en fest än vad det var allvarligt lopp måste jag säga.

Redan när vi joggade iväg mot starten på Ringvägen kändes det att det var något speciellt i luften. Spänning, förväntan, sensommarkväll och en massa neonorange tröjor. Jag anade oråd direkt, eftersom mina Adidas Stella McCartney tights rasade ner.

In i startfållorna, lite uppvärmning som jag i och för sig struntade i, och iväg. Maken bredvid, men vi bestämde att vi skulle springa våra egna lopp då det skulle vara svårt att hålla koll på varann i vimlet. Jag gjorde en taktisk miss i början; stod nästan längst fram i fållan, men när starten gick höll jag mitt eget tempo, och många sprang förbi, och när dessa sedan blev lite trötta (vilket i många fall var rätt tidigt), hamnade jag allt för långt bak och det var omöjligt att springa förbi. Allmänt rätt trångt, tvära svängar där alla ville ha innerkurvan, folk som gick lite var som - varför informerar de i starten inte om "håll till höger", utan det nämns bara på hemsidan? Det är väl inte meningen att bästa omkörningsfilen är till höger?

Nåväl, stämningen var ändå väldigt trevlig, om än mer tävlingsinriktad än t.ex. ett marathon där alla mer tävlar mot sig själva. Man myser när man hör smattret av tusentals löparskor mot asfalt. De gula tightsen var en klar vinnare (trots att jag fick dra upp dem varannan minut), men de lockade till sig många hejarop! Så kul att det nästan blev pinsamt.

Första fem km gick i ett naffs, och det kändes inte speciellt ansträngande - mest frustrerande att inte kunna springa på i egen takt. Vid dryga sju fick jag syn på maken som legat framför mig, men nu hade en liten dipp. Peppade och fick honom att haka på, och vi bestämde att springa sista biten tillsammans. I mål kom vi på 48.05.

Känner väl mig lite sådär då det gäller loppet. Tiden är jag missnöjd med. Tror jag skulle kunna komma ner mot 45-46 minuter på milen. Men som många verkar konstatera - Midnattsloppet inget lopp man gör en bra tid på. Rätt långsam bana, men framför allt tyckte jag att det inte gick att springa fortare. Man kom liksom inte fram, kunde inte rulla på max i backarna, och det blev en del nitinbromsningar. Nöjd med att jag trots ok fart aldrig kände mig riktigt ansträngd och kände mig rätt oberörd efter målgång, och nöjd med att kunna korsa mållinjen tillsammans med bästa träningskompisen.

Framför allt: Klarade mig i mål utan low self esteem; med tightsen respektabelt på!

Foto: Privat. Redo för lördagskväll på stan

Behagligt

Senaste dagars löpning har varit rätt så behaglig. Inte behagligt lugn, utan mer att ben och kropp känts behagliga när jag höjt tempot. Av någon anledning har jag lättare att springa tempo när jag rör mig från punkt A till punkt B, än när jag ger mig ut bara för att springa. Pay-offen känns högre när det att jag springer snabbare gör att jag kommer snabbare fram till mitt mål. Logiskt.

Jag har fortsatt med det som jag började med i början av sommaren - att springa i alla uppförsbackar som jag har som vana att gå i. Det är också vanesak har jag märkt.

Så inför lördag: Genast jag såg färgen på årets Midnattslopps t-shirt visste jag vad jag skulle ha till. På lördag springer jag såhär - mindre behagliga färger kan tyckas:

På fötterna så klart röda skor.

Ladda

Jag är inte mycket för dethär att ladda inför lopp. Av flera anledningar. Först och främst tror jag att man lätt kan göra mer skada än nytta (då det gäller t.ex. carbloading), och för det andra är det urbota tråkigt (då det gäller träningsvila).

Idag har jag tankarna på Midnattsloppet. En mil. Under en timmes ansträngning. Dock rätt tuff ansträngning, och med en puls som för mig förmodligen kommer att ligga omkring 10% högre än under ett marathon.

Inför marathon har jag laddat på lite olika sätt, men kommit fram till att det för mig funkar bäst att äta ungefär som vanligt, kanske lite extra, men det extra har mest en psykologisk effekt, samt att jag av lätt nervöshet plockar i mig något extra. Vilar man någon dag innan har man ändå ett energiöverskott. På ett 50 kilometers lopp för två somrar sedan hade jag laddat med havregrynsgröt så att det stod ut genom öronen. Never again kan jag säga. Tog en halvmara innan jag kunde börja springa som folk.

Generellt tror jag att vi ilands-människor är allt för rädda att bli hungriga. Vi måste äta något direkt efter vi tränat, vi kan inte träna småhungriga. Visst, springer man ett långlopp eller kör ett maxpass då man verkligen kör sig Hellner-trött kanske man behöver få i sig energi snabbt för att immunförsvaret inte ska försvagas, men hur ofta gör man det? Mycket, mycket sällan är svaret för min egen del.

Tillbaka till Midnattsloppet och laddning inför en mil. Surfade runt lite och läste vad som skrivs om laddning inför ett sådant lopp. Pasta var det vanligast förekommande på diverse forum. Havregrynsgröt likaså. Koffein. Något mindre mål tre timmar innan start.

Koffeinet kan jag luras in på. Att klämma in pasta och sockervatten får mig dock att se rött. Låter som ett recept på tung-i-kroppen känsla.

Min slutsats, som ändå förvånade mig som laddar-skeptiker var att om man kör en ansträngning med en puls på över 80% av max, då kan det vara nytta med att dra in något snabbabsorberat precis innan. Men som sagt. Jag är laddarskeptiker och avstår.

Så, lever en vanlig lördag, äter en sen lunch, dricker kaffe ur njutningssyfte, äter en måltid till ikväll, och hoppas på att en lätt känsla infinner sig.

Foto: Privat. Eller en kanelbulle kanske?

Vardag och Midnatt

Tillbaka till vardagen och tillbaka till snorkkandet. Dagarna när ens tankar kan snurra kring vad man ska äta för mat och vad man ska träna är ju begränsade. Men jag gillar vardagen också, jag gillar att få springa iväg tidigt på morgonen; man får liksom fångat det bästa av dagen då.

Vardag också på Runners. Vi bloggare är tydligen klara med frontandet av startsidan för sommaren och igen förpassade till högermarginalen. (Ni som följer bloggen med bloglovin kan vara tvungna att justera blog-följandet).

Denna vecka ser jag fram emot Midnattsloppet på lördag. Det är 400 år sedan, igår, som jag sprang ett millopp. Eller, egentligen var det nog bara dryga tre år sedan. Jag har inte riktigt på kläm vad jag kommer att kunna springa för tid, är ju inte över huvudtaget tränad för att springa så korta sträckor, men det ska bli skoj. Vet inte heller hur trångt det brukar vara på Midnattsloppet och om man kan springa i sin egen fart eller om det är bara att kuta med massan.

Är i alla fall anmäld i 45-50 minuters gruppen, och det är i det intervallet jag tror att jag kommer att placera mig också. Ju närmare 45, desto roligare!

Träning - check för 2 pass idag och 2 pass idag. Vardag.

Aktivitet och motivation

Har varit betydligt aktivare då det gäller träningen senaste dagarna än vad jag varit då det kommer till bloggande. Motivationen och orken har kommit tillbaka efter att allt i träningsväg känts lite tungt några veckor.

En genomgång av senaste dagars träning:

Torsdag var det fika med dopp på träningsmenyn. Löpning genom delar av Nackareservaten, ett stop för 15 minuter styrka vid ett utomhusgym, vidare till Källtorpsjön vid Hellasgården, ett dopp - till och med jag simmade en bra stund, en glass (svårt att undvika glass när en gubbe kommer körande med en moppe med en frysbox full med glass - en sån (alltså moppe + släp med glass) skulle man ha), en stunds latande på bryggan, och sen löpning hem. Totalt ca. 17 km löpning och några set med styrka. Bästa sällskapet och bara att konstatera att sådana dagar kunde man ha typ alltid.

Fredag och sista dagen på semestern. Har senaste två åren haft som tradition att sista dagen på semestern tokträna; typ springa ett marathon. Kände inte riktigt för det i år; det skulle ha känts som ett tvång, och där tackar jag nej. Fredagen var ändå en njuta-av-träning-och-ledigt-dag. Ett cykelpass på nästan tre timmar, vilket fick ersätta marathondistansen. En halv timme löpning på det, och vi call it a day.

Lördag (idag) träffade jag Karin för en löprunda, och totalt blev det en 20 kilometersmorgontur i lagom tempo. Bra med sällskap som gör att man egentligen glömmer att man anstränger sig. Motivationsboost minsann.

Några dagars tuffare aktivitet och träning.

Foto: Privat. Madde tyckte att jag borde ha lagt upp en bild på mig själv i klänning och fivefingers. Istället bjuder jag på cykelmodet. Klänning och hjälm... och klart klänningen är Bianchi-färgad. Erkänner dock att jag inte hade just klänning under gårdagens cykelpass. Men det är bara en tidsfråga innan racer + klänning är det nya svarta.

Dagens läsning - Nordic Ultra

Hittade precis första numret av Nordic Ultra. Tidningen finns som e-tidning, är gratis, och finns här (klicka).