Har man en gång blivit ultra, är det svårt att låta bli. Löpning ger mig en massa energi, frisk luft och en livskvalite som i kombination med livets övriga komponenter bara måste bli bra.
söndag 28 augusti 2011
Med vänner och älvor
Igår var det härligt sommarväder igen. Och ett härligt, för huvudet avslappnande långpass tillsammans med Milla. Vi sprang omkring och upptäckte lite nya områden, backe upp och backe ner, via bryggor, badplatser, upp för trappor där jag trodde jag skulle få mjölksyra upp över öronen när jag försökte haka på Milla.
Foto: Privat. 2 timmar utan vätska (fy på mig) gjorde att jag drack sådär några liter när jag kom hem. Förresten är den lysande löpartröjan från Midnattsloppet en ny favorit. Inte utseendemässigt, men den är så himla skön, tunn, mjuk och har perfekt passform. Att man lyser smått får man bara svälja.
Vände och vred på en del tankar, gav varandra input och hem igen med relativt lätta steg trots att det för mig blev över 2 mil. Avslappnande för tankarna; inte så avslappnande för mitokondrierna. Perfekt för mig.
Idag hade jag egentligen inte tänkt springa, men då solen kom fram och jag kände för att ge mig ut var valet inte så svårt. När jag kom ut började jag dock fundera och klura på vad jag skulle springa för pass. Kändes lätt, och första 2 km flög förbi på dryga 10 minuter; första gången på länge som jag sprang med pulsklocka. Funderade att jag skulle springa en 15 km runda och försöka göra det på så bra tid som möjligt, men njä, inte riktigt mitt sätt att träna.
Funderade att springa till Hammarbybacken och springa några varv upp och ner, tog sikte på backen, men när jag kom dit kom jag på att jag i stället skulle springa i Nackareservatet.
Släppte all stress på kilometertider och distanser och luffsade omkring, över rötter, vattenpölar, småstigar, lite större stigar. Sprang omkring på måfå, fick hålla tungan rätt i mun för att parera på stigarna och bestämde att jag skulle springa på planlöst till dess att jag sprungit en mil; då skulle jag försöka lokalisera mig.
Ut ur skogen igen gjorde jag tempoökning och spurtade sista biten hem. På nåt sätt kändes det som om jag varit borta en hel evighet när jag kom hem igen efter 1 timme och 40 minuter; inte för att jag haft tråkigt, utan mer för att det kändes som om jag varit i en annan värld. Intressant. Det kanske finns troll och älvor och sånt i reservatet?Skulle inte förvåna mig.
Och så lite underhållning till söndagskaffet. Bästa musikproduktionen ever?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar