Eller loppet då jag höll på att sluta som "the girl with low self esteem".
Stor, härlig löparfest på Söders gator igår. Och det var mer en fest än vad det var allvarligt lopp måste jag säga.
Redan när vi joggade iväg mot starten på Ringvägen kändes det att det var något speciellt i luften. Spänning, förväntan, sensommarkväll och en massa neonorange tröjor. Jag anade oråd direkt, eftersom mina Adidas Stella McCartney tights rasade ner.
In i startfållorna, lite uppvärmning som jag i och för sig struntade i, och iväg. Maken bredvid, men vi bestämde att vi skulle springa våra egna lopp då det skulle vara svårt att hålla koll på varann i vimlet. Jag gjorde en taktisk miss i början; stod nästan längst fram i fållan, men när starten gick höll jag mitt eget tempo, och många sprang förbi, och när dessa sedan blev lite trötta (vilket i många fall var rätt tidigt), hamnade jag allt för långt bak och det var omöjligt att springa förbi. Allmänt rätt trångt, tvära svängar där alla ville ha innerkurvan, folk som gick lite var som - varför informerar de i starten inte om "håll till höger", utan det nämns bara på hemsidan? Det är väl inte meningen att bästa omkörningsfilen är till höger?
Nåväl, stämningen var ändå väldigt trevlig, om än mer tävlingsinriktad än t.ex. ett marathon där alla mer tävlar mot sig själva. Man myser när man hör smattret av tusentals löparskor mot asfalt. De gula tightsen var en klar vinnare (trots att jag fick dra upp dem varannan minut), men de lockade till sig många hejarop! Så kul att det nästan blev pinsamt.
Första fem km gick i ett naffs, och det kändes inte speciellt ansträngande - mest frustrerande att inte kunna springa på i egen takt. Vid dryga sju fick jag syn på maken som legat framför mig, men nu hade en liten dipp. Peppade och fick honom att haka på, och vi bestämde att springa sista biten tillsammans. I mål kom vi på 48.05.
Känner väl mig lite sådär då det gäller loppet. Tiden är jag missnöjd med. Tror jag skulle kunna komma ner mot 45-46 minuter på milen. Men som många verkar konstatera - Midnattsloppet inget lopp man gör en bra tid på. Rätt långsam bana, men framför allt tyckte jag att det inte gick att springa fortare. Man kom liksom inte fram, kunde inte rulla på max i backarna, och det blev en del nitinbromsningar. Nöjd med att jag trots ok fart aldrig kände mig riktigt ansträngd och kände mig rätt oberörd efter målgång, och nöjd med att kunna korsa mållinjen tillsammans med bästa träningskompisen.
Framför allt: Klarade mig i mål utan low self esteem; med tightsen respektabelt på!
Foto: Privat. Redo för lördagskväll på stan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar