Trollhättan 12 h - berättelse

Nu blir det långt - ultralångt inlägg.

Målet med 12h Trollhättan var för mig att komma upp i ultradistansen; alltså längre än marathonsträckan. Det visade sig att jag gjorde nästan det dubbla. Det var också dubbelt så jobbigt som jag kunnat föreställa mig, och seg vet jag att jag är, men jag var nog segare än jag trodde.

Team Linnéa innan start. Johan, Mia, Snorkkis, Staffan. Snodde bilderna av Mia - Tack!; mina bilder kommer lite senare.

Uppladdningen inför loppet kunde inte ha varit bättre; mycket vila, mycket energi och mycket pepp från de övriga Linnéa löparna. Att jag på startlinjen dessutom hade med mig dessa störtsköna Linnéa kompisar Mia, Staffan och Johan, och blog-kompisarna Sara (som verkligen är träningsglädje), Kenth (som verkligen har snabba fötter) och River (som springer :) ) gjorde att det hela kändes tryggt. Starten gick kl 22 på lördag kväll, och då kände man verkligen suget att få börja springa, och beta av de 12 timmarna. När vi 12 timmars löpare startade hade ju 24 timmars löparna redan avverkat 12 timmar i stekande värme. Min strategi var att försöka hålla farten nere så mycket jag kunde i början, kanske passera milen på 70 min, och först se till att klara marathon distansen + lite till, och sedan ta resten som bonus. Farten de två första milen blev dock omkring 6 min/ km, en fart som jag kände mig väldigt bekväm med. Jag startade utan knästöd på knät som jag haft lite känningar i, men efter 2 mil drog jag på det, och hade det på resten av loppet.

Redan efter dessa två mil började utmaningen; det började bli riktigt mörkt, balansen var svårare att hålla, och man trampade en del luft och fick vara på sin vakt för att inte stiga snett. Jag försökte hålla koll på antalet varv jag sprungit på den 1096 meter långa banan, och satte upp lite tankemål att jag vid 30 varv skulle få checka varvantalet med sekretariatet. Det kändes bra att ha denna "belöning" att se fram emot. Jag hade dessutom bestämt att jag skulle gå några varv efter de 30 första varven.

Vid dethär laget hade jag kommit igång med att få i mig energi från buffébordet, och såg till att ta något drickbart minst var fjärde varv, som blev var tredje, som blev vart annat, som blev nästan varje varv. Något ätbart tog jag också nästan lika ofta. Det blev mycket smörgåsbitar med ordentligt lager smör och ost eller prickig korv, eftersom jag kände mig trygg med att äta dessa då magen verkade gilla dessa "snittar". Utöver det blev det lite rulltårta, äppelbitar, banan, oliver, energy-bars, salt-snacks, spagetti och köttfärssås osv. Jag drack främst vatten, men det blev också coca-cola, lite sportdryck och mot morgonen juice - vilket jag inte dricker annars och absolut inte då jag tränar eller nära träningen eftersom det börjar klucka i magen. Nyponsoppa drack jag även på morgonen, och fick klibbig soppa över hela ansiktet. Jag var förvånad över hur smidigt det var med buffetbordet, det var lätt att få i sig energi, och det var väldigt ofta som jag plockade upp något; säkert vartannat varv ibland. Detta gjorde att jag höll en stabil energi- och vätskenivå, och kände mig aldrig tom i magen eller var energilös. Ärligt talat tror jag att jag fick i mig lika mycket energi under loppet som jag gjorde av med, och jag behövde aldrig uppleva att börja frysa, som jag hört att man skulle göra då energin tog slut.

Åter till löpningen: Efter de första 30 varven då jag haft första belöningen med varvchecken + att jag drog på mig en underställströja under t-shirten, lade jag nu nästa mål vid 50 varv; alltså ca. 55 km. Då skulle jag få byta skor och strumpor, och hämta telefon och eventuellt ringa Trollet. Efter ca. 35 varv började det vara riktigt jobbigt att springa; låren började vara som klumpar, knät klagade lite; löpningen i mörkret hade verkligen slitit. Jag började gå i ett väldigt raskt tempo och fick in en slags rullande gångstil, som jag varvade med korta sträckor löpning. Ibland hade jag sällskap, men för det mesta rullade jag på ensam i mitt tempo, eftersom jag hade en högre fart än de som promenerade, men inte kunde hänga med i spring-tempo; det kändes helt enkelt mest ekonomiskt att mala på i det egna tempot.

Vid ca. 50 varv lyxade jag då till det hela och bytte skor och strumpor, och tog telefon, uppdaterade lite facebook status i farten (tack Fredrika för de härliga kommentarerna mitt i natten!), ringde till Trollet och babblade en massa som det knappast var någon substans i, men det gav ändå sådan kick att få prata med honom. Solen började nu gå upp, det blev ljust och fåglarna började kvittra. Den vackra soluppgången drog lite av uppmärksamheten till sig, och gjorde så att man nästan kunde ignorera att hela kroppen gjorde ont. Lårmusklerna började nu kännas som klumpar, och jag gjorde ett kort besök hos massören som stretchade ut framsidan av låren; inget skönt besök, men det hjälpte verkligen, och jag kunde igen springa lite. Något varv senare träffade jag på en sömnig Mia (ja - hon kan faktiskt också bli trött!). Vi tog kaffe och gick tillsammans ett varv innan hon tog en tupplur. Jag fortsatte tugga varv, och snart var Mia på banan igen, med ny, sprudlande energi. Hon och Grabben swischade förbi, medan jag envist knatade på varv efter varv i den fart benen klarade av.

Vid dethär laget hade Staffans peppande finska kommentarer gått över till finska under-bältet svordomar, men de lättade också upp stämningen. Johan såg fortfarande oförskämt fräsh och glad ut, vilket gjorde allt så mycket lättare. Sara var också i farten nu som då, glad och med ett löpsteg som inte verkade orsaka lidande.

Plötsligt fick jag också syn på Lena; snygg och fräsh, och hon doftade så gott! Hon gick med ett varv och fick säkert höra en massa knasigt snackande utan någon som helst substans. Tack Lena för den energikick du gav! Lenas man, lika fräsha Tröskelkungen och deras barn dök också upp och hejade - en ytterligare energi-kick! Nu var det bara fråga om en halv timme tills 12 timmars slit skulle vara slut. Jag hade hopp om att komma upp i 74 varv + lite till, vilket skulle räcka till 80 km. Jag trodde att jag låg på 72 varv, vilket betydde att minst två varv borde avklaras den sista halvtimmen. Jag kämpade allt jag kunde den sista halvtimmen, sprang t.o.m några steg. Hela kroppen gjorde ont, det hade blivit ordentligt varmt, och jag kylde ner mig genom att hälla några muggar kallt vatten över ryggen, drack någon mugg cola och tuggade energy bars, och det ända som besatt snurrade i mitt huvud var "jag vill klara 80, jag vill klara 50 miles". Jag fixade tre varv sista halvtimmen. Jag hade verkligen gett allt - tuggat varv efter varv hela natten, inte vilat annat än då jag stannat och stretchat, kollat antalet avverkade varv, varit på toa, eller bytt skor.

Min prestation visade sig räcka till plats 3 efter Åsa och Mia. Jag jublade överraskat över både min placering och distans vid prisutdelningen. Det trodde jag aldrig!

Det är ofattbart hurudan energi ens medtävlare och vänner kan ge under en sådan grej. När allt kändes tungt, och man fick syn på någon av Linnéa gänget eller bloggarna, och man blev oerhört lycklig. Tack Super-Mia, Staffan, Johan, Sara, Grabben och River - ni är underbara!

Vilket gäng - efter 12 timmars löpning!

För de som orkat läsa ända hit, eller som bara läser sista raden - lite väsentlig information: 12 h, medelpuls 132, 82,... km. Livskvalité.

12h Short Version

En otrolig upplevelse, ofattbart tungt, kämpigt, slitigt, brutalt, knäppt och på samma gång vackert och underbart. Min ultradebut överträffade alla förväntningar. Trötthet har fått en ny betydelse, och gemenskap i idrott har fått en ny betydelse.

Jag kom upp i strax över 82 km, enligt preliminära resultat, och placerade mig på en tredje plats bland tjejerna. Jag hade aldrig trott att jag skulle klara av den distansen; det är ju faktiskt nästan 2 marathon! Humöret hölls uppe hela loppet, energinivån var bra, men benen blev totalt utpumpade (vilket inte är så konstigt). Jag hade egentligen inga dippar (förutom en svacka direkt efter målgång, men det fixade sig ganska snabbt).

Idag går jag omkring och ler då jag tänker på ultra-upplevelsen, och känner mig lite löjligt stolt. Men fy katten vad tungt det var.

Klokare med åren? Nu kör vi!

För ganska precis ett år sedan försvarade jag min doktorsavhandling. Tre års intensiv forskning synades i sömmarna; jag som forskare synades i sömmarna. När jag gick hem från jobbet dagen innan meddelade jag chefen "om jag inte dyker upp på måndag är det för att jag är död - då får ni nyrekrytera". Idag när jag loggade ut, lite tidigare än vanligt sa jag "ses på måndag, nu sticker jag på husmors-semester". Vid närmare eftertanke borde jag ha lagt till "förutsatt att hissarna fungerar". Denhär gången är det också på sätt och vis min hjärna som skall synas i sömmarna.

Är det så att man blir klokare med åren? Nja, skulle inte tro det. Men - Nu är bara att köra va?

Lyxiga sommarväder och mål

I tisdags när jag träffade Karin för vår löptur, kunde vi först konstatera att vädret påminde lite om marathon vädret. Igår när jag sprang till jobbet, innan klockan 7, var det 20 grader! Det är inte många veckor/ dagar som man kan njuta av sådant springväder. Jag njöt fullt ut av lyxen av det varma vädret; på morgonen är det ju inte sådär hett och tryckande som det kan bli senare på dagen. Idag blir det vila från löpningen, men jag tänkte passa på att njuta av sommarmorgonen, och cykla till jobbet.

Sommar sommar sommar!

Kollade precis vädret för kommande helg. Det utlovas upp till 30 grader, och nu känns det ganska skönt att starten går vid 22, och att det är genom natten vi ska springa, trots att huvudet känner en viss psykning av detta. Det känns också på något sätt knasigt att man skall packa ner mössa och vantar, och lite varmare kläder ifall natten blir kylig (och framför allt fuktig). Men; "better safe than sorry".

Jag har fått lite kommentarer och frågor gällande mina mål för helgens utmaning. Att formulera mål för något man inte har en susning om är dock ganska svårt, men visst har jag några tankegångar.

Först och främst vill jag klara ultra distansen; alltså komma mig längre ön marathon distansen. Förutsatt att jag är frisk, och inte får ont någon stans (typ knä), borde detta vara ett ganska enkelt mål.

Som andra hållpunkt har jag att komma över 6 mil, som jag avverkat på ett lopp på längdskidor ca. 4 år sedan.

Efter detta känns det lite mer luddigt. 7.5 mil - tja, realistiskt kanske. Men detta är ändå 3 mil längre än marathon. Svårt att säga vad kroppen tycker om en sådan distans.

Häftigt vore det ju att ta 8 mil, och 50 miles. Men, detta är mitt första ultra, och jag kanske behöver lite större erfarenhet innan den distansen kan komma i fråga.

Med de mål-tankarna är jag redo för denna dag på jobbet; nu väntar jag bara på att mina pinsamt flottigt fotkrämsinsmörjda fossingar ska bli lite mindre hala :) .

Uppladdning och uppladdningslöpning

Det är alltså ultra-vecka på gång, och jag bör väl också fundera på uppladdning inför lördagen (ja, det blir mycket fokus på bara ultran i bloggen nu, men det är kanske inte så konstigt.) Jag har faktiskt inte funderat och analyserat uppladdningen desto mera ingående, utan tänkte köra med liknande uppladdning som inför mina marathon-lopp. Under dessa har energin i kroppen inte tagit slut, vilket jag ser som ett resultat av ok laddning, och för mycket mer än ett marathon tror jag inte att man kan ladda kroppen med energi, utan då är det energitillförsel under loppet som skall till. Att äta medan jag går/ mitt i pass har jag inte tränat desto mera på, förutom att jag testat med hot dogs, polar-brödsmackor, coca-cola osv. mitt i långpassen. Kroppen och magen har då tagit emot näringen bra, men det är ju helt en annan femma när vi snackar 12 h. Jag får helt enkelt se vad som händer under detta lopp, vara noggrann på att observera kroppens signaler, och använda huvudet så mycket det går (fast jag har förstått att man blir ganska knasig i skallen efter ett par timmar).

Att jag kör liknande uppladdning som inför marathon betyder då att jag håller igen lite på kolhydrater nu tisdag - onsdag, för att lägga till lite extra torsdag-fredag -(lördag). Jag tycker att det är lite svårt att förutspå vad jag kommer att vilja ha i form av energi under själva loppet; t.ex. på Vällingbymaran tyckte jag att energybaren som jag hade med var väldigt jobbig att tugga, och skulle hellre ha tagit typ gel, medan jag under Stockholmsmaran gladeligen tuggade i mig bitar av bars på Strandvägen, och hoppades att det skulle finnas mera sådana på resten av banan, då jag själv bara hade med gel. På 12 h behöver man ju dock en helt annan typ av energi; mer "riktiga" saker, som fyller på i magen också, och inte bara super-snabb energi. Jag antar dock att arrangörerna har på koll vad som önskas, och har ett visst utbud, och med komplettering av några egna geler och powerbars, ska energin förhoppningsvis fungera någorlunda.

Träningsmässigt bör jag då ligga lite lågt de kommande dagarna, trots springet i benen. Några fler 2-pass dagar blir det antagligen inte; däremot lite löpning för att hålla en bra cirkulation i benen, och lugn cykling till och från jobbet för att få lite cirkulation i hela mig, och lite tid i solen och friska luften.

Idag var det inplanerat ett löppass med KarinTri; och vad kunde vara mer passande - hon är ju erfaren på dethär med att vara uthållig efter 24 h ultralopp förra sommaren, IronMan, och Vasaloppet. Karin hade inplanerat ett långpass, medan jag nöjde mig med ett kortare pass. jag började med att jogga/promenera in från city till Kungsholmen för att möta upp Karin, och vi fortsatte därifrån. Vi knatade på i sommarvärmen, och jag fick några värdefulla tips inför helgen. Jag droppade av efter ca. 9 km, medan Karin fortsatte sitt långpass. Efter kvällens tränings- och ultrasnack kan jag knappt vänta på helgen!

Vissa dagar...

har bara det där lilla extra, eller extra allt egentligen. Dagar som direkt klarar "the smile test". Denhär dagen känns som en sådan. Jag tror att jag fick en extra positiv knuff av de härliga lediga dagarna som varit, och den positiva svingen fortsatte idag, underbara måndag.

Hade konferensdag ute på Djurgården med jobbet idag, och dealade med konferensanläggningen i förväg så att jag hade duschmöjligheter där, vilket gjorde att jag kunde ta ett löppass ut dit genom en dimmig men somrig stad innan en frukost av modell lyxigare. Dagen flöt på i en väldigt motiverande anda, och efter dagens slut kunde jag igen unna mig en löptur. Har inte tidigare sprungit speciellt många gånger på Djurgården, men idag fick jag njuta av en extra sväng där. Båda löppassen har varit i ganska lugn fart, med ryggsäck (full med konferensmaterial och ombyteskläder), vilket faktiskt har en viss effekt på pulsen, och benen och löpstilen, men absolut inget som störde mig idag. Tänk om varje dag skulle kännas såhär! Fullkomlig glädje i löpningen, entusiasmerande jobb, sommar, ahh... Det enda som saknades lite under löp-passen var Troll-sällskap, men eftersom jag lyckats överföra post-marathon förkylningen vidare, har jag fått springa utan det sällskapet senaste veckan.

Om jag ska sammanfatta löppassen: Morgon: 8.5 km 50 min, eftermiddag 13 km 1h 20 min.

På något sätt känns det som om det är först nu som kroppen svarar riktigt positivt på träningen igen efter marathon och förkylningen. Benen känns pigga och sugna på att springa, och resten av kroppen är med på det hela. Jag känner mig absolut redo för en ny utmaning kommande helg (även om det betyder att jag måste ta det lugnare med träningen denna vecka).

Utflykt

Idag har jag varit på utflykt - utanför comfort-zonen. Slängde lite spärrar åt sidan, och pressade mig lite mer än vanligt, och utanför det mys-tempo som jag trivs allt för bra i.

Efter en ordentlig sovmorgon (! jag brukar aldrig förstå mig på dethär med sovmorgon, men idag blev det faktiskt några extra timmar), drog jag iväg. Eftersom jag sprang 17 k igår, tyckte jag att ett kortare pass kunde vara lämpligt idag, men kände ändå inte för något vilo/ återhämtningspass, utan bestämde mig för att köra milrundan i ordentligt tempo. Hade på knästödet, och stretchade och småjoggade lite innan jag startade klockan. Farten kändes bra, roligt att dra på ordentligt faktiskt, knät kändes också bra och det kändes mer ok att springa fort när jag hade knästödet.

Första halvan gick på ca. 26 min, vilket betydde att jag låg väl i fas, och med andra halvan som är mer backig gissade jag att jag skulle landa på omkring 53 min. Pulsen låg ganska stabilt runt 160, ibland över, ibland under och det kändes inte speciellt ansträngande, men betydligt mera flås och tryck i benen än den vanliga farten, och definitivt utanför comfort-zonen. Sista uppförsbacken kändes lite tung, men kostade på mig en spurt, och klockade in på 51 minuter. Vet inte hur exakt 10 km det är, men på ett ungefär. Jag testade tiden på samma runda i februari också, och då gick det på 53 minuter, men då var det lite annat underlag. Om jag bara kommer ihåg, ska jag försöka få in motsvarande test lite oftare, kanske en gång per månad kunde vara lämpligt.

Kanske inte det klokaste att köra tempo nu innan 12 h och med ett knä som är lite si-sådär. Men vad fasen, vill jag springa fort måste jag väl få göra det!

Midsommar-pass

Midsommar-fina skor.

Fick den perfekta starten på midsommarafton med en mysmorgon med god frukost och kaffe, och ut på löptur precis efter kl 8. Sol hela turen; bäst att ta vara på det man får i form av soltimmar nu. Sprang min absoluta favoritrunda, samma som i förrgår, 17 km , på ca. 1 h 40 min. längs vattnet. Lite långsammare tempo var det idag, men fullt lika njutbart som på onsdagen. Efter halva sträckan drog jag på mig knästödet som jag haft i byxlinningen, då det kändes lite i knä; igen inte ont, men liksom en känning. Nu blir det fika- och jordgubbsjakt.

Ha en bra midsommar!

Bästa belöningen

Efter att ha varit nästan lite äckligt jobb-fokuserad under jobbresan senaste 2.5 dygnet då jag i princip haft frukost-möten, vanliga möten, lunch-möten, möten igen, lite mötes-förberedelser, mail-läsande och igen middags-möten, varit allmänt konstant representativ och social, ätit och druckit allt för gott, t.o.m. varit behärskad när Alexander Rybak dök upp och uppträdde för oss, beslöt jag att åka direkt hem när jag landade vid lunch tid. Resten av jobb-dagen får fixas under kvällen. Istället belönade jag mig själv med det bästa av det bästa:

En löprunda i solsken, perfekt temperatur, en lätt vind, och jag lät benen köra på som dom ville. Shorts och t-shirt (marathon finisher; ännu bättre) var perfekt. Tänk att få unna sig det mitt på en onsdag!

Man blir glad av att springa, lite sådär extra glad ibland.

Senaste passen har jag sprungit med knästödet, och visst, det har känts bra, men det är ändå inte så smidigt som att vara utan. Jag ville idag därför testa att springa utan, då jag tycker att det skulle kännas bra om jag i alla fall en del av 12h kan springa utan. Valde en runda som jag skulle ha möjlighet att avbryta om jag skulle få knä-känningar. Innan jag drog iväg stretchade jag lite, och började också väldigt lugnt så att knäna och benen skulle få ordentlig uppvärmning. Sedan ville de inget annat än att pinna på, såhär lätt och med sådant flyt har jag inte sprungit senaste veckorna. Det var liksom ingen ide´ att hålla tempot tillbaka, trots att jag försökt öva mig på att springa långsamt inför 12 h, men idag var ingen sådan dag. Idag var det grönbete. Stannade och stretchade lite efter ca. 40 min, och fortsatte sedan galoppen i ca. 55 minuter till. Det blev 17 km på 1 h 35 min, ren njutning. Medelpulsen var 157, vilket måste vara rekord då det gäller mina träningspass.

Och tänka sig att det inte kändes över huvudtaket i mitt knä! Jag skall under kommande pass vara fortsatt försiktig, se till att stretcha och eventuellt använda stödet också, så får vi se hur det utvecklas. Kan i alla fall erkänna att endorfin-nivån i min kropp just nu ligger ganska högt! Ja, jobb-mailen var det...

Dilemma, vintertights och shorts

Dagens dilemma - får man ont under fötterna om man ska springa/ röra sig 12 timmar? Snackade i dag av en slump med en kille som varje sommar brukar reservera ett dygn och gå 24 timmar tillsammans med en kompis, bara för att se hur långt de kommer. Det att fotsulorna tar stryk var enligt honom största dilemmat.

Söndagen spenderas nästan till 100% inomhus, med undantag för hela 11 minuter som jag gjorde ett tappert försök till joggingtur. Jag är verkligen inte den som drar mig ur träningspass när jag väl kommit ut, men igår får ses som ett undantag. Trollet bangade redan i trapphuset, och gick klokt nog in igen för att göra lite hemma-styrketräning; jag var genomblöt efter 2 minuter, och höll ut i 9 ytterligare minuter springandes för att testa knästödet. Vi hade båda en förhoppning om att det skulle bli uppehåll senare under dagen, men det blev det inte och träningen fick stanna där.

I morse var det dock andra bullar. Strax efter 6 gav vi oss ut på en mycket lugn joggingtur på 10 km. Tänk att det den 15 nde juni är 6 grader varmt! Jag erkänner, utan att ens skämmas att jag tog på mig vintertightsen. Det var kanske lite överdrivet, då jag fick ganska varmt om benen, men 6 grader berättigar ändå till vintertights - mitt i juni, i midsommarveckan.
Upprättelse har jag dock fått under senare delen idag. Är på tjänsteresa i Oslo, och fick en lugn joggingrunda (blandat med promenad) längs stranden i shorts och t-shirt!

Men så började jag fundera på det där med fotsulorna...

En såndär liten med horn

Puma-Sara skrev ett inlägg om såna med horn, och trenden att många vill springa långt. Senaste månaden har det varit ganska starkt fokus på marathon/ halvmarathon och ultralöpning på de bloggar jag läser; man känner sig väldigt hemma i blog-sfären just nu. Och - jag vill vara en såndär med horn; en ultra-jävel.

För att jag ska kunna bli en sån är förutsättningen att mitt knä inte krånglar. Tidigt i morse tog jag mig iväg på ett långpass. Egentligen skulle jag haft lust att ta ett riktigt långt, långsamt långpass på 30+ km, men tyckte att det kanske skulle vara vettigare att ta ett kortare pass för att inte fresta på knät för mycket. Första 10 km hade jag svårt att hålla farten tillräckligt låg (försöker få in ett bra tempo som jag kan springa läääänge), benen och kroppen ville pinna på, och vänster knä kändes bra. Vid 15 km började jag få lite känningar i knäskålen, inte så att det gjorde jätte ont, men det kändes av. Joggade sista 6 km i mycket lugn fart, sänkte löpsteget, och känningarna fortsatte, morr. Totalt blev det således 21 km på ca. 2h 10min; relativt lugnt alltså.

Ny rehab-investering. Någon som använder ett sådant knästöd och kan ge feedback?

Knäet behöver antagligen lite mer tid för att återhämta sig. Skoinläggen fungerade bra tycker jag, och jag köpte idag även ett knä-stöd som förhoppningsvis inte ska göra saken värre.

Härligt regniga plask-fredag

Regn när jag sprang till jobbet, regn när jag var ute på lunch, och regn när jag sprang hem. I morse var det med spänning som jag joggade iväg; med sko-inlägg i min vänstra sko. Stretchade lite innan jag stack iväg, och började ganska lugnt. Jag har nog aldrig koncentrerat mig så noggrant på någon viss kroppsdel, som jag gjorde med mitt vänstra knä i morse. Det hade mina tankar på sig konstant. Var rädd att knivarna skulle komma fram och hugga efter ett par km, men de höll sig undan - tjohej! Knät gjorde inte det minsta ont under hela vägen - kan en fredag börja bättre?

Förberedelser inför loppet i högklackat i full gång i Kungsträdgården i morse. Kanske detta är nästa grej (ifall jag känner att ultra inte lockar)?

När arbetsdagen började närma sig sitt slut och dagens andra löp-pass var på intågande konstaterade jag att regnet nog skulle göra mig sällskap på hemvägen också. Några sekunder tyckte jag att det var lite taskigt, men så kom jag att tänka på Magdalenas "Sluta gnäll" inlägg, och skickade bort alla "tråkigt väder" tankar. Sprang iväg hem i ett spöregn, med ryggsäcken full av smuts-tvätt, och med ett stort leende på läpparna. Till skillnad från förra veckan då jag hade tappat liuktsinnet på grund av förkylningen, kunde jag nu känna den fräsha doften av träden, och till skillnad från tidigare denna vecka, kunde jag springa utan känningar i knät. Detta berättigar till att jag egentligen borde ha as-garvat hela vägen, men jag nöjde mig med att le, och konstatera - jag tror faktiskt att jag gillar dethär med löpning ganska mycket (vilket man inte behöver vara Einstein för att komma på)!

ARCH support?

Är detta nu samma som "Autoregressive Conditional Heteroscedasticity"?

Nya skoinlägg.

Antagligen inte, men jag tänkte ge inläggen en chans. Jag är väldigt plattfotad, och misstänker att min knä-känning kan ha något att göra med det. Enligt naprapathen som jag besökte med anledning av min skada i baklåret i början av året skulle min plattfothet dock inte vara så allvarligt att jag skulle behöva inlägg. Jag testar i alla fall, så får vi se hur det känns.

Idag, hör och häpna, har jag gjort ett besök på gymmet. Har väl insett att mina spagetti-armar borde bekämpas, men jag har väldigt svårt att komma mig för. Att sticka ut och springa i "frisk" luft är alltid mer lockande, men eftersom jag idag haft löpvila, och istället cyklat, tyckte jag att det passade väl att pumpa lite på gymmet innan jag stack iväg hem. Jag mutade mig själv med att ha min marathon finisher tröja på :) . Väl nere på gymmet var det egentligen ganska roligt att ta tag i hantlarna.

Testade också att jogga lite på löpbandet med det nya inlägget. På de 1.5 km jag sprang kände jag inget i knät, men typiskt för löparknä är ju att det börjar ge sig till känna först efter den distansen. I helgen ska jag förhoppningsvis testa ett långpass, och på basen av det får jag ta beslut om 12 timmars. Jag tänker inte riskera att kroppen tar stryk.

Nu har jag precis kollat in Plus, Sommar där de testade sport-bh:n. Total cred till Sverker!

Grr, morr - löparknä?

Måste bara få morra av mig lite. Har precis gått och anmält mig till ett ultralopp, återhämtat mig från förkylningen som jag fick efter maran, och när jag börjat springa igen har jag fått känningar i mitt vänstra knä, trots att jag varken under maran eller tidigare haft knä-problem! Måtte detta nu inte vara löparknä! Morr och grr. Anti-inflammatorisk smörja, stretch och vila från löpningen några dagar. Håll tummarna!

Bakfylle konsulten

At your service...

Off-topic; Ingen bakfylla här, men följer med spänning med hur området för helgens Volvo ocean race riggas på vägen till och från jobbet. Verkar vara ett ganska avancerat arrangemang.

Förra veckan fick alla på jobbet en förpackning vitamintillskott i sitt postfack. Detta resulterade i blandade känslor, och en del spekulationer. Jag tyckte det var en väldigt bra grej, eftersom jag var mitt inne i förkylningen och vitaminer då var extra välkomna. En av mina kollegor trodde att arbetsgivaren vill försöka förgifta oss med dessa konstiga tabletter, men jag förklarade för honom om att detta var ett vitamintillskott. Jag berättade också att jag sett reklam för vitaminerna, och att det i reklamen hade gett vissa vibbar om att man skulle bli grymt effektiv om man tog sig en dos. Det övertygade kollega 1.

En stund senare kom en annan kollega förbi och funderade över vitaminerna i postfacket. Han var övertygad om att detta var ett bak-fylle preparat, och tänkte nog spara användandet till typ midsommar. Jag frågade om han kanske mixade detta med något annat slags preparat, typ Resorb. Efter Stockholm marathon var jag tvungen att läsa på lite om Resorb, då det verkade som om alla utom jag använde sig av preparatet för att återställa vätskebalansen i kroppen. Jag var därför lite extra påläst gällande Resorb, och kunde på ett väldigt utförligt sätt förklara hur det fungerade; dock inte i sammanhanget marathon, utan mera allmänt. Min kollega såg ganska frågande på mig, och tyckte att jag var ytterst påläst gällande bak-fylle Resorben. Han hade nog inte riktigt förstått kopplingen mellan mig och bak-fylle räddningen. Alltid kan man hitta nåt sätt att imponera...

Anmäld till Trollhättan 12 h

Skrev i förrgår att jag ju inte kunde sitta och anmäla mig till nya lopp varje dag bara för att jag inte kunde träna på grund av förkylningen. Jo, men serru det kan jag tydligen. Trollhättan har jag iofs. haft i tankarna ett bra tag, och det är ju på kommande ganska snart, så anmälan började vara på tiden. Må jag nu inte få fler förkylningar - då kommer jag att boka in tävlingar varje helg; jag som tycker bättre om att bara träna än att tävla.

Detta blir alltså mitt första ultra lopp. Inför ultradebuten gäller det nu att läsa på ordentligt gällande upplägg, laddning, förberedelser osv. Jag tänker inte ta loppet som något allvarligt, utan mer som en testa-på, jag-är-galen grej. Klarar jag mer än marathondistansen är jag nöjd. Det jag vill komma åt med denna debut är främst känslan för vad ultra är, känna på communityn, och hur seg jag egentligen är. 6 h skulle säkert ha varit alldeles tillräckligt för mig, men då jag tyckte att det skulle vara ganska nära marathon, valde jag ändå att anmäla mig till 12 h.

Nu vill jag ha tips på hur man förbereder sig för ett ultralopp, både mentalt, fysiskt, mental uppladdning och gällande prylar; vad bör man ha med sig. Egna erfarenheter smäller ju alltid högst, men är tacksam även för länkar där jag kan suga in information.

Och tränat har jag dessutom gjort, om än i mycket lugnt tempo, med inslag av promenerande i uppförsbackarna; i går söndag en testa-på-jogg på ca. 6 km, och idag t-o-f jobbet; 2*7.5 km. Ge mig bara några dagar till, så är jag redo för både intervaller och långpass. Förnuftigare än vanligt måste jag dock anse mig vara; har verkligen vilat ordentligt.

Vila - nu med bubblor

Ja, vad skriver man om i en träningsblogg när man inte tränar? Man kan ju inte anmäla sig till nya lopp varje dag. Det är ännu vila som gäller för min del. Är ännu snuvig, har lite hosta och det värsta - mina smaklökar har varit bedövade i två dagar! Idag börjar smaken och lukten dom komma tillbaka - tack-o-lov! I vanliga fall tänker man inte på hur mycket smak och doft ger. Det är verkligen tråkigt att äta när man inte känner någon smak, men vad gör man? Man måste ju få i sig energi ändå, trots att det känns meningslöst. Utan träning, och utan god mat; ja, då är det (knasigt nog) väldigt mycket glädje som försvinner.

Igår efter lunch tyckte jag att det var så ur-trist när inte maten hade smakat något och bestämde att om man nu inte kan känna smak av mat, ska man i alla fall få dricka bubbel-vatten så att det pyser i näsan. Lite roligt måste man ju ha. Skuttade därför ut, och gick iväg och köpte en Soda Streamer.


Har tidigare också funderat på att skaffa en sådan, men ändå tyckt att det är bäst att vara utan, då jag har för mig att bubbelvatten inte är det bästa för magen, och vanligt vatten fungerar bra. Men vanligt vatten gör inte så att det pyser i näsan.

Igår kväll fick jag då sitta med min marathon finisher t-shirt och dricka bubbelvatten. Gick bra det också, även om benen nu börjar kräva att få springa. Alltså, en lördag utan långpass, men imorgon blir det förhoppningsvis lite lugn jogg blandat med promenerande.

Panikbeteende

Inspekterade idag min pappersalmanacka på jobbet efter att ha varit på konferens och inte ännu kommit på att svänga blad på almanackan. Till min förfäran/ förtjusning konstaterade jag ett "SL" på fredagen den 29.nde maj. Detta SL som betyder att jag nu borde ha köpt nytt SL kort, eller som Janne föreslog; Shoppa Löparkläder. Jag har missat detta med över en vecka! Uppryckning i panikartat format. Vad skulle jag ta mig till? Lunchen kunde inte användas för ändamålet; skulle inte hinna med både en sväng på stan och att äta lunch, och efter jobbet hade vi några gäster som hälsade på, vilket betydde blixt-snabbt hem från jobbet.

En ide' uppenbarade sig ganska snabbt. SL - Spring Lidingöloppet. Anmäld och klar - phu - lugnet återfunnet. Nu är det bara träning i terräng som saknas. Det kanske vore klokt att hoppa på några orienteringsträningar snart, eller kanske lite backträning i Lilljansskogen?

Förkylningen håller sig stabilt kvar. Ingen feber, men snuva som degar i huvudet, och gör att man känner sig konditionsmässigt lite sisådär. Det som är nästan lika illa är att smaksinnet har försvunnit. I sådana situationer märker man hur mycket man uppskattar smak i maten; och värsta glädjedödaren - hur kul är det att äta värsta lyxiga hotellfrukosten (varit på jobbresa), och inte känna någon smak! Löpningen får ännu vänta ett par dagar; förhoppningsvis ska jag vara i form för någon typ av träning fram emot helgen - vad gör man annars på lördag morgon? Någon som har förslag ifall det skulle bli en vilo-lördag?

Min tur nu

Jag har inte varit förkyld på över två år. Inte varit febrig, inte haft värre huvudvärk, kanske lite halsont och hosta någon enstaka gång, men jag har inte varit däckad. För lite mer än två år sedan, i början av maj 2007, hade jag en bihåleinflammation samtidigt som jag flög tur och retur Cross-Atlantic. Det var mindre behagligt.

Nu är det dock någon förkylning på gång. Har ont i halsen, lite snuva och är lite allmänt trött. Tog mig hem lite tidigare från jobbet idag (inte springandes), och har jobbat det sista från soffan. Jag är inte däckad ännu, och hoppas att jag inte blir det heller, men i fall så är fallet kan jag inte göra annat än att konstatera; det är faktiskt min tur nu, trots att jag inte vill.

Lite olika teorier kring min "förkylning", eller vad det nu är, cirkulerar:

1. Har med uttorkning/ ansträngning under lördagens lopp att göra. Kan inte säga att jag kände att jag blev över-uttorkad, och inte heller fysiskt totalt slutkörd (ok, jag blev slutkörd, men det var benen som var slutkörda).

2. Vanlig förkylning. Och med ett immunförsvar som antagligen är något sargat efter ett marathon är det lätt att man plockar upp det som finns tillgängligt i bacillväg.

3. Något på lur redan innan maran. Trollet hade lite förkylningskänningar förra veckan och jag kan ha fått en släng av det. Ärligt talat kände jag också något i halsen förra veckan, men trodde att det låg lite i psyket då jag verkligen inte ville bli förkyld utan bara trodde att jag hade lite ont i halsen för att jag kände efter krämpor extra noggrant. Trollets teori här säger att kroppen är så inställd på att den inte får släppa fram en förkylning, utan håller tillbaka med järnhand tills momentet (i detta fall marathonet) är över, och då kan kosta på sig en förkylning då allt släpper. Troligt.

4. Kombination av 1-3.

5. Något annat.

Vi får väl se. I alla fall kunde jag konstatera att värkmedicin inte varit största konsumptionsvara i detta hushåll. Det som fanns härstammade från en "survival-kit" som jag hade samlat ihop till när vi gifte oss. Det var 2006. Men utgångsdatumet var inte förrän 2010, så jag får väl knapra i mig en sådan om det behövs.

Havtornsbär som svärmor varit så snäll och plockat och gett oss. Är väldigt vitaminrika. Tuggade i mig 5-6 stycken, ska vara en lämplig dos. Viktigt är att man tuggar sönder stenen, eller fröet innuti; det är där det mesta sitter.

Tills vidare får jag vila och ladda kroppen med extra vitaminer. Och ärligt talat - dethär är antagligen enda sättet för mig att vila; känner jag mig rätt skulle jag inte ha haft ro och förstånd att vila om jag vore helt utan förkylning, då benen nu börjar vara i spring-skick igen. Hoppas i alla fall att det går snabbt över!

Och så en liten reflektion över lördagens värme. Har läst att temperaturen sträckte sig mellan 25 och 29.5 grader under loppet. På något sätt kändes det inte så fruktansvärt varmt. Visst var det hett, men att det naffsade i 30 grader (kanske jag varit uttorkad i alla fall?)! Jag tror ändå att jag föredrog den tropiska värmen framom ett marathon i dagens regn, framför allt med tanke på publiken och den folkfest som det var.