Stockholm marathon 2009

Äntligen, efter uppladdning och väntan var det dags att åka iväg till starten. Mötte upp bror utanför stadion, och vi gick in mot Östermalms IP. Gjorde ett försök att stå i kö till toaletterna, men gav upp efter 15 minuter i kö. Hade sällskap av Mia och Sebastian i starten, och tänkte att jag skulle försöka dra nytta av deras snabbare öppningstempo, då jag vet att jag har lite svårt att våga benen dra på i början. Starten gick, och vi var i väg. Det ögonblicket har man väntat på så länge. Bäst att njuta i fulla drag, dra in marathon stämningen ända in i ryggmärgen.

Startklar. Fast var tvungen att byta skor - chippet var svårt att fästa på tofflorna.

Vi tog högra sidan på Valhallavägen, eftersom jag läst att det kunde löna sig med den omvägen då det var bättre flyt där. Starten rullade egentligen på ganska bra, hade förväntat mig lite mer armbågar, stopplande i benen osv. När man kom ut på Djurgården var det dock lite svårare att få utrymme, blev lite sick-sackande, men med tungan rätt i mun, gick det bra. Upp till ca. 5 km höll jag rygg på Mia och Sebastian, men där tappade jag dem. Redan här började jag känna att det gick lite tungt, hade inte riktigt fått in flytet, och fram till 10 gick det ganska segt. Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand gick sen bättre, jag fick in ett bättre flyt både med själva löpningen och vätskekontrollerna och hörde en massa hejja rop och support (tack Trollet!). Satsade på att dricka en mugg med sportdryck vid varje 5 km och hade också en liten flaska vatten i bakfickan. Lite druvsocker fick jag också i mig, men det var ingen större hit, då jag tyckte det fastnade i munnen. Halv-maran passerade jag precis på två timmar, och jag märkte att jag skulle få kämpa på bra för att klara fyra timmar, men primära målet var ju att hålla hela vägen och komma i mål.

Ute på andra varvet fick jag syn på blogg-gänget som hejjade glatt, och Djurgården gick här förvånansvärt lätt. På väg mot Strandvägen fick jag syn på Janne som hade det lite tufft (men som kämpade på bra in i mål). På Strandvägen tog jag en powerbar, som jag inte hade tänkt att jag skulle ta (kommer ihåg från Vällingby-maran att det var så jobbigt att tugga barsen), men nu ville munnen och magen ha tuggmotstånd. Mot Kungsträdgården gick det ganska lätt, och visste att Trollet skulle stå där, och det gjorde att motivationen hölls uppe.

Nu började benen kännas ordentligt slitna, men Söder Mälarstrand och Västerbron gick relativt bra, fick sänka löpsteget något för att benen skulle gilla läget lite bättre. Jag förvånades över hur många som verkligen promenerade uppför bron, och nerför var det svårt att rulla, eftersom det var folk i vägen. Kungsholmen sidan mot stadshuset gick ganska tungt, men jag malde på. Magen började göra ont av hunger, så jag tog en gel som jag hade i bakfickan, och det kändes genast bättre, benen var fortfarande medtagna dock. Vid 35 km gjorde jag policy beslutet att koppla bort hjärnan och bara nöta, för att sen koppla på igen när det var 2 km kvar. Odengatan kändes oerhört lång, men när jag väl fick lämna den, var det bara den absoluta finalen kvar. Att äntligen få svänga in på Stadion kändes så skönt! Tårarna var inte långt borta när jag passerade mållinjen, och fick medaljen.

Mötte brorsan och en del Linneá löpare vid IP:n, och passade på att gratta brorsans kompis som kom på 10.nde plats! Imponerande. Brorsan gjorde också ett bra lopp, och kom i mål på 3.43. Tidsmässigt slog han mig (vilket förstås var väntat), men om man tar i beaktande "de fysikaliska förutsättningarna", drog jag det längre strået. Hehe, jag är alltså bättre tränad!

Jag putsade min tidigare marathon tid med 3 minuter (4.04 vs. 4.07), och är oerhört nöjd med det. Detta var en långsammare bana, och värmen tog sitt. Förberedelserna var lyckade, energiuppladdningen var bra, eftersom jag inte kände att energin tog slut. Inte heller konditionen eller huvudet satte stop. Benen är kanske akilleshälen om det ska finnas en sådan. Jag vågade verkligen ge allt!

Det som satte pricken på i:et för dagen var alla bloggare jag träffade (både före/ under loppet, och på efterfesten. Tänk att en och samma dag träffa: Fredrika, Mia, Sebastian, Karin, KarinTri, Janne, Benet, Dunceor, Nix&Masse, Pernilla, Söderbruttan, Catti, Linda, N´batha, och bli påhejad av Sara, Sofy, Ruth och Nilla + flera jag antagligen glömt.

Nu ser jag fram emot att få träna som vanligt igen, och visst ser jag redan fram emot Stockholm marathon 2010.

I mål på 4.04; glad och nöjd!

Oj vad roligt det var idag! Tack för all support - Linneá, Stockholm City Tri, Centrum ok, och ni härliga bloggare på Gärdet.

Blev inte sub-4 idag, den får jag ta en annan gång. Men, jag putsade min förra marathon tid och jag hade kul. Nu blir det dusch, och sen fest med alla härliga Linneá människor.

Äntligen - The Day

Förberedelserna är klara. Torsdag och fredag morgon joggade jag ca. 3 km för att få cirkulation i benen och kroppen. Nu har jag gjort det jag kunnat vad gäller uppladdning, tankat med kolhydrater, och förberett mig mentalt, laddat med positiv Linneá energi igår, energi-vibbar av min kära, och innan starten blir det ytterligare motivations-puff när jag träffar brorsan.

Nu är det bara att gå ut, ha kul, och köra så det ryker. Dethär blir årets grillfest!

Kapa sekunder del 2

Ni kan antagligen ana min desperation. Jag hittar på saker för att intala mig själv att jag ska kunna prestera på lördag. Loppet som inte varit något speciellt mål har gått mig åt huvudet. Nu hjälper det inte längre att träna (att träna närmare stjälper). Nu är det bara att pumpa upp självförtroendet, surfa vidare på lycko-ruset jag känner inför lördagen, ladda både kroppen och hjärnan. Och - fundera över saker som kan ha hjälpt mig att kapa sekunder.

Fick mail av min bror idag. Innehållet var följande: "Är och klipper marathon frisyr... kapar säkert 10 sek/ km." Så - hur gör jag nu för att svara på detta? Är detta slutet för en Snorkkis-lugg? Snälla, ge mig tips i min desperata jakt på sekunder.

Slutet för Snorkkis-luggen?

Tävlingslinnet har redan räknats med. Ingen kan i alla fall beskylla mig för att jag inte skulle ha jobbat 150% när jag i februari var till ett +25 gradigt Arizona, och i april till ett +28 gradigt Florida på tjänsteresa; mina armar är kritvita och mot det svarta linnet är det ganska obvious; jag är nybörjare då det gäller tävlingslinne.

Support: Jag har Troll-support till förfogande under loppet - men det hade jag räknat med redan från början, så det berättigar inte till ytterligare kapning av sekunder.

DS-Trainers: Mina Asics DS-Trainers har fått vila ordentligt senaste veckorna i väntan på marathon. De har redan klarat lika många marathon som jag; 1. Då var de nästan nya, och gav ändå inga skavsår; nu har de sprungit en del, och är mina solklara favoriter. Men nja, berättigar inte till kapade sekunder.

Åkommor: Mina fötter är inga skönheter, blåa tånaglar vittnar om många mil avklarade (och om allt går som planerat på lördagen, kommer maj att vara den tredje månaden på raken som jag avverkat 400 km + / månad). Blåa tånaglar och skavsår på nacken av ryggsäcken berättigar visserligen inte till många kapade sekunder sådär direkt, men indirekt innebär ju åkommorna att jag tränat flitigt, och ibland med extra tyngd på ryggen. -2 sek/km.

Undvek att zooma :)

Glass: Idag tänker jag ta igen de glass-portioner jag försakat de senaste dagarna. Att redan nu börja kyla ner kroppen inför en varm lördag tror jag är ett vinnande koncept. Även hjärnan kan må bra av nerkylning. Kapar minst 5 sek/km.

Lite "after-work" glass tyckte jag behövdes idag. Min favorit med vaniljglass och kakaopulver ovanpå.

Pannben: Här är ett avgörande element. Pannbenet kan endera hjälpa mig kapa ytterligare sekunder, eller vara orsaken till att km-tiden blir långsammare. Det återstår att se om det är bara rostbiff som finns under luggen, eller om det växt fram en kotlettrad.

Födelsedag och kolhydrater

Nej, varken jag, eller någon jag känner har födelsedag idag, men det känns så. Redan igår hade jag denhär lite speciella känslan av spänning och förväntan. En spänning som bara är för mig, som ingen annan vet om; precis som när man har födelsedag och t.ex. kollegerna inte vet om det. Man känner sig speciell och ingen märker något. Man går omkring och småler och fnissar för sig själv. Förväntansfull. Och kanske är det inte så konstigt att jag relaterar detta till att ha födelsedag - jag fick ju faktiskt marathon anmälan i födelsedagspresent förra hösten.

Födelsedagsblommor?

När man surfar runt på många bloggar där SM nu står i fokus är det mycket diskussioner kring kolhydratladdning. Vissa har kört seriös tömning fram till idag, och har nu börjat bygga upp kolhydratförrådet. Kolhydratladdningens betydelse debatteras även av diverse proffs inom uthållighetsgrenar. Jag har ingen input i den debatten, utan kör en egen, light variant av laddning, som jag hoppas att ska fungera. Uppladdningen ser ungefär ut som den uppladdning jag hade innan den förra maran jag sprang.

Såhär tänkte jag ladda:
Igår tisdag, idag onsdag har jag hållit igen lite vad gäller kolhydrater. Inte mycket, men i stil med att jag i stället för två mackor till lunchen, bara ätit en, ersatt en del av riset med grönsaker, ätit yoghurt (som förstås innehåller ganska mycket kolhydrater) i stället för glass igår kväll. Jag måste erkänna att jag blivit lite förvånad över hur mycket jag faktiskt verkar äta i vanliga fall; det liksom slinker ner lite här och där, vilket i vanliga fall är bra då jag inte har något emot att lägga på mig lite. Då jag nu försökt begränsa kolhydraterna, även om det bara är till mycket liten del, märker jag tydligt att det finns ett sug. I morse när jag vaknade var jag också väldigt hungrig, och var tvungen att sleva i mig några skedar keso innan jag joggade till jobbet; i vanliga fall brukar jag inte känna mig så hungrig. Dock kändes det inte när jag sprang att jag skulle ha varit svagare. Intressant är det att observera kroppens reaktioner.

I morgon och på fredag kommer jag då att försöka äta lite mer än vanligt, typ ta igen med en extra macka, lite extra potatis eller pasta, och kanske en laddning Vitargo också.

Träningsmässigt blir torsdag och fredag lugna. Dagens morgonjogg på 7.5 km med två korta koordinationslopp kändes bra, och nu på kvällen småjoggade/ promenerade (med större vikt på promenerade) jag hem mina 7.5 km.

Nu ska jag fortsätta njuta av mitt födelsedags-liknande beteende!

Nummerlapp - teama upp?

Jag tänkte hämta ut min SM nummerlapp på fredag. Tycker absolut att det är legitim orsak att gå från jobbet lite tidigare, och tänkte gå och hämta nummerlappen vid 16-17. Är det andra bloggare som har lust att haka på? Kanske vi kunde teama upp för en blogg-nummerlappshämtning?

Kan man annat än njuta när omgivningen är så grön och vacker?

Dagen inleddes med ett soligt, fint och tidigt pass till jobbet; vanliga 7.5 km och 44 min. Hemvägen var också soligt och varmt, med bra tillfälle att testa tävlingslinnet, som inte kanske inte skulle vara mitt första val om jag skulle gå in i en sportbutik, men funktionen uppfyller det, och det är svårt att inte springa fort i det. Lite längre pass med några koordinationslopp och promenerande på slutet; totalt ca. 9 km och 55 minuter. Lätta ben och löparglädje!

Kapat sekunder

Jag har samlat lite extra Sisu krafter under helgen. Idag fick jag en ytterligare boost.

Ser inte mitt nya Linneá tävlingslinnet lite snabbt ut?

Räknar i runda slängar med att Sisun kapade 5 sekunder/km och Linnea tröjorna kapade ytterligare 5 sekunder. Från vilken ursprunglig tid dessa sekunder kapas vet jag inte; jag bara vet att de har kapats.

Igår söndag var det vila, förutom lite core-övningar. Idag blev det ett eftermiddagspass, med ganska lätta ben, backarna betades av utan större bekymmer, och jag fokuserade på att hålla en bra löpteknik. Tempot drogs upp lite här och var, men de riktiga spurterna fick jag avstå från då jag i princip hade hela helgens packning i ryggsäcken. Totalt 12 soliga kilometrar, och inkluderande av Västerbron, som faktiskt inte känns så stor.

Jag får motvilligt erkänna - jag har börjat ladda.

Mot (gemen)samma mål

Jag är för tillfället på besök bland resten av Snork- och Muminfamiljen. Detta har gjort det möjligt att ta pulsen på min bror, som jag försöker jaga lite skräck i, då han också kommer att springa Stockholm marathon på lördag.

Bara några timmar efter att jag anlänt till mina föräldrar, uppenbarade han sig, iklädd en blå Vitargo t-skjorta, men gula sömmar, och tre kronor på ryggen "för att du skulle känna dig som hemma" påstod han. Marathonförberedelserna diskuterades naturligtvis, och han hade precis innan noterat på foreca.se att det utlovades +25 grader och sol till dagen D. "Inga problem" konstaterade jag - "man har väl förberett sig för att det kan bli varmt, och varit ut och sprungit i fleece-dress". Jag kunde se förvånaden i min brors ögon "Har du gjort det? Det har jag helt missat." "Såklart" konstaterade snorungen (jag) till lillasyster "Jag trodde att alla gjorde det". (Och nej, jag har inte tränat i fleecekläder, men nu tror min bror det).

Miljöombyte med löptur på grusväg - något som mina fötter är lite ovana med märkte jag

Vi stämde i alla fall löparträff till lördagen, han skulle ta ett långpass, jag skulle bara hänga med första 8 km, eftersom jag sprungit 2 timmar på torsdag och 1h 45 min på fredag. Innan vi gav oss iväg var det läge att jämföra förutsättningarna. Med hjälp av min brors fru, kunde vi konstatera att vi har lika långa ben, men han är 4 cm längre än mig. Han trodde att detta visade fördel för mig, medan jag konstaterade att han som 4 cm längre och man har betydligt bättre förutsättningar än mig.

Innan vi kom oss iväg för joggingturen diskuterade vi målen för nästa lördag. Min bror (som nog egentligen siktar på en tid omkring 3.30, dvs. minst 30 min snabbare än mig), lade fram som främsta mål att "vinna över dig". Men vad bra konstaterade jag - Då har vi ju samma mål. Jag ska också försöka "vinna över mig"; vinna över mig själv alltså. Ett bra mål tycker jag.

Löppasset blev sedan väldigt lyckat, jag lade in en önskan om ett 5.30-5.45 tempo; vi höll 5.30 och det kändes bra. Jag hade inget pulsbälte så jag vet inte hur jag låg där. Jag droppade av efter 8 km och min bror fortsatte 12 km till. Det fick m.a.o. bli något av en vilodag igår, med främsta fokus att vara social och umgås. Mycket avslappnande.

Finkläder och distans

När man tvättar kläder sorterar man ju i allmänhet tvätten enligt färg, känslighet, material osv. Så även i vårt hushåll. Vad som definieras som fintvätt är kanske ändå inte vad som de flesta anser vara fintvätt. Vi båda går i skjortor varje dag, och man tycker kanske att dessa borde definieras som fintvätt. Nja. Fintvätt här är påsen med träningskläder. Fintvätten kräver lite extra vårdnad i tvättstugan. De ska inte ha något sköljmedel; det täpper tydligen igen andningsfunktionen, de ska inte ha för varm temperatur, och de ska absolut inte torkumlas - man vill ju liksom inte att långtightsen skall bli kortbyxor. Finkläder helt enkelt. Skjortor kan man ju köpa nya ifall det händer något med, men träningskläder - visst de kan man också köpa nya, men what if favoriterna förstörs? What if favorit sport-bh:n eller mina vita Lidingöloppet spring-strumpor inte finns nytvättade och som helt par när startskottet för maran går?

Finkläder - Finskor

Träning har det också blivit senaste dagarna. Igår blev det ett 2 timmars, 20 km pass med Trollet. Benen kändes lätta, vi tog det ganska lugnt och njöt av att få träna på dagstid och avslutade passet med cola och glass.

Idag har det redan hunnits med ett löppass tillsammans med Karin. Jag hade förvånansvärt hög puls redan från starten, 8-10 slag över vad jag tyckte att jag borde ha. Vet inte vad det beror på, kanske en helg med mycket vila kan göra susen för det. Det blev i alla fall ett bra och behagligt pass, totalt 1 h 45 min, ca. 17 km, med mycket tränings- och laddar-snack. Karin kommer att träna på mängdmässigt ganska mycket ända fram till dagarna innan marathon på lördag, och det gjorde att jag kan känna mig betydligt lugnare - Får Karin träna, får jag också göra det; bara man använder huvudet och förnuftet också!

Löpstyrka i Hyde Park

Det måste väl bara vara bra?

Inför Vällingbymaran spenderade jag dagarna innan på arbetsresa i London. Det verkade vara ett fungerande koncept, så jag tänkte mig samma uppladdning inför Stockholmsmaran, om än lite längre i förväg denna gång; har börjat jobba proaktivt. Ärligt talat så tror jag att det absolut bästa sättet att ladda upp, och enda sättet för mig att vila från löpningen är genom att åka bort. Är jag hemma med vanliga rutiner, kan jag inte leva en normal vardag utan löpning.

Ser man dethär genom fönstret när man vaknar på morgonen, vore det nästan straffbart att inte ge sig ut.

Ett morgondopp i Hyde Park?

Jag har faktiskt aldrig tidigare joggat i Hyde Park, eller London över huvudtaget, så bra att kunna inkludera det i löparupplevelserna! Central Park, och diverse parker i New York är avklarade sedan tidigare.

Tanken var att ta en tur tillsammans med mialena, men eftersom hon sprungit Varvet senaste vecka, och nu hade känningar i benen från det, och fått order om vila av kiropraktorn, fick det bli fika istället. En mysig tjej som utstrålar en massa löparglädje, och som gav en snabb guidning var London marathon målgången sker.

Ni som har dessa "must run" platser på koll; var bör man ha joggat? (Inte sprungit marathon eller lopp då.)