Resonemang

Först: Ett stort tack till alla som kommentarer; både de hejjande och de som innehåller en uns oro! Ni är värda guld - och ser till så att jag verkligen tänker efter hur/ vad jag tränar!

Som träningsbloggare blottar man sin träning ganska hejvillt. Jag skriver om långt ifrån alla pass på min blogg, eftersom en del, eller största delen av passen är ganska o-intressanta. Ganska få av läsarna vet hur jag egentligen tränar, inte för att det är någon hemlighet, utan för att det inte är prestation min blogg handlar om. Min blogg handlar mer om tankar kring träning/ löpning och speciella upplevelser, positiva som negativa.

Jag har vid många tillfällen förvånats över läsares inlevelse i bloggares träningsverksamhet. Han eller hon som skriver den och den bloggen tränar för lite av det, för mycket av det osv. Förstå-sig-på:are finns det gott om. Och förstå mig rätt nu - jag tycker det är en positiv sak. Under den senaste tidens skador har jag fått många goda råd, kontakter till kunniga experter osv. Mycket uppskattat.

Och input till ens träning är alltid bra, men eftersom en utomstående ganska sällan ser helheten, bör man själv filtrera - vad passar in på mig? Jag gissar t.ex. att många tycker att jag tränar allt för mycket mängd och allt för lite tempo (i en situation även utan skador). Och det kanske jag gör - om det är prestationen och förbättringen och snabbheten jag är ute efter. Och jag skriver verkligen inte om alla intervallpass i bloggen. Det kommer jag inte att göra i fortsättningen heller. Jag kanske tycker att det är mer intressant att dela med mig fighten med haren (en riktig hare alltså) jag hade i uppförsbacken än hur många backdrag det blev.

Jag vill påstå att någon förklaring på hur jag tänkte i förrgår gällande träningen inte behövs, men jag viker mig, blottar mig, och skriver hur jag tänkte:
Tisdag 7.5 km + 7.5 km med bra känsla och gåpauser för att känna efter ordentligt. Småkänningar i hälen, inte ont, men lite stelt - inte så konstigt efter en veckas vila från löpningen.
Onsdag totalvila från löpningen.
Torsdag morgon: 8 km lugn löpning till jobbet. Vila i närmare 10 timmar. Under den tiden tror jag faktiskt att det skulle ge sig till känna om morgonpasset skulle ge några eftergifter. Torsdag kväll: Löpning hem ca. 8 km, kort paus och upphämtning av sällskap och ytterligare ca. 7 km i relativt lugn takt. 15 km är inte ett speciellt långt pass i mina ögon

Igår kutades det också. Tempo minsann. Mer berättar jag inte. I helgen blir det vila. Då ska jag partaja med mina gamla gymnasiekompisar och käka rabarber.

Gissa vad jag gjort

Och två gånger idag dessutom!

En kortis

Blir en kortis till blogginlägg och det blev en kortis joggande idag. Jag vet inte är jag senast var o-sprungen över en vecka, men jag tror att det är över 6-7 år sedan. Idag testade jag alltså att springa lite, och nöjt kunde jag konstatera att det inte gjorde ont, bara lite småkänningar och känsla av viss svullnad som finns kvar. Joggade och promenerade om vartannat på rekommendation av Ingmarie, och nöjde mig med en tur på 30 minuter. 30 minuter ljuv musik.

Om jag också snabbt ska sammanfatta förra veckan som jag lovade mig själv att skulle bli tuff. Tuff vet jag inte om den blev, eller i alla fall känns det inte som om jag skulle ha en tuff vecka i kroppen, men när jag kollar på träningsminutrarna i loggen, skvallras det om att jag visst tränat. Nästan 15 timmars träning, främst från cyklingen som ju är väldigt lågintensiv träning, och tre pass på gymmet, och ett styrkepass hemma. Veckans cykelpass har resulterat i att jag sitter och surfar runt på cykelsidor och funderar på racer-inköp. Bäst att jag loggar ut och tar en måndagsrelax på spikis.

Hälen och stötvågsbehandling

Jag har fått en del nyfikna kommentarer och mail angående shock-wave behandlingen jag var på tidigare i veckan, och tänkte därför ta upp ämnet. Det är ju väldigt många löpare som har problem med hälsenorna, och stötvågsbehandling kan användas för denna typ av skador. Jag själv har inte problem med hälsenorna direkt, utan det är (med största sannolikhet) en slemsäck och ligament runt senorna som är inflammerade, och för att skynda på läkningen kan stötvågsbehandlingen vara ett alternativ.

När jag läst om behandlingen, som kallas stötvågsbehandling/ tryckvågsbehandling/ shochwave therapy, har jag främst stött på positiva erfarenheter. Många verkar ha fått hjälp även med kroniska besvär på hälsenorna, mot hälsporrar osv. Mer om påvisade resultat kan man läsa t.ex. här, notera dock att det är en länk till en klinik som utför behandlingen. När jag läst på t.ex. funbeat har resultaten av behandlingen varit lite olika, men en överhängande del har sett positiva resultat. En bieffekt som jag läst är att behandlingen kan ge bristningar på senorna, men detta verkar inte vara något som förekommer särledes ofta. Det som ofta diskuteras på t.ex. forum är smärtan som behandlingen innebär. Jag tror ändå att alla som hindras att röra sig eller har smärta när de springer, är beredda på att utstå en gräslig smärta i några minuter om man bara får bukt med sina skador. Mina funderingar här är ändå bara det jag läst, och ifall någon tänkt göra behandlingen rekommenderar jag att läsa på lite och bilda sig sin egen uppfattning.

Det som händer vid tryckvågsbehandling som jag förstått det är att man med en manick med mekaniska slag genererar tryckvågor. Området (i mitt fall hälen) som utsätts för dessa slag väcker aktiviteten i vävnaderna och får igång den egna läkningen. Vid inflammation i t.ex. hälsenan händer det ibland att läkningen liksom stannar av, och genom att på ett sätt slå upp en ny skada och skapa inflammation kommer kroppens egna läkning igång igen. Blodcirkulationen ökar och kroppens egen läkning startas.

Min hälstatus då: Mycket bättre men inte bra. Det är ännu för tidigt. Jag var på behandlingen i torsdags, och sedan det har jag märkt en mycket tydlig förbättring som förstås är ett resultat av vilan från löpningen och att inflammationen förhoppningsvis är på väg ut. Jag är rätt säker på att läkningen kom igång effektivt med stötvågsbehandlingen, och kommande vecka får avgöra om det blir fler behandlingar. Löpning avstår jag från någon dag ännu, det får bli cykling och mera styrka under tiden. För att stimulera genomströmningen masserar jag hälen med tigerbalsam och försöker vara allmänt smörig mot den. Nu börjar jag se den yttre knölen på sidan om hälen igen, skorna är inte allt för tighta, och jag känner inte en pain from hell när jag lägger ner foten när jag stannar då jag cyklar.

Det som är det allra viktigaste när man har en skada, eller ont i t.ex. hälsenorna är naturligtvis att ta reda på vad som orsakar skadan, och se vad man kan göra för att åtgärda problemet; annars är risken överhängande att man igen står där med samma skada.

Njutbart trampande

Varför sova när man kan cykla, det är ju ändå lördag tänkte jag i morse och gav mig ut för lite festligheter på morgonkvisten. Tomt på vägarna, bara lätt vind och lagom varmt. Senaste dagarna har det inte känts speciellt lustfyllt när jag cyklat mina pass; bestämde i söndags att jag skulle cykla 3 mil per dag, men igår fredag bangade jag lite. Kanske var det det som gjorde att det var roligare idag. Vid 7-tiden svishade jag förbi Ingmarieshemknutar, funderade om jag skulle ringa henne och fråga om hon kunde fixa fika, halvtimmen senare tror jag att jag befann mig i Lottas hoods, och strax efter 8 var jag hemma och hade tuggat 3 mil till frukost. Dessutom hade jag njutit av så gott som varje tramptag.

På eftermiddagen gjorde jag en ny ansats och satte mig på cykeln, som jag dessutom börjar tycka mer och mer om som träningsredskap. Denna gång utanärmad väst och korta tights, och dagssaldot summeras till 7 mil; det är faktiskt rekord för mig. Trots att det skulle vara roligt att köra ett längre pass i ett, och ett långt träningspass skulle se bra ut i min träningsdagbok har jag ändå valt att ta det lite lugnt med cyklingen då jag är så pass ovan, och då känner jag att det är bättre med två kortare pass. Det som jag gillar med cyklingen, och som Tobias påpekade, är att man ju med cykling kan träna så mycket mer utan att kroppen sätter sig emot. Efter dagens nästan 3.5 timmars trampande känner jag mig inte det minsta sliten eller mör, utan mer behagligt trött, och baksida lår ska stretchas ordentligt. Och jag känner mig nöjd, framförallt för att jag har kunnat njuta av mina pass; det räcker långt.

Tortyrmetoder

Jag håller som bäst på och testar olika metoder för tortyr. Förra veckan när jag var i USA kom jag underfund med att metoden att hålla människor vakna (som väl används som tortyrmetod) är ganska elakt. Naturligt tidiga mornar; vaknar nästan alltid omkring kl 6 här hemma, vilket betydde midnatt där, och program till sent på kvällen, innebar ett 3-4 timmars gap att hinna sova.

Idag har jag testat en ny, nästan lika effektiv metod. Shock-wave-therapy. Jag hade tid till naprapat idag, och fick först en genomgång av rygg, höft, bäcken, lite korrigeringar här och var, och jag hade fortfarande en liten snedvridning. En genomgång av hälen visade att det handlade om en inflammerad bursa, eller slemsäck, och också inflammation i ett ligament. Jag kunde dra en lättnadens suck då det inte var en hälsporre som jag fasat för, och inte heller någon fraktur. Inflammationen borde, håll tummarna nu, inte ta allt för lång tid att få ordning på.

Som hjälp på traven blev det först lite el-stimulans, och sen alltså en ShockWave session. Jag har läst om metoden tidigare, och förstått att det är en effektiv metod för att få en bra läkningseffekt igång, men även läst alla horror-historier om hur ont det gör. Ett par minuters bultande tortyr, och jag känner hopp igen.

Sådär - upp med hakan

Idag var det igen cykling och ett styrkepass på agendan. Jag var nästan lite besviken i morse när jag inte hade någon kännbar träningsvärk efter gårdagens pass, men när jag tog tag i några vikter idag kändes det minsann ordentligt. Jag är inte så strukturerad i min styrketräning (ännu), men jag försöker att fokusera på några muskelgrupper i gången, och de jag tränade igår, fick till största del vila idag.

Cyklingen var väl också okej. Igen otroligt skönt väder. Jag hade planerat att köra intervaller av något slag, men i stället för stegintervaller som jag tänkt ursprungligen blev det 1500 meters rusher. Idag var det ändå en fråga om tjurighet och jag hade en ständig kamp med mig själv för att inte mina "avundsjuk på de som kan springa"-tankar skulle ta över. Intervallerna fungerade mest som ett slags verktyg för att kunna checka av 3 mils cyklande för dagen.

Samtidigt inser jag att chansen att jag ska kunna ställa mig på strartlinjen vid Stadion om 2.5 veckor är väldigt minimal. Nu ska jag bara acceptera det också; för trots att jag inte är så förbaskat förtjust i folkfest-lopp, eller lopp överlag, känns det surt - jag hade så gärna stått där. Jag får peppa upp mig med det som Anna burkar säga: "Vad gör väl ett lopp eller pass nu? Vi ska ju springa hela livet." Och denhär veckan ska fortfarande bli en bra träningsvecka.

Smyger in

med några bilder från förra veckans pass i Central Park. Solig med riktigt crisp morgon. Jag hade strumpor på händerna för att inte förfrysa fingrarna. Tur att man kan vara klädd hur som helst i NY utan att någon höjer på ögonbrynet. Exemplariska var dock alla hundar + hundägare jag träffade på - imponerande värre vilken disciplin och lydighet.

Foto: Privat. En liten vattenpöl; inga roddbåtar i farten såhär tidigt men senare på dagen kan man se små roddbåtar

Skrev tidigare också att jag hade några andra favoritställen att springa på i NYC. Washington Square Park var en tid bara två kvarter från vår ytterdörr, och det var ett utmärkt ställe att jogga runt på mornarna. Många joggare, men ingen trängsel. Nu är det renoveringsprojekt på gång i parken, vilket det var redan för 1.5 år sedan när jag senast var i stan, men kanske vid nästa besök är parken hel igen, och kan omringas av löpare.

Min favorit är av ställen att springa i NYC är ändå längs västra sidan av Manhattan (mot New Jersey), från säg Meatpacking District, längs Hudson River ner mot Ground Zero, Battery Park, södra spetsen av Manhattan och mot Southstreet Seaport. Speciellt sträckorna nära Ground Zeo och Battery Park, där man också ser frihetsgudinnan ger en mystisk, konstig, sagoliknande stämning, samtidigt som det ger respekt. Upplevelselöpare - absolut.

En rullande plan

Som jag tidigare skrivit, har jag ju vissa attitydproblem då det gäller alternativträning; egentligen då det gäller all träning förutom löpning. Men jag har en plan för denhär veckan som jag misstänker att kommer att vara fullständigt fri från löpning. Jag ska göra denhär träningsveckan rolig, jag ska göra den effektiv, jag ska göra den alternativ och jag ska göra den tuff. Det vädret som är just nu gör det nästan kriminellt att inte vara utomhus, och jag tänker minsann ta vara på det. När veckan är slut ska rumpan vara mer härdad än den är nu, fräknarna på nosen flera, och löpsteget som jag tycker att brukar saboteras av cyklingen får bli som det blir; jag gör vad jag kan med att hålla kadensen uppe. Vem blir lyckligare av ett bra löpsteg när man ändå inte kan springa, och hellre cyklande löpsteg än en allt för dalande kondition; tankesättet för denna vecka alltså.

Idag har jag förutom cyklingen också kört ett pass på gymmet. Fokus på överkropp och bål eftersom de flesta benövningar kräver fungerande hälar, och jag vill inte belasta hälen i onödan, trots att knivslagsmålet i hälen nu lugnat ner sig något. Ytterliga några styrkepass har jag tänkt mig under veckans gång.

Imorgon har jag tänkt mig cykelintervaller. Känner jag mig lika finurlig då som jag gör nu, kanske jag kör Olga-style intervaller. Jisses, jag blir alldeles hoppig bara av att tänka på det.

Och en liten fråga: Vad ska jag tänka på som ovan cyklist? Vilka muskler ska jag komma ihåg att stretcha som jag inte stretchar som löpare?

Kors i sadeln

Jag har cyklat. Och jag tyckte det var roligt! Sitter med en något öm bak, och ben som om man känner efter riktigt noga, känns lite mosiga. Den känslan går inte av för hackor.

Jag är som jag tidigare påpekat riktigt usel på att cykla, och det går nästan pinsamt sakta när jag kommer trampandes på min Trek-hybrid. Innan jag gav mig ut idag, hade jag bestämt mig för att jag skulle bortse från allt det negativa, fokusera på det positiva i att jag faktiskt kan cykla utan att jag känner ontet. Lånade makens cykelshorts som jag drog utanpå tightsen, och ut. Nästan vindstilla, ganska lugnt med trafik på cykelvägarna, soligt, nyutslagna häggar, vitsippor, inte en fluga i luften - bästa möjliga cykelväder alltså, och vem är jag att klaga?

En cykeltur på ganska precis 30 km på 90 min, och en medelpuls på 111. Skrattretande för vana cyklister, men jag själv tänker vara nöjd; speciellt med det faktum att jag faktiskt tyckte det var ganska roligt.

Ny bodylotion?

Igår tilltog mitt hälont förfasligt (för att använda Jannes uttryck: häl-vetet). För att kunna föflytta mig något så när smärtfritt gick jag in till ett Pharmacy för att se om jag hittade något smärtlindrande gel att komplettera tigerbalsamet med. Efter letande på egen hand frågade jag mig fram och fick svaret "Bengay - it's Bengay that you need". Ok tänkte jag, det är tydligen Bengay som jag behöver. Tyckte dock inte att ultrasmörjan var speciellt effektiv på häl-vetet, det bet helt enkelt inte, men jag funderar allvarligt på att börja smörja in hela mig själv i anti-inflammatoriskt; använda det som bodylotion alltså. I framtiden kommer jag inte bara att dofta tigerbalsam, utan även ha listerindoften från Bengay.

Foto: Privat. Min nya bodylotion?

Hemkommen och tämligen utpumpad. Idag är det tydligen någon som har knivslagsmål i min häl, och jag har inte ens en tanke på att springa. Typ någonsin.

Foto: Privat. Vy från Boston i tisdags.

Löppass i Central Park

Både igår och idag startade jag dagen med ett löppass i Central Park. Igår blev det främst kors och tvärsande på måfå längs mindre vägar, men idag hade jag lite mera tid så jag kunde ta ett lite längre pass. Tidigare har jag promenerat mycket i parken, och också sprungit en del under året vi bodde i USA, men Central Park är ändå inte riktigt "min" runda (ska skriva mer om övriga stället att springa i NYC senare).

Idag sprang jag in i parken vid sydöstra sidan, alltså 59:nde gatan och 5:te avenyn. Det är alltså där Apple storen ligger; och yep - jag var och klämde lite på en iPad :). Sprang längs de stora vägarna, först East Drive, via The Pond, de gröna parkområdena, baseball-fieldsen, upp runt The Reservoir (den stora pöl som jag gissar att de flesta som varit i Central Park kommer ihåg), upp ungefär vid 96:e gatan där jag beslöt att börja söka mig söderut igen; känner inte området norrut där så bra, och när man rör sig mot Harlem regionen känns det inte lika säkert. Längs vägen träffar man alltid på väldigt många joggare, cyklister, rollerblade-åkare, hundägare med hundar, ekorrar, kvittrande fåglar och diverse andra djur.

När jag sprungit en bit på West Drive, hade jag lust att springa på de lite mindre vägarna, och kryssade lite här och var tills jag lyckats tappa bort var jag var, och vilket håll som var söderut, och någon karta hade jag inte heller med mig, då jag tänkte att jag nog skulle hitta ganska bra i parken. Efter lite mera kryssande, och när jag trodde att jag så småningom skulle komma ut nära där jag sprang in, började jag ändå undermedvetet ana att jag faktiskt inte alls visste var jag var. Beslöt att springa ut till vägen jag såg, och det som jag trodde var södra delen av parken visade sig vara på gata 79. Ingen fara på taket där, utan jag sprang längs femte avenyn till södra spetsen, där jag äntligen hittade en bagels-gubbe.

Var ute i ca. 1.5 timme, och tog det ganska piano, stannade och fotade lite, blev fotad av ett gäng japaner som ville ha bild på en joggare i parken, och haltade sådär lagom. Jag tycker det är förvånande hur många som springer i parken så pass tidigt på morgonen; jag har gett mig ut precis efter kl 6 då jag tyckt att det blivit tillräckligt ljust och tillräckligt mycket liv och rörelse. Parken är verkligen en lunga i staden, och om man jämför med t.ex. Hyde Park i London, är Central Park alldeles speciellt; det är liksom mer än en park - spring där om ni är i NY!

Flavour of the week

What flavours do you have? frågade jag när jag klev in i favoritglassbutiken i West Village igår (nä, tyvärr är det inte glassväder; +5 och regn, och jag som glasskund var antagligen en raritet). I have lots of flavours, var svaret, och jag beställde en portion med tre olika smaker.

Jag börjar känna mig som om jag också har en flavour of the week, eller en krämpa of the week; krämporna tenderar dock att sitta i lite längre än en vecka, och överlappar oftast varandra. Från ljumske till höft till rygg till mera ljumske, nu senast till höger häl, som gick över till vänster häl, där dårskapet nu sitter. Lyckligtvis har jag blivit kvitt det onda i högerhälen, men ironiskt nog har jag nu samma smärta i vänsterhälen.

När jag för ett par veckor sedan fick ont i höger häl, skaffade jag ett par hälinlägg som jag haft i springskorna (båda fötterna). Eftersom det kändes som om hälen avlastades med dessa, trodde jag att dom var bra. Nu börjar jag vara lite misstänksam att det är dessa som gjort att jag fått ont i andra hälen, och inläggen har åkt ut, och för mitt löparjag tycker jag det bara handlar om förgängligheternas förgänglighet. Att det onda i höger häl försvann ganska fort när det väl gav med sig känns ändå bra, och jag hoppas att det funkar på samma sätt med vänster. Springa funkar dessutom rätt ok; lite stelt i början med det brukar mjukna upp sig efter ett par tio minuter; vilket verkar vara ganska vanligt då det gäller diverse hälproblem.

Jag har också vissa misstankar om att det kan vara något som inte är som det ska i höften, och fötterna belastas konstigt och inflammation uppstår, så nästa vecka har jag en naprapattid så att jag får en genomgång gjord. Jag har inte direkt lust med ytterligare flavours.

Nog med klagan. Det börjar vara ljust nog för att ta sig ut på en joggingtur och leta reda på en bagels-gubbe (befinner mig nu alltså i NYC), och sent nog så att det är bäst att sno sig på lite för att hinna tillbaka och göra sig i ordning för dagen. Till skillnad från hemma har man här inte någon ledig dag idag, och inte klämdag i morgon heller för den delen. Men, en äkta bagel väger upp för det. Lätt.

Löpning eller inget

Jag har under senaste månader igen fått ett bevis på att det i min värld handlar om löpning eller inget. Kan jag inte springa får det vara. Motionera bara för att motionera är inte riktigt det jag är ute efter, och jag är inte heller speciellt intresserad av att göra något annat om jag inte kan springa. Tyvärr.

Förra veckan var egentligen en riktigt bra träningsvecka med hela tre styrkepass på gymmet, två cykelpass, ett tempo-löppass och totalt närmare 8 mil löpning (förutom tempopasset väldigt lugna och korta pass eftersom foten fortfarande gnäller). En träningsmängd på 12 timmar är för mig ganska mycket, men jag känner ändå inte att det var en tuff vecka, och känner mig inte fullständigt nöjd - dels för att hälen gnäller, men också för att jag egentligen räknar bara löpningen som riktig träning. Fel fel jag vet, och ett perfekt upplägg för att dra på sig skador, men det är så jag funkar.

När jag förra vintern var skadad, bestämde jag mig för att skaffa mig en mer avancerad cykel så att jag skulle börja variera min träning mer. Jag hade planer på cykelintervaller, på att förlägga en del av långpass på sadeln osv. Det gick inte särledes bra. Cykeln har åkt fram bara då jag behövt vila från löpningen och istället valt att cykla till jobbet, när jag känt av krämpor men ändå velat njuta av vädret osv. Inte riktigt som planerat. Jag har hellre avstått träningen än tagit fram cykeln.

Vattenlöpning är en väldigt populär alternativ träning, både som skadeförebyggare, och ifall skador hindrar vanlig löpning. Jag har fått många förslag om att komma med på vattenlöpningspass, men har hittills alltid slingrat mig undan. Något i mitt huvud säger att det är tråkigt, och inget för mig, till och med till den grad att jag inte ens vill testa, och till och med till den grad att jag är beredd att låta det som jag byggt upp under årets och föregående års träning gå förlorat. Att underhålla konditionen och hålla sig i form med annan träning, njä. Klart att det är dumt att göra så, men jag håller fast vid min träningsfilosofi att det ska vara roligt att träna, och är det inte det får det vara. I min värld anses löpningen rolig även fast det innebär smärta så att tårarna inte går att hålla tillbaka, kanske inte njutbar, men ändå.

Ur ett motionsperspektiv är mitt synsätt inte heller det bästa, eftersom jag inte har lust att lyfta ett finger om jag inte kan göra det med doijjorna på. Den dagen jag tröttnar på löpningen (den dagen har jag iofs. svårt att föreställa mig) kommer jag med stor sannolikhet att vara tvungen att göra en stor ansträngning för att få in mellanmjölksmotion i min vardag. Ve och fasa. Tills vidare: Kan jag inte springa, får det helt enkelt vara. Löpning eller inget.

Kvällsjogg i Boston

Trots att jag varit i Boston ett par gånger tidigare, har det aldrig hunnits med någon löpning. Efter att ha fått ett par bonustimmar i luften av att vara tvungen att flyga runt askmoln-spektaklet, kändes kroppen minst sagt däst, och trots att seghjärnan började vara lite extra fluffig, tog jag med segbenen på en liten joggingtur. En joggers-map från reception, och jag fick en riktigt trevlig sightseeingtur joggandes. En skön avslutning på dagen, och ett perfekt sätt att få lite luft och få in ren rätta USA känslan

Hade foto på en vacker vy vid Charles River också som jag ville visa, men fotoverktyget ville inte samarbeta idag, så jag får lägga upp det senare.

Tiden ute som räknas?

När det tränas för långdistanslöpning sägs det ofta att det på långpassen är tiden man är ute som räknas; inte distansen och tempot. Gårdagens pass får gå under denna kategori. Tiden ute var likt ett långt långpass; distansen inte riktigt därefter, men det var ju tiden som räknas.

Igår var det inte den egna löpningen som var i fokus, utan hejjande på löpare som deltog i Kungsholmen runt. Jag joggade till Kungsholmen där jag först fick en påse med extra-kläder av maken, puffade in honom i startfållan, och sen mötte upp Karin. Vi hade bestämt att vi skulle jogga omkring lite och hejja på löparna. Vädret var inte precis det mysigaste för publiken, men löparna såg ut att ha det ganska bra. Ett antal bloggare hann vi se skymten av, och också Linnéa-löpare och SCT:are hejjade vi allt vi kunde på. Kyligt som tusan blev det till slut, och när jag med dubbla jackor (i maj!) sprang hemåt igen, tyckte jag att regnet hade en viss likhet med snö.

Totalt närmare 19 km på total springtid på lite över två timmar, och närmare 3.5 timmar ute. Långpass - nja. Nöjespass kanske.

Idag började jag dagen med några km uppmjukande jogg innan frukost framför nyhetsmorgon. Och ja just det: Egentligen borde jag köra något träningspass i Craft-tröjan nedan så att jag kunde skriva något om den, men läget ligger till så, att jag flyttat in i den som myströja. Anna undrade tidigare om hon fick använda sin till fest. Jag vill också ha min till fest, till vardag, till mys, till promenaden, och till träning som den ju är ämnad för. Vägrar flytta ut.

Halvmara-sanningen

Med anledning av att många av mina klubbkompisar, många bloggvänner och övriga i min närhet imorgon ska springa Kungsholmen runt, eller någon annan halvmara, tänkte jag dela med mig vad jag tycker om halvan. Halvmaraton måste ju vara något av det värsta som existerar i löparsammanhang, typ djävulens påfund till löparvärlden (ursäkta). Det är en distans som är så pass lång att det är långt, men ändå så pass kort att man hela tiden måste ösa på. Jag hatar alltså halvmaraton.

För 1.5 år sedan sprang jag min första halva, och den var väl inte så förfasligt avskyvärd. Det var första långloppet för mig, och ett lopp som jag var riktigt nöjd med. Förra året denna tid hade jag stora planer på att persa på distansen. Det var det värsta lopp jag sprungit. Jag var inte i närheten att komma under 1.45 som jag hade som mål, och jag blev inte tillräckligt trött trots att jag tyckte att jag sprang på allt jag kunde. Väl i mål var jag förbenad, slet av mig nummerlappen, och fortsatte i ren ilska att springa de sju kilometrarna jag hade hem, och tänkte "aldrig mer en halva". Det var då jag bestämde mig för att börja springa ultra. Halvmaraton var för snabbfotingar, inte för sega tjurskallar.

Egentligen var planen att jag i morgon skulle springa Lidingö Ultra, men det har jag strukit från agendan sedan en tid, och även Kungsholmen halvmaraton har funnits som alternativ i mitt huvud, men det är inget som helst alternativ med skadeträsket jag fortfarande sitter fast i.

Jag kommer i morgon att befinna mig på Kungsholmen och hejja på alla som springer denna äckliga distans. Om det är någon som misstänker en viss bitterhet, har denna någon ganska rätt; jag skulle gärna också springa läskig-halvan. Lycka till ni hjältar som springer - halvmaraton är en respektabel distans!

Foto: Privat. Norr Mälarstrand i bakgrunden kommer i morgon inte att lysas upp av sol, men av en massa löpare.

Nya vanor

En gång är ingen gång, två gånger en vana. Jag har alltså en ny vana. Min nya vana är gymmande. Jag har varit till gymmet två gånger denna vecka, och fått till ganska bra pass. I morse grinade jag något illa när jag skulle ta på mig jackan; tydligen hade bröstmusklerna fått sig en rejäl omgång igår. Det finns en överhängande risk att jag kommer att följa min nya vana även i morgon.

Jag har även några andra vanor jag gärna skulle skapa mig. Den ena är att ta trappor i stället för hissen, men det tvivlar jag på att kommer att hända. Jag är för lat för det helt enkelt. Vardagsmotion är inget för mig. Sorry.

En annan sak som jag gärna skulle få in i min vardag som vana är att ta en promenad före eller efter lunch. Idag blev det faktiskt en sådan tillsammans med Russin. Tack för det! Vi konstaterade för ett tag sen att vi faktiskt jobbar i byggnaderna bredvid varandra, och hade idag stämt träff, egentligen för en löptur, men det fick bli en skön promenad i stället. Ingen vana ännu eftersom detta ju var bara en gång, men jag tror att man skulle vara ännu piggare under dagen, om man bara tog en 10 minuters promenad.

En vana som jag istället försöker bryta är kaffedrickandet. Jag har alltid haft som vana att dricka kaffe på maten, något som kan hämma upptaget av järn. Nu är det slut på kaffe-på-maten, och jag håller mig faktiskt vaken i alla fall.

Vanan att springa sitter i ganska bra, och det behövs inte precis någon ansträngning för att hålla den. Transportpass både morgon och kväll idag; morgonpasset rätt okej faktiskt, kvällspasset sådär.

Har ni några vanor som ni försöker få in i vardagen, eller vänja er av med; stora som små?

Tiger och jag

Vi är rätt så tajta nuförtiden Tiger och jag. Rätt så nytt, men jag tror vi kommer att kila stadigt ett tag. I början av nästa vecka ska jag sätta mig på en långflygning. Jag har redan börjat fundera hur jag ska göra med Tiger då. Man vill ju inte att alla i kabinen ska bli balsamiserade i luftvägarna.

Foto: Privat. Ytterst

Häl-ontet är lite diffust just nu. Igår och idag har jag sprungit bara kort korta sträckor, och i stället cyklat, och nu känns det som en blandning av sträckning och ont (inte ont ont). Högklackat fungerar fortfarande bäst.

Vad som också fungerar är att träffa underbara människor. Ikväll förgyllde Milla, Annelioch Ingmarie middagen. Alternativ sätt att utlösa endorfiner - mycket effektivt!

Skrämselhicka

Jag har märkt att det finns en viss skrämselhicka gällande järnvärden bland de kvinnliga löparvännerna, och löparbloggarna, och jag känner att jag kan vara en orsak till att vissa blivit lite skrämda. Visst är det viktigt att hålla koll på sina värden, men för det mesta gäller sunt förnuft, och jag tror inte att alla behöver rusa iväg och göra världens blodanalys huvudstup bara för att man tränar aktivt.

Om man däremot har ändrat sina träningsmönster i stor utsträckning, känner sig trött, eller är förkyld ofta, kan det kanske vara bra att kolla upp sina värden. Jag har under de senaste 2.5 åren höjt min träningsmängd ganska rejält. Från att ha löptränat kanske 3-4 mil / vecka till omkring 10, och det kan vara en orsak till järnbristen. Järnbrist uppkommer ju inte heller bara hux flux, utan det är oftast resultat av en längre tids underskott, och jag har inte ens testat hb-värdet på närmare två år, vilket jag nu tycker är dumt förstås.

Jag tror att jag är en person som har extremt svårt att få skrämselhicka, och därför lyckas jag ignorera eventuella felsignaler, och köra på för fullt som vanligt.

Vitamintillskott har också varit på tapeten i många bloggar nu som då. Vissa hävdar att vitamintillskott är bra, och behövs på en regelbunden basis, medan andra förkastar dem, och tycker och tror att man får i sig allt genom en balanserad kost. Jag har haft inställningen att ja, man ska få i sig allt genom en bra kost, men nu som då brukar jag ta någon multi-vitamin, och vid förkylningssymptom brukar det bli lite extra. Har man brist på något så visar det sig har jag tänkt. Här måste jag säga att jag tänkt om. Skrämselhicka eller inte.

När jag läste boken "The Primal Blueprint" blev det klarare än tidigare att de livsmedel vi idag använder, inte alltid är maximalt boostade. Stor del av vitaminerna försvinner i processen, och t.ex. 200 gram grönsaker som vi får idag, innehåller inte lika mycket vitaminer och näringsämnen som 200 gram innehöll förr (om vi då jämför med stenåldern eller 80 år sedan). Som en konsekvens känner jag nu "better safe than sorry", och tänker faktiskt försöka att få i mig en multivitamin och omega3 per dag.

Hur gör ni? Blodanalyser; multivitaminer; hick-fria?

Smakbit av skogen

Just nu finns det på RWs site "veckofrågan": Äger du speciella skor för terränglöpning/ trailsko? Jag svarade på frågan förra veckan, tyckte det var lite dumt att jag i min 9-pars samling av löparskor inte har ett par trailskor. Som ett brev på posten fick jag då mailet:

"Hej, vi har förstått att du är lite tokig i springskor" från PR byrån som marknadsför Columbia Sportswears produkter i Sverige. Mera rätt än så kan det väl inte bli, så jag tackade ja till att få ett par av terränglöparskon Ravenous skickad till mig. Idag fick jag dem, och ordentligt tigerbalsamiserad, var jag bara tvungen att göra ett skogsprov.

Som gammal orienterare har jag sprungit en del i terräng tidigare, med orienteringsskor på fötterna. Ravenous är nog menade mer som skogsstigs-sko, och inte som "obanat" sko, och på den lilla tur som jag tog kändes de riktigt bra. Kanske kan trailskorna få mig att springa mer utanför asfalt, en sak som inte alls vore dumt med tanke på skador. Jag testar vidare och återkommer med recension.

Dagens första stora fråga är ändå hur en sträcka kan kännas dubbelt så lång när man cyklar jämfört med då man springer, trots att det går dubbelt så snabbt? Iofs. brukar jag inte se den gröna motorvägsskylten, och pilarna mot Sundsvall när jag springer, men ändå.

Dagens andra fråga är hurudan träningsvärk jag kommer att ha i morgon efter ett rätt så effektivt gympass idag. Värst vad jag varierar mig idag: cyklar, gymmar och springer i skogen. Ombyte förnöjer (eller om det var så att skador gör det nödvändigt).

April avklarat

En något sen aprilsammanfattning, men det får duga, och april får väl räknas. Efter en riktig skitmånad i mars, med omkring 150 smärtsamma kilometrar, och beslut att fullständigt exkludera mars som träningsmånad, hade jag lite positivare förhoppningar när vi gick in i april. Dock med restriktioner på träningsmängd och all tuff träning utesluten på grund av pågående anemiutredning, och en krånglande höft/ ljumske. Ljust - ja, faktiskt.

April innebar väl lite mera ont än vad jag hade hoppats på, men också fler insikter om vad som är viktigt. De 350 (nästan uteslutande långsamma) kilometrarna, uppdelade på många, korta pass får väl betraktas som väldigt bra med dessa förutsättningar, och jag har senaste vecka fått njuta av riktiga, äkta, glädjepass. Pass som gör löpningen.

Maj har börjat lite knaggligt, och ett riktigt långpass som jag verkligen skulle behöva, har jag inte vågat mig på; jag har ännu känningar i höft-/ljumskpartiet, och ena hälen känns inte intakt. Men. Jag tror att maj kommer att bli en bra månad.

Och tack för häl-tipsen och spekulationerna. Idag känns det faktiskt lite bättre (peppar peppar). Högklackat är helt enkelt the shit.

Hälen

Update: Råkade bläddra igenom senaste numret av Runners World, och där fanns ju ett helt uppslag om fötter, och diverse skador och problem som kan uppstå i/ på fötterna. Det ställe där smärtan känns för mig verkar vara ett område som inte innehåller något speciellt alls, och ett område som tydligen inte är ett vanligt skadeområde. Visade uppslaget för maken som konstaterade "The bad news it that you are going to die. The good news is that you will get a disease named after you." Alltid något.

Till expertpanelen

Känner att jag ligger extremt illa till hos den där snubben med två röda horn. I slutet av veckan fick jag ont i hälen, och det är inte sådär jätte skönt. Stället där det känns mest är det jag pekar på nedan. Det lättar lite när hälen är upphöjd när jag går. Så nu vänder jag mig till er. Vad kan det vara, och vad bör jag göra?

Min första tanke var att det var hälsenan, men är i det fallet känningarna så lågt. Kan det vara hälsene-fästet som är irriterat? Slemsäck som inflammerats? Hälsporre har jag för mig att sitter rakt bak på, eller under hälen. Excentriska tåhävningar? Stretching?

Tur att man i detta skede börjar vara van vid att ta sig fram som en klump, för det är ungefär så jag springer.

Leva som man lär

Jag är väl ingen fullständig renlevnadsmänniska, men jag känner mig nästan som en när jag kan leva som jag lär: ryggsäck på och lite löjligt effektivt transportlöpande. Idag gäller vila från löpningen, det ber kroppen (och i synnerhet hälsenorna) om. Istället tänkte jag testa ett core- och ben- styrkeprogram 4.30-Staffan skickat till mig, och jag ska även damma av pilatesbollen och testa övningar som Andrej tipsat om. Och så finns det ju faktiskt en massa annat i livet än träning...

Foto: Privat. När jag är jag är jag jag.