Stockholm Marathon 2011

Korta versionen ser ut såhär:

Skärmdump från stockholmmarathon.se

Här följer den långa:

På fredag kväll slocknade jag redan strax efter åtta, sov som en stock och vaknade (tydligen utvilad) tio timmar senare. Äntligen Stockholm marathon. Uppspelt men metodiskt i ordning och iväg. Flera koppar kaffe inhävda.

Framme vid Östermalms IP träffade jag Jonna (som hade en tuff dag och fick kämpa varje steg, men som genomförde loppet med personbästa), Staffan & son (som i år inte stod på startlnjen, däremot hejade han glatt vid centralen, och som hade köpt nya skor; säkert till nästa års mara), Janne (som modemedvetet matchat skor och linne),Josefine (som sprang sitt första marathon på fin tid), Anneli (saknar ord när jag ska beskriva hennes prestation; makalöst är allt för vagt), Sirpa (som ersatte solen med sin strålande energi), Therese (som också premiärsprang maran med bravur), Madde (som var klok och stark nog att kliva av när ett knä klagade), härliga Petra (som trots skadebekymmer under våren fixade en fin tid), min bror (som sprang i mål på 3.19), en massa Linnéa löpare, och ja, många många härliga löpare och supportrar.

De facto skulle jag kunna skriva hela inlägget om alla fina jag träffade på under loppet, men måste väl fokusera på själva springandet...

Starten gick och jag ville mest bara hoppa för att det var så kul. Hade sällskap av Janne, vilket kändes som en ära; vet ingen som tycker så mycket om Stockholm marathon som Janne, men vi tappade varann på direkten i starten. Tyckte det flöt på riktigt bra, och såg inte heller till några incidenter. Första 5 flöt bra, andra och tredje femman likaså. Träffade nu som då någon som jag kände och bytte några ord - trevligt! Vid 20 kändes det verkligen som en walk in the park. Var lite nervös för att det nog gått lite väl fort första halvan, men tänkte att jag ändå skulle fortsätta köra på så länge det bara höll. Att komma under 3.40 kändes genomförbart.

Halvmaran på 1.44. Sen skulle man kunna säga att det gick utför. I alla fall tyngre. Hade glömt hur lång slingan på Gärdet var, tur var väl det. Smålog för mig själv när jag såg de som spelade nån slags segway-krocket, tänkte att dethär med marathon nog var mer min typ av sport, skrattade när en åskådare ropade "Ni vet väl att det är tre varv i år - kom igen nu", och så sjöng jag med till Enrique Iglesias för full halls.

Brukar se till att få i mig en halv eller hel energybar ungefär vid halvmara distansen när jag springer marathon, men här kom jag mig bara inte för att fiska upp baren från bakfickan. Hade inte tid tyckte jag (är ju väldigt tidskrävande... not), utan bestämde att jag skulle klara mig till Strandvägen där det bjuds på bars. Innan Strandvägen bytte jag några ord med Paula, Miranda, och letade efter min brors fru & co. som jag visste skulle stå där. Fick extra energi när jag såg dem och blev påhejad.

Några bitar av energy baren, en halv mugg vatten, och snart sista milen att tugga på. På Söder Mälarstrand stod Linnéa hejarklacken och det höll ångan uppe en bit, men sen blev det riktigt segt. För snubben i kycklingdräkt också, för här passerade jag honom. När det var 7-8 km kvar började benen bli trötta. Hade lite ont i magen, och tänkte för mig själv att jag minsann krymt de där centimetrarna man sägs krympa när man springer ett marathon. Försökte få mig själv att tänka på annat, men kunde inte komma på något att tänka på. Möjligen hjälpte det att tänka på att jag var öm under fötterna - något jag inte varit tidigare.

Foto: Lånat av Ousa - Tack! Börjar se lite sliten ut här...

Lotta och Nilla hejade villt på Norr Mälarstrand - en bra kick där med! En mugg äcklig cola vid stadshuset och nu var målet nära. Odengatan lika lång som den brukar vara på Stockholm marathon och duscharna (alltså de man ska springa genom om man kokar) som vanligt ett riktigt otyg.

Med ca. 1 km kvar får jag en klapp på ryggen av Lina, och blir så glad för att hennes fot som hon stukat tidigare i veckan hållit hela vägen. Förstår att jag kommer att komma i mål under 3.40 med marginal, och njuter och springer allt jag förmår in på stadion och i mål. Tänker att dethär med marathon faktiskt är en av de bästa sakerna jag vet. Går vidare mot Östermalms IP, träffar på Benet som förbättrade sitt PB stort. I trappan, som vi tar oss ner för rätt obehindrat förklarar Benet att såna som har så smala vader som vi då har, tenderar att klara distans bättre och således klara "efter-långlopps-trappor" bättre. Jag lovar att aldrig igen gnälla över att jag inte hittar vinterstövlar som passar mina spagettivader.

Fick den blåa t-shirten (yep - så klart har den varit på hela dagen idag), träffade på Miranda och Mia som båda gjort superfina tider, hämtade ut kläderna, fikade, fixade anmälan till nästa års lopp, käkade ännu mer, minglade, och hade det allmänt najs tills jag blev frusen. Träffade Kalle som inte var riktigt nöjd med loppet, och en lycklig Carinasom förbättrade förra årets tid med hästlängder.

Senare under kvällen fick jag nys om att jag visst varit med i Sportnytt :) .

Ca. 3 minuter in i sändningen kommer jag glidande förbi (för gårdagens Sportnytt på svtplay - klicka här).

Och det tåls att upprepas: Tack till alla som hejar! Det är ni som gör det!

Status idag: Mycket bra. Inget ont, men träningsvärk i benen (fast det kanske kommer från att jag traffikerade frekvent mellan kylskåpet och soffan under kvällen - finns det ingen botten?). Har nog sträckts ut de där centimetrarna jag krymte på längden skulle jag tro, och säkert också töjts ut det jag krymte på bredden.

Hur ska man ha tålamod att vänta ett helt år till nästa Stockholm marathon? Gotta love it!

3.35.45

Pers med 5 minuter och snuskigt nöjd. Skulle ju köra fikalopp, men det gick ju inte att hålla igen när man kom igång. Gick ut hårt, passerade halvmaran på 1.44, vilket är snabbare än jag sprungit en halvmara, sen blev det lite tyngre på slutet, men det har jag ju glömt nu. Härlig fest, härlig publik - tack för alla hejarop - de ger enormt mycket energi och styrka, härliga vänner och bloggvänner som förgyllde loppet.

Alltså. Jag älskar Stockholm Marathon. Så mycket att jag vid målet passade på att anmäla både mig och maken till nästa års lopp...

Och fikan då? Jo, två bullar och två koppar kaffe efter mål. Är det fikalopp så är det baske mig fikalopp.

Foto: Privat. Måste öva mig på att springa rakare dock...

Lyssna

God marathonmorgon! Till något helt annat: Lyssnade på detta (klicka) P1 program om träningsformer med bl.a. Jonas Colting och Håkan Larsson (GIH). Mycket intressant - rekommenderas!

Skärmdump från P1

Och stort lycka till alla som springer i Stockholm idag!

Urladdad, ur-laddad?

Allra helst skulle man ju önska att urladdad skulle ha betydelsen "jätteladdad" men nu är det nog mer ur-laddad som urladdad. Jag tror jag missar alla punkter på hur förbereda sig sista dagarna innan marathon listan:

1. Ordentligt med sömn: Gäsp. Medeltal på fyra timmars sömn senaste veckan. Nu i natt sov jag inte alls. Satt på ett flyg över Atlanten och kunde inte förmå att somna ens en sekund.

2. God rutin med mat: Vågar man skriva sanningen? Hur äter man med rutin när man är 9 timmar fel? Frukost ibland x 3, kaffe, kaffe, hålla-sig-vaken-kaka, lunch, trerätters vid 9 på kvällen; motsvarar 6 på morgonen enligt kroppens tid, igår skippade jag middagen helt för att prioritera sömnen... gick ju inte så bra.

3. Inga starkvaror: Hoppsan... har sänkt både ett och två glas vin under veckan. Skyll mig själv.

4. Stressa ner: Eh, stressa ner? Hur menar man då?

5. Bra energikällor: Hallå! Jag har varit i USA. Processat förnamnet, sött titeln och kombinationen fett och sött nyckeln.

6. Ta hand om immunförsvaret: Luftkonditionerat, inklämd på flyg med ett antal andra. Bacillfritt? Knappast.

7. Ta hand om musklerna: Stretching? Sorry - glömt.

8. Vila: Inte fullständigt illa ute där, för vilat från löpning har jag. Dock träningsvärk från backlöpningen tidigare i veckan.

9. Fotvård: Klackskor. Räknas det? Vaknade t.o.m. en natt och hade ont i tårna - har aldrig hänt tidigare.

Men: Jag har hämtat nummerlappen med perkeleflaggan på, träffat på Petra och Lina(roligt att träffa er!), funderar på att stretcha, druckit resorb (inte för vinet utan för att få vätskebalansen återställd efter långflygning), äta vanlig bra mat; dessutom hade någon sett till att det finns glass i frysen och jordgubbssylt i kylen - det brukar nämligen vara min Vitargo. En lång natt och rosa naglar på det så kör vi!

Golden pieces

Det är viktigt att kunna plocka guldkorn i vardagen. Det gjorde jag igår: ett 90 minuters pass löpning, upp och ner och upp igen i San Francisco. Fullmåne och en sovande stad, en glimt av Golden Gate Bridge, Alcatraz, Fisherman´s Wharf, soluppgång.

När jag senare, mycket senare, under dagen började vara riktigt mosig, tackade jag löppasset för att jag bara såg allt tre-dubbelt pga trötthet. Säker på att jag skulle ha sett allt 4-dubbelt utan det. En Golden start på dagen!

InterVallVaddå?

Intervallkontot har legat på minus en längre tid. Tror de facto att jag inte sprungit intervaller en enda gång sedan april. Maraton, semester (vad det nu är för ursäkt att inte springa intervaller), Lidingö 26k, resande, småförkylning osv. har varit i vägen.

Idag var det dock intervaller på hjärnan när jag vaknade. Intervaller fick det bli. Uppvärmning och sen 500 meters intervaller med 500 meter lugnare löpning emellan och sex upprepningar. 5-hundringarna gick i 4.35-4.40 tempo. Märks att det är ett tempo utanför komfortzonen. 5.10 tempo kan jag hålla relativt lätt men när det går under 5 så blir det ansträngande. Exponentiellt typ. Tyckte också att jag tog det lugnt mellan intervallerna, men då sprang jag ca 5.20 tempo, och det kändes ju som en walk in the park jämfört med intervalltempot.

Igår sprangs det långpass. Eftersom jag numer får kategorisera mig själv som marathonlöpare framom ultralöpare, så säger jag också att ett pass på 17 km är långpass.

Det var helgens löpargöromål. Energiuppbyggande så in i kaklet.

Foto: Privat. Ungefär så - men intervaller istället för springa, och ! istället för ?

Det tar sig #2

Nu utlovas +22 till den 28nde!

Det tar sig

Kan inte låta bli att fortsätta vara uppspelt inför nästa veckas marathon. Nu tar det sig dessutom med vädret: +20 och sol den 28nde. Vet att det är många som önskar lite svalare, men jag tycker ändå att värmen hör till :)

Förhoppningsvis lyckades jag mota Olle i grind och skrämma iväg förkylningen, för idag är jag åter på banan. Bäst ändå att ta det lugnt och se till att bli riktigt frisk.

Jag må inte vara särledes laddad att springa, däremot är jag utrustningsladdad. Har redan bestämt vad jag ska ha för strumpor och skor:

Adidas Adizero Boston som jag är kär i och nästan har bott i senaste veckorna (beställde dessa från Prodirect, och många har frågat hur det är att beställa från t.ex. UK: min beställning kom på en vecka, frakten för tre par skor kostade ca 250 kr), och lila kompressionsstrumpor som jag fick från GoCoCo förra veckan.

Och en Snorkkis som pryder! Hon kommer väl att få kämpa för sin existens med chippet...

Manglad och Uppspelt

Egentligen känner jag mig manglad på längden, på bredden och på tvären. Snoret rinner och jag nyser stup i kvarten. Jonna skriver att det är 9 dagar kvar till maran. Får helt enkelt koncentrera mig på att vara uppspelt.

9 dagar alltså. Festernas fest. Jag ser väldigt mycket fram emot loppet. Ända sedan anmälningen gjordes har jag varit medveten om att jag kommer att ha allt annat än optimal uppladdning inför loppet (mer om det senare). Därför bestämde jag redan länge sen att jag i år ska springa Stockholms maran som ett ”fika-lopp”. Njuta av festen utan tidsmål, lyssna och springa till smattrandet av löparskor som svänger ut från Lidingövägen, ha tid att stanna till vid stationerna och framför allt – omges av löparfantaster.

Jag har hittills sprungit sex maraton. Varje gång har jag gjort PB. Måste erkänna att det nu känns lite snopet att inte sikta på pers. För att komma under 3.40 som jag sprang i Vällingby i april, skulle allt absolut behöva klaffa till 110%. Även med den perfekta uppladdningen skulle ett pers vara väldigt tufft och svårt. Inga planer på att försöka göra några (för mig) dundertider alltså.

Men man får ändå vara uppspelt. Jag läser om förra årets lopp, och den lycka jag kände när jag kunde springa loppet då, även om det gjorde ont både här och där. I år utlovas det visst 18 grader och växlande molnighet. Att det skulle vara sådant väder känns skumt. Det ska ju vara tryckande hetta på Stockholm maraton.

Nio dagar. Förkylningen får mjukstarta uppladdningen.

Hotellträning – ge mig tips

Okej, så här är det: Jag sitter på ett hotellrum i London. Inga löparkläder nerpackade, men en viss träningslust. Tänkte att vi kunde ta en styrkelek för att förgylla kvällen – ni bestämmer, jag utför.

Vill ha era bästa tips på styrkeövningar man kan göra i ett hotellrum. Jag har redan gått utfallssteg i korridoren, och lär väl få misstänksamma blickar om jag stryker omkring mer där. Så – hit med tips; allt från situps till burpees till att lyfta tv:n. Jag lovar att utföra alla utförbara övningar som ni kommer med innan jag somnar (så snabba puckar; jag klev upp innan 5 i morse får masa mig upp samma tid i morgon), och tackar ödmjukast i förväg för styrketipsen!