Snorkkis springer

1a oktober

2011-10-01T17:09:00.001+02:00

Varje 1:a oktober borde vara börja såhär. Klar, blå himmel och +17 grader varmt. Jag började dagen med ett löppass the old fashion way. Sprang nämligen på utan Garmin, och utan att veta riktigt distansen, och fick kika på karta efteråt för att få distansen. Hur stenålders som helst.

Foto: Privat. Shorts och kortärmat. Inte helt fel såhär i oktober.

Foto: Privat. Tillpiffad; det är ju lördag. Rosa bandet armband - redo för rosa oktober; stöd rosa bandet du med!

Och förresten. Löparrundan mätte ca 12 km. Eller nåt ditåt.

Styrkefredag

2011-09-30T19:25:00.000+02:00

Från Snorkkarmåndag till styrkefredag. Jag är vid dethär laget inte direkt känd för att köra järnet på gymmet, men denna vecka har jag faktiskt gjort det. Tyvärr är dessa tillfällen relativt sällsynta. Core och dylika övningar har jag in i "vardagslivet" och tränar flera gånger i veckan, men när det kommer till mina styrkesatsningar brukar det rinna ut i sanden på nolltid. Poff.

Ren och skär styrka alltså. Där har jag en utmaning. Det skumma är att jag faktiskt tycker att det är roligt att träna styrka, men har så svårt att komma mig för. När jag har tränat styrka på regelbunden basis har jag ju märkt resultat, och det som är bra med just styrketräning (eller sådant man är dålig på), är att resultaten faktiskt kommer ganska snabbt.

Jag har inga ambitioner på att bygga en massa muskler, men det vore kul att känna sig muskulärt stark också i övriga delar än benen. Det får bli min utmaning; en utmaning som mig veterligen är svårare än att fixa formen för ett marathon.

Denna vecka två pass på ca. 40 minuter vardera (+några korta sessioner med hemmaträning), är tillräckligt för mig. Dessa pass har varit på bekostnad av löppass, och det är ok. Konstigt ändå att det kan kännas som en stor vinst att träna styrka 80 minuter på en vecka, medan det inte känns som någon större uppoffring att springa samma tid på en och samma dag. Lova att ni trycker på nu så att denna satsning inte rinner ut i sanden!

Resan är målet

2011-09-27T19:43:00.003+02:00

Så svårt att bära med sig i alla situationer, så viktigt, och så värdefullt. Mindfulness. Precis denhär sekunden är viktig; en del av livet. Resan är målet. Jag älskar att resa!

Foto: Privat

Snorkkarmåndag

2011-09-26T19:52:00.001+02:00

Att vara bitter klär varken mig eller någon annan, så jag har i helgen bara tyckt att det bara varit skönt att inte behöva springa något Lidingölopp. Sprang ett långpass i lördags tillsammans med min världsbästa sidekick och foten sitter nästan helt och hållet fast nu.

Därför tänkte jag att en recension av ryggan kunde passa. Nu har jag sprungit med min nya rygga ett par veckor, och den är verkligen toppen. Springer med den nästan varje dag trots att jag ibland inte har något annat än plånbok, mobil och nycklar som ska transporteras. Rätt varm är västen, men eftersom det ju inte är sommarvärme längre har det varit bara skönt med ett extra lager. Det lilla kruxet är att kläderna man har under blir väldigt nötta, men det är ju inte så konstigt. Springer ju ändå nästan alltid med ryggan på och får offra några plagg som får nötas bäst de vill.

Idag snorkkardag utan dess like. Jag tror att jag såg 25-30 pers som kom springande med ryggsäck idag! Vilken snorkkarmåndag!

Inget Lidingö

2011-09-23T19:54:00.001+02:00

Blir ingen start för mig imorgon. Det känns ledsamt, men okej ändå. Kombinationen av att jag är rätt nöjd tävlingar för i år, att jag inte känner någon lust att springa lopp redan nu; är nog inte återhämtad till 100% sedan lördagen, och framför allt att foten inte är i bästa form för att springa i terräng, gör att beslutet blev så. Foten (eller ledbanden som enligt min egen bedömning av situationen, är uttöjda) skulle säkerligen klara av loppet, men hur den skulle må efteråt är jag osäker på. Den är nu, trots att jag tejpat den väldigt instabil och jag får koncentrera mig på att hålla den på rätt så att jag inte trampar snett igen. Inte det bästa för en tävling i terräng.

Jag har inga starka känslor för just Lidingöloppet, så det känns inte som någon stor förlust att inte springa; det är ju inte i samma klass som t.ex. Stockholm marathon för vilket jag säkert skulle offra halva foten, och jag sprang 26 k på Lidingö ultra i våras, och det loppet tyckte jag var roligt, och jag fick en bra tid.

Ändå känns det som sagt ledsamt. Jag har sneglat på medaljtiden som för damer är 2.38 och tänkt att jag nog skulle fixa den om jag skulle ha en bra dag. Men vad gör väl det om 100 år.

Plan asfalt lockar mig i helgen. Efter att jag dragit något gammalt över mig och surat en stund.

Lycka till alla ni som springer!

Foto: Privat. Så att sånt. Loggar i alla fall 21 km löpning och ett styrkepass idag

Vila och slackrig fot

2011-09-21T19:55:00.002+02:00

På något sätt översätter min hjärna det ordet (vila) till något negativt. Tråkigt, segt, onödigt. Är inte så bra på att vila när jag bör vila. Inte så att jag inte vilar tillräckligt mycket, för det tror jag nog att jag gör, men inte alltid vilar när jag borde vila. Segar i stället på och träningen blir en grå (eller varför inte rosa) massa. Gör varken till eller från, vilket jag egentligen är rätt ok med eftersom prestationer inte är huvudsaken.

Idag tog jag beslutet att jag skulle njuta av en träningsfri kväll. Tog t-banan hem bara för att jag skulle vila. Faktiskt redan i morse tog jag detta mycket visa beslut; delvis för att ge extra återhämtning till mina vrister som fick stryk i måndags när jag steg snett (ena foten känns ostabil och lite flaxig, och att gå omkring i klackar är ingen hit), men också för att ladda ifall jag kommer på att jag ska springa Lidingö på lördag, men främst för att bara vila sådär annars. Och tro det eller ej – men hela dagen, har jag faktiskt gått med en skön känsla av att vila.

Och på tal om rosa massa: Craft fixar som vanligt de skönaste plaggen - här i just rosa. Har turen att vara testpilot för Craft, och denna tröja en favorit

För att inte bli allt för rosa och glamorösa också min fot idag - tejp som ska ge extra stabilitet till flaxande foten. Ledbanden är lite uttöjda misstänker jag. Ser värre ut än vad det är dock...

Laddar om?

2011-09-19T19:58:00.001+02:00

Tackar ödmjukast för alla grattisar! Anneli och Anna frågade om jag skulle springa Lidingö på lördag. Kort svar: Jag är anmäld.

Jag har en del tankar som snurrar gällande Lidingö. Eller rättare sagt "inte" Lidingö. Jag ska fundera lite till, och återkommer till det senare i veckan när jag eventuellt kommit fram till vitsen med att springa loppet.

Tills vidare sysselsätter jag mig löparmässigt med det som är essensen i löpningen för mig; som att springa ett tidigt snorkkarpass i höststormen och få springa i höstig kvällssol hem. Icke att förglömma att jag i morse steg snett två gånger för att det var snorhalt på löven på stigen jag sprang, och att baklåren har aningen för korta muskler efter lördagens lopp. Får se hur det blir med omladdningen.

Till morgonladdning:

Foto: Privat. Varför är det först nu som jag kommit på hur förträffligt ägg är till frukost? Två ägg med tillbehör och man håller sig mätt fram till lunch (dock smaskar jag alltid på nåt innan lunch ändå, men det kan man ju göra bara för att det är gott).

En halvmara

2011-09-18T19:51:00.001+02:00

Det var inte direkt något "jogga-runt" lopp för mig igår. I alla fall kändes det inte så. Tyckte att jag fick pinna på hela halvan, och befann mig utanför komfortzonen stora delar av loppet. Tiden blev 1.42.16, och det är jag nöjd med, och kan checka av det andra målet för löparåret.

Stockholm bjöd på väldigt fina löparförhållanden igår, soligt, varmt, och jag fick så många hejarop längs banan så att jag blev alldeles förvånad - tack tack tack! Visste inte att jag hade så många vänner! (Ja, faktiskt är det det faktum som gör att jag är extra glad idag. Att det blev ett pers är bara bonus).

Det om det.

Foto: Privat. I mål. Tom kaffekopp och halväten kanelbulle.

Laddar tacksamt

2011-09-16T19:54:00.000+02:00

Imorgon är det halvmara! Jag har gjort en klassiker då det gäller uppladdning. Har varit på en resa, inte sovit speciellt mycket under några nätter, ätit allt annat än bra. Kan väl påstå att jag ligger bland de slöa knivarna i lådan (ha! man kan fortfarande vara vass - vass och slö).

Känner mig lätt stockad i luftvägarna men hoppas att det beror på att jag varit i luftkonditionerat. Väskan står kvar ouppackad vid dörren, kläderna som jag tänkte ha när jag springer i morgon ligger i tvättkorgen, stretchat har jag inte gjort på hela veckan, styrketräningen som jag hade tänkt köra idag blev inte av, jag är sugen på ost och osthyveln är i diskmaskinen, maken har inte kommit hem från jobbet ännu, de svarta pumpsen jag tänkt shoppa idag fanns inte i min storlek, datorn får snart soppatorsk och jag vet inte var laddaren är, veckan har gått allt för snabbt och jag har inte klurat ut hur man gör med överdragsklädsel om man vill springa i löparkjol, och inställningarna på bloggen och jag vill inte samma sak.

När jag tänker dessa tankar, om småsaker, struntsaker som läggs fram som problem. Då är jag tacksam. Tacksam för allt det jag har, för allt runtomkring, för hälsa. Och eftersom detta är en löparblogg så ska jag lovorda benen och löparkroppen som varit hela länge nu.

Förstår inte att jag ibland gnäller på onödigheter. Kan inte tänka mig bättre laddning.

Fett gott

2011-09-16T19:52:00.001+02:00

Receptbloggen fortsätter. Jag har inte ätit godis de senaste 18 åren… vilket är nästan 2/3 delar av mitt liv. Följande recept är dock nästan att klassas som godis, men bra sådant, och bara nästan. Mitt godis har över huvud taget inget gemensamt med godis, förutom formen, samt att det är väldigt gott. Fett gott skulle man kunna säga – för det innehåller nästan bara fett.

Till 20 fett gott praliner a la Snorkkis

Ingredienser nedan: Kokosfett, extra virgin oraffinerat (viktigt! Detta är fett av bra kvalitet. Köpte detta på hälsokosten), kakaopulver av fin kvalitet, och nötter.

Smält 80 gr kokosfett, blanda i ca. 2 tsk kakao. Häll i en form för iskuber. Bryt små bitar av nötter och droppa i, Mängd efter eget önskemål; jag brukar ha bara en liten bit i varje (en hasselnöt till ca. 5 st). In med formen i frysen. Stelnar på en kvart, och försvinner på två kvart.

Inga tillsatser, inga blodsockertoppar. Bra energi, och super, super gott till kaffet.

Ljudet av flås

2011-09-13T20:43:00.001+02:00

Man får väl inte enkelspårig i tankarna. I alla fall inte om det är blåsigt och man bara har kortärmat för hemvägen. Mina leg sleeves fick bli arm sleeves ikväll.

Foto: Privat. Arm sleeves det nya svarta

En annan observation: När jag är ut på löppass specifikt, alltså att det primära för löpturen är att vara ut på pass och inte att ta mig från punkt a till punkt b, tänker jag ofta på tempo, kanske att det är lite tungt, ja tankarna kretsar främst kring själva passet. Idag när jag stannade vid ett trafikljus under ett snorkkarpasset kom jag att tänka på min andning. Bröstkorgen höjdes och sänktes, och jag noterade att jag faktiskt var riktigt andfådd - hörde hur jag flåsade. Tankarna på väldigt mycket annat än löpning.

Misstänker att jag kan lura mig själv ganska bra på det sättet. Att liksom inte märka att jag faktiskt springer snabbare än 6-minuters tempo ibland. Speciellt bra funkar lurendrejerierna när det blåser eller regnar. Då hör jag inte då jag flåsar.

2011-09-13T19:55:00.001+02:00

Det snackas löpning

2011-09-12T20:04:00.001+02:00

Det snackas mycket löpning, och framför allt löpartävlingar i min omgivning just nu. Jag trivs väldigt bra med det snacket. Jag menar, vad kan vara bättre än att frottera sig i löpartankar, mål, lopp, laddning, finslipning osv. Men det är snacket. Då det kommer till kritan tycker jag egentligen att dethär med lopp är lite jobbigt. Fast roligt. På samma gång.

Att ladda och vila inför lopp är ju hur tråkigt som helst. Att vila efteråt är ju om möjligt ännu mera trist. Vem vill ägna tid åt sådana (mycket viktiga) saker? Jag blir ärligt talat lite off när det börjar dra ihop sig till tävling. Nervös kan jag inte säga att jag är, och inte heller anser jag mig ha några större prestationskrav som ger press.

Men det som stör mig i vardagslöpningen känns som irritationsmoment. Samtidigt som det är väldigt motiverande att ha människor som snackar löpning omkring sig och samtidigt som jag också känner mig supertaggad att tävla när jag lever mig in i den förväntan som en tävling faktiskt för med sig. Stämning, smatter av löparskor mot asfalt.

Märker jag att jag beter mig som en kameleont. Om en vecka är det Stockholm halvmarathon och om två veckor är det Lidingöloppet. Ser fram emot det med glädje och ser fram emot det med tvetydan. Så jag tänker bort det hela ett tag till...

Foto: Privat. Fast jag ser ju inte ut att lida av tävlandet här...

Lättlagat

2011-09-12T07:15:00.000+02:00

När jag pratar om min kostfilosofi; att äta oprocessad, ren mat (helst fritt från gluten också), så är det främst två frågor som kommer upp: 1) Är det inte tidskrävande? 2) Är det inte dyrt? Som tur är verkar de flesta vara överens med mig om att det är en vettig filosofi, även om det så klart finns sådana som tror att man faktiskt behöver socker och mjöl i sin kost. På riktigt!

Till tiden och kostnaden. Nix, det behöver inte ta mycket tid i anspråk att göra mat från grunden (menar med "från grunden" inte att man måste ha sin egen trädgård, sin egen ko, etc.; däremot ska man välja sina livsmedel), och nix, det behöver inte vara kostsamt alls.

Exempel på en favoritmiddag:

Köttfärs, kryddor (har beställt en tacokrydda som inte innehåller tillsatsämnen och skräp), tomatkross (keep away från tomatkross som har många ingredienser, tillsatt socker på innehållsförteckningen).

Fräs köttet och lägg i kryddor och tomat:

Äggplanta som är nyskördade denhär årstiden. Skiva i ca 6 mm tjocka skivor, varva med såsen i ugnsform. Är inte äggplantan en väldigt fin grönsak?

In i ugnen 225 grader 30-40 minuter, eller tills allt blivit mjukt. Servera med t.ex. gräddfil. Lite persilja ovanpå också; hemodlad till och med.

Arbetsinsats ca. 15 minuter, kostnad per pers långt under priset man betalar för en färdigrätt.

Respekt!

2011-09-11T19:59:00.000+02:00

Årets friidrotts VM gick mig förbi med att jag såg kanske en minut totalt. Läste lite i tidningar, lyssnade på sammandrag, imponerades av Isabellahs marathon. Föredrar att utöva idrott själv än att se på andra som utövar, låter själviskt, men lika bra att vara ärlig.

Igår slog jag på tv:n under sista halvtimmen av finnkampen. Första grenen jag såg var damernas 1500 m. Det maskades första halvan. Maskades rejält. Reportrarna sa att "nu går dom snart", och ja, det såg faktiskt väldigt lugnt ut. Första varvet passerades på drygt 1.30. Kommentatorernas respons: "Det går så långsamt, här skulle till och med vi hänga med". Oj! tänkte jag. Är de nu riktigt säkra? Räknade i huvudet fram att tjejerna höll långsamma 3.45-tempo. Jäkligt snabba reportrar.

Jag blir irriterad på sådana saker. Dra ut och spring en km på 3.45. Promenadtempo eller hur.

Inte sällan tycker jag att man hör kommentarer gällande marathonlöpare av typen "Man skulle hänga med max en kilometer". Isabellah Anderssons marathon tempo är under 3.25. Häng med en kilometer den som vill. Eller spring en kilometer i det tempo som Jonas Buud springer i 100 km; 4 min/km.

Vad jag vill säga med detta: Respekt!

Söndagspyssel - sleeves

2011-09-11T19:56:00.000+02:00

Jonna funderade härom dagen på när det var dags att gå över till långa tights när man springer. Jag inledde shorts- och kjolsäsongen i början av maj. Sedan det har jag vad jag kommer ihåg, enbart sprungit i kortbenat, med undantag för midnattsloppet, men då var tightsen väldigt ihåliga så de räknas som sommarklädsel.

Nu är det inte någon sommarvärme på morgonkvisten längre. Senaste vecka tror jag det var runt 10 graders sträcket vissa morgon-snorkkarpass. Har än så länge hållit fast vid kortbenat och tänkte fortsätta med så länge det går.

I dag fixade jag som söndagspyssel till konstgjord andning för kortbenat + höstmorgon. Klippte av ett par Craft kompressionsstrumpor (de har bra skaft men foten är allt för tunn tycker jag, så därför fick de stryka med), fållade med grön sytråd, och fick fram ett par leg sleeves. Minst två veckor till i löparkjol tycker jag.

Foto: Privat. Leg sleeves låter mycket häftigare än avklippta strumpor, så dessa får heta sleeves

Övrigt söndagspyssel ett löppass med några långa intervaller, och trappspringande så att mjölksyran kom smygande.

Söndagspyssel - sleeves

2011-09-11T07:13:00.000+02:00

Foto: Privat. Leg sleeves låter mycket häftigare än avklippta strumpor, så dessa får heta sleeves

Övrigt söndagspyssel ett löppass med några långa intervaller, och trappspringande så att mjölksyran kom smygande.

2011-09-10T20:00:00.001+02:00

Lugnt eller inte

2011-09-08T20:05:00.001+02:00

Lugnt på blogfronten men inte så lugnt annars. Tur det. I träningsväg kan rapporteras att jag förutom vanlig löpning och hemmastyrka faktiskt entrat gymmet en gång denna vecka. Tänkte att det var värt att rapportera.

Foto: Privat. Tjao - skuttar vidare

Tröttbenad

2011-09-03T20:05:00.001+02:00

Åh, så skönt att sätta sig ner. Är precis hemkommen från en lördagsförmiddag längs delar av Sörmlandsleden. Förra söndagen var jag i Nackareservatet och sprang omkring lite på måfå, men idag hade jag sakkunnig hjälp av Staffan som är bra på stigdragningen i reservatet.

Större stigar blandat med mindre stigar, rötter, klippor, förbi små sjöar. Verkligen fint och det var länge sen jag träffat Staffan så det var ett och annat som uppdaterades. Dryga tre timmar och tre mil, varav två var terräng. Så långt träningspass har jag inte sprungit senaste halvåret, så jag känner mig extra nöjd (och extra tröttbenad).

Foto: Privat. Stannade till vid en källa och drack kallt, rent vatten

Foto: Privat. Halvvägs satte vi oss ner en stund och vilade och mumsade på Staffans medhavda Runekaka

Foto: Privat. Fick äntligen användning för vätskesystemet som jag haft i garderoben ett tag. Funkade jätte bra, och väskan satt också alldeles perfekt. Sörplade i mig sista dropparna när jag kom hem

Trafikallergi

2011-09-02T20:06:00.001+02:00

Efter att ha tuggat väldigt många kilometrar förra veckan, har jag denna vecka försökt hålla igen lite. Det är urjobbigt måste jag säga. Måndag löpning som vanligt. Styrka (som vanligt) hemma på kvällen. Tisdag cyklade jag till jobbet. Tog verkligen en evighet. Hem ännu värre. Den som cyklat längs huvudgatorna i Stockholm i rusningstrafik vet vad jag talar om. Det är Vilda Västern, och man är glad när man kommer hem helskinnad. Dock utan motivation att ta tag i hantlarna. Onsdag löpning.Rena avslappningsövningen. Och styrkan avklarades av sig självt. Core it is, Pilates - you name it. Torsdag cykel, för att överraskas och skrämmas bort av regnet på eftermiddagen. Ännu värre – kliva på tunnelbanan. Ambition att träna styrka hemma under kvällen. Vilket skämt. Orkade inte.

Fredag löpning morgon, löpning på eftermiddag, cykel hem. Tur att jag var relativt mör i benen efter eftermiddagens pass att jag tyckte att det var ok att cykla. Dagens två löppass hade också sänkt min stressnivå och jag tillät inte fedagstrafiken stressa upp mig; om nu inte det faktum att jag skriver detta visar på något annat.

Och nu sitter jag här och funderar om dagens hemcykling är tillräckligt med orsak till varför jag ska få "inte orka" stretcha...

Snorkkarmate

2011-08-31T20:07:00.001+02:00

Jag springer med ryggsäck minst fyra pass per vecka. Ser faktiskt ryggsäcken som den, efter skorna, viktigaste löpargrejen. Viktigt att ryggsäcken är bra alltså. Den som jag haft tidigare har inte haft helt perfekt passform för mig, utan den har knagat lite på halsen. Inget problem vintertid då man ju har jacka med krage då, men när det inte är jackväder har jag varit tvungen att ha en scarf på för att spara på nackskinnet.

Har letat efter en ny rygga nu som då men inte hittat den optimala. För någon dag sedan slog jag dock till och klickade hem en Salomon ryggsäck som är gjord som en hel väst. Många små fickor vilket är bra då man ska ha flera nycklar, och diverse småprylar med, och den är gjord för att kunna ha vätskepåse i. Idag premiärsprang jag med min nya Snorkkarmate, och den kändes väldigt bra. Inget hoppande, inget knagande än så länge.

Foto: Privat. Västkonstruktionen

Foto: Privat. Tur att jag hade en Craft löpartröja i exakt samma färg. Väskan är utfällbar så den kan bli lite större om man har mer packning

Privat. Me and my mate

Med vänner och älvor

2011-08-28T20:09:00.001+02:00

Igår var det härligt sommarväder igen. Och ett härligt, för huvudet avslappnande långpass tillsammans med Milla. Vi sprang omkring och upptäckte lite nya områden, backe upp och backe ner, via bryggor, badplatser, upp för trappor där jag trodde jag skulle få mjölksyra upp över öronen när jag försökte haka på Milla.

Foto: Privat. 2 timmar utan vätska (fy på mig) gjorde att jag drack sådär några liter när jag kom hem. Förresten är den lysande löpartröjan från Midnattsloppet en ny favorit. Inte utseendemässigt, men den är så himla skön, tunn, mjuk och har perfekt passform. Att man lyser smått får man bara svälja.

Vände och vred på en del tankar, gav varandra input och hem igen med relativt lätta steg trots att det för mig blev över 2 mil. Avslappnande för tankarna; inte så avslappnande för mitokondrierna. Perfekt för mig.

Idag hade jag egentligen inte tänkt springa, men då solen kom fram och jag kände för att ge mig ut var valet inte så svårt. När jag kom ut började jag dock fundera och klura på vad jag skulle springa för pass. Kändes lätt, och första 2 km flög förbi på dryga 10 minuter; första gången på länge som jag sprang med pulsklocka. Funderade att jag skulle springa en 15 km runda och försöka göra det på så bra tid som möjligt, men njä, inte riktigt mitt sätt att träna.

Funderade att springa till Hammarbybacken och springa några varv upp och ner, tog sikte på backen, men när jag kom dit kom jag på att jag i stället skulle springa i Nackareservatet.

Släppte all stress på kilometertider och distanser och luffsade omkring, över rötter, vattenpölar, småstigar, lite större stigar. Sprang omkring på måfå, fick hålla tungan rätt i mun för att parera på stigarna och bestämde att jag skulle springa på planlöst till dess att jag sprungit en mil; då skulle jag försöka lokalisera mig.

Ut ur skogen igen gjorde jag tempoökning och spurtade sista biten hem. På nåt sätt kändes det som om jag varit borta en hel evighet när jag kom hem igen efter 1 timme och 40 minuter; inte för att jag haft tråkigt, utan mer för att det kändes som om jag varit i en annan värld. Intressant. Det kanske finns troll och älvor och sånt i reservatet?Skulle inte förvåna mig.

Och så lite underhållning till söndagskaffet. Bästa musikproduktionen ever?

Tog snabb-benen

2011-08-26T20:11:00.001+02:00

Precis som flera av er läsare verkar ha, har jag också flera olika par ben. Igår tog jag på de snabbaste benen jag har och sprang Bellmanstafetten. 5 km på 22.30 får helt klart godkänt av mig, ja, helt och hållet nöjd är jag faktiskt. Med den mycket sparsamma snabbhetsträning jag utfört tycker jag att det är bra.

Mindre nöjd är jag för tillfället med löparbutikerna i den här staden. Vad har hänt liksom? På den första hade de knappt några grejer, allra minst något av det jag skulle ha, på den andra var servicen under all kritik. På den tredje (som inte var löparbutik, utan friluftsbutik), skickades jag upp för trappor, ner för trappor och kom inte ens till avdelningen jag skulle. Helt värdelöst när man tvingas gå tomhänt från en "löparprylshoppingsväng".

Snabb-benen fick vila idag, däremot fick jag använda återhämtningsbenen till två sju kilometrare. I morgon ska jag plocka fram långpassbenen.

Foto: Privat. Något sånt här lyckades jag inte åstadkomma med dagens besök på löparbutiker. Snopet. Får roa mig på annat sätt...

Världens tyngsta ben?

2011-08-23T20:11:00.000+02:00

Kan inte vara bra att vila. I helgen vilade jag, förutom lite lätt jogging i transportsyfte i söndags. Här är resultatet. Nedan ses vad som kan vara världens tyngsta ben.

Så kändes det i alla fall på hemvägen igår. Försökte lirka liv i benen genom att överdriva armrörelserna för att liksom få med benen, men nix. Och inte blev det några rödljus så att jag kunde stanna och vila. Jo, ett blev det, men där var det sisådär fem pers som rökte så att jag nästan var tvungen att börja fejk-hosta. Backarna var inte ens tillräckligt stora för att jag skulle tycka att det var ok att börja gå.

Idag tog jag ett par piggare ben. Ben som inte hade vilat sig sega. Och det kändes faktiskt som ett par andra ben. Konstigt att det kan skilja sig så från en dag till en annan.Undrar vad det blir för ben i morgon.

Söndag i stan

2011-08-21T20:12:00.001+02:00

En speciell känsla att komma smygande genom stan vid klockan 8 i morse. Fullständigt tomt, tyst. Längs Skeppsbron och över Strömbron kunde man fast springa mitt på vägen om man så ville. Längs Strandvägen blev man passerad av racer på racer. Viss spänning i luften. Vid Djurgårdsbrunnsviken var det dock full fart. Stockholm Triathlon - väldigt fin tävling, också för mig som åskådare. Dagen i bild:

Foto: Privat. Start. Hum... undrar om man kan se de man supportar?

Foto: Privat. Själv stannade jag och drack kaffe medan andra simmade. Kaffe från termos väldigt underskattat

Foto: Privat. Speciellt snygga var vissa

Foto: Privat. Tyckte bara denna bild passade in i vattentemat, så det får det bli på köpet

Bra sätt att spendera en söndag!

Rysk stavgång

2011-08-20T20:13:00.000+02:00

Nu kommer jag kanske att klassas som tönt, men det struntar jag faktiskt i. Såhär är det: Jag har funderat på att skaffa mig nya stavgångsstavar. Tror mina axlar skulle må bra av det och att gå stavgång är verkligen effektivt; märk väl att stavarna inte ska användas som balanskäppar, utan man ska verkligen ta i. För några år sedan åkte jag ett långlopp på längdskidor och majoriteten av träningen var stavlöpning; eller rysk stavgång som vi kallade det när jag var aktiv längdskidåkare. Nu har jag inga tankar på längdåkningslopp, men allvarliga tankar på stavlöpning; egentligen stavgång också men jag vet att jag är för otålig för sådant, och tycker att det går för långsamt.

Eftersom 80% av min träning består av transportlöpning (snorkkande) skulle idealet vara att springa en del av den sträckan med stavar. Dock den del av sträckan som inte är allt för crowded och där det inte är asfalt. Ungefär halvvägs skulle jag således behöva kunna fälla ihop stavarna smidigt och lätt kunna springa med dem diskret i händerna (någon gräns får det ju vara på töntigheten). Det finns visst ihopfällbara stavar - någon som har tips på hurudana jag ska satsa på? Viktigt att de håller bra, och framför allt att de är smidiga att fälla upp, fälla ihop och transportera.

Rysk stavgång låter dessutom hur tufft som helst.

Foto lånat från stavgang.se

Fredagsoljad

2011-08-19T20:14:00.001+02:00

Fredag (igen!) Och en sådan vecka när jag kan kryssa av tio Västerbropasseringar och där jag vid varje passering, inklusive idag när det ösregnade, tänkt "åh så fint det är". Och en sådan fredag när det jobbigaste varit att man måste duscha efter varje pass. Eller nu skojar jag lite, för det jobbigaste idag var nog ett tempopass på knappa 7 km i under 5-minuters tempo. Ryktet säger att vissa kilometrar avverkades i närmare 4:30 fart. Det tuffaste träningspasset jag sprungit på evigheter.

Men tillbaka till det jobbiga duschandet som ändå kanske inte var så jobbigt. Tänkte ge ett tips för just sådana tillfällen när huden utsätts för mer än vanligt - en omgång med mandelolja och du ska se att huden blir alldeles len och mjuk igen. Bra och naturliga grejer utan en massa skräp i. Speciellt bra för löparfötter som behöver extra kärlek.

Nu ska jag ta mina fredagsoljade ben och stretcha till nyheterna. Har stretch-slarvat så det är verkligen på sin plats.

Foto: Privat. Tror det var ca en femtiolapp på apoteket och hela världen blir mjuk

Speciellt bra - kittad och allt

2011-08-18T20:15:00.001+02:00

Denhär veckan är speciellt bra på något sätt. Snorkkar av och an som om det var det som var livets mening (kanske det är förresten?). Och igår hade jag besök av två vältränade, smarta och snygga tjejer, och idag är det julafton mitt i augusti; hämtade ut ett paket med plagg från Crafts vinterkollektion och i år ska jag tydligen inte behöva frysa om anklarna, får väl hoppa över taggtråden till frukost också, och inte heller skämma ut mitt sällskap med handskar från 1998.

Kör en fotosession på det:

Foto: Privat. Med denna överdel kommer jag att glida omkring med i höst/ vinter

Foto: Privat. Äntligen vintertights med piffiga detaljer

Foto: Privat. Sen fick jag så hett av alla vinterkläder så sista bilden får bli på detaljerna på funktionströjan only. Snowflakes...

Ja, så det är en bra vecka. Det får till och med bli vinter nu, kittad och klar!

Nöjd missnöjd

2011-08-15T20:15:00.001+02:00

Jag har funderat lite kring dethär att vara nöjd vs. missnöjd med en prestation såhär efter lördagens midnattslopp. Inte så att jag går omkring och grämer mig över att jag tyckte att det gick dåligt, för det gjorde det inte, men jag är ändå inte riktigt nöjd.

Det är faktiskt rätt skönt att få vara lite missnöjd. För om man alltid presterar bättre än vad man trodde man kunde, ja då måste det ju vara så att man har för låga förväntningar på sig själv. Presterar man alltid sämre än vad man förväntat sig är det ju så klart himla trist.

Visst är det ändå roligt när man kan göra bättre ifrån sig än vad man trodde. Inför den här säsongen hade jag som mål att komma under 3.45 på marathon. Jag knäckte det redan i april och sprang på 3.40. Då trodde jag att jag hade gjort vad jag var kapabel till. Att komma under 3.40 skulle få bli nästa års mål. På Stockholm marathon kom jag förvånat i mål på 3.35. Det hade jag inte heller trott att jag skulle klara av. För låga förväntningar?

Jag skulle vilja relatera till Henry Fords citat "Whether you think you can, or whether you think you can´t, you´re right", för det känns som att det är så sant. Men med resonemanget ovan är det allt annat än sant.

Kan i alla fall konstatera att jag är nöjd med att vara lite missnöjd, känns faktiskt bra.

Foto: Privat. Sikta mot molnen, eller lyftas upp bland dem?

Midnattsloppet 2011

2011-08-14T20:16:00.001+02:00

Eller loppet då jag höll på att sluta som "the girl with low self esteem".

Stor, härlig löparfest på Söders gator igår. Och det var mer en fest än vad det var allvarligt lopp måste jag säga.

Redan när vi joggade iväg mot starten på Ringvägen kändes det att det var något speciellt i luften. Spänning, förväntan, sensommarkväll och en massa neonorange tröjor. Jag anade oråd direkt, eftersom mina Adidas Stella McCartney tights rasade ner.

In i startfållorna, lite uppvärmning som jag i och för sig struntade i, och iväg. Maken bredvid, men vi bestämde att vi skulle springa våra egna lopp då det skulle vara svårt att hålla koll på varann i vimlet. Jag gjorde en taktisk miss i början; stod nästan längst fram i fållan, men när starten gick höll jag mitt eget tempo, och många sprang förbi, och när dessa sedan blev lite trötta (vilket i många fall var rätt tidigt), hamnade jag allt för långt bak och det var omöjligt att springa förbi. Allmänt rätt trångt, tvära svängar där alla ville ha innerkurvan, folk som gick lite var som - varför informerar de i starten inte om "håll till höger", utan det nämns bara på hemsidan? Det är väl inte meningen att bästa omkörningsfilen är till höger?

Nåväl, stämningen var ändå väldigt trevlig, om än mer tävlingsinriktad än t.ex. ett marathon där alla mer tävlar mot sig själva. Man myser när man hör smattret av tusentals löparskor mot asfalt. De gula tightsen var en klar vinnare (trots att jag fick dra upp dem varannan minut), men de lockade till sig många hejarop! Så kul att det nästan blev pinsamt.

Första fem km gick i ett naffs, och det kändes inte speciellt ansträngande - mest frustrerande att inte kunna springa på i egen takt. Vid dryga sju fick jag syn på maken som legat framför mig, men nu hade en liten dipp. Peppade och fick honom att haka på, och vi bestämde att springa sista biten tillsammans. I mål kom vi på 48.05.

Känner väl mig lite sådär då det gäller loppet. Tiden är jag missnöjd med. Tror jag skulle kunna komma ner mot 45-46 minuter på milen. Men som många verkar konstatera - Midnattsloppet inget lopp man gör en bra tid på. Rätt långsam bana, men framför allt tyckte jag att det inte gick att springa fortare. Man kom liksom inte fram, kunde inte rulla på max i backarna, och det blev en del nitinbromsningar. Nöjd med att jag trots ok fart aldrig kände mig riktigt ansträngd och kände mig rätt oberörd efter målgång, och nöjd med att kunna korsa mållinjen tillsammans med bästa träningskompisen.

Framför allt: Klarade mig i mål utan low self esteem; med tightsen respektabelt på!

Foto: Privat. Redo för lördagskväll på stan

Behagligt

2011-08-13T20:18:00.000+02:00

Senaste dagars löpning har varit rätt så behaglig. Inte behagligt lugn, utan mer att ben och kropp känts behagliga när jag höjt tempot. Av någon anledning har jag lättare att springa tempo när jag rör mig från punkt A till punkt B, än när jag ger mig ut bara för att springa. Pay-offen känns högre när det att jag springer snabbare gör att jag kommer snabbare fram till mitt mål. Logiskt.

Jag har fortsatt med det som jag började med i början av sommaren - att springa i alla uppförsbackar som jag har som vana att gå i. Det är också vanesak har jag märkt.

Så inför lördag: Genast jag såg färgen på årets Midnattslopps t-shirt visste jag vad jag skulle ha till. På lördag springer jag såhär - mindre behagliga färger kan tyckas:

På fötterna så klart röda skor.

Ladda

2011-08-13T20:17:00.001+02:00

Jag är inte mycket för dethär att ladda inför lopp. Av flera anledningar. Först och främst tror jag att man lätt kan göra mer skada än nytta (då det gäller t.ex. carbloading), och för det andra är det urbota tråkigt (då det gäller träningsvila).

Idag har jag tankarna på Midnattsloppet. En mil. Under en timmes ansträngning. Dock rätt tuff ansträngning, och med en puls som för mig förmodligen kommer att ligga omkring 10% högre än under ett marathon.

Inför marathon har jag laddat på lite olika sätt, men kommit fram till att det för mig funkar bäst att äta ungefär som vanligt, kanske lite extra, men det extra har mest en psykologisk effekt, samt att jag av lätt nervöshet plockar i mig något extra. Vilar man någon dag innan har man ändå ett energiöverskott. På ett 50 kilometers lopp för två somrar sedan hade jag laddat med havregrynsgröt så att det stod ut genom öronen. Never again kan jag säga. Tog en halvmara innan jag kunde börja springa som folk.

Generellt tror jag att vi ilands-människor är allt för rädda att bli hungriga. Vi måste äta något direkt efter vi tränat, vi kan inte träna småhungriga. Visst, springer man ett långlopp eller kör ett maxpass då man verkligen kör sig Hellner-trött kanske man behöver få i sig energi snabbt för att immunförsvaret inte ska försvagas, men hur ofta gör man det? Mycket, mycket sällan är svaret för min egen del.

Tillbaka till Midnattsloppet och laddning inför en mil. Surfade runt lite och läste vad som skrivs om laddning inför ett sådant lopp. Pasta var det vanligast förekommande på diverse forum. Havregrynsgröt likaså. Koffein. Något mindre mål tre timmar innan start.

Koffeinet kan jag luras in på. Att klämma in pasta och sockervatten får mig dock att se rött. Låter som ett recept på tung-i-kroppen känsla.

Min slutsats, som ändå förvånade mig som laddar-skeptiker var att om man kör en ansträngning med en puls på över 80% av max, då kan det vara nytta med att dra in något snabbabsorberat precis innan. Men som sagt. Jag är laddarskeptiker och avstår.

Så, lever en vanlig lördag, äter en sen lunch, dricker kaffe ur njutningssyfte, äter en måltid till ikväll, och hoppas på att en lätt känsla infinner sig.

Foto: Privat. Eller en kanelbulle kanske?

Vardag och Midnatt

2011-08-09T20:19:00.000+02:00

Tillbaka till vardagen och tillbaka till snorkkandet. Dagarna när ens tankar kan snurra kring vad man ska äta för mat och vad man ska träna är ju begränsade. Men jag gillar vardagen också, jag gillar att få springa iväg tidigt på morgonen; man får liksom fångat det bästa av dagen då.

Vardag också på Runners. Vi bloggare är tydligen klara med frontandet av startsidan för sommaren och igen förpassade till högermarginalen. (Ni som följer bloggen med bloglovin kan vara tvungna att justera blog-följandet).

Denna vecka ser jag fram emot Midnattsloppet på lördag. Det är 400 år sedan, igår, som jag sprang ett millopp. Eller, egentligen var det nog bara dryga tre år sedan. Jag har inte riktigt på kläm vad jag kommer att kunna springa för tid, är ju inte över huvudtaget tränad för att springa så korta sträckor, men det ska bli skoj. Vet inte heller hur trångt det brukar vara på Midnattsloppet och om man kan springa i sin egen fart eller om det är bara att kuta med massan.

Är i alla fall anmäld i 45-50 minuters gruppen, och det är i det intervallet jag tror att jag kommer att placera mig också. Ju närmare 45, desto roligare!

Träning - check för 2 pass idag och 2 pass idag. Vardag.

Aktivitet och motivation

2011-08-06T20:19:00.001+02:00

Har varit betydligt aktivare då det gäller träningen senaste dagarna än vad jag varit då det kommer till bloggande. Motivationen och orken har kommit tillbaka efter att allt i träningsväg känts lite tungt några veckor.

En genomgång av senaste dagars träning:

Torsdag var det fika med dopp på träningsmenyn. Löpning genom delar av Nackareservaten, ett stop för 15 minuter styrka vid ett utomhusgym, vidare till Källtorpsjön vid Hellasgården, ett dopp - till och med jag simmade en bra stund, en glass (svårt att undvika glass när en gubbe kommer körande med en moppe med en frysbox full med glass - en sån (alltså moppe + släp med glass) skulle man ha), en stunds latande på bryggan, och sen löpning hem. Totalt ca. 17 km löpning och några set med styrka. Bästa sällskapet och bara att konstatera att sådana dagar kunde man ha typ alltid.

Fredag och sista dagen på semestern. Har senaste två åren haft som tradition att sista dagen på semestern tokträna; typ springa ett marathon. Kände inte riktigt för det i år; det skulle ha känts som ett tvång, och där tackar jag nej. Fredagen var ändå en njuta-av-träning-och-ledigt-dag. Ett cykelpass på nästan tre timmar, vilket fick ersätta marathondistansen. En halv timme löpning på det, och vi call it a day.

Lördag (idag) träffade jag Karin för en löprunda, och totalt blev det en 20 kilometersmorgontur i lagom tempo. Bra med sällskap som gör att man egentligen glömmer att man anstränger sig. Motivationsboost minsann.

Några dagars tuffare aktivitet och träning.

Foto: Privat. Madde tyckte att jag borde ha lagt upp en bild på mig själv i klänning och fivefingers. Istället bjuder jag på cykelmodet. Klänning och hjälm... och klart klänningen är Bianchi-färgad. Erkänner dock att jag inte hade just klänning under gårdagens cykelpass. Men det är bara en tidsfråga innan racer + klänning är det nya svarta.

Dagens läsning - Nordic Ultra

2011-08-05T20:20:00.000+02:00

Hittade precis första numret av Nordic Ultra. Tidningen finns som e-tidning, är gratis, och finns här (klicka).

På fatet

2011-07-31T09:58:00.000+02:00

Gör en Anna och gästspelar matblogg. Av någon orsak smakar allt så väldigt gott på sommaren och på balkongen. Ännu bättre smakar det om man sprungit lite innan.

Börjar med en tapastallrik. En bit kyckling, hemgjorda kåldolmar (hur mycket husmorspoäng ger inte det?), salladsost, och ett glas med turkisk yoghurt med färska hallon. Allt kallt och perfekt kvällsmat en varm dag.

Våfflor. Tillagningens mest tidskrävande är att knäcka äggen. 7 stycken ägg mixat med en stor banan, vispad grädde, kesella, hallon och vinbär till. Mat åt ett helt kompani eller två hungriga löpare. Ligger högt på min favoritmatlista faktiskt. Man behöver inte alltid vara så dyr i drift.Träningsblogg var det: 21 km i maklig takt på förmiddagen. Känsla: segt så in i väggen. Tur man kan blogga om mat sådana gånger... Det man inte har i benen får man ha på fatet alltså.Ur form, kisande sommarlöpare

Tillbaka (utan knäcke o kottar)

2011-07-29T10:01:00.000+02:00

Tjohej! Ni kanske tror att jag springer omkring med knäckebröd och kottar i skorna? Inte riktigt så.

Tillbaka efter semestrande och fokus på annat än inläggsskriverier. Fokus på annat än träning också för den delen.Några löprundor har det dock blivit senaste vecka. I fredags hade jag sällskap av min vän Camilla och vi sprang en slinga som jag brukade springa för sådär 6-7 år sedan. Konstigt nog hade träden växt till sig något i hästväg. Till löparpasshandling kan också läggas en tur till kantarellskogs. Enbart några få kantareller rikare, men man blir ändå glad av att hitta gula hattar. Ytterligare ett tempopass på en runda som jag sprungit väldigt många gånger. Tiden denna gång slog sig säkert in bland mina top-5 på just denna runda.

Igår både morgon och kvällslöpning i grävlingskogen. Utan knäcke och kottar.

Foto: Privat. Varmt var det också. Ett dopp i den 17-gradiga vattnet satt fintFoto: Privat. Rökt abborre. Väldigt gott

Regndans

2011-07-23T10:03:00.000+02:00

En grå och regnig torsdagsmorgon spenderades på exemplariskt sätt. Träff och löpning med Andréa, och det var faktiskt skönt att springa i regnet. Och speciellt mysigt att trycka inomhus efter att ha varit utomhus i dryga timmen.

Jag föredrar helt klart en regndans en tidig torsdagsmorgon framom dans en sen lördagskväll.

Foto: Privat. Vi var inte så bekymrade trots att vi, eller i alla fall jag ser ut så... eller kanske vi var det, för här hade vi precis sett en grävling, och Andréa påstod att grävlingar biter tills det knakar :)

Säg mig

2011-07-19T10:05:00.000+02:00

En sommarsöndagsmorgon. Solen skiner. Termometern, som iofs ligger på en varm plats, visar mer än 20 grader strax efter klockan fem.

Så säg mig: Vad kan vara bättre start än en milrunda innan staden vaknar till? Ja, det skulle väl eventuellt vara två mil. Eller tre. Men då skulle gästerna som ligger och sover nog undra vart värdinnan försvann.

Med en skön känsla i kroppen ska jag duka fram frukost. Förstärker effekten av en bra morgon.

Chronic Cardio

2011-07-15T10:04:00.000+02:00

Tredje dagen i rad består träningen av en tio kilometers runda, kompletterat med hemmastyrka. Det är feelgood löpning med bästa sällskapet, och en skön start på förmiddagen. Gör att man liksom får dendär sköna känslan i kroppen, och känner att man gör det man gillar, samtidigt som man gör något bra för en själv.

En milrunda i lagom snacktempo är dock inte så mycket för världen. Inte ur träningsperspektiv heller. En milrunda gör varken till eller från, men den upprätthåller förhoppningsvis konditionen. Vissa säger att denna typ av Chronic cardio inte är speciellt hälsosamt. När jag tänker Chronic cardio tänker jag av någon anledning på "40+, man, springer samma milrunda tre gånger i veckan, försöker slå förra veckans tid, glömmer att njuta av löpningen, dricker espresso och hämtar hem sushi till middag, sover med ögonbindel". Ber om ursäkt - mycket fördomar där.

Chronic Cardio har således en lite negativ klang, samtidigt som jag tycker att det är roligaste och nästan den bästa aktivitet man kan ägna sig åt. Men då kikar jag ju inte ens på klockan när jag springer, och inte heller springer så fort så att lungorna gnäller alls. Konditionsidrottare ägnar ju sig åt just cardio, och kan väl inte påstå att jag tror att det är så ohälsosamt.

Chronic Cardio - bu eller bä?

I´m a runner

2011-07-14T10:07:00.000+02:00

Backar (och historia)

2011-07-13T10:08:00.000+02:00

En svaghet som jag vet att jag har är att jag är långsam i backar. Uppför. Nerför är jag förvånansvärt snabb; drar nytta av den teknik jag lärde mig som orienterare – fram med höften och rulla. Energisnålt och alltså snabbt samtidigt som man får in en slags vila.

Men uppför var fokus här. När jag springer som vanligt brukar jag ofta gå i uppförsbackar; ja inte sånadär långsluttande backar som typ Västerbron, då skulle man ju få traska hela halva förmiddagen. Tycker det är rätt skönt att ta det lugnt uppför, och ser det som onödigt att dra på sig mjölksyra och hög puls. På de lopp jag sprungit har jag dock noterat min svaghet. Blir omsprungen i uppförsbackarna, men springer om nerför (om det inte är för trångt; uppför är jag säkert i vägen för en del). Ja visst kunde jag dra upp tempot och hänga med uppför, men då skulle jag nog sniffa på mjölksyra.

Jag har lyxen att ha en massa backar i min näromgivning, och kan välja löparslingor som är väldigt kuperade. Det har jag bestämt mig för att göra nu, och då inte promenera i alla brantare uppförsbackar. Har medvetet valt backigaste alternativet på mina morgon transportpass denna vecka, och ibland har det blivit nästan som intervallpass när jag lyckats hålla tempot något så när uppe.

Gäller att smålura sig själv. Och så säger jag som min syster som nyligen funnit tjusningen med att springa ”När man börjat springa orkar man inte med att promenera längre – det tar ju så länge och man kommer aldrig fram”.

Så ett tips: Fick ett tips av min vän Staffan om Sommar i P1, med Ville Virtanen som sommarpratare. Mycket historia, bakgrund, det finländska kulturarvet, identiteten, stolthet.

Varför så tam?

2011-07-12T10:09:00.000+02:00

Lyssna på kroppen, vila om du känner dig trött. Lagom med träning är bäst, återhämtning viktig. Hur ofta ser man inte att motionärer lägger in en vilodag eller byter ut ett planerat tempopass mot en lugn jogg för att man känner sig lite trött och sliten? Jag själv definitivt inkluderad i kategorin.

Men är inte dethär förfärligt tamt, lamt och lagom? Är det ingen som vågar träna ner sig? (Elit som tränar strukturerat, som testar sina värden med jämna mellanrum och som tränar strukturerat hör inte riktigt hit). Ja, det är till och med lite fult att inte vila om man känner sig trött. Åtminstone vågar jag inte skriva ett inlägg om att jag egentligen nog börjar vara sliten, men ändå kutade en mil bara för att.

Jag tror att de flesta motionärer prestationsmässigt skulle vinna på att träna ner sig ibland; såklart ska nerträningen kompenseras med vila eller varvas med lättare träning. Och det är väl delvis det som är det svåra för en motionär – att veta var man ligger när man försöker balansera på kanten för vad som är att träna ner sig och när man faller över på överträning; eller kan vi vanliga, dödliga bli övertränade?

Så nästa gång jag skriver att jag tog en dag välbehövlig vila – kan inte någon skriva en kommentar i stil med ”men behövde du verkligen dendär vilan; inte bara lite lat nu?”

Vad tror ni? Är vi för tama? Och hur kan man som icke-elit avgöra på vilken sida om balanslinjen man är?

Foto: Privat. Funktionströja av Craft. Smultronskörd av mig; och tamhetstankarna dök upp i smultronbuskagen.

Hederlig rutinmåndag

2011-07-08T10:10:00.000+02:00

Jag varvar extremt icke-rutinliv med spot on rutinliv. Från att senaste veckorna mest flackat omkring, rest hit och dit, flyttat, och än så länge använt det nya hemmet främst som sporadisk övernattningslägenhet, har jag nu inlett en rutinvecka. Ingen barriär att ge sig ut och springa – det går mer eller mindre av sig självt i och med snorkkandet till och från jobbet. 2 pass idag och jag känner mig åter med i spelet.

Har även lokaliserat träningsmattan, och förhoppningsvis ska jag då komma igång med hemmastyrka igen. Känner att jag verkligen behöver stretcha; något jag slarvat med fullständigt senaste tiden och som jag påminns om när det knakar i ledarna när jag springer. Ytterligare rutinlyx var att äntligen få fylla kylskåpet med bra råvaror efter en vecka med misshandlad Pekingmat (hur lyckas man förstöra råvarorna så brutalt?)

En vanlig, hederlig rutinmåndag - varför frångå ett vinnande koncept?

Foto: Privat. Ett av de inte allt för många kulinariska guldkornen i Peking - Bubble Tea (egentligen Koreanskt). Te, kondenserad mjölk och tapioka.

Kinesiska muren

2011-07-06T10:11:00.000+02:00

Tjing tjong på er! Tillbaka efter en vecka i ett 35 gradigt, sociala-medier-förbjudet (inkluderar de flesta bloggar) Peking; gjorde ett snabbstopp i Stockholm förra fredagen från att ha kommit hem från Schweiz för att 18 timmar senare sätta mig på ett flyg till Kina på semester. Inte så mycket träning, förutom klättrande på Kinesiska muren - mäktigt; hur reggar man det i funbeat?, och ett ynka morgonspass runt hotellkomplexet; den som vet hur trafiken ser ut i Kina förstår varför löpning ute längs vägar inte lockade, men i övrigt en massa, massa traskande. Mer om Kina senare.

Träningen senaste veckorna ett stort skämt. Det finns alltså förbättringspotential!

Tills vidare en bild på Bird´s Nest (OS 2008 stadion)...

Och benträning på Kinesiska muren:

En Alplucka

2011-06-28T10:21:00.000+02:00

Efter fyra dagars vila från träning, då traditionsenligt midsommarfirande i Finland, bröllopsgästande, födelsedagskalasande och slutligen en flyttdag som man lugnt kan påstå att höll oss sysselsatta, varit prioriterat, har jag idag sprungit. Befinner mig i en Schweizisk småstad för att jobba några dagar och mellan ankomst och innan jag fick checka in på hotellet och nästa program hade jag en lucka på ett par timmar. Som gjort för ett löppass. Svirade om till löparkläder, lämnade packningen på förvaring och frågade receptionisten efter en joggers-map. "Es ist sehr heiss" sa damen som gav mig kartan. Och hon hade inte så fel. Nära 30 grader. Som sagt: Som gjort för löppass.

Första halvtimmen var seg. Kände mig tung i kroppen och fick tvinga mig själv att springa, men blandade med promenerande. Beslöt att sätta mig ner ute på ett fik, och smaskade på en glass och drack en cola, samtidigt som jag skämdes över att jag satt där i löparklädsel. När jag väl slutat skämmas hade energin återvänt och vätskebalansen förbättrats, och jag kunde börja springa på riktigt. Hade sprungit längs en strandpromenad, men blev väldigt sugen på backarna jag såg steg upp på andra sidan av stan. Riktning mot kullarna, och joggande uppför serpentinvägar. Stannade och knäppte några foton, fortsatte lite till, och rullade sedan ner mot stan igen.

Brydde mig inte ens om att skämmas när jag lätt svettig efter 90 minuters löpning checkade in. En välgörande lucka i alpomgivning. Redo att ta tag i nästa program!

So much fun...

2011-06-22T10:22:00.000+02:00

So little time. Kvällarna förgylls för tillfället av flyttpackande (faktiskt rätt roligt), reseväskpackande (fortfarande rätt tråkigt). Tur att man är snorkkare, för då funkar det att träna som vanligt, trots att både vardagar och helger är smockfulla med program. Saker som för en framåt. Prioriterar bort bloggande och att svara på kommentarer - sorry. Har dock en massa idéer på blogginlägg, så bara jag frigör lite tid, avverkat några resor både när och fjärran och mitt emellan, så ska jag även få tankarna i bloggtext.

Tills vidare får det bli sporadiska inlägg. Njuuut!

Foto: Privat

Bra på det man tränar?

2011-06-17T10:23:00.000+02:00

Du blir bra på det du tränar sägs det. Låter logiskt. Verkar rimligt. Springer man 90% av passen i 6-minuters tempo blir man bra på just 6-minuters tempo. Eller?

Jag har trott på denna regel. Varit medveten om att jag nog borde träna mer tempo för att kunna pressa tider på tävling.

Kan utan att överdriva säga att antalet intervallpass i år kan räknas på antalet tånaglar på mina fötter. Några fler tempopass har det faktiskt blivit - då 6-7 km i 5.15-5.25 tempo. Men vad är då resonemanget bakom att jag kan springa ett marathon i 5-minuters tempo? Kan "överdrivet" bra grundkondition (menar inte att jag har överdrivet bra grundkondition, men ni fattar vad jag menar) kompensera och göra så att jag orkar hålla ett tempo som jag egentligen inte alls tränat.

Ett undantag som bekräftar regeln eller är det fler som upplevt samma sak? Måste man egentligen plåga sig med intervaller för att bli snabbare? Är intervaller en förutsättning för att jag (blir mycket jag nu, men jag vet ju vad jag sysslar med, och vad jag tränar så lättast att referera till mig själv) ska kunna ta mig till nästa nivå?

Vanliga dagar

2011-06-14T10:24:00.000+02:00

Jag gillar sådana. Skarpt.

Foto: Privat

Tånaglar och glada tankar

2011-06-13T10:25:00.000+02:00

"Du har faktiskt rätt fula fötter" konstaterade maken när vi satt på en brygga i lördags."Tånaglar är för töntar" svarade jag, och tänkte att det ju var tur att det inte var på tårna det hängde när det begav sig, tur även att det inte hängde på fotrelaterade komplimanger. "Men jag har vunnit en kur Baby Foot - det kommer att göra mina löparfossingar supermjuka" tillade jag.

Milla lottade ut några kurer fotvård och jag hade alltså turen (även där!) att vinna ett paket "Baby Foot". Idag hade jag glädjen att träffa Milla och en 7-månaders Alvar för en lunch ute i solen, så nu håller jag tummarna, eller snarare stortårna för att jag ska få mjukare fossingar. Men som sagt - tånaglar är för töntar (jag lovar - hur många som helst blir imponerade av bortslitna marathonblånaglar!).

Förutom förhoppningar om mjukare fötter, gick jag idag, som alltid när jag träffat Milla, från lunchen med glada tankar och funderingar kring att man nog inte ska bekymra sig över saker, och att det verkligen är viktigt att se varje stund som värdefull. För er som är intresserade av mindfulness och personlig utveckling rekommenderar jag att läsa det som Milla skrivit om ämnet - det är guld.

Foto: Privat. Fötterna är ack så värdefulla de med! Måste faktiskt rekommendera dessa strumpor jag fått från GoCoCo. Aningen tjockare än vanliga löparstrumpor vilket jag gillar. Mjuka är de också - nästan lika bra som de vinterstrumpor jag köpte på Halppis i Vörå i höstas och som jag tvättade i handfatet nästan varje dag för att kunna använda dem igen. Bra springstrumpor växer inte på träd.

Trasig

2011-06-12T13:16:00.000+02:00

Ont ska med ont fördrivas, trasigt ska med trasa fördrivas. Typ.

Nu var min lårmuskel ju faktiskt inte så trasig; de facto kändes den skumma känslan inte alls av efter fyra dagars löparvila, och i fredags kunde jag springa utan minsta lilla stelhetskänsla. Riktigt skönt.

Jag var ändå på naprapathbesök och han noterade en liten snedvridning i höften som knäcktes på rätt igen, och så gav han lårmuskeln en ordentlig omgång. Knastrade lite småläskigt i muskeln vid massagen, vilket var tecken på att den var något irriterad. Sedan slängde naprapath-Stefan en fuktig disktrasa på ryggen och ledde ström genom musklerna. Bra att få en genomgång av eventuella snedheter och låsningar; sommarbesiktigad och klar.

Undrar ändå om jag inte vilade bort sprättet i benen också under min fyra dagars löparvila. Igår var jag segare än seg i värmen, och idag var jag också rätt tam. Lite tamhet är dock inte hela världen. Bara man slipper trasigheten.

Foto: Privat: På tal om trasor och ingenting... ett foto från en löprunda i Boston för 2,5 veckor sedan. Också ett sätt att smycka en park (inför Memorial day). Rätt fint faktiskt

Trasig

2011-06-12T10:26:00.000+02:00

Ont ska med ont fördrivas, trasigt ska med trasa fördrivas. Typ.

SSStick Olle!

2011-06-09T10:27:00.002+02:00

Min strategi om att mota Olle i grind och ha total löpvila några dagar bär redan viss frukt. Baklåret känns bättre idag än igår, nu mest bara lätt stelt, och jag hoppas att det bara var fråga om en sträckning, muskelirritation eller en lätt inflammation i en muskel eller muskelfäste. Det som gjorde att jag blev något nervös när jag fick känningen i baklåret var att det påminde läskigt mycket om en baklårsskada jag hade för ca. tre år sedan, och som envisades med att hänga kvar i flera månader. Står i givakt vid grind någon dag till för att vara säker på att Olle verkligen sticker iväg.

För att mitt försvar mot Olle ska vara så starkt som möjligt håller jag på med uppbyggnad av försvar:

Styrka - med en strandkasse som camouflage har jag kånkat med mig träningsmatta och hantlar ut i buskagen där jag tränat styrka tills armarna skakat och magmusklerna gnällt.Spikis - när jag hade någon skada förra året gav Daniel tipset om att använda spikmatta för att få cirkulation i det område/ muskler som behövde läkas. Igår satt/låg jag med spikis under låret. Tror på cirkulationseffekten.

Stefan - redan igår tokbokade jag en tid till super-naprapathen Stefan. Hade tänkt att jag skulle boka in ett besök för att gå igenom rygg, höft och få upp eventuella låsningar innan semestertider, och nu fick jag en orsak att verkligen boka en tid. På fredag misstänker jag stötvågen åker fram.

Sent ska syndaren vakna...

2011-06-07T10:29:00.000+02:00

Men nu är jag vaken. Och får skylla mig själv.

Förra veckan kände jag ett sådant flyt med löpningen. Jag menar, känslan av att jag var återhämtad, ledighet och tid till träning, fint väder - perfekt. Hade ett litet dåligt samvete som gnagde och sa att jag egentligen borde ta det lugnt, men kunde ändå inte hålla mig vilande.

I går kände jag av en stelhet i baklåret, lite som träningsvärk men ändå inte. Ville inte ge med sig med stretching, och under en promenad kändes det skumt. Idag likaså. Inte ont, men stelt och en rejäl känning.

Och det att jag tränat senaste veckan trots förra lördagens marathon går helt och hållet i linje med hur min träning sett ut under senaste året. Tränat fullt när jag haft möjlighet blandat med så gott som träningsfritt när främst resande kommit emellan som träningshinder. Får mig att fundera på mitt träningsupplägg (som ju egentligen inte är något upplägg utan mer som-det-blir). Mer om funderingar kring detta en annan dag.

Den skadekänning jag har nu skulle precis lika gärna ha kunnat dyka upp efter maran i april, eller Lidingö 26k i maj. Jag gjorde likadant då och det funkade.

Surt som rönnbär men bara att acceptera. Nu ersätter jag löpningen med cykling tills det känns bra. Blir ett bra tillfälle att få in cykelpass och ett styrkepass har redan utförts idag. Syndigt bra på alternativträning...

Kör Judas på det!

Klämkäck

2011-06-06T13:15:00.000+02:00

Eller vad kallas det när man frivilligt kliver upp straxt efter 5 en klämdag (i fedags)? Legitim orsak - träningsträff med Super-Karin-Tri. Vi har haft lite svårt att få våra agendor att gå ihop och det var länge sen vi tränade tillsammans. Innan klockan åtta den lediga fredagen hade det blivit ett 17 kilometers löppass och en tunnelbanefärd hem. Klämkäckt jag vet (eller dumdristigt och risktagande om man egentligen borde vila efter maran...)

Mera sällskapslöpning igår söndag då jag träffade Andréa för ett pass runt halva stan. Ett "löpning och livet-pass" har också funnits på önskelistan ett tag :) . Mycket snack, mycket verkstad och nästan 17 kilometer plockade där också.

Idag blir det garanterat vila (för promenad och glassätande får man inte registrera i funbeat, eller?). Skönt det med!

Foto: Privat. Ska man matcha glass efter skor eller skor efter vad man vill ha för glass? På fotot körde jag efter det första

Etikettenligt över ängar

2011-06-06T10:30:00.000+02:00

En av de många saker jag är så förtjust i gällande Stockholm är närheten till naturen. Även om jag är asfaltälskare kan jag få både skog, vatten, slätter och ängar samtidigt. I morse drog vi ut på cykeltur på för mig nya vägar. Bland hästhagar, sommarhus, golfbanor, och diverse förorter.

Jag försöker verkligen pumpa upp mig själv med cykelinspiration. Det vore bra att få in mera alternativträning till löpningen. Ge mig en sommar med Silvio och jag kommer att vara mer cyklist än vad jag är idag.

Foto: Privat. Jag och Silvio under dagens cykeltur. Mitt ute i naturen. Och jo, strumporna är låglästade

Och innan jag blir cyklistigare kan jag i alla fall påstå att jag håller på etiketten. Dessa regler hittade jag hos Marre för ett tag sedan. Numera är jag cykel-etikett-guru (eller tror mig vara det; den som författat reglerna kan ju faktiskt ha lurat hur mycket som helst).

- Cykelben ska vara rakade, kvinnliga som manliga
- Cykeln ska vara välvårdad och alltid tvättas efter en tur i dåligt väder
- Strumporna ska vara låglästade
- Det är fullständigt förbjudet att cykla med långa byxor och kortärmat. Korta byxor och långärmat är fullt tillåtet
- Att cykla med en tröja utan armar (typ linne) är verkligen inte OK
- Du ska ha med dig en extra slang och pump, men detta ska ligga i fickan och inte sitta på cykeln
- Juniorränder (kedjeavtryck på benen) är ytterst pinsamt
- Glasögonen ska sitta utanför hjälmremmarna
- Fikapausen är helig, men är endast tillåten vid turer på längre än 3 timmar. Kaffe och kolfiber är de två svarta gulden
- Om det sitter två vattenflaskor i ställen får de aldrig vara olika

Och våga inte bryta mot dessa regler...

Klämkäck

2011-06-06T10:29:00.000+02:00

Några mil senare

2011-06-01T10:32:00.000+02:00

Bor jag fortfarande delvis i marathonbubblan. Läser om andras lopp, får gåshud, och önskar att det var Stockholm marathon varje dag. Eller i alla fall varje helg.

Samtidigt får jag försöka hålla mig själv hårt i örat. Lördagens lopp tog säkert på krafterna trots att jag känner mig väldigt återhämtad. Helst av allt skulle jag vilja springa, springa och ännu mer springa, men den förståndiga sidan säger att jag bör ta det lite lugnt. Så, de några milen som jag tagit mig senaste dagarna har varit i luffsarfart (förutom en sväng där jag hade sällskap), promenerande (också sällskapspromenerande), och vädernjutande.

Idag när jag kom till jobbet hade jag detta på mitt skrivbord:

Foto: Privat. Karta över bansträckningen på Helsingfors marathon

Verkar som om någon tycker att jag borde satsa på att knäcka 3.30 gränsen. Fast det vore också ett bra och tufft mål till nästa års Stockholm marathon. För det var ju faktiskt så att det inte är Stockholm marathon varje dag eller helg.

Stockholm Marathon 2011

2011-05-29T13:10:00.000+02:00

Korta versionen ser ut såhär:

Skärmdump från stockholmmarathon.se

Här följer den långa:

På fredag kväll slocknade jag redan strax efter åtta, sov som en stock och vaknade (tydligen utvilad) tio timmar senare. Äntligen Stockholm marathon. Uppspelt men metodiskt i ordning och iväg. Flera koppar kaffe inhävda.

Framme vid Östermalms IP träffade jag Jonna (som hade en tuff dag och fick kämpa varje steg, men som genomförde loppet med personbästa), Staffan & son (som i år inte stod på startlnjen, däremot hejade han glatt vid centralen, och som hade köpt nya skor; säkert till nästa års mara), Janne (som modemedvetet matchat skor och linne),Josefine (som sprang sitt första marathon på fin tid), Anneli (saknar ord när jag ska beskriva hennes prestation; makalöst är allt för vagt), Sirpa (som ersatte solen med sin strålande energi), Therese (som också premiärsprang maran med bravur), Madde (som var klok och stark nog att kliva av när ett knä klagade), härliga Petra (som trots skadebekymmer under våren fixade en fin tid), min bror (som sprang i mål på 3.19), en massa Linnéa löpare, och ja, många många härliga löpare och supportrar.

De facto skulle jag kunna skriva hela inlägget om alla fina jag träffade på under loppet, men måste väl fokusera på själva springandet...

Starten gick och jag ville mest bara hoppa för att det var så kul. Hade sällskap av Janne, vilket kändes som en ära; vet ingen som tycker så mycket om Stockholm marathon som Janne, men vi tappade varann på direkten i starten. Tyckte det flöt på riktigt bra, och såg inte heller till några incidenter. Första 5 flöt bra, andra och tredje femman likaså. Träffade nu som då någon som jag kände och bytte några ord - trevligt! Vid 20 kändes det verkligen som en walk in the park. Var lite nervös för att det nog gått lite väl fort första halvan, men tänkte att jag ändå skulle fortsätta köra på så länge det bara höll. Att komma under 3.40 kändes genomförbart.

Halvmaran på 1.44. Sen skulle man kunna säga att det gick utför. I alla fall tyngre. Hade glömt hur lång slingan på Gärdet var, tur var väl det. Smålog för mig själv när jag såg de som spelade nån slags segway-krocket, tänkte att dethär med marathon nog var mer min typ av sport, skrattade när en åskådare ropade "Ni vet väl att det är tre varv i år - kom igen nu", och så sjöng jag med till Enrique Iglesias för full halls.

Brukar se till att få i mig en halv eller hel energybar ungefär vid halvmara distansen när jag springer marathon, men här kom jag mig bara inte för att fiska upp baren från bakfickan. Hade inte tid tyckte jag (är ju väldigt tidskrävande... not), utan bestämde att jag skulle klara mig till Strandvägen där det bjuds på bars. Innan Strandvägen bytte jag några ord med Paula, Miranda, och letade efter min brors fru & co. som jag visste skulle stå där. Fick extra energi när jag såg dem och blev påhejad.

Några bitar av energy baren, en halv mugg vatten, och snart sista milen att tugga på. På Söder Mälarstrand stod Linnéa hejarklacken och det höll ångan uppe en bit, men sen blev det riktigt segt. För snubben i kycklingdräkt också, för här passerade jag honom. När det var 7-8 km kvar började benen bli trötta. Hade lite ont i magen, och tänkte för mig själv att jag minsann krymt de där centimetrarna man sägs krympa när man springer ett marathon. Försökte få mig själv att tänka på annat, men kunde inte komma på något att tänka på. Möjligen hjälpte det att tänka på att jag var öm under fötterna - något jag inte varit tidigare.

Foto: Lånat av Ousa - Tack! Börjar se lite sliten ut här...

Lotta och Nilla hejade villt på Norr Mälarstrand - en bra kick där med! En mugg äcklig cola vid stadshuset och nu var målet nära. Odengatan lika lång som den brukar vara på Stockholm marathon och duscharna (alltså de man ska springa genom om man kokar) som vanligt ett riktigt otyg.

Med ca. 1 km kvar får jag en klapp på ryggen av Lina, och blir så glad för att hennes fot som hon stukat tidigare i veckan hållit hela vägen. Förstår att jag kommer att komma i mål under 3.40 med marginal, och njuter och springer allt jag förmår in på stadion och i mål. Tänker att dethär med marathon faktiskt är en av de bästa sakerna jag vet. Går vidare mot Östermalms IP, träffar på Benet som förbättrade sitt PB stort. I trappan, som vi tar oss ner för rätt obehindrat förklarar Benet att såna som har så smala vader som vi då har, tenderar att klara distans bättre och således klara "efter-långlopps-trappor" bättre. Jag lovar att aldrig igen gnälla över att jag inte hittar vinterstövlar som passar mina spagettivader.

Fick den blåa t-shirten (yep - så klart har den varit på hela dagen idag), träffade på Miranda och Mia som båda gjort superfina tider, hämtade ut kläderna, fikade, fixade anmälan till nästa års lopp, käkade ännu mer, minglade, och hade det allmänt najs tills jag blev frusen. Träffade Kalle som inte var riktigt nöjd med loppet, och en lycklig Carinasom förbättrade förra årets tid med hästlängder.

Senare under kvällen fick jag nys om att jag visst varit med i Sportnytt :) .

Ca. 3 minuter in i sändningen kommer jag glidande förbi (för gårdagens Sportnytt på svtplay - klicka här).

Och det tåls att upprepas: Tack till alla som hejar! Det är ni som gör det!

Status idag: Mycket bra. Inget ont, men träningsvärk i benen (fast det kanske kommer från att jag traffikerade frekvent mellan kylskåpet och soffan under kvällen - finns det ingen botten?). Har nog sträckts ut de där centimetrarna jag krymte på längden skulle jag tro, och säkert också töjts ut det jag krymte på bredden.

Hur ska man ha tålamod att vänta ett helt år till nästa Stockholm marathon? Gotta love it!

3.35.45

2011-05-28T13:09:00.000+02:00

Pers med 5 minuter och snuskigt nöjd. Skulle ju köra fikalopp, men det gick ju inte att hålla igen när man kom igång. Gick ut hårt, passerade halvmaran på 1.44, vilket är snabbare än jag sprungit en halvmara, sen blev det lite tyngre på slutet, men det har jag ju glömt nu. Härlig fest, härlig publik - tack för alla hejarop - de ger enormt mycket energi och styrka, härliga vänner och bloggvänner som förgyllde loppet.

Alltså. Jag älskar Stockholm Marathon. Så mycket att jag vid målet passade på att anmäla både mig och maken till nästa års lopp...

Och fikan då? Jo, två bullar och två koppar kaffe efter mål. Är det fikalopp så är det baske mig fikalopp.

Foto: Privat. Måste öva mig på att springa rakare dock...

Lyssna

2011-05-28T13:08:00.000+02:00

God marathonmorgon! Till något helt annat: Lyssnade på detta (klicka) P1 program om träningsformer med bl.a. Jonas Colting och Håkan Larsson (GIH). Mycket intressant - rekommenderas!

Skärmdump från P1

Och stort lycka till alla som springer i Stockholm idag!

Urladdad, ur-laddad?

2011-05-27T13:07:00.000+02:00

Allra helst skulle man ju önska att urladdad skulle ha betydelsen "jätteladdad" men nu är det nog mer ur-laddad som urladdad. Jag tror jag missar alla punkter på hur förbereda sig sista dagarna innan marathon listan:

1. Ordentligt med sömn: Gäsp. Medeltal på fyra timmars sömn senaste veckan. Nu i natt sov jag inte alls. Satt på ett flyg över Atlanten och kunde inte förmå att somna ens en sekund.

2. God rutin med mat: Vågar man skriva sanningen? Hur äter man med rutin när man är 9 timmar fel? Frukost ibland x 3, kaffe, kaffe, hålla-sig-vaken-kaka, lunch, trerätters vid 9 på kvällen; motsvarar 6 på morgonen enligt kroppens tid, igår skippade jag middagen helt för att prioritera sömnen... gick ju inte så bra.

3. Inga starkvaror: Hoppsan... har sänkt både ett och två glas vin under veckan. Skyll mig själv.

4. Stressa ner: Eh, stressa ner? Hur menar man då?

5. Bra energikällor: Hallå! Jag har varit i USA. Processat förnamnet, sött titeln och kombinationen fett och sött nyckeln.

6. Ta hand om immunförsvaret: Luftkonditionerat, inklämd på flyg med ett antal andra. Bacillfritt? Knappast.

7. Ta hand om musklerna: Stretching? Sorry - glömt.

8. Vila: Inte fullständigt illa ute där, för vilat från löpning har jag. Dock träningsvärk från backlöpningen tidigare i veckan.

9. Fotvård: Klackskor. Räknas det? Vaknade t.o.m. en natt och hade ont i tårna - har aldrig hänt tidigare.

Men: Jag har hämtat nummerlappen med perkeleflaggan på, träffat på Petra och Lina(roligt att träffa er!), funderar på att stretcha, druckit resorb (inte för vinet utan för att få vätskebalansen återställd efter långflygning), äta vanlig bra mat; dessutom hade någon sett till att det finns glass i frysen och jordgubbssylt i kylen - det brukar nämligen vara min Vitargo. En lång natt och rosa naglar på det så kör vi!

Golden pieces

2011-05-25T13:06:00.000+02:00

Det är viktigt att kunna plocka guldkorn i vardagen. Det gjorde jag igår: ett 90 minuters pass löpning, upp och ner och upp igen i San Francisco. Fullmåne och en sovande stad, en glimt av Golden Gate Bridge, Alcatraz, Fisherman´s Wharf, soluppgång.

När jag senare, mycket senare, under dagen började vara riktigt mosig, tackade jag löppasset för att jag bara såg allt tre-dubbelt pga trötthet. Säker på att jag skulle ha sett allt 4-dubbelt utan det. En Golden start på dagen!

InterVallVaddå?

2011-05-22T13:04:00.000+02:00

Intervallkontot har legat på minus en längre tid. Tror de facto att jag inte sprungit intervaller en enda gång sedan april. Maraton, semester (vad det nu är för ursäkt att inte springa intervaller), Lidingö 26k, resande, småförkylning osv. har varit i vägen.

Idag var det dock intervaller på hjärnan när jag vaknade. Intervaller fick det bli. Uppvärmning och sen 500 meters intervaller med 500 meter lugnare löpning emellan och sex upprepningar. 5-hundringarna gick i 4.35-4.40 tempo. Märks att det är ett tempo utanför komfortzonen. 5.10 tempo kan jag hålla relativt lätt men när det går under 5 så blir det ansträngande. Exponentiellt typ. Tyckte också att jag tog det lugnt mellan intervallerna, men då sprang jag ca 5.20 tempo, och det kändes ju som en walk in the park jämfört med intervalltempot.

Igår sprangs det långpass. Eftersom jag numer får kategorisera mig själv som marathonlöpare framom ultralöpare, så säger jag också att ett pass på 17 km är långpass.

Det var helgens löpargöromål. Energiuppbyggande så in i kaklet.

Foto: Privat. Ungefär så - men intervaller istället för springa, och ! istället för ?

Det tar sig #2

2011-05-20T13:04:00.000+02:00

Nu utlovas +22 till den 28nde!

Det tar sig

2011-05-19T13:03:00.000+02:00

Kan inte låta bli att fortsätta vara uppspelt inför nästa veckas marathon. Nu tar det sig dessutom med vädret: +20 och sol den 28nde. Vet att det är många som önskar lite svalare, men jag tycker ändå att värmen hör till :)

Förhoppningsvis lyckades jag mota Olle i grind och skrämma iväg förkylningen, för idag är jag åter på banan. Bäst ändå att ta det lugnt och se till att bli riktigt frisk.

Jag må inte vara särledes laddad att springa, däremot är jag utrustningsladdad. Har redan bestämt vad jag ska ha för strumpor och skor:

Adidas Adizero Boston som jag är kär i och nästan har bott i senaste veckorna (beställde dessa från Prodirect, och många har frågat hur det är att beställa från t.ex. UK: min beställning kom på en vecka, frakten för tre par skor kostade ca 250 kr), och lila kompressionsstrumpor som jag fick från GoCoCo förra veckan.

Och en Snorkkis som pryder! Hon kommer väl att få kämpa för sin existens med chippet...

Manglad och Uppspelt

2011-05-18T13:02:00.000+02:00

Egentligen känner jag mig manglad på längden, på bredden och på tvären. Snoret rinner och jag nyser stup i kvarten. Jonna skriver att det är 9 dagar kvar till maran. Får helt enkelt koncentrera mig på att vara uppspelt.

9 dagar alltså. Festernas fest. Jag ser väldigt mycket fram emot loppet. Ända sedan anmälningen gjordes har jag varit medveten om att jag kommer att ha allt annat än optimal uppladdning inför loppet (mer om det senare). Därför bestämde jag redan länge sen att jag i år ska springa Stockholms maran som ett ”fika-lopp”. Njuta av festen utan tidsmål, lyssna och springa till smattrandet av löparskor som svänger ut från Lidingövägen, ha tid att stanna till vid stationerna och framför allt – omges av löparfantaster.

Jag har hittills sprungit sex maraton. Varje gång har jag gjort PB. Måste erkänna att det nu känns lite snopet att inte sikta på pers. För att komma under 3.40 som jag sprang i Vällingby i april, skulle allt absolut behöva klaffa till 110%. Även med den perfekta uppladdningen skulle ett pers vara väldigt tufft och svårt. Inga planer på att försöka göra några (för mig) dundertider alltså.

Men man får ändå vara uppspelt. Jag läser om förra årets lopp, och den lycka jag kände när jag kunde springa loppet då, även om det gjorde ont både här och där. I år utlovas det visst 18 grader och växlande molnighet. Att det skulle vara sådant väder känns skumt. Det ska ju vara tryckande hetta på Stockholm maraton.

Nio dagar. Förkylningen får mjukstarta uppladdningen.

Hotellträning – ge mig tips

2011-05-16T13:01:00.000+02:00

Okej, så här är det: Jag sitter på ett hotellrum i London. Inga löparkläder nerpackade, men en viss träningslust. Tänkte att vi kunde ta en styrkelek för att förgylla kvällen – ni bestämmer, jag utför.

Vill ha era bästa tips på styrkeövningar man kan göra i ett hotellrum. Jag har redan gått utfallssteg i korridoren, och lär väl få misstänksamma blickar om jag stryker omkring mer där. Så – hit med tips; allt från situps till burpees till att lyfta tv:n. Jag lovar att utföra alla utförbara övningar som ni kommer med innan jag somnar (så snabba puckar; jag klev upp innan 5 i morse får masa mig upp samma tid i morgon), och tackar ödmjukast i förväg för styrketipsen!

TassPass

2011-05-14T12:58:00.000+02:00

Lördagskväll när den är som bäst!

Och nu röstar alla på bidrag nummer ett, ok?

Bortom lullull

2011-05-14T12:57:00.000+02:00

Har visst fokuserat mest på prylar och lullull i bloggen senaste dagarna. Det ser ju ut som om jag inte alls tränat. Så därför tänkte jag redovisa veckans siffror so far.

Kilometer på ett ungefär: 70.

Västerbropasseringar: 7.

Tempo: Lugnt.

Mycket lugnt; har gett kroppen chans att återhämta sig och passat på att varva löpning med promenerande och väder-njutande, med undantag för gårdagens hemsnorkkarpass som jag lyckades taima perfekt med en regnskur; då passade jag i stället på att njuta av doften av vårregn, av grönska (egentligen svor jag för mig själv när jag blev genomblöt på tre minuter, men man glömmer ju småsaker snabbt).

Trevlig lördag på er!

Sko mig!

2011-05-11T12:56:00.000+02:00

Skrev för någon vecka sedan om att jag hittat hem i förra årets modell av Adidas Adizero Boston från att ha varit fullständigt Asics DS Trainers lojal i många år. Av blogläsaren "Maria" fick jag tips om ProDirect, och att det där fanns förra årets skomodeller (till bra priser dessutom). Exalterad och smånervöst klickade jag hem några par löparskor; första gången jag vågat mig på att beställa löparprylar från utlandet.

Efter dryga veckan fick jag skoleveransen. 1900 kr för de tre paren känns som rena kapet - det är ju det man får lägga ut på ett par Asics om man köper dem i butik här hemma! Adizero Boston var visserligen förra årets modell (var ju de jag ville ha) och därför prisreducerade. Nu kanske jag inte är på den absolut bästa platformen att skriva dethär, men jag kommer absolut att beställa skor från t.ex. UK igen. Tack för tipset Maria!

Foto: Privat. Jag var ju så klart tvungen att beställa ett par av varje färg när jag hittade mina nya favoritskor, och dessutom ett par Asics DS racer till maken.

På med fleecen!

2011-05-10T12:56:00.000+02:00

För två år sedan utlovades som vanligt värmebölja lagom till Stockholm marathon. Veckoslutet innan kändes väderprognosen rätt trovärdig; det skulle högst antagligen bli omkring +25 på maradagen.

Diskuterade förberedelser med brorsan som är duktig och inbiten Stockholm marathon löpare. Han var lite nervös över värmen eftersom han inte alls tränat i sådan värme sedan sommaren innan. Jag hävdade skarpt att jag minsann var förberedd. Sa att jagsenaste veckorna sprungit majoriteten av passen i fleeceklädsel för att vänja mig vid hettan. Jag sa också att "alla" i Stockholm gjorde det. Ingen vill väl komma till marastart och inte vara tränad för värme. Jag hade ju såklart inte sprungit med fleece, men det är sådant man som lillasyster får lura sina äldre syskon med.

Nu i dagarna behöver man inte ens ta på fleecen. Det räcker med att springa ute. Man vill ju vara värmeförberedd. Och ifall det blir kyligare kommande vecka vet ni mitt tips! (Eller inte).

Dagens...

2011-05-10T12:54:00.000+02:00

Dagens Bästa: Löpning med Milla och lilla A i härligt solsken. Kvalitetstid minsann.

Foto: Milla. Sol och kjol och supersällskap!

Dagens Sämsta: Att Jonna är förkyld och inte kan komma till Stockholm och springa med mig. Har dock förhoppningar om att vi ska få stå och stretcha och vara nervösa tillsammans innan starten på Stockholm marathon.

Dagens Läs: Artikel om LöparJanne, (skriven av Ingmarie) i senaste Runners numret.

Foto: Privat. Läs läs läs!

På huvudet vs. i benen

2011-05-08T12:53:00.000+02:00

Dethär med cykling verkar vara en sport för mig. Eller, ja, i alla fall om man räknar bort det att man får förskräckligt ont i rumpan och att jag är mesig då det gäller att dra på och att jag är pinsamt långsam. Men det är småsaker. Det som är bra, eller snarare livsfarligt med cyklingen är att man behöver en massa prylar. Om det undgått någon så kan jag erkänna att jag är rätt svag för träningsprylar, träningskläder och löparskor framför allt. Spenderar jag tillräckligt mycket på cyklingen kommer jag ju att känna mig tvungen att träna cykling också, och allt som är alternativ till löpning är hemåt; blir lätt för ensidig träning i min värld då jag har svårt att känna att nåt annat än löpning är riktig träning (dumt jag vet).

Idag slog jag till på en ny hjälm. Man kan ju inte ha tre cyklar och bara två hjälmar, och jag skämdes som en hund i fredags när jag cyklade på min sightseeing cykel utan hjälm (fy mig!). Utan att det egentligen var planerat stod jag plötsligt i kassan med en hjälm jag inte kunde motstå, som satt perfekt (och var läckraste i hjälmväg jag träffat på) och vid närmare eftertanke behövde jag nog uppgradera min racerhjälm. Säkerhet framför allt!

Var såklart tvungen att testa Giron och det blev ett cykelpass på 1.40. Lidingöbenen helt intakt faktiskt - Tack kroppen!

Foto: Privat. Kan inte precis skylla på utrustningen... Det man inte har i benen får man ha på huvudet, eller hur var det?

Lidingö & Kungsholmen

2011-05-07T12:52:00.000+02:00

Idag har jag blivit kompis med Lidingö. Hade ju en del otalt med ön sedan Lidingöloppet för två år sedan. Lidingö bjöd idag på härligt soligt väder, vackra dungar med mattor av vitsippor, glada hejande människor, pratglada medlöpare och ett fint arrangemang. Abborren var fortfarande där, det var också en del andra backar.

Jag hade ju som vanligt svårt att hålla igen när jag väl stod på startlinjen och tog mig de 26 kilometrarna på 2.20 (plats 5 av 45 i klassen) och ett snitt på 5.18. Lite småsnopet var det ju att gå i mål när det egentligen börjar (alltså efter 20+ km), men det var en rätt skön distans ändå och jag känner mig inte mycket mer sliten än efter ett vanligt långpass.

Efter målgång skyndade jag iväg till Kungsholmen för att heja på maken som sprang halvmaran. Hela Stockholm är löparfest idag - Härligt!

Foto: Privat. Dagens saldo för familjen - en t-shirt från Lidingö 26km och en medalj från Kungsholmen runt

Terrängrespekt

2011-05-06T12:51:00.000+02:00

Att springa i terräng anses vara finaste, det häftigaste. Sånt som riktiga löpare sysslar med. Har löpning en stor del av hjärtat, ja då gillar man också att springa på stigar, bland stock och sten.

I mitt löparhjärta står dock asfaltlöpning högst i kurs. Jag trivs bäst på det underlaget trots att det inte anses vara så fint och trots att vissa säger att hårt, plant underlag sliter (kan stämma). Men ändå - Terräng gör ju bara att det känns jobbigare, att man får mosade lårmuskler och att man inte kan springa i det tempo man vill. Underlaget bestämmer tempot, inte jag själv.

Förra sommaren sprang vi en del i Nackareservaten. Det är väldigt fint, och visst var de passen njutbara; bort från stans brus. Men det är ändå inte de passen som är de som ska till för att jag ska känna den riktiga löparglädjen.

Det är inte konstigt att jag inte sprungit några terrängpass i år. En del backar har jag väl tuggat, men det har varit på fint, plant underlag. I morgon ska jag alltså springa terränglopp/ terränglångpass. Och jag har faktiskt respekt för terrängen. En maradistans kan jag inte säga att jag har desto större respekt för men terrängen vet jag inte hur jag kommer att fixa.

Det blir intressant. Jag gissar på mosade lårmuskler.

Foto: Privat. Asfaltanpassade

Helgplaner

2011-05-05T12:50:00.000+02:00

På lördag hade jag tänkt springa Kungsholmen runt, halvmarathon. Stod (eller sprang, eller haltade, eller hejade) på sidan om förra året och i år ville jag vara med. Klantigt nog hade jag inte anmält mig tidigare, utan skulle göra det för två veckor sedan. Förvånat kunde jag se att loppet var fullt! Restplatser kan visserligen finnas, men jag bet i det sura äpplet och konstaterade att det inte blev någon halvmara runt Kungsholmen.

Lidingö Ultra går också nu i helgen. Det loppet har jag också spanat på tidigare. Ultran, alltså 50 km känns dock inte som något jag har lust med. Främst för att jag tycker att det är för stor urladdning. Jag blev småförkyld efter maran jag sprang för fyra veckor sedan, och jag tycker inte att det är värt att upprepa det så tätt på. Dessutom tycker jag att det är urbota trist att vila inför och efter lopp. De facto skittrist.

Men jag ska ändå springa lopp på lördag. Jag tänkte mig en super soft version med 26 kilometers klassen på Lidingö. Har ett och annat otalt med Lidingö efter vanliga Lidingöloppet två år sedan när jag inte riktigt vare game. På lördag blir det förhoppningsvis alltså terränglångpass i cocktailpartyformat med nummerlapp på. Tänker mig att lufsa runt i lagom tempo, njuta av banan. Är något osäker på vad mina ben gillar backar då jag oftast springer på asfalt och relativt platta vägar.

Någon annan som ska springa Lidingö 50k eller 26k?

Ultra 26 km känns fel att säga... det är ju inte ultra, så jag kallar det Lidingö 26...

Tips - Björn Ferry

2011-05-04T12:49:00.000+02:00

Hos Dessi hittade jag länk till denna intervju med Björn Ferry. Han pratar om Ferry Food eller jägarkost. Sådant tror jag på.

Från Urplay.se

Snorkkardagar

2011-05-03T12:48:00.000+02:00

Dagar som denna uppskattar jag transportlöpningen (snorkkandet) något i hästväg. När jag inte riktigt skulle ha tid, eller rättare sagt, ta mig tid att träna, och när vädret gör att jag helst av allt skulle ta taxi från dörr till dörr dit jag ska.

På med löparkläder, gärna utan att kika ut innan, ignorera att kläderna inte hunnit bli torra sedan morgonens pass. Spring, och konstatera att det gjorde susen och att det ändå var riktigt skönt att springa i snöyra och i duggregn.

Foto: Privat. I väntan på cykelväder får det bli en bild på min nya cykeltröja från Craft. Korallfärgen blir perfekt med min celestefärgade Bianchi

Fredagsfiness

2011-04-29T12:44:00.000+02:00

22 km löpning fördelade på tre pass, varav ett tempopass, i perfekt väder och med lätta fötter. Garderoben snart fylld med nytvättade träningskläder. En promenad sista biten hem, fredagsmiddag som precis ska tillverkas. En sommar som ligger för fötterna.
Fredagsfiness.

Foto: Privat. Nöjd att jag hittade hem idag. Inte så lätt alla gånger.

Foto: Privat. Och väl hemma vårstädning hos springskorna. Lokaliserade dessa färgsprakande sulor. Så går det när man ersätter vanliga sulorna med inlägg.

Dethär med skor

2011-04-28T12:43:00.000+02:00

Löpning är enkelt, det är billigt. Man behöver bara ett par skor och så är man klar.Sure!

Jag har senaste halvåret haft skobekymmer. Ett delikat bekymmer för en löparskonörd. Tidigare har jag sprungit uteslutande med Asics skor. DS Trainers det självklara valet som favoritsko, och några andra Asics modeller som andra, tredje,... par.

Förra hösten började jag ibland springa med Adidas Adizero Boston som jag under sommaren hade haft som promenadskor (och använt när hälsenorna var paj och jag inte fick in fötterna i andra skor). Under vintern sprang jag fler och fler pass i Adizero paret, och jag tyckte att de hade ett bättre grepp på is och halt underlag än vad Asics hade. Min egen teori säger att skotillverkarna har olika typer av gummi i sulorna, och Adidas blandning behåller greppet bättre i minusgrader.

När jag sprang maran för snart tre veckor sedan föll skovalet på Adizero paret, och jag fötterna klarade sig utan några problem. Tidigare har jag tänkt att inga andra skor än DS Trainers ska ta mig genom ett lopp utan blåsor osv. Ja, jag skulle ha kunnat tänka mig att sova med mina DS Trainers.

Nu börjar Adizero paret vara i behov av förnyelse. Jag varvar dem med några andra par (bl.a. två par DS Trainers), och försöker spara på dem och använda dem mer som "finsko". För några veckor sedan fick jag ett par Adizero Aegis från Adidas. Samma storlek, skulle motsvara Boston, något lättare, men njaä. Jag är inte riktigt hemma där. Aegis sitter inte på långa vägar lika bra som Adizero Boston på foten; de är flaxigare, och på nåt sätt inte lika smooth. Känns inte heller som att de kommer att bli perfekt på foten efter att de är insprungna.

Ja, ni ser ju. Dilemma, dilemma. Nu funderar jag på att leta upp ett lager med förra årets Adizero Boston modell och köpa på mig 2-3 par; någon som vet var man kan få tag på dessa?

Dethär med skor och löpning är inte så lätt...

Foto: Privat. Adizero Aegis i rosa och Adizero Boston i svart. Same same, but different.

Partyaccessoar

2011-04-27T12:42:00.000+02:00

Igår shoppade jag loss i en partybutik. Med mig hem följde ett vätskesystem till min löparrygga. Har länge tänkt att jag skulle köpa ett system då jag inte gillar att springa med vätskebälte; tycker det klämmer på magen och är allmänt icke-najs.

Vätskesystemet passar i min nuvarande rygga, men jag funderar på att också köpa en ny väska då jag inte är helt nöjd med den jag har; den knager på nacken och jag har för mig ett en rygga som är som en hel väst är skönare. Fanns ingen som jag gillade på partybutiken (Addnature), så jag får leta vidare.

Tror att vätskesystemet kommer att komma väl till pass under sommarens längre pass och eventuella vandringar. Tills vidare nöjer jag mig med att ha ryggan med vätskesystemet på när jag sitter i soffan. Funkar fint det med. Är det party så är det!

Foto: Privat. Camelbak vätskesystemet som kommer att få följa med på långa löppass och cykelpass. Nu får det bli hur varmt som helst!

Att imponeras

2011-04-26T12:41:00.000+02:00

Igår tyckte jag man kunde lägga märke till extra många vätskebältslöpande typer som var ute och sprang. Väldigt fint tempo höll de flesta dessutom. Jag blev nästan nervös över att se alla. Det tenderar jag att bli trots att jag 1) redan när denna observation gjordes hade varit ut på löppass och 2) inte egentligen har några närliggande mål.

Jag är inte speciellt imponerad av min egen löpning. Att mangla, som idag, två pass på en dag, och totalt 2 mils löpning, ser jag som ganska soft leverne. Då jag ser andra som synbart sprungit långpass, springer tempo osv. blir jag stum av beundran. Jag imponeras. Tycker de verkar så målmedvetna.

Dessa funderingar är kanske inte så konstiga med tanke på mina egna tudelade tankar. Jag beskriver mig som lustlöpare trots att jag ibland kan få infall att tänka i banor "hur bra kunde jag prestera om jag faktiskt satsade"? Om jag tränade enligt riktigt upplägg, om jag maximerade nyttan av den träning jag gör?

Oftast får det stanna vid den tanken. Jag fortsätter imponeras, inspireras av dom som kommer omspringande med ett målmedvetet steg. Ibland är jag kanske också en sådan som kan imponera och inspirera andra att spurta lite extra.

Back on

2011-04-24T12:40:00.000+02:00

Kan vara väldigt behövligt med avbrott från nät, bloggande, finska riksdagsval, fb, funbeat och DI några dagar. Jag har varit på en veckas semester; solat, simmat, tränat, ätit, sovit, umgåtts, läst böcker, smaskat glass, sprungit i sand, traskat i berg, och haft det riktigt skönt.

Gissar att jag var tämligen utvilad i morse, för innan klockan 9 hade vi väckt våra racers från vintersömnen och gjort dem klara för en cykeltur. Fick bli en ganska kort premiärtur; men ett bra pass för att få känna på cyklingen igen. Skönt, men ännu finns mer att önska då det gäller sopningen av vägarna.

En stund efter cyklingen kunde jag bara konstatera att det vore kriminellt att inte springa en sådan fin dag som idag. Trots att mina vader var stela som tusan och övre delen av rumpan rejält öm efter en sextimmars bergsvandring i fredags, var det väldigt skönt med ett lugnt pass i "de vanliga" trakterna igen.

Tillbaka, och nu välkomnar vi en träningsvår som ska få vad den tål!

Foto: Privat. För den som tror att jag loggat ut för att lata mig... Gran Canaria anyone?

Vila - Yes box

2011-04-15T12:39:00.000+02:00

Karpade upp mig till idag. Sprang faktiskt också några steg - för att hinna på t-banan som jag precis tajmade. Tillräckligt med pulshöjande aktivitet. Springa och spänning i ett.

Fortsätter vila från den riktiga löpningen en dag till eller två, till dess:

Foto: Privat. Det börjar vara riktigt glassväder snart va?

Bakslag

2011-04-14T12:38:00.000+02:00

Från bakis till bakslag. Tidigare i veckan gällande våren. Den tog liksom semester. Blåsipporna som gav mig ett stort leende i måndags, bestämde sig de kommande dagarna för att sova lite till.

Igår blev det ett bakslag också för mig. På vägen hem började jag känna mig risig och efter dusch gick jag raka vägen till sängs. Idag har jag rört mig främst mellan sängen och soffan. Nu är det väldigt länge sedan jag varit förkyld, så jag får helt enkelt gilla läget, vila, sova. Mitt supporterteam har det inte lätt. Först en lördag ute i ett blåsigt Vällingby och nu en något ynklig fru.

Det är inte första gången som jag drar på mig förkylningssymptom efter ett lopp. Trist, ja visst, men samtidigt tror jag att jag kunnat undvika många förkylningar tack vare min träning och mitt vistande utomhus.

Våren gjorde ju comeback ganska starkt idag. Hoppas jag också kan göra en lika snabb comeback.

Foto: Privat. Nu var ju dessa inte blåa, men fina ändå

Marabakis

2011-04-12T12:37:00.000+02:00

I söndags fick jag känna på den riktiga mara-bakis känslan. Direkt efter ett lopp brukar jag inte vara speciellt hungrig; tvärtom har jag ofta svårt att få i mig mat i den utsträckning jag borde. Natten eller dagen efter slår det å andra sidan till. Hungrig utan någon båtten. I söndags åt vi årets största biffar som tidig middag. Jag trodde jag skulle spricka vid sista tuggan. En timme senare gick jag skytteltrafik tur-retur kylskåpet igen. En timme senare fick vi traska iväg till butiken för att köpa glass. Inget konstigt med att man är bakis och kräver energi efter ett lopp, det hör liksom till efter en kraftansträngning.

Mentalt är jag oftast rätt off innan ett lopp. I slutet av förra veckan t.ex. hade jag tänkt skriva om min tänkta taktik osv., men jag hade ingen lust. Hade inte heller lust att prata med folk om att jag skulle springa. Vaddå, ett marathon är väl inte det mest märkvärdiga. Dessutom tyckte jag att det var tortyr att vila. Ett lugnt pass onsdag morgon, sen totalvila torsdag-fredag; levde utan endorfinboostar från träning, och med något slags överskott i energi som pyrde under skalet och ackumulerades.

Att vila efter ett lopp tycker jag också är jobbigt. Onödigt på nåt sätt, och absolut nödvändigt ändå. Igår och idag har jag sprungit väldigt lugnt, för att få cirkulation i musklerna och för att få en snabbare återhämtning. Immunförsvaret är till viss grad försvagat, liksom musklerna som säkert är mer mottagliga för bristningar och därför försöker jag ta det lugnt.

Marabakishet är inte helt lätt att hantera...

Foto: Jannes foto-team. Post-målgång i lördags. Tur att han också hade ett eget påklädningsteam; annars skulle han nog blivit nerkyld. Jag hade också ett extremt bra supporterteam - Tack för det <3

Snorkkare

2011-04-11T12:36:00.000+02:00

Förra året skrev jag en artikel om transportlöpning - snorkkning. Den finns nu på nätet, ni kan läsa den här (klicka). En miniserie med fyra delar finns också på min gamla blog; länkar till del 1, del 2, del 3 och del 4.
Fast detdär med att tvätta kläderna och lägga dem i en plastpåse är inte min idé... det avsnittet var det någon påhittig på redaktionen som lade till :)

Foto: Privat

Såja - Packa väskan nu!

Gubbrejset

2011-04-11T12:35:00.000+02:00

Jag är inte så mycket till feministkämpe, men idag blev jag faktiskt bitter. Stockholm Marathon är tydligen ett Gubbrejs. Bara gubbar på framsidan av broschyren som följde med startbeviset, bara gubbar på mittenuppslaget (inget ont om gubbarna i sig, utan mer bildvalet). Jag ska alltså springa ett lopp för gubbar. Ett par tusen andra tjejer också.

Hoppas att de som valt ut bilderna skäms. Fram för mer rosa naglar!

Foto: Privat. Om huvudet skulle ha varit med på bilden skulle jag ha visat en morrande grimas också...

Vällingby marathon

2011-04-10T12:34:00.000+02:00

Först - Ett stort tack till alla grattisar och kommentarer! Nästan så att jag blir malligare och malligare...

Sprang mitt första marathon i Vällingby för två år sedan. Nu dags igen. Kände mig som vanligt rätt opepp innan starten. Det gör jag nästan alltid. När vi skulle gå ut genom dörren hemma två timmar innan starten hade jag inte ens tänkt ut vilka skor jag skulle springa med. Vågade ändå mig på att springa med Adizero Boston; första gången jag sprungit marathon i annat än DS-Trainers, och det var ett val som funkade perfekt. För första gången sprang jag också utan pulsband. Saknade det inte, men gps skulle jag inte ha velat vara utan. När jag sen stod med nummerlappen fastnålad på startlinjen tillsammans med Janne och ett 200-tal övriga löpare kom tävlingslusten fram. Som den brukar göra.

Hade dealat lite med Janne innan loppet angående tempo; han skulle gå ut i 5.20 tempo (haha!), och försöka hålla jämt tempo hela vägen. Jag gissade att jag skulle behöva starta med en något snabbare fart för att ha någon minut till godo under andra halvan. Mentalt var det bra att ha en "kompis" som siktade på ungefär samma tid, och det kändes som om vi till viss del drog varann trots att vi inte sprang jämsides.

Vällingby-banan var ca. 10.5 km, och den skulle rundas fyra gånger. Första varvet gick lätt, och milen passerades på 50 minuter prick. Någonstans där fick jag en liten svacka, och jag kände mig slut. Kom mig ur svackan efter någon kilometer och det började flyta på med mindre ansträngning igen. Precis innan andra varvningen åt jag en halv energibar, för att vid varvningen få skölja ner allt med vatten. Tur var det att jag hade med egen energi för det serverades inget annat än vatten och sportdryck. (Tycker faktiskt det var i snålaste laget... visst var det ett fint gäng funktionärer, och bra arrangemang, men för 350 spänn tycker jag att man i alla fall kunde ha bjussat på cola, någon bar eller liknande; cola brukar vara rena dynamitdrycken för mig som inte klarar av sportdrycken).

Halvmaran klockade jag på 1.48. Kändes stabilt. Tredje varvet flöt på bra, benen kändes fräscha, inget ont. Efter 30 km vet jag att benen brukar kunna börja gnälla, men denna gång höll dom sig i schack. Inför sista varvningen tryckte jag upp andra halvan av energibaren i hjärnan (hade tänkt spara en bit ifall jag skulle behöva få en extra kick mot andra hälften av sista varvet, men åt i misstag upp hela halvan). Vatten på vid varvningen och ut på sista varvet.

Insåg här att jag skulle fixa 3.45, men plötsligt kändes 3.40 som en ännu häftigare tid att slå. Sista varvet gick huvudet på högvarv och gjorde beräkningar hit och dit om vilket tempo jag skulle vara tvungen att hålla för att komma in på 3.39. Med sju kilometer kvar började det kännas jobbigt. Benen fortfarande okej, och jag behövde inte sänka steget som jag nästan alltid brukar få göra sista sträckan på marathon. I stället kände jag mig så fruktansvärt trött i kroppen i övrigt. Ryggen, axlar, handsledar.

Med ca. tre kilometer kvar sprang jag om några tonårskillar, och den ena frågade den andra "Va ere råm hållär på me?" Svarade för mig själv "Dom springer marathon och dom e tamefan helt puckade i huvudet". Här funderade jag också ut att jag faktiskt skulle ha varit beredd att betala en miljon eller så för att få en minut när jag skulle få stå stilla utan att det skulle räknas med i sluttiden.

Med en km kvar gissade jag att 3.40 skulle vara omöjligt, men sprang ändå på fullt, max, allt jag kunde in i mål. Nöjd som tusan med min (inofficiella) tid på 3.40.49 (5.12/km). Fick äntligen stå stilla en stund och pusta ut och småsnacka med Janne som kom i mål precis efter mig och också klämde till med personbästa - Grattis!. Efter att ha fått i mig vatten, bananer och en energibar kunde jag faktiskt gå omkring helt normalt, utan att ha ont, utan att vara död i benen.

Idag känner jag mig hyfsat återhämtad; eller som jag svarade maken när han frågade hur benen kändes "nästan så att det känns bättre i benen nu än innan gårdagens marathon". (Ibland är det okej att överdriva en gnutta.)

Skönt att laddningsveckan är över. Rena rama plågan att tävlingsvila.

3.40.49

2011-04-09T12:33:00.000+02:00

Sub 3.45 - check!
Sub 3.44
Sub 3.43
Sub 3.42
Sub 3.41

Enligt min Garmin blev min sluttid i dagens Vällingby marathon 3.40.49. Det störstaprestationsmålet för min löpning i år (att fixa sub 3.45) krossades och mitt tidigare mara-PB med dryga 10 minuter. Jag är så in i tusingen nöjd. Gick på max hela loppet igenom och det höll. Rätt roligt var det också största delen av loppet. Bara sista 6-7 kilometrarna som jag tänkte hat-tankar om löpning. Tar lördagskväll på det.

Foto: Privat. Slutspurt i ett väldigt blåsigt Vällingby

Fettkuddsmardröm

2011-04-06T12:32:00.000+02:00

Hade en ruskigt läskig mardröm en natt. Känsliga läsare bör antagligen inte fortsätta läsa... Min dröm handlade i alla fall om mina fossingar. Jag har dåligt fyllda fettkuddar, eller vad de nu heter, under mina fötter (och det verkar inte vara så hög korrelation med fett på kroppen i övrigt, så man kan inte direkt fylla på fettet genom att typ käka mer glass). Mina dåligt fyllda trampdynor orsakar i regel inget problem, förutom att jag kanske inte är särledes förtjust i att gå barfota på skarpa golv, föredrar att ha löparstrumpor som är lite tjockare, men jag tror inte att jag skulle tänka på dessa fettkuddar om jag inte var löpare.

Men till drömmen. Där hade kuddarna kajkat helt. De var liksom helt borta, och jag sprang enbart på mina ben i fötterna. Känslan ungefär som när jag hade problem med hälsenorna förra våren/ sommaren och trodde att jag hade drabbats av hälsporre, men den känslan var under hela foten. Ryser när jag tänker på det. Som tur var detta bara en dröm, men jag kände mig extra tacksam i morse när jag steg upp och tog de första stegen utan att ha ont.

Mardrömmen antagligen inte bara dragen ur luften. Läste om problemet med hälsporre på funbeat någon dag sedan och inspekterade en bild på hur det ser ut inne i foten när man har hälsporre. Ser inte så gosigt ut.

Någon av er som haft löparmardrömmar av diverse slag?

Och nu bör känsliga definitivt se åt ett annat håll.

Foto: Privat. Snorkkis goes Dexter. Vem skulle inte få mardrömmar av detta? Min fot förra sommaren för övrigt.

Färdigskränat

2011-04-04T12:31:00.000+02:00

Man ska tydligen inte skräna och mopsa upp sig över att man känner sig mer eller mindre oberörd efter en träningsvecka med både bra kvalitet och mängd. Idag fick jag ta smällen. Seg i benen som om musklerna skulle ha varit tuggummi. Det är alltså farligt att vila.

Däremot var det underbart vackert vårväder idag på eftermiddagen. Det kompenserar tuggummit. Någon annan som passade på i värmen, och till och med började fundera på vid vilken temperatur det faktiskt blir för varmt att springa?

Foto: Privat. Yep - nu börjar man tina upp

7. Favoritövning

2011-04-04T12:30:00.000+02:00

Punkt 7 på listan. Favoritövning. Och jag förbjuder mig själv att skriva att det är ett springsteg. Kan egentligen inte påstå att jag har några riktiga favoritövningar då det kommer till styrka. Visst, jag är lite småkär i övningar som ger mig extrem träningsvärk, men favoritstyrkeövningar, nja, inte riktigt där ännu.

Övningar som jag verkligen gillar är ändå core och pilatesövningar som jag brukar köra hemma på vardagsrumsgolvet. Sneda situps, rullande sälar och allt möjligt som sträcker på ryggen, och gör så att man undviker att börja se ut som en ostbåge, och samtidigt stretchar löparben.

Foto: Privat. Hit the floor.

Synd att klaga

2011-04-02T12:29:00.000+02:00

Veckans sista pass precis avslutat. En bra träningsvecka och jag tycker egentligen att jag borde känna mig lite nertränad. Hur jag än kände efter under dagens 15 kilometers pass, kunde jag inte känna några antydningar. Men man blir väl inte nertränad på en vecka, och förra veckan återhämtade jag mig antagligen bra från föregående veckas hårdkörning. Men det vore ju synd att klaga. Så - jag vilar och håller käften.

Någon löpning i kjol lär det alltså inte bli i helgen. Långt ifrån +17 nu. Men igen, synd att klaga. Bättre löparväder kan det inte vara.

Foto: Privat. Ingen kjol i sikte. Däremot tights och t-skjorta från Craft. Strumpor likaså. Med R och L på så att man säkert inte ska springa till skogs. Hantlarna är från en snubbe vi mötte på en bakgata bakom Strandbergsmuseet några somrar sedan.

Mars included

2011-04-01T12:27:00.000+02:00

I mitten av mars förra året skrev jag att mars inte räknades som träningsmånad (läs pilutta-inlägget här). Micke påminde mig om detta för någon dag sedan; tack för påpekandet. Det jag glömde att skriva förra året var att mars enbart exkluderas de åren som julafton infaller på en fredag samma år som Stockholm är Europas miljöhuvudstad. I år räknas således mars.

April började bra. Fortsätter det i samma spår kommer jag innan månadens slut att ha sprungit över 650 km och tränat 90 pass. Ja, och antagligen har jag då också fått några stressfrakturer, tvångstankar gällande löpning, och sönderduschad hud. Det ska vi inte riskera.

Rihanna får liksom förra året piffa till marsfunderingarna. Hade tänkt mig den färskaste singeln S&M men den innehåller tydligen text som inte passar alla, så det får i stället bli denna. Helg på det!

Syrad solkatt

2011-03-31T12:25:00.000+02:00

Livet för solkatter har varit rätt behagligt senaste dagar. Det trots att man tryckt inomhus hela dagarna och bara varit ute tidig morgon och på kvällen. Jag tycker att man genast märker att energinivån stiger nu när det är ljusare på kvällarna, och att få springa hem i dagsljus, och en strimma av sol är väldigt skönt.

Men man kan ju inte bara lufsa runt och njuta av solen. Det vore nästan kriminellt att inte träningsmässigt dra nytta av den extra kick ljuset ger.

Tre stycken tusenmeters trösklar + två femhundringar. Joggvila emellan. Tusingarna gick rätt bra, hade ett bra tryck i benen, förutom en bit under andra tröskeln då jag fick sendrag bakom knä, men det försvann lika snabbt. Andningen satt som den skulle, inte allt för ansträngande. Efter dessa tog jag en liten gåpaus och det var då jag kände syran komma. Benen lite spagettiaktiga.

De två femhundringarna sprang jag mest med bävan för hur jag efter dem skulle orka ta mig sista biten hem. En ganska gemytlig känsla ändå att det inte är precis i ögonblicket man springer som det är värst, utan när man saktar ner. Hem kom jag i alla fall. Som syrad solkatt.

En sådan torsdag borde alla ha - inklusive sendraget!

Foto: Privat. Ben att syra. Blir det +17 grader i helgen lovar jag att springa i kjol!

Köttat

2011-03-29T12:24:00.000+02:00

Från förra veckans "ta det piano", via gårdagens mjukstart med ett millångt morgonpass, till dagens köttande. Två transportpass på en mil vardera; morgonpasset med en fartökning sista tre kilometrarna, och kvällspasset med vinden i ryggen, och bara blöta pölar kvar av den snö som jag tänkte tysta svordomar om tidigare idag.

För intresseklubben kan jag idag dessutom göra några avslöjanden:

1) När jag var på väg hem springandes i mina snajsiga, nya Craft kompressionstights kom en snubbe i jeans omspringande. Det bevisar ungefär vilket tempo jag köttar omkring i. Eller så bevisar det att jeans är snabbare än kompressionstights.

2) Jag har inte varit på gymmet på två veckor, och det skäms jag för. Hantlarna hemma har fått jobba lite, men det räknas nästan inte.

Jag har dessutom ett tredje, stort avslöjande som jag snart kommer att ta upp. Det jag kan säga är att det handlar om skor. Ja, ni ser ju - serious stuff!

Foto: Privat. Visserligen jeansfärgade, men tydligen inte lika snabba. Eller så var det damen i dem som inte var särledes snabb.

Lurartankar

2011-03-28T12:23:00.000+02:00

När jag har lugnare träningsveckor som förra veckan var, får jag lätt en olustig känsla. Att jag får den känslan av slöhet och olustighet är en egenskap hos mig själv som jag inte alls gillar. Jag tycker inte att man ska få små-ångest eller abstinens av att vara träningsfri; ja, eller jag vill i alla fall inte få det. I stället vill jag kunna njuta av de träningsfria dagarna trots att det inte är hundraelva andra saker som är inplanerade.

Lyckades igår ändå lura bort endorfinlängtan genom ett beprövat trick: Logga in på funbeat och konstatera att veckan, trots tre(!) vilodagar ändå resulterat i en fin träningsmängd.

Men det var förra veckan. Idag öppnades endorfinpåfyllnadskontot igen, och dendär vilan gör ju att benen blir extra springiga. Morgonsnorkkning - yeah!

Foto: Privat. På mitt sällskaps fötter idag - Nike Free. Behöver jag säga att jag känner ett starkt "need" begär? (Man ska alltså skilja mellan want och need)